Vem är Augustina von Kappel?

Jag är egentligen ingen av värde, bara en underlägsen människa uppvuxen i en familj som driver en liten verksamhet som konstruerar billiga vintunnor. Under det stora kriget jobbade jag som leverantör av kängor och diverse andra mindre klädesplagg till fronten. Jag såg en chans att komma upp mig i samhället via att smuggla ut vapen från armens baracker för att sedan sälja dem till mindre organisationer som kände en nöd att beväpna sig med lite tyngre saker än högafflar och vedyxor. Jag struntade i om vapenleveranser ansågs smutsiga i allmänhet, vad var det för skillnad att leverera vapen som sköt ihjäl folk jämfört att leverare skor som möjliggjorde att folk bokstavligen talat gick sin död till mötes?

 Jag blev till slut påkommen, men kompaniledaren som skulle vidarrapportera mitt brott blev träffad av granateld tillsammans med sina befäl och alla papper som konfirmerade att jag var vid liv. Jag tog tillfället i akt och flydde därifrån och gick under jorden, släppte kontakten med familj och vänner för att skaffa mig ett nytt liv. Jag antog ett nytt adligt namn, använde alla pengar jag fått från vapenhandeln för att bygga upp min nya identitet som en överlägsen kvinna av adlig börd.

Efter att jag såg mig omkring runt de närmsta städerna bestämde jag mig för att slå mig ner i Northeim för att den var stor nog att kunna visa sin överlägsenhet men också avskild nog för att ingen skulle kunna ifrågasätta mitt ursprung, jag var helt enkelt den nya adelskvinnan i staden, människor flyttade sig åt sidan direkt när jag gick på gatan.

Min vapenhandel har bara blomstrat i Northeim då en rad olika organisationer och individer har sökt efter eldkraft som normalt sett är svåråtkomlig då Tysklands vapenfabriker är för det mesta ur bruk. Då är det ju en väldig tur att en kvinna som jag har slagit mig ner, med kontakter utåt som kan frambringa de flesta handvapen mot betalning. En rad frikårer och ”frihetskämpar” pepprar hål i gatorna, medan jag själv stiger mer över den underlägsna befolkningen ju mer jag säljer. Jag kan inte annat än att hoppas att stridigheterna eskalerar i Northeim, då det skulle ge mig nog med pengar för att kunna köpa en finare bostad vilket skulle ytterligare stärka min trovärdighet och möjligheter som adelskvinna.

Vem är Thomas Carstens?

Hej! Jag heter Thomas Carstens och är 19 år. Och bor i en liten by utanför Northeim med min mina två bröder och tre andra killar.

Huset vi bor i just nu är hyfsat stort för oss. Inte för stort inte för litet trivs bra här har i alla fall ett eget rum.

Min far jobbade i kriget men blev skjuten, så nu måste jag och min brorsa ta hans plats. Mor jobbar som lite men har blivit sjuk, vill jätte gärna hälsa på henne, hon bor i Northeim.

Innan far blev indragen i kriget så bodde alla vi i en lägenhet i Northeim och var som en familj, men när far blev indragen så förändrades allt. Så när jag var 16 så blev far tvungen att flytta. Det blev bara jag, mor och min bror kvar. Vi levde kvar där ett tag tills vi fick reda på att far hade blivit skjuten det knäckte oss alla. Mor blev sjuk. Det var då jag kom på att jag ville hämnas på soldaten som dödade far. Eller i alla fall ta över efter far. Vi lärde oss mycket av far om att vara soldat. Det är därför jag sitter här. Ska bli soldat har jag bestämt mig för. 

Nej nu ska jag hjälpa till med maten. 

Men ha det bra!

Vem är Paul von Duhn

Hej! Jag är en kille på 13 år. Jag är blond med blå ögon, och bor i den fina delen av Northeim med min far, min mor och två äldre bröder, Benjamin och Filibert. Jag går inte i vanlig skola, utan jag och min fars vänners söner går hos en privatlärare. Far säger att han inte vill att vi ska få vår utbildning av samma lärare som judepacket, som bor här i stan, och går i den vanliga skolan.

Min familjs hus är väldigt stort, med många antika möbler och vackra tavlor. De flesta husen i området runt där vi bor är ganska fina, men det är få som slår vårt. Jag brukar aldrig vara i de mindre fina delarna av Notheim. Jag trivs mycket bättre bland mitt eget folk, än med judeblandningarna.

Man kan tro att i den fina delen av staden lever alla ett bra liv, och det är sant, vi har relatvit gott om pengar, och vi har fina hus. Men det är inte alltid så att lyckan ler mot en ändå. Även för oss är nu framtiden oviss i dessa tider. Vem vet om vi kommer klara krisen bättre än andra? Och alltför ofta kommer det judar eller annat pack hit, och försöker stjäla det som tillhör oss. När man kommer hem känner man sig inte längre säker på att allt som var i huset när man gick, är kvar när man kommer hem. Och ständigt måste man vakta sig när man går själv, så att man inte blir påhoppad och rånad.

Jag vet inte vad jag vill ha av mitt liv, framtiden är så oviss just nu. Jag vill följa i mina bröders och min fars fotspår, och göra en insats för mitt land. Jag vet inte om det blir genom armén, eller kanske politik. Det får framtiden utvisa...

Vem är Dorothea Lackhausen?

Hej, mitt namn är Dorothea Lackhausen. Jag är nyss fyllda 16 år och bor mitt i staden Northeim. Jag och min familj driver en livsmedels butik.  Vilket gjort oss förmögna och gör oss till en överklass familj. Den har iallafall gått i släkten igenom flera generationer.

 Jag och mina 2 äldre bröder hjälper självfallet till dem timmarna vi inte befinner oss i skolan.  Jag själv drömmer om att öppna ett eget fin skrädderi. Vackra tyger och mönster har alltid intresserat mig. Och jag vill se hur långt min kreativitet kan ta mig.  Eftersom jag har äldre syskon och då inte är först att ta över efter mina föräldrar så är dem helt okej med att jag kommer satsa på det jag vill.

Varken jag eller min familj är religiösa. Vilket beror på min mors biologiska familj och sitt förflutna. Föräldrarna var besatta av sin religion och lät henne inte leva som alla andra. Hon kände sig som en fånge, så hon rymde in till sina kusiner i Northeim, där hon då växte upp och träffade senare min far.

