fredag 24 februari 2012

Ikväll kommer jag att hänga mig i källaren

Elise Oldenburg
1939-1941
De senaste åren har rätt mycket hänt. Jag försöker att hålla reda på det mesta eftersom att jag inte vill gå miste om något. Jag lyssnar på radion och läser så många tidningar jag kan. Jag jobbar fortfarande som BDM’s ledare här i Northeim.
Hitler och Stalin ockuperade och delade på Polen 1939. Efter att Hitler och Stalin hade delat Polen mellan sig, började de skicka folk till koncentrationsläger. Många polska judar tvingades bli satta i särskilda stadsdelar – ghetton. Dessutom behövde alla polska judar över tio år bära en gul davidsstjärna på sina kläder. Det var rätt bra gjort tycker jag. Då har man koll på alla judar.
Jag har även hört att det går rykten om att handikappade människor gasas ihjäl i Polen. Jag tror faktiskt att det bara är rykten, för vem skulle kunna göra något sådant? Jag förstår att vi inte behöver handikappade människor, så varför ens bry sig om dem? Man ska bara ignorera dem och sluta spendera pengar på att försöka hjälpa dem. De har bara dåliga gener som inte ska skickas vidare, så jag förstår att det bästa vore ifall de dog. Men jag förstår ändå inte varför man skulle behöva gasa ihjäl dem.
1940 anföll Hitler Frankrike och Storbritanninen på västfronten. Tyskland anföll vid det bergiga skogsområdet Ardennerna, och sedan trängde de in sig med stridsvagnar i Frankrike. Utan större förluster nådde de tyska stridsvagnarna ända fram till Engelska kanalen. Där ringade de in närmare en miljon engelska och franska soldater som stod trängda mot havet.
Invånarna i Frankrike började få panik. De franska lansvägarna blev snabbt fulla av folk som flydde. När tyskarna även rikade sitt angrepp mot Paris kapitulerade Frankrike. Den 22 juni 1940 undertecknades vapenstilleståndet i samma järnvägsvagn som vid första världskrigets slut 1918. Hitler måste nog ha känt sig så lycklig. Jag hörde även att han tog några glada danssteg när han steg ur vagnen.
Jag är så glad över allt som Hitler har åstadkommit. Han har verkligen lyckats med allt som har har lovat. Han satte stopp för arbetslösheten, satte igång ekonomin, och nu tog vi revansch på Frankrike. Jag förstår inte hur folk inte kan tycka om Hitler. Han startade kanske ett nytt världskrig, men vi håller ju på att vinna. Alla länder kapitulerar.
I september 1941 beställdes stora mängder Zyklon B av SS. Tydligen är det ett insektsmedel baserat på vätecyanid. Tom berättade för mig att de kommer att testa det på fångar i Auschwitz som en ny och effektiv metod att avlusa dem. Det var även runt den tiden som tyska judar deporterades till koncentrationsläger.
1942-1944
1942 tog Reinhard Heydrich, chefen för Gestapo, fram planen för ”den slutliga lösningen”. En plan för hur Europas judar skulle spåras upp, trakasseras och deporteras till läger i Östeuropa.
1943 höll Heinrich Himmler, chefen för SS, ett tal där han tog upp den slutliga lösningen. Det har inte talats om offentligt, men eftersom att Tom var med så har han berättat om det för mig. Han sa bland annat att de skulle utrota det judiska folket.
Jag vet inte exakt vad som hände i koncentrationslägrena eftersom att Tom vägrar berätta. Han säger att det är för hemskt för att han skulle kunna prata om det. Jag antog från början att det var läger där judarna skulle arbeta, men nu får jag en känsla av att det inte är sant. Jag har bara hört rykten från folk som bor i närheten av koncentrationsläger att de känner en konstig lukt. De flesta säger att de dödar judarna och sedan bränner de kropparna. Det är rätt svårt för mig att föreställa mig det, fast det kan ju vara sant. Det bästa är ju att låta SS och männen som arbetar där att göra deras jobb, och inte lägga sig i. Jag litar på Tom och SS-männen. De gör ett bra jobb.
Jag hörde att den tyska armén var instängd i Stalingrad och mötte stora förluster. Det var den stora vändpunkten för våra tyska segrar i kriget. Någon general kapitulerade i Stalingrad utan Hitlers tillåtelse i början av 1943. De flesta som jag har pratat med tycker att det var väldigt dumt gjort av honom. Men jag har även stött på människor som beundrar honom för att han vågade gå emot Hitlers vilja. Han grävde egentligen praktiskt taget sin egna grav för det där, och det var ju dumt att gå emot Hitler eftersom att han nästan alltid har rätt i allt. Men jag kan nog förstå de som beundrar honom för det.
I början av 1944 bombade de allierade länderna Tyskland. Några bomber släpptes i närheten av Northeim, men inga jag känner blev allvarligt skadade. Jag är helt oskadd i alla fall.
Berlin började även bli bombat, och jag hörde att Hamburg stod i lågor. Britterna vägrade ge upp i kriget. Tusentals människor dog. Det är kanske dags att inse att Tyskland håller på att förlora kriget. 
Maj 1945
Jag fick reda på att Hitler är död. Han begick självmord. Kanske borde jag följa i hans fotsteg och göra samma sak. Jag är redo att ge upp nu. Jag vill inte fortsätta leva utan min ledare.
Ikväll kommer jag att hänga mig i källaren. Där kan jag dö i lugn och ro.
Kära Tom,
Om du någonsin hittar min dagbok och ser detta inlägg – kom ihåg att jag alltid kommer att älska dig. Jag har alltid tyckt att du har gjort det rätta, och jag har alltid beundrat dig för ditt mod. Sluta aldrig kämpa. När du läser det här kommer jag redan vara död. Men jag ber dig att inte sörja mig för mycket. Jag var redan gammal, så jag skulle ha dött snart ändå. Men jag begår hellre självmord än att dö av ålder.
Din mor

torsdag 23 februari 2012

Fanns det någon sanning?


