Kanske är det verkligen över nu

1939

23 december

Hur gick det till egentligen? I efterhand känns allt bisarrt. I nuet bländas jag av overklighet. Jag har lämnat Northeim för Berlin. Kanske flydde jag. Jag vet inte längre. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Det var precis efter krigsutbrottet. Jag hade under en längre tid druckit alldeles för mycket, antar att jag det var en form av självmedicinering mot den sjukdom som detta tyska samhälle har utvecklats till, och när jag förstod att kvinnan jag älskade egentligen älskade en annan, och valde ett liv med honom, tappade jag kontrollen över allt.

De säger att jag försökte ta mitt liv. Jag minns inte. Jag vill inte minnas.

Borgmästare Eckhardt tog mig dock under sina vingars beskydd. Han sade att jag behövde komma bort från allt, få börja om, och ordnade via sina kontakter i partiet arbete åt mig på det nybildade RSHA (Reichssicherheitshauptamt – Rikssäkerhetsöverstyrelsen) i Berlin. Hur tänkte han? Antagligen trodde han allt berodde på någon sorts kärlekssorg. Men hans lösning på problemet var att hjälpa mannen som fruktar demoner och djävlar till en plats i helvetet.

Jag tillhör nu avdelning 7 inom RHSA och ansvarig för att kategorisera beslagtagen förbjuden litteratur. RHSA:s chef är en man med ett leende som aldrig når ögonen. Han heter Reinhard Heydrich och ger mig samma känsla av obehag som mötet med Eicke för några år sedan. Mitt arbete låter kanske stillsamt men RHSA:s avdelningar lyder alla under SS och vid sidan av min avdelning finns avdelning 4 som omfattar Gestapo och avdelning 1 där order ges till de s.k. insatsgrupperna som bakom frontlinjerna ska ”ta hand om” oönskade personer.

Jag vet inte hur jag ska härda ut. Här på RHSA får jag dagligen insikt i fruktansvärda saker, händelser så vidriga att få människor hemma i Northeim skulle tro mig. England, Frankrike, Australien, Nya Zeeland, Kanada har alla förklarat krig mot Tyskland. Av någon anledning har USA tagit en position som neutrala. Jag kan inte förstå varför. De måste sätta stopp för vansinnet som sprids från detta land.

För efter att Hitler och Stalin undertecknat en ickeangreppspakt där parterna kommit överens om att dela upp Polen mellan sig, och kriget brutit ut, tog det fem veckor innan Polen var utplånat som självständig stat. Därefter har nazisterna bedrivit terror mot den polska lokalbefolkningen. Tusentals människor har förts till koncentrationsläger. 50 000 polska barn med ”ariskt” utseende har kidnappats och sänts till fosterhem i tyska familjer. Polska judar har tvingats från landsbygden till städerna där de placerats i särskilda stadsdelar, så kallade ghetton. För övrigt så tvingas sedan en månad till alla polska judar över tio år, att bära gula davidsstjärnor på sina kläder. Hon fick rätt. Kvinnan som en gång skrev brev till borgmästare Eckhardt.

Det ryktas också om att sedan i oktober har arbetsoförmögna, handikappade och utvecklingsstörda i Polen gasats till döds i skåpvagnar med hjälp av koloxid. Och enligt en Dr. Bunke som nyligen besökte kontoret pågår något som kallas för aktion T4 i Tyskland just nu. Det innebär att handikappade och psykiskt sjuka, barn som vuxna, avlivas genom gas, giftinjektioner och systematisk svält till döds. Först vägrade jag tro det. Jag vägrade tro något av det. Men det är sant.

Allt är sant.


1940

12 februari

Idag firades det på avdelning 4, närmare bestämt på sektion IV D4 där Adolf Eichmann är chef. De första polska judarna har nämligen skickats till koncentrationsläger. Det har redan byggts ett i Polen: Stutthof. Fler planeras att byggas, t.ex utanför Oswiecim, eller som det benämns här på RHSA: Auschwitz. Det bjöds på tårta och överallt var det glada miner. Jag skyllde på hög arbetsbelastning och gick ner i mina arkiv. Där satt jag, närmast apatisk, och stirrade in i väggen. Hur ska jag ta mig härifrån?

9 april

Danmark och Norge har nu ockuperats av tyska trupper. Jag misstänker att deras motstånd snart är över. Vad skulle dessa små länder kunna sätta emot Hitlers Tyskland? Märkligt, jag vill inte längre se det som mitt. Och det är inte mitt. Det är hans. Ändå arbetar jag lydigt för honom. Jag försöker intala mig själv att det jag sysslar med: att arkivera böcker, knappast skulle innebära att en revolt från min sida skulle förändra något.

10 maj

Frankrike, Belgien och Holland har anfallits. Det är uppenbart att Hitlers dröm inte längre enbart handlar om ett större Tyskland. Han vill något mer.

23 juni

Frankrike kapitulerade igår som sista land efter Danmark, Norge, Belgien och Holland. Idag är Hitler i Paris och triumferar. Och jag märker på folket här i Berlin att många, även de som inte är uttalade nazister, är stolta över det som Hitler åstadkommit. Han utplånade arbetslösheten, satte igång ekonomin, gjorde Tyskland stort och mäktigt igen, tog revansch på Frankrike och så länge de inte själva är utsatta för någon form av förföljelser börjar allt fler tala positivt om Hitlers styre. Jag antar att det är likadant hemma i Northeim. Och det är förståeligt.

Men samtidigt så fruktansvärt sorgligt.

23 juli

Det är inte bara Hitler som tar för sig. Stalins Sovjetunionen verkar vara ute efter Baltikum.

26 augusti

I över två månader har nu brittiska öarna attackerats av tyska flygplan. Häromdagen har London bombats. Idag bombades Berlin som svar. När vi gick ner till skyddsrummen mötte jag Otto baum. Vi hann inte talas vid så vet jag inte vilket hans ärende till Berlin var.

15 september

Massiva flygattacker genomförs nu mot brittiska städer. Vinner inte Tyskland detta krig kommer det snart vara tyska städer som står i brand. Jag undrar om de som jublar idag tänker på det?

27 september

Tyskland, Italien och Japan står nu på samma sida. Triss i galenskap?

16 november

Jag läser en rapport om tillvaron i Warszawas ghetto. Det avskiljdes från omvärlden i början av månaden. Införseln av livsmedel stryptes och befolkningen, som trängs i tusental i överbefolkade ruckel, lider av svält, köld och sjukdomar. Dödstalen stiger. Jag kan inte föreställa mig hur det är att leva där.

23 november

Ungern, för några dagar sedan, och nu sluter även Rumänien upp bakom Tyskland. Överallt verkar Hitler installera små lydiga människor. Jag antar att jag också är en av dem.

11 december

Hårda strider i Nordafrika. Italien får stryk. På kontoret talas det föraktfullt om de italienska soldaternas krigsförmåga.

24 december

Nu, på julafton, längtar jag mer än någonsin tillbaka till Northeim. Jag önskade att jag kunde sitta på Vildsvinet, äta middag och drömma mig bort. Istället sitter jag här, i Berlin, bortglömd.

1941

14 februari

Tyska trupper har sänts till Nordafrika under ledning av General Erwin Rommel. Ibland när jag tänker på vår tyska armé undrar jag hur många av männen i Northeim som befinner sig i den. Var de befinner sig, vilka som har dött och vilka som fortfarande lever. Jag har inga svar och jag vill inte undersöka det heller. Antagligen för att jag inte vill få de svar jag fruktar.

27 april

Under våren har Bulgarien, Jugoslavien och Grekland kapitulerat för den tyska krigsmaskinen.

12 maj

För två dagar sedan försvann Rudolf Hess, Hitlers ställföreträdare och vän till Führern sedan tiden före ölhallskuppen. Nu vet vi var han tog vägen. Av någon anledning tycks han på eget initiativ flugit till Storbritannien. Varför vet ingen. Det ryktas om galenskap. Det skulle inte förvåna mig. Vi måste alla vara galna. Varför skulle vi annars befinna oss i detta hus? I detta land. Hur som helst har order getts om att alla Hess närmaste män ska gripas. Jag räknas inte till dem.

24 juni

Tyskland fortsätter sitt anfallskrig. Hitler har överraskande nog tagit beslutet att bryta sitt löfte till Stalin och attackerat Sovjetunionen. Operationen, kallad för Barbarossa, rullade igång för någon dag sedan. RHSA har fått instruktioner om att ”utrota alla fientliga element” för att skapa Hitlers utlovade Lebensraum (livsrummet) för det tyska folket. Men bara i de västra delarna av Sovjetunionen, som nu invaderats, bor cirka tre och en halv miljon judar.

Det har jag hör ryktas om, för ingen informerar egentligen en arkivarie likt mig även om Dr. Dittel på avdelningen ofta har svårt för att hålla något hemligt, är att lösningen på problemet är fler insatsgrupper. Fler av de tilltänkta befälhavarna besökte också nyligen RHSA. Ohlendorf, Rasch, Stahlecker med flera satt i konferens med Arthur Nebe och drog upp riktlinjerna och tydligen ska allt dokumenteras in i minsta detalj.