Men nu måste jag skynda till skolan!

Vem är Enoch Hoffman?

Mitt namn är Enoch Hoffman. Jag är en 31-årig man som kommer från en väldig rik familj som bor i Frankfurt . Men trots det så lever jag som en medelklass människa och detta beror på att jag rymde från min familj som tonåring på grund av en fejd inom familjen.

Jag jobbar numera som fabriksarbetare för ett telefonbolag. Jag bor i centrala Northeim med min fru Heidi. Heidi kommer från en fattig familj som också bor i Frankfurt. Vi har inga barn trots att vi har varit gifta i 3 år.

Jag tycker att förstavärldskriget skadade Tyskland allvarligt och tycker också att Tyskland inte borde ha gett upp så lätt, men det håller inte min fru med om eftersom hon tycker att krig inte orsakar något annat än skräck och förödelse.

         

Jag är ganska känd där jag bor eftersom jag brukar reparera mina grannars telefoner och andra elektroniska saker. Förut så jobbade Jag som uppfinnare, men jag kunde inte fortsätta med det p.g.a. förstavärldskriget och det är också anledningen till varför jag flyttade till Northeim dvs. för att börja om.   

Vem är Elijah Grantz?

Hej, mitt namn är Elijah. Jag är 22år gammal och bor i den lilla obetydliga staden Northeim. Jag bor i en mellanstor lägenhet på en central gata. Jag bor tillsammans med min femåriga dotter Hidie, min hund Klaus och en katt vid namn Fritz. Jag driver min egna butik. Butiken ligger bredvid min lägenhet. Där  målar jag allt från vykort till tavlor. Min fars familj invandrade till Tyskland från Italien. Han träffade min mor och de flyttade till Berlin och startade familj. Min mors föräldrar är båda från Holland men jag räknar mig som en helt vit tysk.

Jag hade en fru Irma men hon dog vid födseln av Hidie. Vi gifte oss egentligen aldrig men det klingar vackert i öronen. Min far dog i strid under kriget. Min mor har jag inte talat med sedan Irma blev med barn. Jag har två bröder, Konrad och Bruno. De besöker mig ibland. Bruno bor i Berlin och drömmer om ett liv inom politiken. Konrad bor lycklig med fru och tre barn i en ännu mindre stad än Northeim.

Jag är ej religiös och ser gud som att människor behöver någon som bestämmer över dem. Min syn på religion är svaga människor som har en falsk tro. Min syn på religion kan vara en anledning till varför min mor ej besöker mig. Jag växte nämligen upp i ett kristet hem där kristna regler skulle följas. Jag har hela mitt liv stått ut från mängden. Mina bröder har alltid varit säkra på vart de vill komma. Jag har aldrig vetat något om vart jag är på väg. Jag vet att jag en dag kommer ändra världen och människor som lever i den. Jag ska göra stordåd.

Jag rymde hemifrån vid sjutton års ålder tillsammans med Irma. Sex månader senare föddes Hidie och Irma dog. Jag gick aldrig i skolan. Efter att jag vinkat hejdå till mina föräldrar åkte jag till mitt och Irmas hemliga ställe. Vårt ställe var bara en övergiven fabrik. Irma kallade det vår fristad, där inget ont kunde komma åt oss.

Innan jag stänger min bok för denna gång måste jag skriva om mina bekymmer. Hidie, är döende även om hon inte låtsas om det. Jag skulle ge vad som helst för att skona henne. Jag skulle stjäla, dö och döda. Om hon bara får leva resten av sitt liv utan oro för att sjukdomen ska sluka henne levande.

Tills nästa gång Elijah Grantz…  

Vem är Catharina Ruge?

Klockan 20.00 Måndag 3:e januari 1919

Hallo!

Mitt namn är Catharina Ruge. Jag är 17 år gammal och bor med mor, far och mina två syskon, Marlene, 15 och Donald, 19 år. Vi bor i ett litet hus i Northeim. Jag och mina syskon delar ett rum och mor och far ett rum. Vi har ett vardagsrum och ett kök. Mitt emot vårt hus finns det en liten affär där vi handlar mat. Bredvid affären finns Wolfgangs bageri där vi brukar köpa varmt bröd av självaste Wolfgang. Hans bröd är väldigt populär här bland grannarna. Lite längre bort finns ett snickeri och skomakeri.

 

Vi är en familj som alltid håller ihop både på gott och ont, vi hjälper varandra och finns alltid för varandra om något händer. Det är så det ska vara i varje familj, det är det som gör att man blir en familj. Vi har det inte så bra ställt men vi klarar oss. Mor är hemmafru och jordbrukare och min far är soldat. Min storebror jobbar också, hos en smed på gatan där vi bor. Brorsan måste jobba annars klarar vi inte oss. Ingen av oss kan studera tyvärr, vi har inte råd med det. Både jag och mina syskon skulle mest av allt vilja gå i skolan som de rika barnen, men nu måste vi hjälpa till med hushållet. Jag och min syster hjälper mamma. Vi har lite mark där vi odlar frukt och grönt som vi sedan säljer. Min största dröm var att blir läkare. Känslan av att rädda en människas liv skulle vara obeskrivlig för mig. Jag har inte de möjligheterna att bli läkare men drömmen finns alltid i mitt hjärta. Varje natt innan jag går och lägger mig ber jag kvällsbön, jag ber till Gud att vi ska ha det lite bättre ställt och att han ska öppna en dörr för mig och mina syskon så att vi också får möjligheten att studera och få de yrken vi vill. Mor säger att Gud hör min röst och att han inte kommer lämna mina händer tomma, så länge jag ber honom och så länge jag är en bra människa.

För det mesta hjälper jag och min syster mamma med hemmet och planteringen men då vi har tid brukar vi leka med grannarnas barn. Vi båda älskar småbarn, när vi ser de glömmer vi allt som är svårt och jobbigt. Det är som om vi själva också blir barn.