Urs Walter

Kriget

1939

1 September kl 00.01         

Jag tog farväl av mina bröder. Jag såg dem sätta sig på tåget som skulle ta dom långt iväg, iväg till Polen. Invasionen skulle börja 04.45 hade jag hört. Jag kände lite rädsla i kroppen av att se mina nära tas ifrån mig åter igen. Tänk om dom inte skulle återvända! Nej, jag fick inte tänka i de banorna. Jag måste fokusera. Jag har mycket jobb framför mig. Jag tvingas till pappersjobb. Jag ansåg själv att jag hade min plats på fronten men det satte de större makterna stop för. Sverige förklarar sig neutralt.

19 September

Det finska vinterkriget börjar med en invasion från Sovjetunionen. Jag kan bara ana hur fruktansvärt det kommer att bli för de krigande där med tanke på det bittra klimatet.

21 September

Jag får en kallelse i form av ett brev från armén. Jag blev väldigt glad och tänkte äntligen ska jag ut i strid. Men tyvärr var det en bara en vakt position som jag blev kallad till. Jag tog reda på fakta om den här positionen. Jag skulle hela vägen till Warszawa för att vakta ett ghetto där alla judar bodde. Min inställning var till en viss början väldigt positiv men jag trodde att den skulle ändras. Genom att vara i närheten av judar och att se dem bli förnedrade skulle kanske väcka medkänsla inom mig. Detta fick inte hända!

25 september

Jag har nu anlänt till min arbetsplats. Trots min höga roll inom partiet blev jag endast en menig. Jag fick en arbetskamrat som skulle bli min arbetspartner i ghettot. Han hette Johan S. Ingen visste vad han hette i efternamn. Det ryktades att han hade blivit så traumatiserad av att ha slagit ihjäl många judar. Kompaniet som jag tillhörde var ganska splittrat med folk från Schnelletruppen och Nebeltrubben. Jag fick reda på att de flesta i kompaniet var sadister och det var just därför de var placerade här. Johan S själv hade varit en Gebirgsjäger med en riktigt brutal utbildning. Jag själv hade bara gjort den allmänna värnplikten.

12 november

Jag och Johan patrullerar lite lugnt runt i ghettot och skrattar åt de döda som ligger vid trottoaren. Efter varje lik vi såg så tog Johan fram sin bibelplunta och tog en slurk. Jag frågade varför han drack. Han svarade lugnt att han skulle bli hysterisk om han skulle vara nykter och se alla lik. Under natten tänkte jag mycket på det Johan hade sagt. Fanns det någon sanning? Var judar människor?

17 november

Det var en iskall dag. Jag och Johan gick med våra varma pälsar medan alla judar frös till döds. Jag var nära att ge min päls till en liten flicka som bara hade en liten klänning på sig. Johan stoppade mig och sade att det är bättre om du tar en slurk. Jag tänkte efter. Konsekvenserna skulle ju bli förödande. En tysk vakt ger sin päls till en jude. Jag skulle nog bli avrättad. Det är nog bättre med än slurk. Från den dagen drack jag drygt en halv liter sprit varje dag. 

När tar dessa hemskheter slut?


Catharina Ruge

1939
En vecka senare jag skrev i denna dagbok dog mor. Hon klarade inte av den kraftiga hostan och den hemska sjukdomen som vi fortfarande inte vet vad det är för sjukdom. Allting, precis allting förändrades efter hennes död. Mor var familjens hjälte, hon var den största anledningen till att vi i familjen mådde bra i den svåra fattigdomen vi levde i. Vi försöker trösta- och stötta varandra så gott det gick. Vi alla bröt ihop rejält efter mors död och far var nog den som var den starkaste av oss, i all sorg hade han ett ansvar också, ansvaret att få sina barn att komma på fötter igen. Men efter cirka en månad efter mors död, dog far också. Det var morgon och han låg i sängen, vi trodde att han låg och sov lite längre bara den dagen, men det visade sig att han hade somnat för alltid.

Jag har flyttat hemifrån för några år sedan, anledningen till varför jag flyttar hemifrån så sent är att jag har tagit hand om mina föräldrar, studerat och inte riktigt haft möjlighet helt enkelt men sedan kände jag för att flytta eftersom jag träffat en man, Frans heter han. Han är två år äldre än mig. Vi träffades på universitet. Ja, min dröm gick i uppfyllelse jag lyckades bli läkare och Frans är också det. Vi jobbar på samma klinik och kommer väldigt bra överens faktiskt, han stöttade oss alltid då mor var sjuk och även efter hennes död. Jag mår bra när han finns vid min sida. Jag har även fått en son, Alwin heter han. Han är mitt allt. Tack vare honom blir jag världens starkaste mor, tack vare honom kan jag klara av all sorg och smärta.

RSHA (Reichssicherheitshauptamt – Rikssäkerhetsöverstyrelsen) har bildats. Ledaren är Reinhard Heydrich. Mina ögon fångar verkligen inte honom, han verkar vara en hemsk typ.  RHSA: s avdelningar har en viss respekt för SS och avdelning fyra inkluderar Gestapo och på avdelning ett ges det order till insatsgrupperna som har till uppgift att ’’ta hand om’’ oönskade personer bakom frontlinjerna.