Trots att det bara handlar om en sak.

Mord.

30 juni

Jag har fått fler mediciner utskrivna nu. Men jag har fortfarande svårt att få någon egentlig sömn på nätterna. Jag mår inte alls bra. Jag umgås inte längre med andra människor. Inte som jag gjorde i Northeim. Jag går till mitt arbete. Jag går hem. Jag ligger vaken på nätterna och funderar på vilka alternativ jag egentligen har.

Att dö för egen hand. Att dö för annans hand. Eller fortsätta leva som död.

Bland all denna död.

10 juli

I Ukraina opererar nu insatsgrupperna bakom stridslinjerna, som ett slags rörliga dödspatruller. Deras uppgift är att skjuta judar, men också funktionärer i det sovjetiska kommunistpartiet, partisaner och romer som bor på de erövrade områdena. I alla byar och städer som armén lägger under sig samlas dessa människor helt enkelt ihop, räknas och dödas. All statisk sammanställs sedan i denna byggnad som jag befinner mig i. Ovanför mig. Runt omkring mig. Under mig.

Är det konstigt att jag har svårt att sova?

Det finns fyra insatsgrupper, som opererar från Estland i norr till Ukraina i söder. Dödsskjutningarna sker för det mesta vid någon ravin i ett skogsparti i närheten av byn eller staden. De flesta offren arkebuseras vid randen av gravar som de själva tvingats gräva och sedan ställa sig vid randen av för att när skottet träffar falla ner i massgraven. Andra bränns levande, till exempel i Minsk, eller dränks, bland annat i Svarta havet.

Eller är det konstigt att jag alls vill vakna?

3 september

Stora mängder Zyklon B, ett insektsmedel baserat på vätecyanid, har beställts av SS från företaget Degesch. Tydligen ska detta medel testas i Auschwitz på fångar som en ny och mer effektiv metod att avlusa dem.

Jag kan inte förmå mig själv att skriva vad jag egentligen tror.

7 september

Idag inleds den stora deportationen av tyska judar till koncentrationslägren. Alla har fullt upp idag på RHSA. Allt måste genomföras så smidigt och effektivt som möjligt.

25 oktober

I slutet av september avrättades över 33 000 judar från Kievområdet i ravinen Babij Jar nära Kiev i Sovjetunionen. Det var medlemmar i insatsgruppen C, under ledning av Paul Blobel, som befallde judarna att ställa upp sig vid kanten av ravinen och sedan avrättade soldaterna dem med skott i nacken. Män, kvinnor, åldringar, barn. Alla dödades.

Häromdagen utfördes ytterligare en massaker. 19 000 judar i Odessa i Sovjetunionen mördades.

Jag fick reda på det här idag. Senare på kvällen mötte jag en grupp Northeimbor som befann sig i Berlin för en rad olika ärenden. De hade rest hit tillsammans och ville att jag skulle möta dem för en middag. Jag vet inte vem som avslöjat hur de skulle hitta mig. Vi bestämde att vi skulle ses på restaurangen vid Rikskansliet och jag tror vi gjorde det. Eller så drömde jag det.

Att sitta där och äta, likt normala människor med vetskap om vad som sker utanför och innanför detta lands gränser, gav mig en sådan overklighetskänsla att jag förlorade uppfattningen om både tid och rum. Jag är tillbaka på mitt rum nu. Men jag minns inte längre vem jag har träffat och vad vi har talat om. Jag ser ansikten framför mig. De är bekanta men namnen som hör till dem glider hela tiden undan för mitt medvetande. Det gör inget. Jag hoppas bara att jag inte talade om fel saker. Då kan det vara slut med mig. Ty inget från insidan av RHSA:s väggar får nå allmänheten.

Eller bryr jag mig egentligen? Om vare sig tystnadsplikten eller mig själv?

11 december

Det sägs att försöket att erövra Moskva har misslyckats och nu är det tyska trupper som pressas tillbaka. I radion talas det endast om ”strategiska uträtningar av fronten” men det brukar vara en omskrivning av reträtter. Dessutom meddelas japanska stridsplan, för någon dag sedan, har bombat den amerikanska flottbasen Pearl Harbor. USA och England har svarat med att förklara krig mot Japan. Även Tyskland är nu i krig med USA.

Historien verkar upprepa sig. För ingenting verkar vi lära oss av den.

19 december

Hitler tar befälet över den tyska armén. Tydligen vet han bättre än sina generaler vad som måste göras.

1942

27 januari

För en vecka sedan var det en konferens i Wannsee där ”den slutgiltiga lösningen av judefrågan i Europa” diskuterades. Heydrich var där, Eichmann var där, Müller var där. Men vad som sades är ännu inte känt för alla på RHSA, det har varit mycket hemlighetsmakeri kring denna konferens, men samtliga medarbetare har uppmanats att hädanefter använda uttrycket ”transport österut” istället för deportation och ”specialbehandling” istället för, låt oss vara ärliga: mord.

11 juni

I slutet av maj sköts SS-Obergruppenführer (General) Heydrich, vår högste chef, av tjeckiska motståndsmän i Prag. Han dog en vecka senare. Igår kom svaret. Byn Lidice utplånades. 172 män och pojkar över 16 år mördades. Kvinnor och barn skickades till lägren. Andra ska adopteras bort. Men tydligen är inte SS nöjda med denna fruktansvärda hämnd. De tänker utplåna ytterligare en by men har tydligen inte bestämt sig för vilken ännu.

22 juli

En mängd nya koncentrationsläger har öppnats under våren. Det senaste Treblinka i Polen står nu klart. Tanken är 300 000 judar från gettot i Warszawa ska sändas dit.

19 december


Rykten om förluster i Nordafrika kommer allt tätare. Det sägs också att den tyska 6:e armén är instängd i Stalingrad och möter våldsamma förluster där. Vänder det nu?

Hösten i övrigt? Massmorden fortsätter i öster. I Berlin lever dock de flesta människor sina liv helt ovetande om detta. De roar sig, klagar på ransoneringsbestämmelserna och att de ibland tvingas ner i skyddsrummen. Tyska industrier och järnvägsnätet bombas allt oftare av de allierades flygplan även om Luftwaffe fortfarande försvarar vårt tyska luftrum. Kanske skulle jag vara tryggare i Northeim, en stad som troligen endast av misstag skulle bli ett mål för bombplan, men RHSA skulle aldrig släppa mig nu. Jag vet för mycket.

1943

2 februari

Så genant. General Paulus har kapitulerat i Stalingrad trots att Hitler förbjöd honom. Jag kunde inte låta bli att skratta högt när jag hörde det. Underbart med någon som faktiskt vågar göra tvärt emot Führerns vilja.

22 december

De kom i gryningen, några dagar efter Paulus kapitulation i Stalingrad. Männen från Gestapo. Det var inga jag kände igen. Jag blev placerad i skyddsförvar, dvs de slängde mig i en fängelsecell, i vilken jag blev kvar några månader, vilket gav mig gott om tid att fundera över orsaken till det inträffade. Var det för att jag hade skrattat åt kapitulationen? Fullt tillräckligt skäl. Var det för att någon angett mig för bristande engagemang inför den tyska krigsinsatsen? Fullt tillräckligt skäl. Var det någon som hade tröttnat på mig? Fullt tillräckligt skäl.

Något svar fick jag aldrig. Under hösten förhördes jag utan att några konkreta misstankar eller åtalspunkter lades fram. Inget ovanligt med det. Bördan av bevis har vi rationaliserat bort i nazityskland. Det ovanliga blev istället att de släppte mig. Allt är utrett nu. Du är fri att gå, var allt som sades vid frisläppandet i början av denna månad. Någon måste ha hjälpt mig. Vem vet jag inte. Kanske får jag aldrig svaret.

Jag är tillbaka på RHSA. Kanske borde jag ha stannat kvar i fängelsecellen. Allt har börjat falla sönder.

1944

6 januari

Sovjetiska trupper befinner sig nu vid gränsen till Polen.

31 januari


Igår bombades Hannover. Men tydligen hade de allierade bombplanen släppt sina bomber mer på måfå och av vad hört har bomber även exploderat i närheten av Northeim. I värsta fall har människor dött. Måtte de få människor jag räknar som mina vänner ha klarat sig.

4 mars

Berlin bombas nu i dagsljus. Det innebär att det tyska flygförsvaret inte längre kan bjuda motstånd. RHSA:s lokaler är utrymda. Verksamheten är utspridd på flera platser i staden. Mina böcker har låg prioritet. De är ännu kvar i källaren. Så även jag.

18 mars

Hamburg brinner. Britterna vräker ner bomber. Tusentals människor har dött eller begravts levande. Vi kan omöjligt vinna detta krig. Många vet det. Men ingen vågar säga det. Alla är paranoida för att säga vad de tänker. Jag får vara min vakt även när jag skriver dessa rader. Skulle de upptäckas skulle jag hängas utan rättegång. Därför blir mina anteckningar alltmer kortfattade.