Kriget har varit tungt för oss alla. Jag minns dagarna när mor satt och bad till Gud varje dag, hon var så orolig över att förlora någon i familjen. Det var pappa också men han visade inte det på samma sätt, en dag såg jag honom sittandes under ett träd och grät. Han är en sådan som döljer sina känslor och håller allt inombords. Våra föräldrar var egentligen de som var mest starkast, det enda de tänkte på var att jag och mina syskon skulle ha det så bra som möjligt. Vår storebror Donald tänkte hela tiden på att skydda främst mig och Merlene. Han ansåg att läget var farligast för oss tjejer. Ibland kunde han vara så ledsen och arg och orolig över kriget att detta gjorde honom riktigt aggressiv. Jag själv blev mest påverkad av alla människor som dog, jag önskade att jag kunde göra något för att rädda dem. Mest hemskt var att se barn som hade dött. Ja, nu är kriget i alla fall över men vem kan hämta tillbaka alla människor som har dött, den lilla flickan på andra sidan gatan, hon har ingen kvar, varken sin mamma eller pappa, vad ska hon göra, hur ska hon leva? Tyvärr är det riktigt fruktansvärt.

Jag gillar faktiskt Northeim. Jag är både född och uppvuxen här. Men när jag blir äldre och får egen familj kanske jag flyttar, vi får se.

Jag vet inte hur det ska bli med situationen här i Tyskland efter detta krig. Det är kris i landet och många ställen har förstörts, många människor har dött och situationen är helt enkelt katastrofalt. Soldaterna har bildat olika kamporganisationer och en av de största är Stalhelm. Deras mål är att krossa demokratin och återupprätta kejsaren.

Hoppas du lärde känna mig lite. Nu ska jag gå och lägga mig.
God natt! 

Vem är Klaus Kreidl?

Goddag, mitt namn är Klaus Kreidl och jag är en soldat som stred i det första världskriget, jag hade väldigt mycket tur att jag överlevde alla attackerna vi blev utsatta för. Jag fyllde faktiskt 24 år den dagen då kriget avslutades, kändes som om jag fick en extremt bra födelsedagspresent. Just nu har jag väldigt stora ekonomiska problem med det att jag inte har några tillgångar till att tjäna pengar, jag är alltså arbetslös.

Jag har en familj på 2 barn och en fru, vi håller ihop även genom de svåraste tiderna så vi klarar oss ok jämfört med andra familjer som genomgår samma problem. Hur vi får allt mat är ett mirakel, men det är egentligen bara jag med min talang för att tjuva saker, mat, kläder och kanske lite andra saker som gör att vi överlever. Det är inget som jag är stolt över men vad gör man inte när ens liv står på spel? Vi bor i den tätaste delen av Northeim vilket gör det enkelt att tjuva saker eftersom att den stora folkmassan täcker för. Det är verkligen svårt att bli upptäckt. Vi bodde i en liten by utanför Northeim i ungefär 1 år men vi valde att flytta pga av just detta och att vi hade det närmare till affärer mm. 

Idag är en stor dag, det är tid för mig att försöka skaffa ett riktigt jobb, jag har spenderat mer än 80% av mitt liv i Northeim så jag vet vilket ställe som verkligen är rätt om man nu söker jobb. Jag har alltid varit intresserad av skor, spelar ingen roll vilken sort sko bara den är gjord av ett mycket prydligt material. Min närmaste kollega är en skomakare och han har lovat mig ett ständigt jobb med fast lön, detta är en stor lättnad för mig. Hittils har jag faktiskt spenderat nästan alla mina dagar åt att tjuva eller att skaffa jobb, jag har allstå försökt att bygga upp mitt liv igen efter kriget och försöka glömma bort alla dåliga minnen. Varje dag när man går ut på stan ser man otrevliga saker, människor som blir gripna, någon som förlorar en kroppsdel eller kanske t.o.m någon som blir dödad. Det är helt obegripligt att sådant fortfarande händer 2 år och 3 månader efter kriget, enligt mig har inte egentligen kriget inte slutat än. 

Jag är inte en sån typ som gillar makt eller att kriga, jag skulle helst vilja åka så långt bort från Europa som möjligt och starta ett nytt liv där, nya möjligheter, ny natur, nya människor men samma familj. Jag har aldrig bett om något annat än ett normalt liv men vad har jag fått? Ett liv fullt med krig och hat. Jag vill göra något specielt med mitt liv, förändra något på ett positivt sätt, något som inte många människor har lyckats åstakomma hittils. När den dagen jag dör kommer vill jag känna känslan i magen att jag verkligen gjorde allting som stod vid min makt, att jag tog mitt liv i mina egna händer och levde det som om det var det enda jag hade, känslan av att hjälpa andra är nog det bästa som finns.

Varje gång jag ser människor förstöra andra människors liv förstår jag inte vad som händer, de är båda människor och är exakt lika mycket värda, varför ska den ena få mer makt över den andra eftersom att den ena personen är jude? Min motivation och drivskraft kommer från Jozef Pilsudski som hjälpte människorna att mobilisera sig själva och inte ge upp förens kriget var vunnet, enligt mig så var det han och hans krigsplaner som gjorde det svårare för tyskarna att vinna, tillslut t.o.m omöjligt. Det är just såna människor som får mig att leva vidare och känna att det finns en mening med att leva,  det är någonting som kan förändra många människors liv.

Vem är Heinrich Wenkel?

Jag är en 23 årig man som nyligen har öppnat ett bageri i centrala Northeim. Wenkel und Lewald. Bageriet äger jag med min närmaste vän Theodor och jag är lika nära som bröder och den enda familj vi hade dog i slutändan av världskriget. Av de pengar vi ärvde har vi nu öppnat bageriet som är väldigt framgångsrikt.

Jag älskar att baka så även när bageriet inte är öppet så brukar jag vara där och baka nya bakelser.

Förutom det så är jag troende jude så när jag inte är i bageriet så brukar jag träffa de andra judarna i staden och lära ut om judendomen till de yngre.

När jag var yngre så levde jag och min familj inget vidare rikt liv men ändå så brukade min far skänka pengar och mat till behövande så jag är uppväxt med att dela med mig av det jag har så på söndagar brukar jag fylla en säck med bröd och gå ut på stan och dela ut lite till alla som behöver och resten brukar jag ge till stadens kyrka.

Jag har aldrig tyckt om krig och kriget har bara varit negativt oavsett vilket land man bor i men nu blev Tyskland värre drabbat än de andra länderna men det är bara att försöka bygga upp landet och som jag blev uppfostrad av min far så kommer jag alltid att hjälpa till för att göra livet bättre för andra.