Det är stora känslor jag bär inom mig, det är så mycket som händer i Tyskland hela tiden och ju större diktatur landet är desto större problem leder det oss till. Jag mår ju dåligt efter mors död och när det då samtidigt händer så mycket hemskt runt omkring mig känns det som om jag är fängslad i ett litet rum och allting bara är svart, jag får svårt att andas i det lilla rummet och vill bara komma ut någon gång. Dagen då Tyskland blir ett demokratiskt land kommer vi alla att släppas ut från det lilla fängelset och komma ut till den friska luften och friheten.  England, Frankrike, Australien, Nya Zeeland och Kanada alla dessa länder har förklarat krig mot Tyskland.  USA har tagit en position som neutrala. Jag känner att det bara blir fel hela tiden, jag känner att jag börjar gå miste om hoppet till ett demokratiskt Tyskland. Istället för att freden ska växa, växer endast hatet hela tiden. Det lilla fröet som de planterar bör vara “fredsfröet” men är istället ’’hat fröet’’.

Frans berättade för mig att Hitler och Stalin har undertecknat en ickeangreppspakt där de har kommit överens om att dela upp Polen mellan sig. Han sade att nazisterna har utövat terror mot den polska lokalbefolkningen. Tusentals människor har förts till koncentrationsläger. Det jag mest påverkades av var ändå när han sade att 50 000 polska barn med “ariskt” utseende har kidnappats och skickats till fosterhem i tyska familjer.  Jag själv har haft en bra barndom, jag har alltid haft mina föräldrar och syskon nära mig och när mor dog var jag och mina syskon vuxna ändå men det påverkade oss riktigt mycket, vi mådde riktigt dåligt och när jag tänker mig själv i dessa oskyldiga barns situation gör det ont där inne, de är ändå bara barn. Inte nog med det så berättade Frans också att polska judar har förts från landsbygden till städerna och där har de placerats i stadsdelar (ghetton). Alla polska judar över tio år är tvungna till att bära gula davidsstjärnor på sina kläder. Detta måste vara en fördjävlig kränkning mot barnen. De är som att nazisterna markerar att barnen är judar och därmed mindre värda. När man är i tioårsåldern blir man ännu mer ledsen än om man är vuxen. Om jag var ett judebarn och var tvungen att bära en sådan stjärna skulle jag må riktigt dåligt, speciellt då de “vanliga” tyska barnen inte bar på den. Jag skulle helt enkelt känna mig mindre värd, vilket också nazisterna vill.

När jag och Frans var på väg hem från sjukhuset satt det några medelålders kvinnor på gatorna och pratade med varandra. Både jag och Frans hörde av kvinnorna att sedan i oktober har arbetsoförmögna, handikappade och utvecklingsstörda i Polen gasats till döds i skåpvagnar med hjälp av koldioxid. Vi stannade och frågade kvinnorna om vi hade hört rätt, en kvinna i rött sjal sade ’’ Jo, så har vi hört i alla fall och det vi hör är oftast alltid sant.’’ Jag ville inte tro på kvinnan. Hur kunde de kämpa för att ta livet av människor på det sättet medan vi här kämpar för att rädda livet på människor. När man tänker som mig så är det inte konstigt att man blir så hysterisk som mig också.

Jag hörde av Johannes Haffner att något som kallas för aktion T4 har börjat nu. Det innebär att handikappade och psykiskt sjuka människor avlivas genom gas, giftinjektioner och systematiskt svält till döds.

1940
De första polska judarna har skickats till koncentrationsläger och det har redan byggts ett i Polen, Stutthof heter den. Det planeras att byggas fler, till exempel ett utanför Oswiecim.

Jag läste i tidningen att både Danmark och Norge har ockuperats av tyska trupper. När Hitler har så stor makt så blir jag inte förvånad om dessa länder slutar göra motstånd snart. Hitler är ju mannen med den största makten, vem vågar kämpa mot honom?

Hitler är ju girig han vill ha makten över allt och alla. Nu har han anfallit Frankrike, Belgien och Holland också.

Alla länder har lagt ner och gett upp kampen mot Hitler. Detta gör ju självklart Hitler nöjd och stolt. Jag har alltid det i huvudet, det som far sade till mig när jag var yngre ’’ Människan är girig Catharina.’’ Även folket som inte är nazister är stolta över det Hitler har bidragit med. Han har tagit bort arbetslösheten och satt igång ekonomin, han gjorde Tyskland stort och mäktigt igen och tog revansch på Frankrike.  Människan är inte bara girig utan också egoistisk så länge det inte drabbar en själv är det bra, man tänker inte på människorna runt omkring en.

Brittiska öar har attackerats av tyska flygplan. London har bombats. Bomber överallt! Man bara spränger och dödar och förstör hela tiden.

Tyskland, Italien och Japan står på samma sida.