9 juni

Tydligen har stora mängder allierade styrkor landsatts längs den franska kusten i Normandie för några dagar sedan. Snart är Tyskland trängt från två håll. Det kan bara vara en fråga om tid nu.

20 juli

Det sägs att Hitler är död!!

29 december

Efter det misslyckade mordförsöket på Hitler den 20 juni slängdes jag åter i fängelse. Jag hade inget med det att göra men jag ska inte klaga. Tusentals människor fängslades och många avrättades. Av någon anledning sparades åter mitt liv, trots att Roland Freisler satt som domare, men den här gången fanns inget arbete kvar att återvända till. RHSA ville inte ha tillbaka mig.

Jag har släppts fri i en stad där antalet ruiner av sönderbombade hus blir allt fler. Kan det inte ta slut nu?

1945

17 januari

Den s.k. tyska motoffensiven i Ardennerna verkar ha misslyckats. Warszawa har fallit. När är det Berlins tur? Från öster närmar sig de sovjetiska trupperna. Från väster de allierade. Flyktingar från alla håll tar sig till Berlin undan fronterna. De berättar om fruktansvärda scener. Alla kan se att kaoset närmar sig. Varför kan vi inte kapitulera? Även Hitler måste väl ändå inse att allt är förlorat?

14 februari

Dresden har förintats i ett eldhav. Jag vet att nazisterna och många tyska soldater begått fruktansvärda illdåd under de senaste åren. Men det finns även tyskar som är oskyldiga. Måste de också dö för att sona vår skuld?

23 mars

Hildesheim, inte långt från Northeim har bombats sönder, troligen pga av sina industrier. Jag undrar om Deichmans Betongindustri fortfarande finns kvar? Jag tror knappast det.

16 april

Sovjetiska pansarvagnar närmar sig Berlin som nu är en stad i ruiner. Jag kan inte förstå att jag fortfarande lever. De senaste veckorna har varit svåra. Jag har gömt mig i en källare till ett hus som övergivits. Jag har ingen mat utan lever på sådant som jag kan rota fram ur hoprasade byggnader. Det lidande jag bevittnat bland människorna går bortom ord. Och mitt i allt kan SS-män fortfarande dyka upp och hänga någon olycklig sate som deserterat i närmaste lyktstolpe. Det är sinnessjukt.

28 april

Det pågår strider inte långt från mitt gömställe nu. Jag vågar mig inte fram. Istället drömmer jag mig bort, hem till Northeim. Jag ser alla ansikten framför mig igen. Och nu minns jag också namnen. Var tog de vägen? De jag delade stad med en gång, i en annan tid, i en annan värld. Vad hände med dem?

7 maj

Kanske är det verkligen över nu.

För mig.

Min gud, mannen är ju galen!

1934

17 maj

Träffade gamle Georg Landhoff på vägen till mitt kontor. Vi talades vid under några minuter. Han kunde berätta att den tyska sjukvårdsförsäkringen inte längre omfattade judar. Det verkade inte bekymra honom. Vilket sannerligen bekymrade mig. Ty människorna i Northeim har förändrats och det är många jag inte längre känner ingen. De ser likadana ut som de alltid har gjort. Men på insidan verkar något ha gått sönder.

Och det galna är att det kanske är mitt fel. Åtminstone när det gäller Landhoff. För många år sedan, mest för att bli av med den och som tack för en incident i kyrkan då en del av den (bokstavligen) fallfärdiga predikstolen ramlade ner, och onekligen hade krossat mina tår om inte pastorn hade uppmärksammat mig på hotet, hade jag skänkt mitt exemplar av Hitlers Mein Kampf till honom.

Han blev sig aldrig lik efter det. Tyvärr var förändringen till det sämre. Precis som för så många andra i detta land.

13 juli

Ernst Röhm är död. Jag läser tidningen, sittandes på en bänk vid torget, men har svårt att ta in allt på en gång. Den 30 juni har tydligen Hitler med hjälp av SS och Gestapo slagit ner ett försök till statskupp från SA. Enligt tidningen har den ”tyska staten i självförsvar” avrättat 61 personer, de flesta höga SA-ledare men jag kan även se andra namn som inte varit knutna till SA, samt vid gripandena varit tvungna att skjuta ytterligare 13 personer som försökt göra motstånd.

Plötsligt ramlar saker och ting på plats i mitt huvud. Jag förstår nu varför SA-avdelningen i Northeim hållit så låg profil i början av månaden. De har knappt varit synliga. Inte ens bröderna Walter har setts på gatorna. De måste ha varit livrädda att även de stod på SS-listor över vilka medlemmar av SA som skulle hämtas för att fängslas eller avrättas.

Men tydligen klarade de sig. Jag borde ha hört något från borgmästare Eckhardt om SS hämtat någon från staden.

3 augusti

Jag drack mig berusad igår. Men inte på Vildsvinet. Och definitivt inte på Wagnersaal, restaurangen som blivit nazistanhängarnas högborg i Northeim. Nej, jag satt på mitt rum och tömde en flaska konjak tills sömnen tog mig. Antar att jag försökte bedöva mig, inte så mycket för att president Hindenburg dog igår utan för att hans död innebär att Hitler nu blir ledare, rikskansler och president i Tyskland.

På några månader har Tyskland gått från att vara en parlamentarisk demokrati till en totalitär stat där Adolf Hitler har absolut makt.

1935

Det är numera Gestapo, vår tyska säkerhetspolis, som har ansvaret för koncentrationslägren. De ansvarar också för mitt arbetsrum. Sedan början av året delar jag nämligen kontoret med Gestapos lokala representant, Tom Oldenburg – som uppenbarligen lånats ut från SS till säkerhetspolisen för detta uppdrag.

Det är en trevlig man, bildad och underhållande att samtala med, åtminstone så länge man kan förtränga att hans arbetsuppgifter går ut på att övervaka vår stad och rapportera vidare om vilka personer som kan tänkas hysa negativa eller kritiska åsikter gentemot den nazistiska regimen. Sådana personer förs bort. Och det är Tom, som ser till att det sker.

Fast han behöver inte anstränga sig för att fylla i sina rapporter. Flera gånger i veckan får han tips från ”ansvarskännande medborgare” som ser det som sin plikt att rapportera in vad grannen eller kunden framför i kön till kassan sade eller verkade tänka. Vår stad är full av angivare. Hela Tyskland är fullt av dem. Människor som av nazistisk övertygelse eller kanske av rädsla att själv bli rapporterad anger vänner, bekanta, ja till och med sina släktingar eller familjemedlemmar.

Och på tal om familjemedlemmar. Oldenburgs mor, Elise, är ledare för stadens avdelning av BDM (Bund Deutscher Mädel – Föreningen för tyska flickor). Hon tar verkligen sitt ansvar för att fostra flickorna, från tioåringar och uppåt, till små lojala partimedlemmar, redo att ange sina egna föräldrar om så krävs.

Pojkarnas motsvarighet, Hitlerjugend, leds här i Northeim av Hannes Lutze. Han har nyligen blivit Obersturmführer (löjtnant) i SS och tar på sin fritid hand om de flesta av stadens pojkar. De tillbringar mycket tid i naturen och han undervisar dem i den nazistiska ideologin och förbereder dem på ett framtida krig genom olika lekar och övningar.

Jag har funderat mycket på hur människor som Elise och Hannes fungerar. Hur kan de frivilligt ägna sin tid åt att påverka och forma barn, som knappast kan sägas vara ansvariga för sina egna beslut, till lydiga mininazister som inte tänker utan endast gör vad de blir åtsagda att göra? Men jag kan inte finna något svar.

26 juni

Två nya lagar har införts. En som tillåter läkarna att utföra tvångsaborter för att förhindra att ärftliga sjukdomar förs vidare och en som innebär att endast blotta misstanken om homosexualitet eller annat ”misstänkt beteende” är grund för arrestering.

15 september

Idag träder Nürnberglagarna i kraft i Tyskland. De tyska judarna är numera en andra klassens medborgare eftersom endast personer av ”tyskt blod” kan vara riksmedborgare. De saknar därmed rösträtt och äktenskap mellan judar och ”arier” förbjuds. Som jude räknas alla - förklarade Tom Oldenburg ytterst älskvärt för mig som om han talade om något självklart - som oavsett religion har minst en mor- eller farförälder som är judisk.

På vägen hem, efter en middag på Vildsvinet, passerade jag biografen. Det var kö utanför, trots att det var nästan en timme kvar tills kvällens film skulle börja. På biografen visar de ohämmad nazipropaganda. Det är Hitlers nya gunstling: Leni Riefenstahls film Triumph des Willens (Viljans triumf) som rullar kväll efter kväll. Jag förstår inte varför folk betalar för att se den.

De lever ju redan mitt i den.