Vem är Maria Bruyker?

Jag heter Maria och är sexton år. Jag bodde i Hanover men när min far blev skjuten och avled i början av kriget och när mor dog av sorg strax efter hans död, tvingades jag flytta till Northeim för att bo hos min moster Ursula och min kusin Jakob.

Jag tycker inte att jag har förändrats särskilt mycket sedan jag flyttade till Northeim. Mina intressen är fortfarande desamma; läsa, dagdrömma och fågelspana men min syn på livet har dock blivit bistrare. Mycket bistrare. Det är väl vad man kan förvänta sig när man är föräldralös. I skolan brukar jag vara för mig själv och konverserar helst inte med andra förutom Jakob. Emellertid tar jag skolan på allvar och arbetar flitigt då jag skulle vilja bli en författare. Jag älskar verkligen att använda min kreativitet och uttrycka mina åsikter och tankar genom att skriva. Dessutom är det lockande att jag skulle kunna försörja mig genom det.

Ursula är en änka och arbetar som sjuksköterska, de flesta av hennes patienter är soldater som skadades under kriget. Hon säger inte mycket och jag har aldrig sett henne le men ändå tar hon hand om mig som om jag vore hennes eget barn. Jakob är tre år yngre än mig och är nästan sin mors motsats eftersom han ler hela tiden och pratar utan stopp. Vi bor i ett fallfärdigt hus i utkanten av staden. Men jag tycker huset egentligen borde kallas för ett skjul då det bara finns tillräckligt med plats för att vi tre ska kunna ligga raklånga.

Ett stenkast från vårt skjul finns ängar och lite längre bort finns två dussin träd som i princip är omringade av åkrar. Jag brukar sitta under träden och drömma mig bort. Bort från Northeim och tillbaka till Hanover. Jag undrar ständigt hur mitt liv hade sett ut om mina föräldrar fortfarande var kvar även om jag inte är missnöjd över mitt liv för tillfället. Det är bara det att jag saknar dem så förfärligt mycket ibland. Jag saknar hur far, som varit en matematiker, alltid började svamla om komplexa, matematiska problem vid middagsbordet och mor som jämt småskrattade åt det. Det enda jag har kvar från dem är fars anteckningsbok, ett fotografi och minnen.

Vem är Theodor Lewald?

Jag är en tjugotvå årig ung grabb från Northeim som jobbar som bagare på mitt och min kompis bageri, bageriet heter Wenkel und Lewald. Vi har köpt bageriet med pengar vi ärvt efter våra bortgångna föräldrar. Våra föräldrar stod varandra nära och dem lämnade oss under WWI. Vi har inte en direkt så kallad familj. Vi är som en familj, som bröder. Jag är bra på att baka. Jag älskade och älskar att hålla på i köket. Vissa har sagt åt mig att köksarbete är för tjejer men då så har jag visat den andra sidan av mig, dvs. den lite mer manliga delen, jag älskar att bygga, jag brukar fixa tak och bygga möbler osv. 

Jag bor mitt i Northeim, alltså ganska centralt. Jag var rik förut men nu så har det ändrats. Det var våra föräldrar som var bra med pengar, de visste exakt hur de skulle tjäna pengar osv, Jag och Herr Wenkel slösar allt vi får. Vi är inte så rika men ändå så är vi nästan rikast i hela området, många människor förlorade sina hem och massor av viktiga saker under WWI å nu har allt försämrats här omkring. Northeim är inte en så rik stad men det ser ändå riktigt mycket bättre ut här än i de andra städerna runt omkring i landet. Northeim drabbades inte så mycket av WWI.

Jag är en helt vanlig ung kille som lever ett helt normalt liv. Jag arbetar mycket, det tar nästan hela min tid, är jag inte på arbetet så är jag hemma. Jag är inte så social utav mig, jag är inte engagerad i mycket, som att störta annat folk osv. Jag är ganska osynlig utav mig. Många ser mig säkert som en tråkig person pga. detta men jag anser att dessa personer har fel eftersom jag gör det jag älskar, dvs. bakar och bygger.

Jag har bott i Northeim under hela mitt liv, jag bodde här med mina föräldrar förut men nu när dem är bortgångna så bor jag med min så kallade ”bror” Wenkel. När jag bodde med mina föräldrar så var allt perfekt, jag kunde jobba och ha kul utan att tänka på ekonomin och jag kände alltid att jag hade någon som skyddade mig och det var skönt att ha den känslan. Jag kände att mina föräldrar alltid vakade över mig.

Jag vill vara lycklig med mitt liv och jag vill att alla ska vara lyckliga och att det ska vara fred på jord. Jag vill vara med och kämpa för fred på jord för att med fred så skulle allt vara mycket bättre. Ifall det skulle varit fred på jord så skulle mina föräldrar aldrig behövt gå ut och kriga ett sådant onödigt krig. Jag är inte så engagerad och kommer inte gå ut i något krig men jag kommer göra allt för att försöka skapa fred.

Vem är Dietmar Schenk?

12/12 1919

Mitt namn är Dietmar Schenk och jag föddes den 1 mars 1899 i staden Northeim som då var mycket mindre än den är idag. Den ligger ganska så exakt mitt i det vackra Tyskland och är en ganska okänd stad. Northeim är en liten stad, men inte så liten att alla känner alla, man har sina kretsar. Mycket tack vare de politiska uppdelningarna som uppkommit efter den tyska kollapsen och regeringens bildande. Jag har bott här hela mitt liv och egentligen aldrig lämnat denna lilla stad under en längre period. Jag har ända sedan jag var sex år gammal haft ett par kompisar i mitt kvarter mitt i staden som jag alltid har umgåtts med. Min far är en av stadens enda apotekare och heter Wilhelm. Han har ganska hög inkomst och jag och mina två systrar hade en mycket trevlig uppväxt. Min mor, Gerda, har aldrig behövt arbeta och kunnat ge oss en mycket bra uppväxt. Min familj som helhet har jag alltid trivts i och därmed anser jag själv att det är lite underligt att min politiska åsikt är så extrem åt vänster. Detta har varit den enda anlediningen till att mina tidigare vänner har övergivit mig och gått med i en frikår. Men detta ska vi komma tillbaka till senare.