Frans vill inte att jag ska gå ut så mycket nu när kriget har startat och gatorna är helt kaos. När det är något ärende som bör göras vill han alltid offra sig och själv gå ut och göra det. Det saknades lite ingredienser till middagen så han gick och köpte de. Då hade han stött på Trina Thielenhemme som berättade honom om att livet i Warszawas ghetto är helt katastrofal. Införseln av livsmedel har minskat och befolkningen lider av svält, köld och sjukdomar samtidigt som de trängs i överbefolkade kåkar och dödstalen stiger hela tiden.  När Frans berättade detta för mig satt jag och stirrade på honom bara, jag var alldeles stum. Jag var bara i mina egna tankar och funderingar och det jag hade i hjärtat var att jag skämdes så mycket över landet jag är född och uppvuxen i skapar så mycket elände och sorg. Varför kan vi inte bara hålla i varandras händer och hjälpa varandra i nöden istället för att skapa hat?

Under sin ledning har General Erwin Rommel sänt tyska trupper till Nordafrika.

Bulgarien, Jugoslavien och Grekland har gett upp för den tyska krigsmaskinen. Det är väl ändå inte så konstigt när deras motståndare är Hitler.

Hitlers ställföreträdare och vän till Führern, Rudolf Hess har flugit till Storbritannien och ingen vet varför.
 
Tyskland bara krigar och anfaller hela tiden. Hitler har beslutat att bryta sitt löfte och attackerat Sovjetunionen. En operation som kallas för Barbarossa har startat. RHSA har fått anvisningar om att ’’utrota alla fientliga element’’ för att skapa Hitler Lebensraum (livsrummet) för det tyska folket. Men det är endast i de vänstra delarna av Sovjetunionen bor cirka tre och en halv miljon judar.

I Ukraina handlar insatsgrupperna bakom stridslinjerna, de är som rörliga dödspatruller. De har i uppgift att skjuta judar, funktionärer i det sovjetiska kommunistpartiet, partisaner och romer som bor på de erövrade områdena. I alla byar och städer samlas dessa människor ihop, de räknas och sedan dödas de. Det är inte bara i Tyskland det är ett stort kaos utan det har spridit sig till andra delar av världen, jag anser att Hitler är en anledning till spridningen eftersom han är ju ändå den allsmäktige.

Usch vad hemskt. Jag får rysningar i hela kroppen bara jag tänker på det. En dag var Frans kvar på jobbet lite senare så därför fick jag gå ut och köpa lite grönsaker till maten. Det var fruktansvärt ute. Jag såg till och med ett lik, det var ett litet barn. Det var svårt att tolka om det var en flicka eller pojke men barnet var i alla fall helt förstört, alldeles svart och sliten i hela kroppen. Stackars barn han får inte chansen att växa och bli stor och dessutom ligger liket bara på gatan. Då jag såg barnet började jag må illa, jag stannade en stund och tog djupa andetag. Då såg Sara Kelling mig och förstod att det var pga. liket som jag mådde så. Hon försökte lugna ner mig genom att säga ’’ Catharina, ditt jobb är att rädda liv och du själv vet att ibland dör patienten och ibland överlever den. Kriget är också så, vissa dör andra överlever.’’ Jo så är det ju självklart men det är skillnad på att dö när någon annan tar ditt liv än då folk istället kämpar för ditt liv men Gud ger order om att ta dig till sig.

Vid middagsbordet berättade Frans för mig att fyra insatsgrupper opererar från Estland i norr till Ukraina i söder. Oftast skjuter de människorna vid någon ravin i ett skogsparti eller i närheten av byn eller staden.  Offren får till och med gräva sina egna grav och för att det ska vara lätt för beskjutarna får offren ställa sig vid randen av sina gravar och när skottet lossas faller offret ner i massgraven. Det finns också de som bränns levande, till exempel i Minsk, andra dränks bland annat Svarta havet. När Frans berättade detta för mig satt jag bara och lyssnade, jag kommenterade inte ens något av det han sade. Det var som en enda röra i mitt huvud, jag blev alldeles stressad och arg och ledsen och det kändes som om jag var den enda i världen som kunde ändra på detta men att jag istället vara satt där med armarna i kors och inte gjorde något.  Men så är det ju inte, men så känns det då man verkligen vill mest av allt göra en bra förändring men tyvärr inte kan göra det.

Det är ju såklart inte nog med detta. Insektsmedlet Zyklon B har beställts från SS företaget Degesch. Detta medel ska testas i Auschwitz på fångar för att avlusa de på ett mer effektivt sätt.  Själv skulle jag nog hellre vilja bli förgiftad och dö dessa hålor än att “leva” och lida, om jag skulle vara säker på att jag inte kommer undan dessa hålor för evigt vill säga.

Den sjunde september inleddes den stora utvisningen av tyska judar till koncentrationslägren.

De tar livet av människor som om de rensar smuts och skräp. Eller det är ju så de tänker om judarna, att de är smuts och skräp som måste rensas bort från landet. I slutet av september avrättades över 33 000 judar från Kievområdet i Babij Jar nära Kiev i Sovjetunionen. Judarna fick ställa sig vid kanten av ravinen och sedan avrättade soldaterna dem med skott i nacken. Alla dödades, det spelade ingen roll om de var män, kvinnor eller barn.

19 000 judar i Odessa i Sovjetunionen har också mördats.

Jag och Frans bjöd hem några arbetskollegor från kliniken på middag och vi pratade mest om situationen i Tyskland, om nazistyret och deras sätt att behandla människor. Alla vi är ju läkare och därmed blev alla riktigt upprörda när vi diskuterade om hur de mördar människor och hur de behandlar dem. Själv blev jag alldeles stum igen och bara lyssnade, jag kom in i den egna världen. Frans blev orolig över mig och försökte få kontakt med mig men det gick inte så han gav mig en smäll på kinden och jag vaknade till. Så fort jag hamnar i en diskussion som handlar om morden och behandlingen av människor hamnar jag i min egen värld och bara tänker och tänker. Såhär har det varit de senaste tiderna och värre blev det då jag med egna ögon såg den stackars pojken ligga död på gatan. En av mina kollegor Ida berättade för oss att hon hade hört att försöket att erövra Moskva hade misslyckat och att det nu är tyska trupper som pressas tillbaka.