31 december

Så här den sista kvällen på året kan jag också lägga till två förändringar som jag misstänker kan leda till framtida problem. Tyskland har återigen allmän värnplikt och dessutom ett avtal som ger Hitler möjligheten att upprusta den tyska armén. Det verkar som övriga europeiska ledare, de som tidigare var så måna om att hålla oss i ett järngrepp, plötsligt accepterar allt vad Hitler kan tänkas önska sig. Ser de inte vem inte samtalar med? Hur kan de tro på något han säger? Han har ju redan lurat Tyskland. Ska han nu få lura resten av Europa?

1936

7 mars

Tyska trupper marscherar västerut över floden Rhen till en zon som enligt Versaillefördraget ska hållas fri från soldater. Av någon anledning avstår både Frankrike och England från att hindra det som sker. På Wagnersaal ska det hållas fest ikväll. Nationalsocialisterna i Northeim anser att detta är något som ska firas. De ser framför sig ett Tyskland som åter börjar resa på sig. Det ser även jag. Men uppenbarligen få utanför våra gränser.

22 mars

SS har tagit över ansvaret för koncentrationslägren i Tyskland. De ska ”organiseras om”, det verkar betyda att fler ska byggas och att de ska bli effektivare på att plåga de olyckliga satarna som hamnar i dem. Ämnet kom upp på ett improviserat möte som hölls på borgmästarens kontor efter att Ondskan plötsligt hade klivit in genom dörren. Åtminstone kändes det så.

Det visade sig att Adrien Tannberg, som numera är Hauptsturmführer (Kapten) i SS, hade vägarna förbi sin gamla hemstad och i sällskap med honom kom SS-Brigadeführer (Generalmajor) Theodor Eicke som utöver detta visade sig vara koncentrationslägersinspektör och ansvarig för hela omorganiseringen av lägren. Jag har aldrig känt ett sådant obehag inför en människa som det jag upplevde i Eickes närhet. Varje gång han vände sin blick emot mig blev jag alldeles torr i munnen. Jag svär på att den mannen bär på död och elände i någon form.

När SS-sällskapet lämnade borgmästarens kontor vände sig Adrien sig om och viskade till mig: Det var Eicke som sköt Ernst Röhm. Och det sjuka var att hans röst vibrerade av stolthet.

21 juli

I Spanien har ett inbördeskrig brutit ut. Fascisten Francisco Franco försökte ta makten genom en statskupp som dock verkar ha misslyckats men både Hitler och Italiens diktator Mussolini har sagt sig vilja stödja hans sida i kriget som verkar följa. Överallt finns dem. Diktatorerna.

Och de verkar känna igen sina likar när de ser dem.

10 augusti

De olympiska spelen pågår för fullt i Berlin. Hitler och nazisterna tar varje chans att visa upp sig från sin bästa sida. Det är nästan skrattretande men de har monterat ner antijudiska skyltar från husväggar i huvudstaden som om detta skulle få, åtminstone oss som lever i detta land, att glömma vad som sker. Men kanske är trolleritricket framför allt riktat mot de utländska besökarna.

27 augusti

I Tyskland har en ny myndighet sett dagens ljus. Den har till syfte att öka antalet födda tyska barn för att främja ”den ariska rasens fortbestånd”. Myndigheten ska bekämpa homosexualitet och förhindra friska kvinnor från att göra abort. I Hannoverområdet, dit Northeim hör, är det Professor Walter (ja, döm om min förvåning är det visade sig att unge Urs Walter begåvats med en professorstitel. En del säger att det var välförtjänt pga läshuvud. Andra att det var en belöning inom partiet) som är myndighetens chef men jag är övertygad om att den som egentligen bestämmer är hans hustru Rosemarie, trots att kvinnor inte längre uppmuntras till att arbeta utanför hemmet. Eller kanske just därför.

De var i alla fall båda uppe hos borgmästare Eckhardt för att diskutera något kommande projekt och jag tror inte att jag någonsin träffat någon som yttrat så många ”Heil Hitler” som hon gjorde. Hon är helt indränkt i nazistisk propaganda och så fort hon andas följer ett ”Heil” med av bara farten. Och det märkligaste är att jag fortfarande kan minnas när hon hette Taubner och drev daghem här i Northeim. Hon var som alla andra. Som jag. Men kanske är det hon som fortfarande är som alla andra. Kanske är det jag som är den som är annorlunda.

Ett rashygieniskt institut har också inrättats. Det ska bland annat kartlägga alla zigenare/romer och bestämma om de är ”rasligt rena”. Det verkar dock som om de anser att den romska befolkningen inte är ”rasren”. För i en mängd städer i Tyskland har massarresteringar av zigenare genomförts.

1 december

Medlemskap i Hitlerjugend och BDM är nu obligatoriskt för alla barn och ungdomar. Alla måste vara med. Jag antar att det jublas hemma hos Oldenburgs och Obersturmführer Lutze.

1937

23 januari

Judar får inte längre undervisa tyskar, arbeta som revisorer eller tandläkare. Vad ska dessa människor nu leva av? Hur ska de försörja sina familjer?

15 juli

Nya koncentrationsläger grundas eller byggs om över hela Tyskland. Det senaste heter Buchenwald och ligger utanför Weimar. Ett märkligt sammanträffande var att samma dag som jag läste om detta, träffade jag Johann Wieghardt och det visade sig att hans bror varit delaktig i byggandet av lägret. Han såg inte vidare stolt ut över detta, antagligen delar han inte sin brors nyvunna ideologiska övertygelse. Brodern blev antagen av SS för något år sedan, tydligen hade han avancerade kunskaper som arkitekt, en kombination som uppenbarligen kan ge en ens karriär en rejäl skjuts framåt.

25 september

Vad märkligt, att i denna galna tid, i detta sjuka land, fortfarande äga förmågan att bli förälskad?

1938

13 mars

Hitler hyllas nu som en hjälte över hela Tyskland. Österrike, hans gamla hemland, är nu införlivat i det tyska riket. Igår rullade tyska trupper över gränsen och i Wien togs nazisterna emot av jublande folkmassor som uppenbarligen har längtat efter Anschluss, anslutningen till Tyskland. Det ska tydligen firas på Wagnersaal. Borgmästare Eckhardt är inbjuden att tala där ikväll. Otto Baum var nämligen här tidigare idag och bjöd in honom. Och det värsta är att borgmästaren tvingade mig att lova att närvara under talet. Jag avskyr att befinna mig på Wagnersaal.

29 april

Tyska och österrikiska judar måste nu registrera all förmögenhet över 5000 reichsmark och egendom. Det kan bara finnas en anledning till det. Den tyska staten har tänkt beslagta allt den kan tänkas komma åt. Och i Northeim är det mitt arbete att samla in uppgifterna. Jag känner mig smutsig när jag gör det. Jag känner mig som en simpel tjuv.

15 augusti

Utanför Linz i Österrike står snart koncentrationslägret Mauthausen färdigt. Jag undrar om de fortfarande jublar i Österrike? Eller har de ännu inte insett att vem som helst kan stämplas som fiende till den tyska staten, fängslas och aldrig mer återvända?

Judar trakasseras nu för övrigt offentligt utan att människor reagerar. Det ryktas om att den judiska befolkningen i Wien har tvingats skura gatorna. Men det är inte bara judar och zigenare som befinner sig i en svår sits. Homosexuella män skickas numera automatiskt till koncentrationsläger.

9 juni

I München har den stora synagogan blivit sönderslagen. Dessa upplopp som riktar sig mot judar blir allt vanligare i hela Tyskland. Det måste vara outhärdligt att leva som jude i detta land.

15 juni

2200 ”kriminella judar” har arresterats och skickats till koncentrationsläger. De har begått brott som parkerat bilen fel eller glömt att betala räkningar i tid. Andra för att de som arbetslösa brutit mot kravet att arbeta. När jag fick höra detta utbrast jag i ett ”det är ju ett helt sinnessjukt beslut” utan att tänka mig för. Jag var nämligen inte ensam, utan befann mig på postkontoret och alldeles framför stod Hazel Bader och samtalade med Thomas Carstens och hans hustru, och det är endast när man är garanterat ensam som det är lämpligt att sätta ord på kritiska tankar om vår ledare eller de beslut som fattas. För ett ögonblick tänkte jag att ingen av dem uppfattade mina ord men så vände de sig alla tre mot mig och betraktade mig under en tystnad som kändes evighetslång.

Jag var helt övertygad om att nu kommer antingen Bader eller Carstens att rapportera mitt uttalande vidare till SD:s (Sicherheitsdienst – NSDAP:s egen säkerhetstjänst) lokala representant Jacob Bruyker som ytterst nitiskt verkar för att alla kritiker förs bort till deras högkvarter i Prinz Albrecht Palatz i Berlin för ytterligare förhör. Och från den adressen återvänder få människor.

Men istället för en förvarning om framtida lidande replikerade Carstens med en urskuldande min: ”Wenn der Führer das nur wüsste”.