Själv har jag precis avslutat mina högskolestudier och funderar på att bege mig till Berlin nästa termin för vidare studier. Antagligen för att bli läkare. Under en lång tid lyckades jag hålla mig ifrån att delta i kriget på grund av min fars ställning. Men även jag tjänstgjorde vid västfronten de sista, förudmjukande månaderna. Alternativet mot att bege mig till Berlin är att gå med i en Marxistisk rörelse. Det hade jag inte behövt om Sprtacusgruppen lyckats med revolutionen. Tyvärr slogs de ned av den ypperligt korrupta regeringen. Mitt stora livsmål är att bli en duktig läkare i en storstad. Men min dröm är att hjälpa Marxisterna bilda en stark tysk stat.

Min politiska åsikt vet jag inte riktigt var den kommer ifrån. Min far var en övertygad konservativ som till och med var för kejsaren in i den sista. Jag undvek alltid det ämnet i samtal med min far för att jag inte vill ha en konflikt med min stora idol. Men jag har alltid känt att mitt goda leverne är fel när det finns så många som lider i Tyskland. Därför blev jag väldigt entusiatisk när jag läste ”Det Kommunistiska Manifestet” som femtonåring. Jag är redan med i en ungdomsrörelse kallad ”Den Röda Näven”. Min stora entusiasm har gjort att jag blev kontaktad av dess huvudrörelse och skulle därmed jobba med många lokalt kända kommunister.

Mitt val är fortfarande oklart, men det lutar åt medicinstudier i Berlin. Jag ska skriva här frekvent för att dokumentera min tidiga vuxendom ifall jag mot förmodan skulle bli en framträdande person i det tyska samhället.

Vem är Max Adler?

Max Adler, November 1919

Kära dagbok!

Jag sitter här på mitt rum i den lilla staden Northeim och tittar ut på gatorna, jag ser besvikna soldater som är påväg hem till sina familjer efter att varit borta flera år för att kämpa för nationen. Affärerna här i staden är stängda sedan man fått det dystra beskedet från Verseille, Tyskland kommer snart gå under om inget händer. Kan tänka mig att det är likadant i Berlin, staden som ligger så nära mitt hjärta, där jag en gång för länge sedan växte upp.

Förresten dagboken så heter jag heter Max Adler och är 48 år gammal, jag är alltså född på det underbara året då Tyskland grundades 1871 då det fortfarande fanns hopp och tro på landet. Året då jag föddes så dog min far av en lunghinneinflammation och jag blev därför tvungen i låg ålder att börja försörja min familj och redan som tioåring gjorde jag det mesta av arbetet vi hade på våran lilla gård utanför Berlin. Men min mor Rita och min syster Astrid gjorde minst lika mycket bara att de inte ordnade mat och pengar, det var ju mannens jobb! Istället tillagade de maten, sydde kläder och skötte själva huset.

Jag har inte varit en simpel bonde i hela mitt liv, jag är även betjänt åt en underbar adelsfamilj (konstigt nog gillade jag dem trots att jag brukar vara oerhört emot adelssläkter. Det ända de gör är ju att leva på våra pengar, (fast det kan man ju inte säga).

Jag gjorde värnplikten 1891 och tjugo år senare kallades jag in i kriget och stred i skyttegravarna i två år. Att jag bara stred i två år var på grund av att min ålder gjorde att jag fick ryggskott av allt slit i leran, min kropp klarade helt enkelt inte av det och det ansågs bättre om jag blev hemskickad istället. När jag väl kom hem började jag gå på rehabilitering för min rygg. är den hade läkt satte jag igång med min gård igen, vi hade lyckats med skörden och kunnat expandera och var nu den största i hela staden. Folk kom till oss och köade för att få mat och min fru Agneta slet som ett djur tillsammans med mina två söner, (såklart jag skulle få sönder förresten, vi är ju en familj med hundra procent tyska rötter och då går det ju inte för sig att få döttrar som inte kan kriga).

Efter månader av slit hade vi fått igång gården ännu bättre och hade möjlighet att anställa bönder och pigor. Detta gav oss ett stort andrum och jag fick chans att göra det jag verkligen ville. Läsa poesi på universitetet. Så just nu läser jag en lång och dyr kurs om poesi, vilket har gjort att jag fick kontakterna hos adelfamiljerna 

Vem är Otto Baum?

Med närmare fundering måste jag säga att min tid på denna märkliga planet hittills varit stillsam. Kanske inte helt meningslös, men fortfarande vemodigt stillsam. Med en uppväxt i stadens centrum blev jag aldrig riktigt medveten om den värld som yttrade sig bakom Northeims åkrar. Kanske kom det att bli anledningen till att jag aldrig bestämde mig för att ta steget ut mot friheten och livets nyckfullhet.

För här sitter jag nu, halvt gråhårig och sliten på mitt kontor som vice direktör för Neue tag Zeitung, där mina ambitioner om att utforska jordens sju underverk bleknat sedan länge. Men när jag sedan blickar ut över det rofyllda torg som man sedan barn lärt känna varje husknut, måste jag säga att mitt stilla liv ändå fylls med harmoni och glädje. Där mina trettiosju år på något sätt vävts ihop till något man kan kalla liv och välfärd. Och med mina livs besparingar på Deutsche Bank hoppas jag kunna se mig själv i spegeln inom en snar framtid som en lyckligare Otto Baum, kanske till och med på resande fot. Vem vet.

Krigstiden 1914 – 1918 förblev även där stillsam då jag som utbildad ingenjör konstruerade en av de många automatmekanismer som ingick i vad vi på våran avdelning kallade för ”dödsmaskinerna”. Och eftersom jag redan där visade väl kunskap inom både innovation och utveckling av framtida vapen, behövde jag heller inte ta del av de hemska slag som främst kom att drabba mina nära och kära. Väldigt få av mina vänner återvände i helt skick från krigstiden, många återvände inte alls.