Häromdagen läste jag i tidningen at japanska stridsplan har bombat den amerikanska flottbasen Pearl Harbor. USA blir ju självklart vansinniga och tillsammans med England förklarar de krig mot Japan. På tal om krig så är även Tyskland i krig med USA.

SS- Obergruppenführer (General) Heydrich, är död. Han sköts av tjeckiska motståndsmän i Prag. För att ta hämnd utplånades byn Lidice, 172 män och pojkar över 16 år mördades, kvinnor och barn fördes till lägren och andra ska adopteras bort. Det räcker tydligen inte med allt detta utan SS tänker utplåna en annan by också men har inte bestämt sig för vilken by det blir ännu.

Många koncentrationsläger har öppnats och det senaste är Treblinka i Polen. 300 000 judar från ghettot i Warszawa ska sändas dit. Jag blir längre inte så förvånad över hur situationen i Tyskland är, saker och ting blir längre inte svåra att förstå att de är sanna eftersom det länge har varit en katastrof och elände. Så länge Hitler har makten blir jag inte förvånad över någonting.

1943
Jag jobbar för fullt, och det hemska med mitt yrke är att varje dag se sjuka människor men det allra hemskaste är att se folk dö framför ögonen på mig. Men sådant är livet ’’den enes bröd den andres död’’.

1944
Sovjetiska trupper är nu vid gränsen till Polen.

Hannover har bombats. De allierande bombplanen har även exploderat här i närheten av Northeim. Jag är glad att det inte hände något med mig, Felix eller framförallt Alwin. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om något hände honom. Han är meningen med mitt liv, det finns ingen mening, ingen anledning för mig att leva längre om inte han finns. Dagen då jag själv blev mor var dagen då jag förstod hur alla mödrar känner och mår då deras barn dödas och behandlas. Stackars alla judemödrar. Det är en obeskrivlig hemsk känsla, man kan inte förklara smärtan av att se ens barn lida eller dö. Alwin är min ögonsten, händer det något med honom dör jag.

Kriget är i full gång såklart. Britterna skjuter bomber hela tiden. Tusentals människor har dött eller begravts levande. Begravts levande? Herregud, vad hemskt. Hellre får jag en bomb på mig än att blir begravd levande. Människan som blir begravd levandes måste bli helt galen och lida riktigt mycket, stackarn. Men vem bryr sig eller hur? Det är ju bara bra att människor dör och mår så dåligt som möjligt. Det är ju det som är meningen med kriget. Jag får inte ens rysningar längre när jag tänker på hur de behandlar människor och hur många liv de tar. Ja, det är som om jag har vant mig vid detta hemskheter nuförtiden. Usch, hur kan man ens vänja sig vid det?

Stora mängder allierade styrkor har landsatts vid den franska kusten i Normandie, detta tyder på att Tyskland snart är trängt från två håll.

Meine Güte! Folk säger att Hitler är död!

1945
Frans berättade för mig att den tyska motoffensiven i Ardennerna verkar ha misslyckats. Jag känner på mig att det snart är Berlins tur. Från öster närmar sig de sovjetiska trupperna och från väster de allierade. Flyktingar som tar sig till Berlin undan fronterna berättar fruktansvärda scener. Hitler förlorar, han har förlorat. Man kommer ingenstans med diktatur och girighet, förr eller senare förlorar man allt.

Enda gångerna jag blir rädd är när jag ser att Alwin blir rädd. Häromdagen hörde vi en bomb sprängas och hans ögon glänste av tårar. Det var då det gjorde som ondast i mig, det stack så fruktansvärt mycket i hjärtat. Han är stor nu, 17 år men i mina ögon är han alltid den lilla Alwin. Jag vill hela tiden hålla om honom för att jag är så rädd att något ska hända honom.  Vi kämpar för överlevnad, precis som alla andra. vi har bara varandra, jag Alwin och Frans, därför är det viktigt att vi tar hand om varandra. Efter mors och fars död har jag lärt mig att man ska älska varandra och förstå varandras värden när man lever och inte när man har dött.

Man vet aldrig hur länge till man lever. Allt kan bara slockna helt plötsligt, slockna och ta slut…

Hoppet om en värld där ondska som denna inte existerar

Otto Baum

1939

5 september

Jag vänder mig en sista gång mot mitt uttömda kontor. Någonstans kan jag känna lyckan nå mitt sinne. Solens oskyldiga strålar skiner in genom de avdammade persiennerna lik en blick mot himmelen en sådan solig dag. Möblerna blev liksom allt annat aviserade till någon SS-officer som tydligen behövde tinget mer än någon annan. Tacka till att Mratin Durfengran kunde fullfölja min uppgift som före detta Direktör för Neue Tag Zeitung. Förhoppningsvis kommer tidningen klara sig utmärkt i hans sträva händer. Inte mycket har hänt sedan Tyskland gått i angrepp mot polen mer än att Polens försvar som inte består till mer en kavalleri ser ut att när som helst ge vika. Och eftersom Ryssland tillsammans med Tyskland gått ihop en icke-angrepps pakt kommer dem sannerligen tillsammans bryta ner det polska försvaret. Vad härnäst kommer hände vet än bara Gud…

