Epilog: Adam Zimmermann

Nu är det nästan 70 år sedan som Raoul Wallenberg hjälpte judar att fly ut ur Ungern, men idag har man gjort en häpnadsveckande upptäckt nämligen att han troligtvis inte var ensam utan kan haft hjälp av Adam Zimmermann som han hade hamnat i kontakt med tack vare sin far. Nyligen upptäckta dokument funna under en golvplanka i Raouls hus visar på hur han kan haft mycket hjälp tack vare denna man som levde i den tyska staden Northeim under sitt liv som bagare hans brev kontakt slutar abrupt vintern 1943 man fann även hans namn bland dem som anlänt till Auschwitz samma vinter, så mycket tyder att han blev utrensad i nazisternas försök att skapa sitt perfekta rike. Man har funnit inte bara brev utan också dagboksanteckningar som visar att Adam kan ha spelat en större roll i detta än var någon kunnat ha trott.

Adam Zimmermann levde i förtryck under nazitysklands regler men tack vare en man som endast refereras som ”herr Stein” lyckades han leva bättre än vad de flesta förtryckta folkslagen och det tog tills 1943 innan han blev skickad till Auschwitz på grund av hans politiska ställning som kommunist. Trots att den största delen av förintelsen involverade judar så var de långt ifrån dem enda, uppskattningsvis var det 50 procent judar och då bestod andra halvan av allt från homosexuella, kommunister och andra människor som nazisterna behövde bli av med.

När nazisterna tog makten i tyskland hade Adam inte besvärat sig med att rösta i valet som nazisterna tog makten med, men därifrån gick det bara utför med fler förföljningar och hot mot Hitlers fiender, när andra världskriget började så var Adam nästan helt isolerad från omvärlden och svalt på den lilla mat som han och herr Stein hade tillgång till, när herr Stein gick bort så var Adam lämnad kvar i en värld ockuperad av nazismen och det skulle ta lite mer än ett år tills han skulle bli mer systematiskt behandlad av nazisterna och skickad till Auschwitz där hans historia slutar.

Vi uppmärksammar idag denna man som kan räddat fler liv än han själv kan ha fattat och låt honom bli ihågkommen inte som ett offer i förintelsen utan som en god man som hjälpte en av vår tids störta hjältar.

Vila i frid Adam Zimmermann.

Jag försökte skrika men inget ljud kom ut ur min mun

Adam Zimmermann

17 juni 1940

Herr Stein har nu flyttat upp till den lilla våningen över bageriet, det är trångt men vi klarar oss bra med de pengar som vi fick av hans förra lägenhet, det var ett under att vi lyckades sälja den. Tack vare herr Stein’s senila granne som inte hade förstått hans politiska ställning som kommunist och gladeligen köpte lägenheten med tillräckligt mycket pengar för att vi ska kunna klara oss ett tag nu. Dock kan vi inte köpa all mat själva men vi kan få de få som fortfarande bryr sig om oss att köpa mat till oss dessa generösa människor som uppoffrar sin ranson till oss av ren barmhärtighet.

4 augusti 1942

Idag när herr Stein skulle gå ner i butiken för att hämta lite mat så gjorde sig ondskan påmind om att det fortfarande går lös på gatorna, när herr Stein flyttade in så spikade vi igen butiken för att få det att se ut som om det vore stängd, nu hade tydligen en SS patrull sett honom smyga om kring i butiken och hade direkt slagit sönder rutorna för att släpa ut honom på gatan och offentligt avrätta honom. Det var snabbt över men jag kan fortfarande inte fatta det, denna man var mitt allt, far, vän och den enda i världen som verkade kunna sätta skräck i folk enda sedan den där gången han slog ihjäl SS soldaten. Jag kan fortfarande se honom ligga där på gatan, livlös med ansiktet i leran och ett hål i bakhuvudet, jag vet inte vad som gör mest ont, faktumet att han är borta eller att folk jublade när han blev avrättad och spottade på hans lik.