När freden kom 1918 bestämde jag mig för att byta spår och sträva efter något som kunde hjälpa folk i en mer positiv inriktning. En sak som berörde mig var att Northeim hade förlorat sitt sätt att kommunicera med stadens invånare. Under krigstiden hade stadens onekligen lilla tidning blivit tvungen att läggas ner pga. ekonomisk brist och året 1916 hade den förra direktören dött i en hjärtinfarkt. Härmed såg jag en chans att börja om, och tackvare att jag fått ärva min fars besparingar startade jag nu tidningen på nytt (självfallet i samma namn) och anställde tidigare journalister billigt. På det här sättet gick nu tidningen runt, ekonomiskt såväl som nyhetsmässigt. Tryckerierna expanderade till att trycka upp granstadens tidning och därmed expanderade också allas löner. Jag blev en man snarare känd för sin nyfikna entreprenörskap än den tidigare Otto Baum som kom på ett sätt att utrota mer människor med hjälp av ett nätt knapptryck.

Nog med egen självbelåtenhet. jag vill inte verka skryta, men med tanke på att mina föräldrar (döda) var inget mer än simpla bönder måste jag säga att jag utnyttjat stadens möjligheter till ett maximum som utan tvekan skulle få mina föräldrar att vända sig i graven om så var möjligt. Dock har detta ingen betydelse på personlig nivå då jag som entreprenör fick spendera många ensamma kvällar i dunkla källarkontor, där det ända sällskapet kom att bli råttorna som i frenetiska försök grävde sig genom källarens väggar. Jag var en ensam man, och så har det även blivit tills nu. Kanske kom det att bli mitt egna val eller kanske inte. För när jag åter blickar ut över det livfulla torg jag sedan barn lärt känna varje hörn och husknut, måste jag säga att jag nöjer mig med det, åtminstone tills vidare.

När landet redan svikit min ekonomiska tillvaro och skämt ut nationen för kommande generationer finns det bara en väg att gå. Hårt arbete och mycket pådrivande hos journalisterna mina. För efterallt är tidningen allt jag har kvar efter det stora nederlag som tog kål på min ända familj och framtidstro.

Vem är Hazel Bader?

Kära dagbok, Mitt namn är Hazel och jag är 19 år gammal. Jag bor i östra Northeim i en liten lägenhet med min lillasyster Heidi som är 16 år och med min ensamstående mor. Våran lägenhet är i perfekt storlek nu. Ett kök och ett rum. Mor sover i köket och jag och Heidi delar rum. När våran far levde så fick jag, Heidi och mor sova i mitt och Heidis rum och våran far sov i köket.

Vi har levt i Northeim hela vårat liv. Mor och Far var födda här. Mor vill inte dö någon annanstans än här i hennes säng. Oavsett hur sjuk hon är. Jag förstår henne. Hon har alltid älskat våran stad och Tyskland, det gör jag också.

Far dog under kriget. Han gjorde allting för sitt land. Men någon dag precis efter skyttegravskriget brytit ut blir han skjuten av några fransmänn. Han dog på en gång sägs det. När far dog blev hela familjen deprimerad. Men min mor blev mest tagen av hans död. Hon blev väldigt tystlåten av sig och vi som alltid pratat om allting. Men sedan far dog har inte viljat prata alls om honom eller tiden då han levde. Jag och Heidi har i storsätt alltid pratat om allt vi också. Men nu har hon sitt och jag mitt. Jag läser till sjuksköterska och Heidi går i skolan hon med.

Eftersom att jag och min syster är upptagna med våra studier så är det våran mor som får ta hand om införskaffning av mat och andra nödvändigheter. Hon hjälper till på ett av stadens bageri, där hon städar eller hjälper till att baka. För det får hon lite pengar och mat så vi klarar oss för dagen. Maten vi får är oftast bröd som har blivit brända så de inte får att sälja eller eventuella rester från gäster. Men det funkar för våran familj eftersom att ingen av oss har särskillt stor aptit.

Många frågar mig varför jag vill bli sjukskötera då det tycker att det verkar var ett jobbig jobb med mycket stress. Men jag vet vad jag vill bli sjukskötera för att jag vill hjälpa folk som är sjuka och skadade. Hjälpa dom att få en bättre framtid. Det är något jag alltid tyckt om att göra enligt mor. Hon sa alltid att jag var så hjälpsam när jag ville hjälpa henne med att laga mat eller städa. Men jag antar att det bara är jag, att jag är sån som person. Det har jag ingenting emot.

Det som jag verkligen vill med liv är att hjälpa människor. Jag vill hjälpa män som är med i krig och försöka få de skadade att överleva. Eftersom att min far dog i kriget känns det extra viktigt att hjälpa de som offrar sina liv för vårat älskade Tyskland. Jag skulle faktiskt kunna dö för Tyskland precis som min far. Han är och kommer nog alltid vara min förebild. Att våga offra sitt liv för sitt land är så stor för mig.

Nu måste jag sluta skriva klockan är ungefär åtta på kvällen och det är söndag så måste hjälpa till med söndagsstädningen. 

Skriver snart igen!

Vem är Moritz Kleinst?

Jag är heter Moritz Kleinst. Jag föddes 1891 i Berlin och jag äger sockerraffinaderiet i staden Northheim.

Jag är en mycket religiös person och går till stadens kyrka varje söndag. Min familj består av mamma, pappa och jag. Mamma och pappa bor fortfarande kvar i staden som jag flyttade ifrån vid 21års ålder. 

Jag flyttade till Northeim i samband med köpet sockerraffinaderiet i Northeim. Det skulle bli mitt första arbete som jag ännnu idag arbetar med. Det var min far som köpte sockerraffinaderiet här i Northeim för att han ansåg att det var på sin tid att jag blev självständig och flyttade hemifrån.

Och här bor jag nu i ett stort hus i utkanten av staden. Jag är inte gift och bor alldeles själv här. Jag lever på vinsterna från sockerraffinaderiet vilket är väldigt stora och har inga som helst problem med inkomsterna. Jag funderar på att kanske köpa upp bageriet i staden om dess nuvarade ägare är villig att sälja.

Jag sysselsätter mig genom se om raffinaderiet, se till att allt flyter på som det ska och allt försäljningen fungerar korrekt.

Men nu är det dags att ta en morgonpromenad. 


Så nu går jag.

Vem är Sara Kelling?