Med en lätt knuff stänger jag dörren en gång för alla. Åtminstone hoppas jag så, för när jag stupar ut i den extrema snömodden sprids en olust inom mig att jag helst om något aldrig mer hit vill återvända. På gatan möts jag av två ss soldater som nyligen tycks ha anhållit en Jude. Som en skamfläck mot den skavda tegelväggen tvingades han dansa i hysteri. Jag vänder hastigt bort blicken och låtsas inget se. Nog med dessa hemskheter. Georg hade häromdagen med guds ord lovat om att se efter lägenheten en gång i månaden så att den inte skulle tendera till förfallenhet. Men om jag inte skulle återvända efter ett år skulle han definitivt få behålla den. Allt efteråt måste jag till min girighet erkänna att jag så ångrade mina ord. Men den glädje som han efteråt visade var dock svår att ångra, ty våran vänskap hade om så sedan urminnes tider funnits till hands.

Med endast få personliga tillhörigheter i mitt bagage beger jag mig nu mot Berlin i hopp om att snarast kunna lämna landet. Genom monokeln ser jag hur tiden i mitt fickur rinner i väg. Med darrande händer knäpper jag hastigt ihop det schweiziska urverket och startar motorn.

Halvt dåsig anländer jag till stadens myller. För en ganska bra summa lyckas jag sälja skrothögen till någon mullig återförsäljare. Stadens intensitet får mig att bli yr. Jag tror jag mötte någon från byn men kommer inte ihåg. På något sätt tog jag mig till Templehof flygplatsen efter bara någon timme. Snart skulle jag få lämna landet. Men överallt var det kö. Tiotalmeter kö av emigrerande judar. Ytterligare en timme av väntan tills jag slutligen hamnade vid biljettkassan. När jag kommer fram för att visa mitt pass visar det sig vara min kusin. Hon hälsar kort men återgår sedan snabbt till hennes arbetsplikter. Det är dock inte förrän jag visar henne mina identifikationshandlingar, som jag möts av en underlig blick. Hon talar om att informationen som deklareras på passet och att min ”fil” innehåller information som måste granskas innan det kan godkännas som icke-judisk. Att passet är extremt gammalt och inte innehåller de moderna krav som numera betraktas som obligatoriskt. Hon ger mig sedan ett väldigt underligt alternativ att jag kan ta mitt önskade flyg till London inom enbart tjugo minuter om hon bara behöver sätta en judestämpel på mitt pass.

När jag ser tillbaks på det måste jag säga att jag utan tvekan accepterade alternativet för att så snart som möjligt bli kvitt med den obekväma situationen jag satt mig i. Panikångesten från all trängsel gav mig dessvärre svindel. Och jag vet att hon bara ville mig väl men vem ger än erbjudandet att bli besedd som Jude?
Eller, ville hon mig verkligen väl? Såhär i efterhand kom jag ihåg att hennes föräldrar dog i en husbrand när hon var bara var tolv och dessvärre minns jag hennes sorg när våran familj blev tvungna att överlämna henne till barnhem.

Med sega steg beger jag mig slutligen ombord på vad jag tror kan vara något av ett militärt transportflygplan. Väl inne i planet möts jag till min tacksamhet av fodrade säten. I samma minut som jag slog mig ner somnade jag in. 

1 December 1940

Inte långt efter min intima ankomst till staden jag sedan länge önskat besöka träffade jag en man vid namn Edward.

Den lämpligaste Boendelösningen fick bli ett medelmåttigt hotell ett av stadens fattigare kvarter. Morgnarna tillbringades vid deras Bedandbreakfast servning med te och Bacon. Förmiddagarna och eftermiddagarna utförde jag massiva promenader för att utforska stadens gator och underliga människor. Kvällarna spenderades inte minst sagt på kvarterspuben med ett stort glas av husets öl. För det mesta hängde det bara drägg vid barens mittpunkt, men ibland kom det in relativt finare personer för att föra privata konversationer. Kanske ville de hålla sig gömda eller kanske ville de omväxla från deras finare hemkvarter. Än kunde jag knappt språket, bara några enklare fraser. Vad visste jag?
Det var som sagt där på kvarterspuben (eller egentligen precis utanför) som jag en dag hittade Edward medvetslös på gatan. Det var kallt och jag tänkte att han förmodligen skulle frysa ihjäl om jag inte hjälpte honom. Så jag släpade upp honom på mitt skabbiga rum för att försöka få liv i honom. Efter ungefär ett dygn satte han sig upp i nittiograders ställning och undrade var han befann sig. När jag berättade vad som hänt tackade han mig och erbjöd mig som kompensation att få bo hos honom istället.
Vid ålder av sextiofem måste jag säga att han har sina liknelser med Georg, fast ateist. Han är en av få människor i denna stad som faktiskt pratar språket mitt och med ett yrke som arkeolog måste jag säga hans ambitioner intresserade mig. I sitt slott precis vid Londons utkant fick jag personligen äran att se vad han samlat på sig under sina utgrävningar. Allt ifrån urdjursskelett till spiror tillhörande faraoner från Afrikas nord tog plats bland hans artonhundratals inspirerande inredning. Hos honom fanns det gynnsamt nog radio och sedan Edward ärvt det tyska språket från sin far kunde han berätta vad BBC nyheterna hade att säga dagligen.