10 augusti 1942

Jag har inte ätit på en vecka nu eftersom jag inte vågar gå ner men jag tror att jag ska försöka inatt att försöka hämta något att äta för annars så kommer jag att dö. Jag har ägnat mycket tid åt att lyssna på BBC på radion eftersom man får andra nyheter där ifrån en från Hitlers propaganda radio som helt slutade prata om operation barbarossa medans BBC sa att nazisterna lidigt av det värsta nederlaget hittills, jag slutade då helt lyssna den tyska radio stationerna när de slutade spela Les préludes som Hitler hade valt ut som ”den melodi som ska spelas när sovjet krossas”, det är synd att detta vackra stycke musik ska få bli nersmutsat av nazisterna. Enligt tysk radio ska tyskland nu kommit så långt som in i nord Afrika, jag hittade en gammal karta bland några böcker och om det stämmer så har nazisterna nu ockuperat större delen av Europa, BBC säger inte emot detta och bekräftar också att de inte ljög när de sa att frankrike är en del av deras rike, nu har Hitler i alla fall motståndare från både öst och väst och med lite tur så kanske vi kan få det att sluta som det gjorde förra gången. Det är olagligt att lyssna på något annat än tysk radio men jag tror inte att de kommer att komma på mig nu när de dessutom tror att den här lokalen är övergiven.

4 november 1943

Jag har spenderat hela min dag med att skriva mitt senaste brev till Raoul eftersom jag precis fått svar på mitt senaste brev där jag bland annat frågade hur han hade kunnat resa så mycket mellan länder på senaste tiden då han har kunnat åka både till USA och Sydafrika under de närmaste åren. Hans svar var aningen förvirrat fick jag en känsla av att han inte förstod varför jag frågade det, men jag fick precis det svar jag ville ha de vid säga att han hade ett svenskt pass som gjorde det mojligt för honom att resa mellan de flesta länder dock hade förutsättningarna ändrats nu när hela världen är i krig med varandra. Jag har haft en idé ett tag nu och med Raouls hjälp kanske det kan fungera, iden går ut på att med hjälp av svenska ”skyddspass” få ut så många förföljda människor ut ur nazisternas terrorvälde som möjligt. Jag spenderade hela dagen med att skriva ner denna idé och imorgon så ska jag posta den, jag gör det alltid på natten nuförtiden trots risken att bli sedd och dödad men de här breven är det ända som håller mig levande, jag tar inga onödiga risker och går alltid genom gränder och undviker öppna ytor och än så länge har jag klarat mig. Jag uppmanade också Raoul att bränna alla brev eftersom det är en onödig risk att spara dessa då de kan avslöja mer än vad vi kanske vill, jag brände alla hans brev igår det gjorde ont att se dem brinna men jag visste att det var nödvändigt och det var länge sedan det var så varmt i huset i november då jag snålat med herr Stein’s vedförråd men nu när uppåt 50 brev brann så kunde jag verkligen njuta av värmen.

5 november 1943

Idag så postade jag brevet, jag hade smugit mig ut runt ett-tiden då det såg som mest folktomt ut på gatan, jag tog den vanliga vägen och allt verkade gå bra jag kom fram och postade det och med ens blev det som om en sten lyftes från mitt hjärta, jag skrev till i sista stund att om han inte kunde göra något med min idé så skulle han bifoga den till War Refugee Board i Stockholm för att låta denna nybildade freds organisation kolla på det och se vad de tycker. Efter att jag hade lämnat brevet så märkte jag att något var annorlunda, det gick inte att sätta fingret på men det fanns en form av kuslig tystnad som gjorde mig orolig, gatan var helt tom och alla fönstren var antingen släckta eller förtäckta för att förhindra att de engelska bombplanen ska kunna hitta vår stad. Jag smög långsamt hemåt igen och när jag bara var några kvarter ifrån så rätade jag på ryggen och ökade min hastighet, när jag klev ut ur gränden och svängde åt höger hörde jag en röst som fick mitt blod att frysa, när jag vände mig om för att kolla vem det var så såg jag till min fasa en SS-soldat som hade tagit en rökpaus från festen inne på puben som han lutade sig mot. Han tittade på mig med en blick som övervägde hur vida det var värt att försöka ta fast mig eller att bara strunta i mig, jag å andra sidan beslutade mig för att ta till flykten och medans jag sprang för mitt liv kunde jag höra hur han valt det första. Jag kunde höra hur hans fotsteg kom närmare och närmare tills det upphörde, jag vände mig om för att se vad som hade hänt och till min förskräckelse han jag se SS-soldaten med draget vapen pekandes mot mig. I nästa ögonblick så hörde jag en smäll och en smärta i benet som värkte likt inget annat som jag någonsin känt förut och sedan svartnade allt framför ögonen. När jag senare vaknade upp befann jag mig slängd på ett smutsigt golv som skakade det var trångt likt inget annat och när jag försökte resa på mig så skar smärtan till i benet och med ens så kollapsade jag ner på golvet igen, när jag kollade efter så var benet inlindad i en smutsig trasa som nu var bloddränkt och hårt fastknuten i mitt högra ben.