Om Führern ändå bara hade vetat?

Det märkliga sker nämligen ibland att mindre populära eller, som kanske var mer troligt i det här fallet, närmast överdrivna beslut sällan förknippas med Hitler utan tillskrivs andra personer i regimen. Kanske är det Hitlers hypnotiska kraft som partiledare, och hans förmåga att säga allt vad människor önskade höra i given stund, som i första hand fick många att rösta på partiet och inte den nazistiska ideologin?

Jag får väl aldrig veta det men just då gjorde det ingenting, för jag insåg att hade jag kommit helskinnad ur en ytterst farlig situation.

17 augusti

En ny namnlag har trätt i kraft. Den tvingar alla judiska kvinnor att lägga till namnet Sarah och alla judiska män att lägga till namnet Israel i sina pass. Det måste vara så förnedrande.

1 oktober

Hitler har under en tid krävt att Sudetlandet, det tysktalande området i Tjeckoslovakien, ska tillhöra Tyskland. Han har hotat med en invasion om inte kraven tillgodoses. Uppenbarligen är det ingen som vill ta strid med honom om detta. För Hitler har nu fått som han vill. Sudetlandet är hans. Tyskland fortsätter att växa. Förstår de inte att han tar hela handen om de ger honom fingret?

5 oktober

Alla tyska judar tvingas från och med idag att ha ett stort J i sina pass. Vad är nästa steg? Ska de bära tecken på sina kläder också? Det kom faktiskt ett brev häromdagen till borgmästaren som föreslog just det: att judar borde bära synliga tecken på sin judiskhet för att förhindra dem från att sprida sin smitta bland ovetande och hederliga tyska medborgare.

Underskriften var i det närmaste oläslig men det var uppenbarligen skickat från en av alla dessa fanatiker som druckit alltför djupt ur koppen Judehat. De blir bara fler och fler.

30 oktober

17 000 polska judar som varit bosatta i Tyskland har arresterats och skickats tillbaka till Polen. Men Polen har vägrat ta emot dem så de tvingas att leva i ett ingenmansland vid gränsen.

7 oktober

En polsk-judisk student i Paris, Herschel Grynszpan, har skjutit den tyske diplomaten von Rath. Jag hörde vår propagandaminister på radion. Han var ursinnig.

9 oktober

Von Rath har dött. Borgmästare Eckhardt meddelade på morgonmötet att lokala SA- och partiorganisationer över hela landet att getts order att hämnas hans död. Eckhardt har också fått i uppdrag att ge polisen instruktioner att inte ingripa mot eventuella våldsverkare – då de endast visar sin rättmätiga vrede – och brandkåren att låta alla byggnader med judisk koppling brinna så länge tysk egendom inte hotas. Han såg blek ut när berättade om detta. Vad kommer att ske i vår stad?

10 november

Synagogor över hela Tyskland har brunnit i natt, affärer plundrats. Tusentals människor har misshandlats, dödsfall har också rapporterats. Tusentals judar har arresterats och kommer antagligen skickas till Dachau och andra koncentrationsläger. Har det tyska folket rasat klart nu? Är von Rath hämnad? Känns det bättre nu?

Även i Northeim utspelades obehagliga scener. Men jag orkar inte med att beskriva dem nu.

Jag blev sittandes på en stol mitt i rummet. Apatisk. Kunde inte resa mig. Stirrandes tomt på Kellingtavlan på väggen. För tillfället var det svårt att se något hopp i dess färger och mönster. Än i mindre i framtiden för den tyska nationen.

12 november

Herman Göring har bestämt att judarna ska bötfällas för förstörelse under Kristallnatten, som den vidriga natten nu kallas, eftersom de har orsakat dessa skador genom ”att provocera det tyska folket”. En miljard ska betalas. De ska dessutom ”återställa gatubilden”, dvs städa upp själva. Mord på judar under upploppen kommer inte heller att bestraffas. Jag antar att det här är nationalsocialisternas variant av logik.

15 november

Judiska barn är nu förbjudna att gå i tyska skolor. Några bekymrade lärare, ledda av Marta Schleicher och HerrThielenhemme, kom till borgmästarens kontor för att försäkra sig om att de hade korrekta listor beträffande elevernas härkomst. De ville inte, som Frau Schleicher uttryckte det: hamna i den genanta situationen att de av misstag gav tysk undervisning till judiska barn.

Nej, hur skulle det se ut?

1939

31 januari

I ett tal i riksdagen hotade Hitler igår att utrota hela den judiska rasen i Europa om ett nytt världskrig bryter ut. Han sade följande: 

Livet igenom har jag mycket ofta varit en profet och för det mesta blivit utskrattad. Under min kamp om makten var det först och främst det judiska folket som skrattade när jag profeterade att jag en dag skulle bli statsöverhuvud och ledare för hela den tyska nationen, och att jag då bland annat skulle finna svaret på det judiska problemet. Jag tror att skrattet sedan dess har fastnat i halsen på den tyska judendomen, som förut skrattade så högt. Idag tänker jag återigen vara en profet: om det skulle lyckas den internationella finansjudendomen, i och utanför Europa, att än en gång störta folken i ett världskrig, så kommer resultatet inte att bli jordens bolsjevisering och därmed judendomens seger, utan förintelsen av den judiska rasen i Europa.

Min gud, mannen är ju galen! Varför kan inte människor se det? Lyssnar de inte på vad han säger?

21 februari

De tyska judarnas guld- och silverföremål ska nu beslagtas. Tydligen behöver statskassan mer pengar. Att leda ett land djupare in i vansinnet kostar uppenbarligen mycket pengar.

15 mars

Vad var det jag sade om fingret och handen? Resten av Tjeckoslovakien, inte bara Sudettyskland, har nu ockuperats av tyska trupper. Hitler triumferar i radion. Allt går hans väg nu. Det är ny fest på Wagnersaal ikväll. Eckhardt ska åter tala. Den här gången tänker jag inte närvara. Förra gången jag var tvungen att sitta där en hel kväll och lyssna på nazisvammel blev jag så berusad, för att stå ut, att jag inte minns hur jag kom hem.

1 september

Vi är åter i krig. Den tyska armén har angripit Polen. Var ska detta sluta?

Varhelst man bränner böcker kommer man förr eller senare också att bränna människor

1924-1927

Vad hände under åren där i mitten av 1920-talet?

I mitt liv: inte så mycket. Jag fann mig till rätta i staden igen. Gjorde lägenheten till min genom att sakta byta ut mina föräldrars gamla möbler till sådana jag själv köpte in. Det kändes bra. Beställde det mesta jag behövde från Seidels snickeri. Han, snickaren Wolker, är sanslöst osympatisk men han kan onekligen sitt jobb och han är lika otrevlig mot alla sina kunder, oavsett vem det är, så ingen behöver ta det personligt.

På väggarna hänger för övrigt tavlor från en lokal konstnär, Sara Kelling. När jag köpte dem, hos Grantz, försökte jag förhandla ner priset en aning men det gick inte. Herr Grantz var väldigt bestämd av sig när det kom till priset och det var fullkomligt omöjligt att resonera med honom. Jag antar att han behövde pengarna likaväl som alla andra i Tyskland behöver regelbundna inkomster, även om det faktiskt känns som om ekonomin håller på att återhämta sig i landet.

Jag fortsatte att arbeta som borgmästare Eckhardts assistent. Han är nöjd med mig och mina insatser. Kanske för att jag håller en låg profil och inte säger emot i onödan. Det gäller ju att välja sina strider. Åtminstone försöker jag tänka så.

Jag försökte påverka honom där under 1924 när han beslöt sig för att gå med i NSDAP, nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet. Det var året efter ölhallskuppen, Hitler satt i fängelset i Landsberg och hans parti var officiellt förbjudet att verka i Tyskland. Ändå fick Eckhardt för sig att nu var det hög tid att ansluta sig som medlem. Jag försökte säga att han riskerade sin popularitet bland väljarna men han stod på sig.

Johannes, det är nu det gäller att visa sitt stöd för vad som är rätt och riktigt, sade han och tog kontakt med sin kusin i München och någon vecka senare kunde han visa upp sitt medlemsbevis för mig. Jag sade ingenting men jag var övertygad om att han hade satsat på fel häst. Vem hade kunnat då att Hitler skulle vara ute ur fängelset redan innan jul 1924 och partiet åter tillåtet i februari 1925?

Sedan blev det verkligen allt bättre i Tyskland. Vi kunde alla märka av det. Ekonomin stabiliserades genom att en ny valuta, riksmarken, infördes i augusti 1924, betalningskraven för krigsskulden sänktes och USA och några andra länder ställde upp med lån för att hjälpa landet på fötter igen. Människor slutade att prata om pengar hela tiden, nationalisterna slutade klaga på allt som gick att klaga på, till och med SA hölls i strama tyglar av Hitler och livet i Northeim började kännas nästan helt normalt igen.