Men ju mer jag vistas här pådrivs jag ändå av en sådan obeskrivlig hemlängtan. På något sätt känner jag mig inte delaktig i den brittiska gemenskapen när Churchill med bestämda ord meddelar att ”vi ska kämpa på stränderna, Vi ska kämpa på flygfälten och vi ska kämpa i hus och gator”…

1942

År har gått. Enligt mig decennier, för om jag måste säga det själv är det en aning enformigt att spendera sina dagar mellan tjocka stenväggar. Och ändå verkar så mycket ha hänt på utsidan, i världen alltså. Japan som med hjälp av självmordsbombare sänker amerikanska Hawaiihamnar. Amerika som motvilligt ger sig in i kriget och ryktena om vad Nazisterna kallar den slutliga lösningen. Gud vet vad mer, fattas bara att massförstörelsevapen ska inrättas mellan vår himmel och jord.

Nej, jag måste bege mig tillbaks och ta det ansvar jag bär skulden för. Storbritannien må vara ett fint land men min nation är härmed en skam för omvärlden och betraktas som roten till all ondska. Hitler är en galen man som tror att krig på detta sätt kommer att hålla i långa loppet. Jag måste tillbaks för att rädda det som räddas kan och då pratar jag främst om de förföljda judarna i landet. Och tidningen också för den delen. Även den vackra byn Northeim måste skyddas till varje pris. Jag har hört om bombningarna i Berlin och än vet jag inte hur det står till med Georg och de andra byborna, kanske har en bomb av misstag fallit över det vackra torget? Jag vet dessvärre heller inte hur jag till Tyskland ska fara i tider som dessa.  Flygplan för civila ha sedan länge slutat gå och båtresa från England till frankrike för att där igenom fara till Tyskland skulle vara rena rama byråkratiska mardrömmen. Men vad har jag för val? Edward är på vippen att slänga ut mig för att han har en inplanerad resa till Kairo för utövning av diverse arkeologi. Han erbjöd mig häromdagen att få ta hans gamla bil som han ändå tänkte skrota. Indrar hur många mil den orkar? Kanske är det värt ett försök. Ett beslut måste i varje fall göras snabbt. 

1945


Resan var lång. Jag vet inte hur jag lyckades men på sätt och vis måste jag säga att har jag nått min slutdestination. För när jag blickar tillbaks vet jag längre inte vad jag en gång tänkt mig som slutdestination. Jag är inte i Northeim, så mycket kan jag säga men och andra sidan skulle jag heller inte vilja påstå att jag är utanför Tysklands gränser. Människor runt omkring mig vet att Tyskland inte kan vinna, men att ingen hjälp kommer oss hinna rädda. Det finns ingen chans i världen om så att Tyskarna kan lyckas ta sig ur den situationen de satt sig i. Och anledningen till att jag säger Tyskarna och inte mig själv är för att jag för tillfället sitter fängslad. Eller vad tyskarna kallar för arbetarläger. Genom tullen blev jag som alla andra tvungen att visa pass. Och det var då polletten trillade ner. Just där i ögonblicket när jag skulle visa den barska SS – soldaten mina identifikationshandlingar kom jag på varför mina känslor om allt detta hade visat sig ängsliga. Judestämpeln, märket som på nolltid fick mig ut ur landet var vad jag nu inser kommer att bli min död. Visserligen gjorde jag ett tappert försök att fly från taggtrådens virvlar, men vad hjälpte det. Jag är en någorlunda gammal man, och redan efter få springsteg vek sig knäna under mig. Jag blev därmed oförmögen att gå och följd av detta snabbt omringad av hånskrattande Tyskar. Allt mer jag kan minnas är undersidan på en grov känga svingas mot mitt ansikte. Ty nu är jag här i judarnas dilemma. Och för att inte gå in för långt på lägrets hemskheter, kan min dagliga beskrivning av arbetet sägas så här. Tömma rum på rum med lik, dra dem till kremeringsstationen för vad jag kallar för slutstationen. Något liknande skall vi alla fara någon gång i alla fall. Åtminstone är det på detta sätt jag håller humöret uppe. Jag har blivit galen, det vet jag, ingen normal människa kan om något klara en situation som denna. Jag vet att det är delvis mitt fel, men på samma gång så många andras. Hur kunde jag någonsin veta att något liknande skulle inrättas i vår nations lagar. Hur skulle jag med ens i min vildaste fantasi komma fram till en situation som denna?

Jag vet inte längre, den ända vara som det dock råder brist på inom dessa väggar är hopp. Hoppet om en värld där ondska som denna inte existerar. Hoppet om att klara sig, och få känna sig levande igen. Jag vet att jag talar i gåtor, som i en amerikansk Hollywood film, lik den jag en gång i mina fria dagar såg i Londons biografer. Den var färg, den första färgfilmen sades det, och med djur och sagoliknande kreatur som tema kom jag att minnas den även här i mina mörkaste dagar. Jag hoppas det snart tar slut… 


1965

Det må vara länge sedan jag skrev något liknande, kanske är det för att jag försöker glömma eller kanske är det för att jag är en annan människa nu. Mitt förflutna och allt som kom i dess väg, min ungdom, min medelålder allt är ett minne blott. Tidningen jag inte minns namnet på är nerlagd sedan länge. Svaga bilder på soldater som öppnar portarna till friheten är allt jag kan minnas, för där började mitt nya liv. Just i ögonblicket när jag utmärglad ligger på det hårda betonggolvet, och ljuset som strilar in från de tunga portarna som öppnas, då började mitt liv. Jag blev liggandes på sjukhus i månader av utmattning innan jag ens kunde ta mina första steg. Men därefter blev min utveckling snabb. Jag kom kvickt att vilja fara till Northeim, min hemstad, där de flesta av mina minnen är positiva, åtminstone något. Min ankomst blev dock ännu ett trauma. Nästan inget var sig likt. Många hus var rivna, kyrkan som tidigare var en ruin var nu bara en hög med gammal sten. Min mammas grav var en av de få gravarna inom området som klarat sig från raset. När jag sedan går in på vildsvinet för att fråga efter Georg den ända personen jag har minnen av från Northeim säger de att han gått bort. Alla mina frågor, vidare var han är begravd hur han dog och allt av dess sak, dränktes i min sorg om att ha förlorat min ända vän.