Mitt namn är Sara Kelling och jag är född den 23:e februari år 1897, jag har alltså levat mitt liv här på jorden i 22 år. Jag har mörkt brunt hår, grågröna ögon och jag är rätt så smal. Jag bor ensam i en lägenhet precis här i Northeim och det har jag gjort i snart två år tillbaka. Det är ett rätt så lugnt område, det finns en liten livsmedelsaffär på andra sidan gatan så det är trevligt. Jag har inte alltid bott ensam i denna lägenhet, innan bodde jag tillsammans med min pojkvän Arnold. Avslutet på vår relation var inget som hade med oss att göra, utan av en tragisk händelse. Jag kommer aldrig glömma denna dag, då jag fick ett samtal från Arnolds mor som förtvivlat berättade att hon fått besked från sjukhuset i Berlin om att Arnold avlidit. Han hade blivit skjuten i bröstet och det var tydligen så illa att det inte fanns något läkarna kunde göra, eller så hade de inte tillräckligt med läkemedel vilket jag snarare tror. Men jag kan inte klandra dem, det var svårt att få in läkemedel och till så många som behövde det dessutom.

Arnold blev kallad till kriget strax efter att han fyllt 20 år, vi hade precis förlovat oss så det var jobbigt för mig att inse att han faktiskt skulle ut och kriga men han var verkligen beredd att kämpa för Tyskland. Inte så konstigt med det faktum att det är här man föddes och har vuxit upp, skulle man bara kunna svika det då? Det var inte bara Arnold jag förlorade i kriget, min äldre bror Ludvig avled en ganska kort tid efter att han blev kallad till kriget. Ingen i min familj fick reda på hur han dog, det bara kom ett brev en dag där det stod att han avlidit under en färd till Storbritannien. Jag ska inte glömma att säga att min far också var med och kämpade för Tyskland men han överlevde, han kom hem i princip helskinnad.

Efter Arnolds död visste jag först inte vart jag skulle ta vägen, jag hade mycket svårt att se hur jag skulle klara av att bo kvar ensam i lägenheten då ekonomin skulle bli en svår fråga i det hela. Det hade alltid varit Arnold som fått in pengarna och jag hade svårt att hitta något jobb, så jag tog hand om hushållet.

Då Arnold gick med i kriget började ekonomin lite senare att svikta men min äldre syster Evy hjälpte mig så gott hon kunde och gav mig lite pengar då och då, som lyckligtvis räckte till hyran och lite annat. Jag har faktiskt inte berättat något om mitt förflutna så det kanske inte är en allt för dum idé att börja med.

De första åren i min uppväxt var relativt bra. Jag växte upp tillsammans med min mor och far samt min äldre bror och syster i ett lite avlägset område strax i utkanten av Northeim. Där bodde vi i ett hus som bestod av ett rum, ett kök. Toaletter hade vi gemsamt med de andra som bodde där i närheten. Det var inte ofta pappa var hemma, han hade antingen något med jobbet eller så var han ute med sina kollegor och ’levde livet’. Som han bestämt brukade säga: Vi män måste få gå ut och roa oss lite då och då för att kunna jobba och försörja familjen. Ingen så någon gång emot hans ord, just därför att vi alla visste att det ändå inte lönade något till. Min bror fick några enstaka gånger följa med honom och när jag en gång nyfiket kom fram och frågade vad han och pappa gjort tyckte han inte att det var min sak.

Jag har så länge jag kan minnas alltid velat bli en känd konstnär och jag har sysselsatt mig en hel del med måleri och gör det fortfarande men jag vet inte riktigt om jag tror att jag skulle kunna arbeta med det . Men som det ser ut nu så är det lite rörigt i mitt liv och det tror jag inte att jag är ensam om. Efter alla hemskheter som Tyskland var tvungna att uthärda efter kriget kan det vara lite svårt att bara stabilisera sig. Men jag i alla fall, har min mor och far samt min syster. Min far är dock sjuk, så jag vet inte hur länge han klarar sig men jag ber för honom varje kväll. Hoppas det ger med sig något.

Nu tänkte jag läsa lite i min bok. Adjö så länge.

Vem är Urs Walter?

1919 15/01

Hej jag heter Urs Walter. Jag är 19 år gammal och är för tillfället arbetslös. Jag lever ihop med mina fyra bröder som är i samma ålder.

 Min far gick bort i kriget. Han fick en kula i bröstet och förblödde till döds. Vi där hemma fick höra att det var vid västfronten som han stred. Min mor blev så förtvivlad när hon hörde detta att hon tog sitt eget liv med hjälp av ett hängrep. Därefter blev jag och mina bröder helt ensamma i liten lägenhet i östra Northeim. Jag hade inte så många intressen än att använda talets gåva så att säga. Under krigets gång och slut hade högerextremistiska tankar slagit mig och dagen efter mor dog fanns det inget annat i mitt liv. Mina bröder hade liknande tankar.

 Vår lägenhet är som sagt liten och består utav ett rum och kök. Jag och en till broder sover i köket, skavfötters i en liten säng. Det är väldigt smutsigt i vår lägenhet pga. att mor var alltid den som städade. Alltid när vi vaknar på morgonen luktar det svett och då och då kan man se en råtta slinka förbi.

 Häromdagen träffade jag en mycket trevlig man som var politiker. Jag som själv är intresserad av politik lyssnade extra noga. Han sade att för exakt tio dagar sedan hade han och några andra lyckats grunda ett parti och var nu ute efter medlemmar. Den trevliga mannen hette Karl Harrer och partiet som han var ledare för hette Tyska arbetarpartiet. Jag frågade hastigt om jag fick lov gå med i partiet vilket jag fick. Så snart ja kom hem och berättade det för mina bröder gick dem också med. För första gången på riktigt länge kände jag en gemenskap. Jag var med i en rörelse och den rörelsen skulle jag dö för. Nu gav jag mig ut på gatorna och försökte rekrytera nya medlemmar.

I hela mitt liv har jag bott Northeim och aldrig varit så glad som nu. Jag vill bara en sak med mitt liv och det är att dö för mitt fosterland. Annledningen till att jag känner/vill är jag har under en längre tid känt ett hat emot det slaviska folket.

Vem är Johann Wieghardt?

Mitt namn  är Johann Wieghardt. Jag är 22 år gammal, född och uppväxt i Berlin och jag är en utbildad ingenjör. Min familj är liten och splittrad, min mor bor i Kiel och min far dog i kriget, jag har aldrig förstått varför han behövde dö för landet. Efter att vi fick hem besked om att far dött blev mor aldrig likadan. Hon blev deprimerad och slutade bry ta hand om sig själv.