10 november 1943

Nu har jag befunnit mig här i Auschwitz i snart en vecka och det har varit allt annat än behagligt det började med att jag blev släpad av tåget eftersom jag inte kunde stödja mig på min högra fot fick jag hjälp av en man som jag inte vet namnet på men utan honom hade jag säkert blivigt avrättad på fläcken likt den mannen som vrålade till oss när vi passerade skylten som sa att ”arbete ger frihet” det han hann säga var ”det är en lögn och snart så kommer ni också att…” han kom inte längre men det behövde han inte heller för den synen som jag senare skulle bevittna med människor som halvt döende försökte utföra olika jobb många tillsynes helt meningslösa, jag vet inte ens om man kan säga att de var människor dem såg mer ut som livlösa skelett som rytmiskt utförde sina uppgifter har i helvettet på jorden. När jag senare blev dirigerad till en lång kö som längre fram delades upp i två. I denna kö så fanns alla olika sorters människor gamla, barn, vuxna och ungdomar det var klart att nazisterna inte visade hänsyn till någon när en gravid kvinna i tjugoårsåldern blev slagen i huvudet med den bakre gevärsänden för att hon hade gråtit och därmed irriterat en av vakterna, medans hon blödde kraftigt från huvudet och kramp aktigt ryckte från sida till sida så spottade han på henne i ansiktet medans hans vänner garvade bakom honom. Jag funderade på att ingripa och göra något åt situationen men min tanke blev avbruten av att jag hade kommit fram till vägskälet, denna man som stod på en plattform mellan de båda gångarna, han hade en vit labbrock på sig och såg ut som en doktor enligt mig själv. 

Till skillnad från alla andra sa han inte höger eller vänster utan istället så tittade han på mig och log ett brett leende, han bad mig vänligt att komma upp till honom och sträckte ut en hand för att hjälpa mig. Jag övervägde det inte ens i en sekund och tog hans hand upp till plattformen, jag trodde det var att han hade sett mitt skadade ben och tänkte hjälpa mig, han såg till så att en soldat tog över hans post med att dirigera kön och ledde mig sedan vidare mellan hus som om man kikade in i fönstren så såg man folk som tvingades kasta in kroppar i stora ugnar, de såg miserabla ut och skulle nog hellre befinna sig inne i ugnen än forträtta men av fruktan så fortsatte de, jag såg hur en av arbetarna kräktes när armen på kroppen han skulle slänga in lossnade var på han blev skuten i huvudet och mannen bredvid blev beordrad att slänga in de båda kropparna in i sin ugn. Vi fortsatte vandra förbi stora magasin fyllda med skor och tröjor i 30 meters högar, vi anlände till en tegelbyggnad mycket lik de andra som vi passerat men, ” Doktor Mengele” som det stod på hans namn bricka, förklarade att det är här inne som de jobbar med ”folk av din sort”. Jag borde anat något men jag följde med honom in helt frivilligt och det skulle jag komma att ångra så fort jag klev in i byggnaden och såg de lik som Mengele har använt min ”sort” till som låg i högar med brännskador för sig och folk så frostskadade att deras hud hade helt svartnat för sig, detta var dock inte det som var mest skrämmande utan det facktum att några av dem här liken inte kan varit mer än tio år gamla när de dog. Innan chocken av detta hade lagt sig så hade två SS-soldater tagit mig i varsin arm och började fösa mig längre in i byggnaden och låste in mig i en cell där de förvarar dem som de sparar för att använda senare till sina experiment. Jag har sett hur folk från cellerna bredvid har släpats ut och ingen har någonsin kommit tillbaka, jag får knappt något att äta förutom en soppa som består till största delen av vatten och lite bröd, det går knappt att leva på men det är ändå inte det som är meningen.