På julafton 1926 fick jag dock en påminnelse om att galenskapen fortfarande ligger under ytan hela tiden. Som julklapp från borgmästare Eckhardt fick jag två böcker: båda med namnet Mein Kampf. Författaren var ingen mindre än Adolf Hitler. Tydligen hade han nu skrivit klart andra delen och Eckhardt strålade av glädje när han räckte över sin gåva till mig. Jag tackade som sig bör och lade dem sedan åt sidan.

Det är märkligt egentligen att jag skriver så mycket om den här mannen; Adolf Hitler. En man som jag aldrig träffat men som ändå verkar ta allt större plats i mitt liv. Han smyger sig liksom in fast man inte vill. Jag plockade hur som helst fram böckerna som han hade skrivit i slutet av februari 1927. Anledningen var att borgmästare Eckhardt, tillsammans med några andra Northeimbor – Hannes Lutze, Tom Oldenburg, Adrien Tannberg, Thomas Carstens, de ytterst obehagliga bröderna Walter, Max Adler och unge Paul von Duhn samt ett antal andra, hade varit och hört honom tala i München. Det skulle markera en nystart för partiet och signalera Hitlers återkomst som politisk talare.

Eckhardt kom tillbaka helt förändrad. Han sade att han upplevt något fantastiskt. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att han blivit frälst. Det lät åtminstone som att han beskrev messias när han talade om Hitler.

Så därför började jag läsa vad Eckhardts nya frälsare egentligen hade skrivit. Och någon större författare var han inte. Det dröjde inte många sidor innan jag kunde slå fast det. Voss bokhandel lär aldrig ta in den. Först beskriver han sitt liv, en sorts självbiografi med andra ord, därefter går han in på vad han vill politiskt. Det mest har jag hört från Eckhardt redan men sällan har jag läst sådan koncentrerad antisemitism tidigare. Hitler föreslår bl.a. att tyska judar inte ska få ha kvar sitt medborgarskap, de judar som flyttat till Tyskland efter 1914 ska sändas ut från landet, ett förbud mot judisk invandring ska införas och likaså ett förbud mot att judar äger tidningar och butiker.

Till slut blev så illamående att jag kastade boken bakom soffan. Den ligger fortfarande kvar där. Skulle den här mannen någonsin komma till makten, bevara oss väl för det, kommer Tyskland aldrig mer bli sig likt.

1928

Ett år jag endast kan beskriva i efterhand. Ett år jag trodde skulle bli mitt sista. Jag hade under vintern året före lidit av en kraftig förkylning och någon månad in på det nya året var den värre än någonsin. En dag i februari var jag på hemväg efter att ha ätit middag på Vildsvinet, fortfarande plågad av hostan som vägrade ge med sig och en smärta i bröstkorgen som bara gjorde det allt tyngre att andas för var dag.

Några meter efter att jag svängt runt hörnet vid Lackhausens livsmedelsaffär, för att ta genvägen via gränden, svartnade det för ögonen och jag kände hur jag föll till marken. Sedan var det bara mörker.

Senare, vilket innebar flera månader senare, stod hela bilden av vad som hänt klar för mig. Jag hade drabbats av dubbelsidig lunginflammation som sakta förvärrats till den grad att den höll på att ta mitt liv. Egentligen borde den ha gjort det redan den kvällen. Ty det var riktigt kall vinterkväll jag rasade ihop i grändens mörker och hade inte fräulein Schenk, som av en slump tagit samma väg som jag på sin väg hem, hittat mig liggandes medvetslös och tillkallat hjälp vore jag nu hos mina föräldrar i gravens djup.

Det tog tid för Dr Kube att få mig på benen igen. Flera månader flöt bort i feberdimmor. Jag minns att borgmästare Eckhardt ibland hälsade på för att uppdatera mig om olika händelser han ansåg att det var viktigt att jag kände till. Han meddelade bl.a. att i riksdagsvalet hade 123 personer i Northeim lagt sina röster på NSDAP. Det var tydligen mindre än väntat och han såg aningen besviken ut, trots att partiet nu har tolv platser i riksdagen, men försäkrade att det säkerligen skulle bli ett bättre resultat vid nästa valtillfälle. Tydligen trodde att han en sådan försäkran skulle få mig att tillfriskna fortare.

Vilken befängd idé.

Jag minns att Ebba, av tacksamhet – antar jag – har jag börjat tänka på fräulein Schenk vid hennes förnamn, ibland satt vid min sida. Hon sade inte mycket men jag blev ändå rörd av hennes närvaro och omsorg.

I slutet av året hade mina krafter återvänt och jag var tillbaka på mitt arbete igen.

1929

Tidningarna skriver om kraschen i USA. Företag och banker går under. Människor tar sina liv genom att hoppa från hustak. Problemen blir allt större här i Tyskland också när de amerikanska stödpengarna inte längre pumpas in i den tyska ekonomin. Även tyska banker har börjat gå i konkurs. Fabriker har stängs en efter en. Ibland helt väntat. Ibland till stor förvåning. Vem trodde t.ex. att Kleinsts sockerraffinaderi här i Northeim skulle behöva börja avskeda arbetare? Det sägs att snart är fyra miljoner människor i Tyskland arbetslösa. Det kan aldrig sluta väl. Hunger och missnöje skapar i slutändan bara hat och olycka.

1930

Borgmästare Eckhardt berättade idag över lunchen, som han storsint nog bjöd mig och hans numera så välklädde sekreterare Wolfgang Goethe på, att hans älskade parti har fått en mäktig vän. Alfred Hugenberg, den f.d styrelseordföranden för Kruppverken, Tysklands största industrikoncern, har ställt sig bakom nationalsocialisterna och Hitler. Hugenberg känner alla politiker, industrimän och affärsmän som är värda att känna. Eckhardt var otroligt belåten. Jag kan förstå honom. Hugenberg är snuskigt rik, kontrollerar tidningar som når över hela landet, tydligen är vår egen Otto Baum bekant med honom, och har ett inflytande som få kan mäta sig med.

Till och med i vår lilla stad märks nazisternas ökade status i politiken. I riksdagsvalet lade 1742 personer i Northeim sin röst på partiet. NSDAP har nu 107 platser i riksdagen. De är fortfarande i minoritet. Övriga partier har tillsammans 470 platser. Men det obehagliga består i att de fortsätter att växa.

Vi har dessutom förärats med vår egen lokalavdelning av SA, en grupp slagskämpar som leds av Urs Walter. De går runt i staden i sina bruna skjortor, iförda armbindlar märkta med hakkors, och blänger hotfullt på alla de inte gillar. Ibland provocerar de fram bråk och misshandlar någon stackare. Vid ett flertal tillfällen har de slagit sönder fönstren till affärer som ägs av judar. Det värsta är att borgmästare Eckhardt står bakom att polisen inte ingriper vid dessa incidenter.

Jag skäms över att vara Northeimbo vid dessa tillfällen. Jag skäms över att inte jag vågar protestera. Jag skäms över min tystnad.

1931

Allt blir bara värre; dag för dag, vecka för vecka, månad för månad. Arbetslösheten i Tyskland fortsätter att öka. Likaså i Northeim även om jag tror att vi klarar oss bättre än övriga landet då vi inte har några större fabriker och arbetsplatser. Ändå klistras det ständigt upp nya affischer i staden där Hitler lovar arbete, bröd och välstånd till alla som röstar på hans parti. Han lovar också så att beskydda oss alla från den kommunistiska revolutionen som hotar. Som hotar? Det enda jag ser som hotar Tyskland är Hitler och hans evigt marscherande anhängare. De är överallt.

Det värsta är att jag kan se att allt fler Northeimbor som lydigt sväljer deras propaganda. De tänker inte på annat än sig själva. Och det är inte i första hand de som saknar arbete som väljer att gå med i NSDAP eller stödja partiet på annat sätt, utan de som har redan har arbete och en inkomst. Jag antar att de är rädda att förlora allt i ”den kommunistiska revolutionen som hotar”. Vilket trams!

1932

Under vintern har arbetslösheten stigit katastrofalt i Tyskland. Mellan sju och åtta miljoner tyskar är nu arbetslösa. Det sägs att sjutton miljoner människor lever på understöd. Överallt gror hat. De arbetslösa hatar arbetsgivarna. Universitetens studenter ser ingen framtid. På gatorna, dansställena och restaurangerna kommer knivar, kedjor och läderbatonger fram när människor hamnar i gräl med varandra. Medelklassen verkar känna sig hotad av såväl de rika som arbetarrörelsen. Samtidigt flyger Hitler runt i landet, tjugo städer i veckan sägs han hinna med, och framställer sig själv som landets räddning.

Han talade i Northeim också. Hela staden var där och lyssnade. Men det verkade som det endast var de som höll med Hitler som vågade diskutera hans tal efteråt. Alla vi andra, alla dessa människor som jag vet tänker annorlunda var tysta. Åtminstone offentligt. Jag är inte säker på att det är rätt väg. Kanske borde vi protestera mera. Stå upp för vad vi anser vara rätt och riktigt. Men alla verkar rädda. Rädda för SA:s knytnävar och påkar, rädda för Hitler, rädda för våldet som drabbar alla som tar ställning emot honom.