Vi var en familj med goda ekonomiska resurser men jag och min bror fick hjälpa varandra och när vi till slut inte hade mycket pengar kvar fick vi skicka mor till en klinik i Kiel. Jag och min bror fick flytta till Northeim då det fanns boende där hos avlägsen släkting till min far som bor där, jag kunde även avsluta mina studier där. Vi fick bo hos honom tills jag var klar med mina studier mot en liten summa i månaden. Det blev bättre efter ett tag när jag väl avslutat mina studier och skaffat jobb så att jag kunde försörja min yngre bror. Vi fick nyligen nyheter om att vår mor blivit utskriven från kliniken och att hon nu bor ensam i Kiel. Mitt största mål är att se min bror växa upp och göra klart sina studier samt återförenas med vår mor.

Jag ägnar min dag åt att jobba vidare och när jag väl slutat går jag och handlar för att senare gå ut för en promenad.  Och gör allmänt inte mycket annat. Dagarna flyter förbi som de gör och inte mycket har hänt, jag undviker allt som har med politik att göra och om något händer går jag bara någon annanstans. Allt som allt går det bra och min bror har två år kvar på högskolan.

Vem är Eva Tannberg?

Mitt namn är Eva Tannberg, och jag är sjutton år gammal. Jag bor i en liten lägenhet på en ganska avskild gata i staden Northeim tillsammans med min 22 år gamla storebror. Vi driver en liten obetydlig butik för handgjorda smycken och prydnadssaker, och det ger oss precis så mycket pengar som vi behöver. Min bror extrajobbar också på lite andra ställen i staden för att tjäna ihop mer, medan jag själv försöker koncentrera mig på att bli något i framtiden, så snart som möjligt, helst.

Men jag har faktiskt ingen som helst aning om vad jag egentligen vill bli, och kanske vill jag inte bli något alls, när jag tänker efter. Min bror brukar säga att jag har för lite disciplin för att kunna passa på någon arbetsplats, och det kanske han har rätt i. Jag har aldrig förstått varför jag ska göra vad andra säger åt mig, och jag hatar när folk försöker bestämma över mig och få mig att göra saker jag inte vill. Den enda jag ibland lyssnar på är min bror, Adrien.

Vi har bott själva här i Northeim sedan mina föräldrar dog för ett par år sedan, vi bor faktiskt i samma lägenhet som när vi bodde tillsammans, alla fyra. Vi har aldrig haft någon direkt anledning att flytta, vi har det ju bra som det är här, trots att det kanske gör så att vi saknar våra föräldrar mer, i alla fall jag. Men vi har ju alltid bott här, vi båda är dessutom födda här, så jag vägrar flytta. Jag har dock inte särskilt mycket tyskt blod i mig, de flesta av mina släktingar kommer från, och bor i, andra delar av världen, och vi har aldrig haft någon vidare kontakt med dem. Mina föräldrar var inte heller rakt igenom tyska, utan hade antingen sin mor eller far i ett annat land. Dock så fick aldrig veta vilka länder – enligt dem var det onödig kunskap. Det är inte direkt som att jag brinner för att veta, heller, jag bryr mig faktiskt inte, och mitt släktträd intresserar mig inte det minsta. För mig har det alltid varit jag, Adrien, och mamma och pappa, innan de dog, förstås. Jag vill också nämna att just det där med att de dog är något jag aldrig kommer att förlåta dem för, det är jag ganska fast besluten om.

Och om det finns något som Adrien hatar med mig så är det just det att jag alltid är fast besluten om saker som han inte alls håller med om, vilket brukar leda till våldsamma diskussioner där jag oftast vinner, eftersom hans envishet inte slår min. Något jag är ganska stolt över, faktiskt. Men också mina vänner kan bli ganska irriterade över att jag alltid ska ha rätt och blir arg så fort de säger att jag inte har det, och jag tror nog att de stör sig lika mycket på mitt humör, som ibland går lite överstyr. Det erkänner jag. Men mina vänner är nog ganska vana vid det, eftersom det är samma personer som jag var med när jag var liten.

Vi brukar gå omkring i stan tillsammans när vi inte har något annat för oss, vilket jag inte brukar ha. Man kan väl säga att jag lever ett lugnt och inte alls stressigt liv. Jag har alltid hatat skolan, som ni kanske förstår, eftersom mina lärare hade ganska starka åsikter om vad de tyckte var rätt och fel, åsikter som helt skilde sig från mina egna, som självklart var mycket starkare, vilket kunde leda till en del problem, bland annat att jag ofta blev hemskickad på grund av att jag sa emot för mycket. Så jag studerar alltså inte särskilt mycket, jag gör det bara för att jag innerst inne vet att jag kommer behöva alla kunskaper jag kan få sedan när jag måste ta hand om mig själv.

Och jag vet ju att jag vill göra något med mitt liv, men jag vill inte bli något, inte något som har med ett yrke att göra, i alla fall. Jag vill inte jobba, jag vill inte tjäna mycket pengar och jag tror inte att jag vill ha någon annan familj än den jag har nu, jag har helt enkelt andra lite mer komplicerade mål i livet som jag inte riktigt känner till ännu. Men jag låter det vara så en stund till, nu är jag ganska nöjd med att bråka med folk bara för att få säga mina åsikter om saker, ha tråkigt hemma i butiken och dra omkring med mina vänner, och vänta på att något ska hända som kanske får mig att hitta min mening med livet. De flesta jag känner tycker väl att jag är helt värdelös eftersom jag inte gör särskilt mycket, med det berör mig inte. Om jag inte vill jobba därför att jag vill behålla min frihet och ha andra mål i livet än att få ett så bra liv som möjligt i framtiden så är väl det mitt problem och något som de inte har med att göra.

Jag vill helt enkelt bara existera, än så länge, tills jag förstår varför jag ska existera, och det är precis vad jag tänker göra tills jag inte kan förlita mig på min bror längre. När jag måste klara mig själv kanske jag ger mig iväg på upptäcktsfärd eller något liknande. Då kommer jag i alla fall inte vara fast som en fånge i det här tråkiga samhället.