11 november 1943

Nu har jag suttit i cellen så länge att benen syns mer på kroppen än något annat, jag har blivigt berövad på alla mina kläder så jag sitter på plåt golvet i för små trä skor som gör jätte ont, jag har hört att de görs av andra fångar här i lägret hur vidare detta är sant vet jag dock inte. Men sen såg jag dem, två SS-soldater kom gående mot min cell med sitt vanliga strikta ansiktsutryck, de låste upp min dörr och jag försökte resa på mig men jag hade inte kraft nog och kollapsade mitt i rörelsen. De båda männen lyfte upp mig och bar ut mig genom korridoren och ut på baksidan av byggnaden, det sved till i ögonen när vi klev ut, jag blev helt bländad av solen men när jag vande mig så såg jag ut på gården och bevittnade en gräsplätt och lite skog, Mengele stod och väntade på oss mitt på planen och SS-soldaterna gick fram med mig och slängde mig framför hans fötter, jag låg på alla fyra och hörde hans röst ”res dig upp, du tjänar inget på motstånd” jag övervägde att göra något men beslutade mig för att låta bli och reste mig upp då jag visste att om jag gjorde motstånd så skulle det resultera i bestraffning likt killen i en cell någon stans i närheten som hade stönat om jämrat sig så mycket att han inte fick mat och svalt ihjäl så de fick släpa ut honom där ifrån några dagar senare, hans kropp såg inte längre mänsklig ut jag vet inte varför men det fanns inte tillräkligt på den, det var bara skinn och ben människan inom honom hade försvunnit. När jag mötte Mengeles blick så såg jag hur han log och hur han sa att det var bra att jag beslutade mig för att göra det bästa av situationen, jag svarade inte, mer av ovishet av vad de skulle göra med mig än rädsla för honom. Jag visste att döden var nära nu men jag rörde mig inte ur fläcken för jag hade sett de andra kropparna efter experimenten och jag orkade inte göra motstånd för att det skulle dra ut på väntan mer än vad det var nödvändigt, får jag inte vara den jag är på jorden så får jag vara det död. Innan jag han reagera så hade de kasstat ett vitt pulver över mig jag frågade vad det var till för och Mengele svarade att det var vit fosfor och de skulle kolla vilka skador människor får av det och hur vida man kan rädda de som blivit utsatta för det. Jag såg hur han plockade upp något ur fickan det såg ut som en liten ask, så tog han ut en liten pinne som han med en perfekt snärt på handen fick eld på och kastade den sedan på mig, det sista jag han se var Mengeles leende och jag kanske såg fel men jag tycktes skymta ett par vita vingar på hans rygg, var det så att han var sänd av gud, denna dödsängel som njöt av att se mig ligga och vrida mig i kramper efter att kroppen slukats av ett inferno skapat av fosforn som min kropp var dränkt i. Smärtan var outhärdlig och jag kunde känna hur det brann djupare in på skinnet och hur det kom in på benen, jag försökte skrika men inget ljud kom ut ur min mun.

13 november 1943

Jag vaknade upp på en sjukhus säng mitt i ett rum, det var en dov belysning och bara en ljuskälla som befann sig i taket rakt ovanför mig, när jag tittade runt så fanns det en massa metallbord runt mig med knivar och skalpeller på, när jag skulle sträcka ut min hand för att kolla lite närmare på de så rörde sig inte armen, detta tyckte jag verkade konstigt så jag försökte resa på mig men benen lydde mig inte. Jag reste på naken för att titta efter på kroppen och upptäckte till min förskräckelse att anledningen till att mina ben inte lydde var för att de inte fanns. Där jag än gång i tiden hade haft ett par ben fanns nu två stumpar inlindade i bandage som var blodfyllt. Lika så med min vänstra arm men när jag tittade på den högra vet jag inte vad jag såg, det var en långsmal köttbit ungefär lika lång som min arm brukade vara men den var helt kolsvart och flagnad hud hade trillat av vilket hade låtit blotta ett vitt ben och det köttet som fortfarande satt fast blödde och pulserade svagt. Jag försökte att resa på armen vilket resulterade i att några flagor trillade av och en intensiv smärta spred sig genom armen, det värkte men gick över ganska snabbt, jag gjorde en enorm ansträngning att lyfta armen och det gick, när den var uppe så skyndade jag med att styra den till bordet bredvid. Det var svårt att greppa tag eftersom tre av mina fingrar hade ”smält” ihop men jag lyckades greppa tag om en skalpell med en egg som var lika stor som mina fingrar en gång var, det krasade till när jag slöt mina fingrar om den, jag kunde se hur den gamla huden föll ner mot marken. Jag lyfte tillbaka handen och bad en tyst bön om ett bättre samhälle där annorlunda var något bra, då gjorde jag det och innan jag han stoppa mig själv så hade jag tagit kniven och kört in den genom skallbenet…