I Hitlers följe såg jag dessutom några gamla Northeimbor, nu som medlemmar i SS och iförda deras svarta vidriga uniformer. Hannes Lutze, Tom Oldenburg, Adrien Tannberg, givetvis bröderna Walter och jag tror faktiskt det var Heinrich Voss, den förra ägaren till stadens bokhandel, som struttade omkring och kände sig märkvärdiga i sin ledares sällskap.

Jag gick inte fram och hälsade.

I riksdagsvalet i juli fick NSDAP 230 av 608 platser. I Northeim var det 4195 personer som röstade på dem. De har ingen egen majoritet men är nu Tysklands största parti. Så även i vår stad där samtliga övriga partier endast skrapade ihop 2225 röster. Jag kan inte tro det.

Jag vill inte tro det.

Eckhardt säger att President Hindenburg erbjöd Hitler en plats i regeringen och rollen som vice rikskansler men att Hitler tackade nej då han vet att alla andra partier behöver nazisternas stöd för att regera. Hitler väntar på ett bättre erbjudande. Jag vill inte tänka vad det innebär. Trots att landet är på gränsen till ett inbördeskrig med tanke på alla våldsdåd som inträffar över hela landet.

1933

30 januari

Jag bor i ett sjukt land. Idag har Adolf Hitler svurits in som rikskansler. Tre andra nazister har fått plats i regeringen. President Hindenburg verkar ha gått med på Hitlers krav, trots att NSDAP minskade en aning i valet i november -32.

Vad kommer detta att innebära för Tyskland? Jag har beslutat mig för att dokumentera de förändringar som säkerligen kommer att ske för att om möjligt skaffa mig en överblick av situationen. Det är också en del av mitt arbete. Till borgmästare Eckhardt kommer ju automatiskt alla nya lagar och förordningar som träder i kraft.

27 februari

Riksdagshuset i Berlin brinner! Vad är det som händer?

1 mars

Polischefen Hermann Göring, en av Hitlers närmaste män, har efter branden fängslat de främsta ledarna i kommunistpartiet samt över 4 000 andra medlemmar i samma parti. Enligt nazisterna var det en kommunist som anlade branden i riksdagshuset. Två Northeimbor, det kan vara fler, sägs ha förts bort. Jag vet inte vilka ännu. Men jag misstänker att apotekare Schenks son, Dietmar, kan vara en av dem. Hans politiska hemvisst är ingen hemlighet och det var ett tag sedan jag såg honom.

2 mars

Med hjälp av undantagslagar har Hitler nästan helt utplånat yttrandefriheten, pressfriheten och organisationsfriheten. Exceptionella befogenheter ger honom också rätt att med hjälp av polisen och SA bekämpa ”högförräderi”, sabotage och störande av allmän ordning. Samtidigt har den numera nazistdominerade polisen börjat arrestera och fängsla politiska motståndare. Andra uppmanas vara tysta. Jag lever numera i ett land där en obehaglig tystnad råder, dvs om man bortser från galningarna som skriker ”sieg heil” på gator och torg.

9 mars

Nazisterna organiserar upplopp mot judar i hela Tyskland som nu återigen ges skulden för nederlaget i första världskriget och för den ekonomiska krisen som präglar vårt land. Enligt propagandan som nu finns överallt är den tysk-ariska rasen överlägsen medan alla andra ”raser” ses som biologiska hot mot att hålla den tyska rasen ”ren”.

Jag orkar inte lyssna längre på Eckhardt när han börjar älta detta ämne med mig. Istället drömmer jag mig bort och låtsas vara någon annanstans. Men varje gång jag öppnar ögonen är jag tillbaka i Northeim.

1 april

Nazisterna uppmanar idag till bojkott mot judiska affärer och företag. En nationell kampanj har inletts mot det judiska folket. Jag har inte orkat gå till arbetet idag för jag vill inte se det med egna ögon. Men enligt radion blockerar SA-män judiska affärer i städer över hela landet och ser till att judestjärnor och texter som ”Tyskar, försvara er! Köp ingenting från judar” målas över dörrar och fönster. Jag vågar inte tänka på vilka som drabbas av detta i Northeim.

6 april

En ny lag som förbjuder judar att vara statligt anställda är nu aktuell. De ska också förbjudas att arbeta som bland annat universitetslärare och advokater. Tydligen kan ens arbetsförmåga också klassificeras som antingen arisk och därmed önskvärd eller som icke-arisk och sålunda oönskad pga sin skadlighet. Det måste vara ett skämt. Men jag hör ingen skratta. Förutom nazisterna.

10 maj

Idag grät jag. På öppen gata. För att bekämpa den ”judisk-materialistiska” andan har nazisterna uppmanat till bokbål av böcker skrivna av judar och antinazistiska författare. Över hela Tyskland har böcker brunnit idag. Jag blev själv vittne till hur en grupp SA-män släpade ut böcker från Voss bokhandel och brände dem framför en jublande folksamling. Böcker av bland annat Heinrich Mann, Karl Marx, Heinrich Heine, Ernst Bloch och Sigmund Freud brann framför mina ögon. Det var helt overkligt och jag plötsligt kom jag att tänka på vad Heinrich Heine skrev en gång: Varhelst man bränner böcker kommer man förr eller senare också att bränna människor.

Jag kände hur tårar började rinna nerför mina kinder och gick till slut därifrån.

22 juni

Koncentrationsläger har öppnats i Dachau, Buchenwald, Sachsenhausen och Ravensbrück. Lägren har inrättats som ett led i den ”allmänna ordningen” och främst rör det sig om aktiva antinazister, politiska oppositionella och ”statsfiender” som ska isoleras och ”omskolas” i lägren. Jag kan inte i ord fånga känslan i min inför detta. Men jag kräktes i papperskorgen när jag läste rapporten som låg på mitt skrivbord när jag kom till arbetet.

14 juli

Alla andra partier i Tyskland förutom NSDAP har förbjudits. Det som som inleddes 23 mars när Hitler tog makten från Riksdagen har nu nått sin slutpunkt. Tyskland är numera en enpartistat. Vår demokrati är ett minne blott. Nyheten om att judiska immigranter från Polen förlorar sina tyska medborgarskap drunknade i denna dödsdom över det fria samhället.

30 juli

De har infört en lag om tvångssterilisering av personer med ärftliga sjukdomar. Forskarnas argument för behandlingen är att förbättra den tyska rasen och spara framtida vårdkostnader. Mellan 320 000 och 350 000 tyska utvecklingsstörda, handikappade och kroniskt sjuka ska steriliseras. Varför är det ingen som protesterar? Hur kan människor acceptera detta?

4 oktober

Från slutet av september får tyska judar inte längre äga land. Från idag får de inte heller vara tidningsredaktörer. Vad blir nästa infall? Det går knappt att gissa men ingenting gör mig längre förvånad.

24 november

Att vara arbetslös är numera ett brott mot lagen. Denna nya lag innebär att ”vaneförbrytare”, vilket inkluderar tiggare, hemlösa, alkoholister och arbetslösa, ska skickas till koncentrationsläger. I nazisternas ögon är vi snart alla brottslingar.

31 december

Gott nytt år! (skriver jag utan att ens tro på det själv)

Herregud, vad håller på att hända med Tyskland?

22 september 1923

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. På vägen till kontoret köpte jag en limpa bröd. Jag hade tänkt göra det på Lewald & Wenkels bageri men även i dessa bistra dagar av fattigdom är köerna långa där. Jag orkade inte vänta på min tur utan gick vidare till Zimt Bullen, bageriet nere på hörnet. När jag skulle betala brödet krävde unge herr Zimmermann, affärsbiträdet, 35000 riksmark för den. Det är vansinne, tänkte jag, men betalade givetvis det som behövdes för att få ta den med.

I augusti hade samma limpa kostat 8 riksmark. När ska denna galna inflation ta slut?

Men jag ska inte klaga. Jag har i alla fall ett arbete som ger en säker lön. Till skillnad från den enträgna försäljerskan som under de sista hundra meterna till kontoret vägrade förstå att jag inte tänkte köpa någon hemflätad korg. Hur praktisk och användbar den än sades vara. Jag kände mig som en usel människa när jag närmast sprang in i trapphusets trygga mörker. Hade jag haft pengar skulle jag ha köpt en, hade jag velat skrika till henne. Jag hade köpt alla dina korgar! Men jag kan inte nu för jag har just köpt bröd för 35000 riksmark! Förstår du inte! Det är en förmögenhet!

Ja, det brukade vara en förmögenhet i alla fall.

Men jag sade ingenting. Ingenting alls. Jag bara mumlade mina ursäkter och sprang.