Jag skulle kalla det helt sjukt men i en tid som detta så har ordet förlorat sin mening

Adam Zimmermann

6 februari 1934

Var jag än går på stadens gator så kan jag känna folks blickar bränna som eld mot min hud, jag vet varför men det finns inget som jag kan göra mot det. Igår när den vanliga leveransen med mjöl kom till bageriet hade ännu en gång hade priset höjts, jag fick ingen riktig anledning till varför men när jag såg svastikan på transportörens ärm förstod jag, det var inte för att han behövde mer pengar, det var helt enkelt så att han hatade mig för att Hitler sa åt honom att göra det.  Denna symbol som under så lång tid varit symbol för både solen, gudomlighet och lycka ska nazisterna nu få fläcka ner dess betydelse med deras vidriga budskap om renhet och raskunskap och ingen skulle ens försöka stoppa honom

29 mars 1934

Idag så läste jag en liten notis i tidningen, den var väldigt enkel att förbise och svår att lägga märke till, men den handlade om att den hyllade fysikern Albert Einstein nu har blivigt av med sitt tyska medborgarskap på grund av sin judiska tro. Jag minns när han fick nobelpriset för alla dessa år sedan och nu detta. Var vi än är på väg vill jag inte längre vara med.

5 juli 1934

Idag så fick jag reda på hur alla SA ledare hade låtit bli mördade av Hitler för att han nu såg denna organisation som ett hot mot sin egen makt. Detta har lett till stor förvirring då där SA brukade ha stor makt ute på gatorna finns inte längre några brun klädda män för att tillrätta visa folk, men det är väll bara en tids fråga tills de före detta SA medlämmarna blir SS istället, inte för att det skulle förändra så mycket för oss förutom det faktum att de har svart klädsel istället för brun. Olika namn för samma sak enligt mig, möjligt vis vem det är som styr skulle vara skillnad men, från askan in i elden, som de brukar säga. Judarna har det om något värre än oss och jag ser hur folk verkligen anstränger sig för att visa sitt hat för dem, och även om Hitler inte offentligt sagt att man ska förfölja kommunister så gör han inget för att stoppa det.

15 september 1935

Nürnberglagarna trädde idag igenom hörde jag på min radio, vilket kommer att resultera i att judar nu är andra klassens medborgare och hur man definieras som jude, judar får inte nu heller gifta sig eller jobba hur de vill, jag fruktar att det bara är en tidsfråga tills samma sak kommer att hända med oss.

30 juli 1936

Idag hörde jag att Spanien har hamnat i inbördes krig och att Hitler skickar hjälp till den fascistiske Francisco Franco som försöker ta makten från den spanska staten, all denna information får jag från Raoul som för tillfället befinner sig i sin hemstad Stockholm och skickar all information om omvärlden till oss. Radion går inte längre att lita på och jag som en gång i tiden trodde att den skulle vara så nödvändig för att få tag på information och information ger den ifrån sig i stora mängder dock handlar det mesta om hur fantastisk ledare Hitler är och hur bra vi tydligen har det.

14 januari 1937

Idag såg jag ut genom mitt fönster och såg till min förvåning en parad med ungdomar som sjöng om äran att dö för sitt fosterland, jag tittade bort från fönstret men det gick inte att ignorera vad jag just hade sett. Om Hitler nu kan få föräldrar att låta sina barn vara med i sådant här så kanske Hitler har rätt ändå tänk om det är jag som har fel och jag faktiskt saknar de värde som de ”ariska” människorna har och att det är så att de har rätten att härska som de behagar. Jag vet inte vad jag längre ska tro och om herr Stein inte hade varit här med mig så skulle jag nog tagit livet av mig för länge sedan, butiken är nu nästan helt stängd för den har ingen anledning att vara något annat. Det kommer ändå inte någon och handlar här, förutom den lilla lojala klungan människor som hjälper oss i en tid som denna. De måste dock ta med sig eget mjöl eftersom det har varit otroligt svårt för oss att ens gå ut på gatorna.

18 oktober 1937

Idag fick jag reda på av Wallenberg att Stalin inte var den ledare som vi hade hoppats på skulle styra detta land i öst, Raoul hade information som sa att Stalin slaktade folk på löpande band och att nästan alla de millitära officerarna hade försvunnit eftersom ingen dog längre i sovjet folk försvann bara och om man ifrågasatte detta skulle man själv drabbas av samma öde. Vi i Tyskland har i alla fall inte samma masslakt och det kan vi ju glädjas åt i en tid som denna.

21 mars 1938

Idag fick jag det bekräftat det som jag fruktat en tid nu att Österrike gav sig mot Hitler utan ens en kamp och jublade när Tysklands trupper vandrade ner för deras gator. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, ju mer land tyskland får till sitt livsrum desto mer hop får jag om att någon ska inse var Hitler håller på med och stoppa honom och om någon ledare bara kan inse att inget bra kan komma från allt detta hat.

15 november 1938

Den närmaste tiden har varit hemsk, vad som kallas kristallnatten har ägt rum då Hitler skyllde ett mord i frankrike på det judiska folket, det var ifråga en tysk diplomat som hade varit offret för kulan. Detta resulterade i att judar överallt fick sin egendom sönder slagen och vissa fall så blev de även mördade och nu tänker nazisterna tvinga judar att betala skadestånd för att de provocerade fram detta, jag skulle kalla det helt sjukt men i en tid som detta så har ordet förlorat sin mening och hur mycket jag än beskriver det så kommer folk aldrig kunna förstå det här utan att upplevt denna vad man nu ska kalla det och det kanske är därför att det inte är några ledare som ingriper, de helt enkelt inte förstår vad Hitler eller Stalin är kapabla till.

1 september 1939

Nu är det krig med Polen och hoppet om att någon ska slå tillbaka mot Hitler har aldrig varit högre för nu måste de väl ändå fatta…

Jag slutade för länge sedan hoppas på proletärernas revolution

Adam Zimmermann

17 juni 1925

Idag skaffade jag min radio, jag passade på nu när ekonomin i landet har stabiliserats tack vare Amerikas lån, och nu när det händer så mycket i vårt land så vore det ju bra att kunna hålla reda på saker och ting.  Jag hörde på den att Hitler har gett ut en bok ”Mein Kampf” som var otroligt dåligt skriven och radio pratarna hade väldigt kul med att förlöjliga den och det var underhållande att lyssna på. Men något säger mig att Hitler inte kommer att ge sig för än han har makten, och nu när hans nazist parti har kommit tillbaks så kan man väll bara invänta nästa statskupp.

20 maj 1929

Bankerna runt om i landet har börjat gå i konkurs jag hörde att det började i Amerika men man kan aldrig vara säker på att den informationen man får nu förtiden stämmer. Men min radio köpte jag i alla fall vid rätt tillfälle då priset är mångdubblat idag.

18 augusti 1931

När jag gick ner idag för att hämta posten och märkte att herr Stein hade fått ett brev från Gustaf Wallenberg, jag kunde inte hålla mig och behövde kolla vad det vad det var för något. När jag öppnade det så visade det sig vara från en av herr Steins gamla kompisar från Sverige (denna man slutar aldrig att förvåna) som berättade att hans barnbarn nu skulle åka till Amerika och utbilda sig till arkitekt. Eftersom jag just har läst en bok om arkitektur tittade jag upp adressen som barnbarnet skulle åka till och skickade ett brev till honom där jag berättade om hur jag hade fått tag i hans adress och frågade lite om arkitektur och hur intresserad han var. När jag postade brevet så bad jag till gudarna att denna Raoul Wallenberg kunde tyska.