Men nu sitter jag tryggt bakom mitt skrivbord och vänder papper i väntan på min chef, den ärade borgmästaren herr Eckhardt. Jag är hans assistent och det är min uppgift att utföra alla de sysslor han själv tycker är för tråkiga. Och tråkiga är sannerligen många av dem. Men jag ska inte klaga. Ty det är av honom jag får min lön. Och pengar betyder mat som betyder överlevnad och det är allt vad det handlar om just nu.

Jag ska överleva. Bättre tider måste komma.

27 september 1923

Vår rikskansler, Gustav Streesemann, avslutade igår det passiva motståndet mot fransmännen i Ruhrområdet. Jag fick höra det av självaste Otto Baum, vicedirektören på Neue tag Zeitung. Han kom med sin assistent för att intervjua borgmästare Eckhardt om händelsen. Eckhardt fördömde Streesemans beslut som opatriotiskt. Jag kan inte förstå varför även om jag har mina aningar. Min chef har den senaste tiden fått allt fler brev från sin kusin i München som försöker värva honom till det nationalsocialistiska partiet som driver en hård nationalistisk linje tillsammans med tesen att allt är judarnas fel. Borgmästarens kusin skrev i ett av breven att partiets ledare, en viss Adolf Hitler, var ”mannen som en dag kommer att befria Tyskland”.

Själv håller jag med vår rikskansler. Streesemann insåg att motståndet var lönlöst. Och det var ju lönlöst. Det enda det gjorde var att tömma landet på pengar och förvärra inflationen. Ja, möjligen tillfredsställde det s.k. motståndet också alla nationalisters behov av att få leva i känslan att vårt Tyskland fortfarande kunde erbjuda något som kunde kallas motstånd. Det har ju varit viktigt för många de senaste åren. Bitterheten över Versaillefreden verkar aldrig lämna vissa människor.

På lunchen var jag inne i butiken där Hannes Lutze, min gamle skolkamrat, arbetar. Jag höll inte på att komma därifrån. Han vägrade slutade tala om hur Tyskland hade blivit förrått under kriget. Gud, han gick an i nästan en timme. Det var ”novemberförbrytarna” hit och ”judarnas negativa inflytande” dit. Till slut smet jag ut när han var tvungen att räkna kassan.

5 oktober 1923

Besökte makarna Voss bokhandel idag. Jag borde inte slösa pengar på böcker egentligen men de visade mig ett sådant vackert exemplar av Heinrich Heines ”Neue Gedichte”, den med dikten ”Tyskland en vintersaga”. Jag kunde inte motstå att köpa den. Inte heller att be Elise Oldenburg, som tog betalt av mig, att slå in den likt en present till mig själv. 

Medan jag väntade på att paketet skulle bli klart betraktade jag den unga kvinnan som jag så ofta ser stå och bläddra i böcker i bokhandeln. Jag vet bara att hon heter Maria Bruyker och är tystlåten av sig, men enligt Voss är det en kvinna som älskar böcker lika passionerat som jag själv.

Sådana människor har jag den fullaste respekt för. Hur fattiga de än ser ut.

23 oktober 1923

Jag känner mig febrig. Funderar på att uppsöka Dr Kube eller möjligen gå direkt till Schenks apotek men jag vet inte om jag har råd. Jag hörde att en dollar nu kostar 100 miljoner mark. Nu måste det väl ändå vända?

Ser av en slump Catharina Ruge, Dr Kubes kontorist, passera utanför fönstret och jag funderar på att ropa en fråga om vad ett besök kan tänkas kosta men jag kommer mig inte för att göra det.

1 november 1923

Det var slagsmål utanför Lehmanns järnaffär idag. Jag stod och talade med enarmade Samuel, affärsbiträdet, och pastor Landhoff och tillsammans kunde vi bevittna det från insidan. En grupp demonstrerande nationalister, först i ledet gick givetvis bröderna Walter, skrek slagord som de garanterat fått från att läsa Völkischer Beobachter, tidningen som ges ut av nationalsocialisterna i München. 

Efter en stund dök motdemonstranter upp. En mängd kommunister, arbetare från Deichmans betongindustri skulle jag tro. Det blev våldsamt liv. Först kastades bara svordomar fram och tillbaka mellan grupperna men plötsligt började stenar åtfölja förbannelserna. Såväl Tannbergs smyckesaffär som Grantz tavelbutik fick sina fönster krossade. Sedan tog de till knytnävarna. Blod stänkte och näsor bröts under några minuter. Till slut försvann båda grupperna åt varsitt håll för att slicka sina sår. De lär mötas igen.

Borgmästare Eckhardt bara skrattade när jag beskrev händelsen för honom. Politik ska svida, var hans enda kommentar.

7 november 1923

Jag hämtade borgmästarens nya skjortor från Wieghardts skrädderi idag. Skjortorna var fina men själv gick jag därifrån med hål i mina byxor. En av Wieghardts släktingar var där, samma man som jag ser – likt Kleinst, sockerraffinaderiets ägare -  vandra kors och tvärs över hela Northeim. Han hade en hund i sällskap. Hunden bet tag i mina byxben när jag skulle lämna butiken och vägrade släppa taget. Nu har jag hål i mina byxor. Men det viktigaste är förstås att borgmästaren fått sina skjortor. Plikten framför allt, antar jag.

Jag ska föreslå att han lämnar skjortorna till Lackhausens dotter istället, hon är fantastisk på att sy, men jag vet att Eckhardt kommer vägra att göra det, tjurskallen, av någon anledning som han vägrar att beskriva.

När jag lämnade över skjortorna satt han i rökfåtöljen, den nya som levererades häromdagen, och läste ett brev från sin kusin i München. Efteråt vek han ihop brevet och slängde det i öppna spisen. Han såg märkbart nervös ut men vägrade nämna något om vad som hade stått i brevet.

12 november 1923

Jag sitter på restaurang Vildsvinet med tidningen uppslagen framför mig. En ung dam, fräulein Thielenhemme, har just avslutat sitt sjungande över en ganska vilsam pianomelodi och jag kan åter koncentrera mig på artiklarna framför mig. De beskriver de senaste dagarnas dramatiska händelser i München.

Adolf Hitler och hans nationalsocialistiska tyska arbetarparti försökte under helgen ta makten från den bayerska delstatsregeringen, ungefär som Mussolini gjorde i Italien förra året.

Mitt under Kahrs anförande i ölhallen Bürgerbräukeller den 8:e november hade de beväpnade SA-männen stormat in under Hitlers ledning. Hitler hade avfyrat ett pistolskott mot taket och förkunnat att den nationella revolutionen hade börjat. Han lyckades sedan få Kahr, Lossow och Seisser, de viktigaste männen i den bayerska regeringen, ut i ett sidorum där han försökte övertala dem att delta i en kupp mot riksregeringen. De hade blivit skrämda av den desperate Hitler och låtsades därför stödja honom. Men så fort de sluppit från Hitler kallade de riksvärnet till hjälp för att slå ned upproret.

Klockan tio dagen därpå förstärktes polisen av gevärsbeväpnade män från riksvärnet. När kuppmakarna upptäckte Kahrs och Lossows ”förräderi” lämnade de ölhallen för att söka stöd för sin sak hos folket på Münchens gator. Hitler, Ludendorff, Göring och Streicher hade marscherat i täten för några tusen man längs Residenzstrasse.

Jag gör ett kort avbrott i mitt läsande då servitrisen, fräulein Kelling, placerar soppan framför mig. Jag nickar vänligt åt henne. Hennes pojkvän var i samma förband som mig i kriget. Jag återvände till Northeim. Men han kom aldrig hem igen. Som så många andra män från när och fjärran. Sådant slöseri med liv det var. Total galenskap. Jag läser vidare.

Vid Feldherrenhalle väntade polisstyrkan på dem. Skottlossning hade utbrutit när kuppmännen vägrade vända om och panik bröt ut bland de marscherande. En del säger att Ludendorff stod upp medan Hitler kastade sig ned och tog skydd. Andra ögonvitten menar att såväl Ludendorff som Hitler kastade sig ned på marken för att söka skydd undan kulregnet.

Ludendorff marscherade emellertid fram till polisen som arresterade honom. Hitler flydde blek i ansiktet och med skadad arm. Göring låg på gatan med en kula i ljumsken. Kuppen var över men det segrande riksvärnet hade mötts av rop som ”judeförsvarare”, ”fosterlandsförrädare”, ”blodhundar” och ”Heil Hitler”.

Herregud, vad håller på att hända med Tyskland?

Hitler som tydligen hade lyckats gömma sig hos en vän arresterades igår. Jag antar att ett långt fängelsestraff väntar på honom. Han måste väl bli dömd för landsförräderi? Kanske är detta slutet för hans parti? Vi får se. Hela Northeim talar inte om annat än kuppförsöket i alla fall. Men åsikterna är delade av vad jag kunnat höra hittills. Jag har inte fått någon riktig klar bild av vad Northeimborna tycker om allt som hänt den senaste tiden. Men det lär väl klarna.

Det gäller bara att lyssna.