4 februari 1932

Jag ser utanför mitt fönster alla arbetslösa individer som gått med i NSNAP och det får mig att tänka på bra jag skälv har det med både tak för huvudet och mat för dagen. Herr Stein och jag har blivit mer av en familj under dessa svåra tider och flera gånger har jag behövt ta ut min lön i bröd inte för jag har något emot det men herr Stein har svårt med ekonomin nu när det har blivit känt att han är kommunist så är det många som inte vill handla i butiken och jag fruktar att han kommer att behöva sälja sin lägenhet och flytta in med mig ovanför butiken.

8 februari 1932

Idag kom några SS män in i butiken och hotade med att om vi inte visade NSNAP vårt fulla stöd så skulle de slå sönder butiken och se till så att ingen någonsin skulle handla där i framtiden. Herr Stein sa att eftersom vi inte skulle stödja dem så kom vi direkt till det där om att slå sönder butiken och eftersom de var fler än oss så var det ju väldigt orättvist och skulle bara få dem att se fega ut, han föreslog sedan att han och en av dem skulle gå skälva till bakgården och bara en av dem skulle komma tillbaks och om de vann fick de göra va fan de ville med butiken men om han kom ut igen så skulle de lova att aldrig så mycket som nudda hans butik igen med sina svartpolerade stövlar.

 SS männen såg överlyckliga ut, det var inte varje dag som de blev erbjudna att inte bara döda någon utan också slå sönder hans butik. Den största av dem tog på sig jobbet som han trodde gå snabbt att få överstökat, men jag hade min tillit på herr Stein för jag visste att han en gång i tiden hade jobbat som boxnings kämpe men att hans karriär tog slut när han hade fått näsan krossad i tredje ronden i en av Berlins största boxnings klubbar. När de båda hade gått ut på baksidan blev det en kuslig tystnad tills en av de två flinade till och började diskutera högt om vad det skulle göra med mig när deras kompis kom tillbaks, plötsligt hördes ett skrik och en nacke som vreds om, det var de längsta sekunderna i mitt liv men herr Stein kom ut ur dörröppningen med blod droppandes ur mungipan och med rött nazist blod på knogarna, men han levde! SS männen bleknade i sina ansikten, det var inte vad de hade tänkt sig, innan jag ens hade regerat så var de ute ur butiken och med tanke på skräcken i deras ögon så skulle de aldrig mer komma tillbaks.

10 maj 1933

Idag gjorde nazisterna sig av med all ”felaktig” litteratur som de hävdade förgiftade sinnet, där i fanns bland annat Marx böcker vilket fick det att hugga till i hjärtat och som genom ett trollslag fick jag en förståelse för att det här bara var början på slutet. Jag såg också hur Johannes Haffner, som stod på mot satt sida av bålet, släppte en tår och även om jag inte reagerade lika kraftigt så kunde jag inte göra annat än att känna med lidande. Och alla människor som bara lät det hända medans de såg på, jag övervägde att hindra dem från att forträtta med bålet och föreställde mig hur alla människor hjälpe till i sin förtvivlan, men slog snabbt bort tanken då jag skulle troligtvis bli avrättad på fläcken om jag försökte. Detta land där de inte ens skulle behöva ta bort yttrandefriheten för den skulle försvinna ändå.

28 juli 1933

Jag går knappt ut längre, möjligt vis med undantag för att posta breven till min nu mera gode vän Raoul Wallenberg som även om han pluggar arkitektur verkar vara mer intresserad av politik och har flera gånger frågat om den politiska situationen i Europa. Jag har också fått reda på att Lenin har avlidigt och hans generalsekreterare Stalin har tagit över jag vet inte hur jag ska reagera på detta men jag slutade för länge sedan hoppas på proletärernas revolution och jag har ingen anledning att börja hoppas igen. Judar blir nu mera förföljda och trakasserade mitt på öppna gatan och inte av vem som helst utan Hitlers egna SS soldater, iförda deras vidriga dräkter går flera människor som jag inte kände på personlig nivå men som jag undrar hur de kan göra något sådant förbluffar mig lika mycket varje gång jag ser det.

Det har funnits en spänning i luften

Adam Zimmerman

21 september 1923

Idag när jag gick ner för att jobba i affären så upptäckte jag att bagaren herr Stein fortsatte att höja priserna idag igen, jag protesterade inte men jag har själv lite svårt att förstå hur man kan behöva mångdubbla priset på en så kort tid. Den summa pengar som för ett par månader sen skulle betecknas som en förmögenhet är idag vad som kostar för en limpa.

Det går många rykten i staden om varför denna extrema prishöjning har skett, några hävdar att det är judarna och kommunisternas fel men de bygger aldrig ut på sina argument mer än så, vilket får mig att tvivla på det. Några hävdar att det är våra politiker som genom att skriva på freden för några år sedan förrådde Tyskland, själv så vet jag inte vad jag ska tro på så jag tänker fortsätta leva mitt liv och se vad framtiden bjuder på.

22 september 1923

Idag så kom Johannes Haffner in i butiken när jag var vid kassan, han verkade vara på bra humör ända tills jag sa att brödet som han ville köpa kostade 35000 riksmark. Han verkade vilja ifrågasätta priset men beslutade sig och betalade snabbt och gick sedan ut ur butiken. Kommer han komma tillbaks, undrade jag medans jag såg det sista av hans kappa försvinna in mellan två hus. Frågan hade ett ganska självklart svar, definitivt skulle han det, jag visste att han var vän med herr Stein från förr och han skulle aldrig förmå sig att köpa bröd någon annanstans i staden.

Imorse var det gatustrider mellan kommunister och högerextremister. Det blev blodigt och det skulle inte förvåna mig om någon dog, dock använde ingen av parterna skjutvapen. Detta var på gott och ont, det var bra eftersom färre människor dog jämfört med hur det annars hade blivit, men handen på hjärtat så skulle jag hellre dö på mindre än en sekund av en järnkula i huvudet än att förblöda i några timmar.

10 november 1923

Det har funnits en spänning i luften ett tag nu och för bara ett par dagar sedan så gjorde nazisterna ett försök att ta makten med våld och ärligt talat så trodde jag att de hade lyckats när jag hörde det eftersom regeringen är så svag så skulle jag aldrig tro att de skulle kunna slå tillbaks ett sådant uppror.

Nu när nazisterna bara växer och växer funderar jag på att gå med men jag känner mig skeptisk för deras politik, jag har aldrig tyckt om socialdemokrater för att antingen håller man med Marx eller inte det borde inte finnas något mellanting för folk som håller med om det mesta. Marx själv vrider sig om i sin grav om han skulle veta vilka det är som hävdar sig om att använda hans politik, det blir nog ingen nationalsocialism för mig, men det vore ju skönt för både mig och herr Stein om de slutade att hota att slå sönder vår butik om vi inte hjälper dem, som tur är att herr Stein är en muskulös man i sina bästa dar som har vad som krävs för att skrämma iväg de flesta.

Vem är Adam Zimmermann?

Jag ska nu beskriva det liv som jag lever det är inte mycket men det får duga, jag är 19 år gammal och bor ensam i en liten våning ovanför ett bageri i Northeim. Jag har brunt kort hår och ett avlångt ansikte en ganska smal kroppsbyggnad inget märkvärdigt där. Jag är den enda i min familj eftersom min mor dog i barnsäng och min far lämnade mig på det barnhem där jag växte upp, jag var aldrig särskilt social av mig utan befann mig oftare med näsan instucken i en bok än att sparka boll med de andra barnen.

Den viktigaste boken kom jag över när jag var fjorton år gammal, den hade titeln ”det kommunistiska manifestet” och var skriven av Karl Marx. När jag några år senare fick reda på att kommunisterna tagit makten i Ryssland så betydde det ju bara en sak, nämligen att proletärernas revolution hade börjat, men nu sitter jag här och har det lika för jävligt om inte värre. Fortfarande.

I dags läget så jobbar jag på bageriet under min lägenhet det är inte överdrivet bra betalt men jag får så jag klarar mig och eftersom jag är god vän med bagaren så kan jag få hjälp med maten under dem värsta perioderna.

Men jag känner att jag vill göra något med mitt liv jag kan inte leva som bagare hela livet utan jag vill bli ihågkommen som något bra, jag vet inte riktigt hur jag tror inte att jag skulle leda ett land som Lenin i öst men att hjälpa till och bidra med att göra det här till en bättre värld måste jag åtminstone försöka med