Jag är på min ålders höst, dessvärre inte långt ifrån att gå samma väg som alla judarna. Vistelsen i lägret fick mig att känna empati för folkgrupper överlag. Jag är inte längre en nazist och skulle aldrig om något tänka mig något liknande. I kyrkans ruiner hjälpte jag att bygga upp en ny, och inte långt ifrån bidrog jag med pengar för att starta stadens Synagoga.
I ett stillsamt liv på en terrass med blommar, fåglar av exotiska slag skriver jag nu detta, mitt sista meddelande om att jag än sörjer följderna av vad som kom att bli värdens hemskaste tillmötesgång.

måndag 20 februari 2012

Jag försökte skrika men inget ljud kom ut ur min mun


Adam Zimmermann

17 juni 1940

Herr Stein har nu flyttat upp till den lilla våningen över bageriet, det är trångt men vi klarar oss bra med de pengar som vi fick av hans förra lägenhet, det var ett under att vi lyckades sälja den. Tack vare herr Stein’s senila granne som inte hade förstått hans politiska ställning som kommunist och gladeligen köpte lägenheten med tillräckligt mycket pengar för att vi ska kunna klara oss ett tag nu. Dock kan vi inte köpa all mat själva men vi kan få de få som fortfarande bryr sig om oss att köpa mat till oss dessa generösa människor som uppoffrar sin ranson till oss av ren barmhärtighet.

4 augusti 1942

Idag när herr Stein skulle gå ner i butiken för att hämta lite mat så gjorde sig ondskan påmind om att det fortfarande går lös på gatorna, när herr Stein flyttade in så spikade vi igen butiken för att få det att se ut som om det vore stängd, nu hade tydligen en SS patrull sett honom smyga om kring i butiken och hade direkt slagit sönder rutorna för att släpa ut honom på gatan och offentligt avrätta honom. Det var snabbt över men jag kan fortfarande inte fatta det, denna man var mitt allt, far, vän och den enda i världen som verkade kunna sätta skräck i folk enda sedan den där gången han slog ihjäl SS soldaten. Jag kan fortfarande se honom ligga där på gatan, livlös med ansiktet i leran och ett hål i bakhuvudet, jag vet inte vad som gör mest ont, faktumet att han är borta eller att folk jublade när han blev avrättad och spottade på hans lik.

10 augusti 1942

Jag har inte ätit på en vecka nu eftersom jag inte vågar gå ner men jag tror att jag ska försöka inatt att försöka hämta något att äta för annars så kommer jag att dö. Jag har ägnat mycket tid åt att lyssna på BBC på radion eftersom man får andra nyheter där ifrån en från Hitlers propaganda radio som helt slutade prata om operation barbarossa medans BBC sa att nazisterna lidigt av det värsta nederlaget hittills, jag slutade då helt lyssna den tyska radio stationerna när de slutade spela Les préludes som Hitler hade valt ut som ”den melodi som ska spelas när sovjet krossas”, det är synd att detta vackra stycke musik ska få bli nersmutsat av nazisterna. Enligt tysk radio ska tyskland nu kommit så långt som in i nord Afrika, jag hittade en gammal karta bland några böcker och om det stämmer så har nazisterna nu ockuperat större delen av Europa, BBC säger inte emot detta och bekräftar också att de inte ljög när de sa att frankrike är en del av deras rike, nu har Hitler i alla fall motståndare från både öst och väst och med lite tur så kanske vi kan få det att sluta som det gjorde förra gången. Det är olagligt att lyssna på något annat än tysk radio men jag tror inte att de kommer att komma på mig nu när de dessutom tror att den här lokalen är övergiven.

4 november 1943

Jag har spenderat hela min dag med att skriva mitt senaste brev till Raoul eftersom jag precis fått svar på mitt senaste brev där jag bland annat frågade hur han hade kunnat resa så mycket mellan länder på senaste tiden då han har kunnat åka både till USA och Sydafrika under de närmaste åren. Hans svar var aningen förvirrat fick jag en känsla av att han inte förstod varför jag frågade det, men jag fick precis det svar jag ville ha de vid säga att han hade ett svenskt pass som gjorde det mojligt för honom att resa mellan de flesta länder dock hade förutsättningarna ändrats nu när hela världen är i krig med varandra. Jag har haft en idé ett tag nu och med Raouls hjälp kanske det kan fungera, iden går ut på att med hjälp av svenska ”skyddspass” få ut så många förföljda människor ut ur nazisternas terrorvälde som möjligt. Jag spenderade hela dagen med att skriva ner denna idé och imorgon så ska jag posta den, jag gör det alltid på natten nuförtiden trots risken att bli sedd och dödad men de här breven är det ända som håller mig levande, jag tar inga onödiga risker och går alltid genom gränder och undviker öppna ytor och än så länge har jag klarat mig. Jag uppmanade också Raoul att bränna alla brev eftersom det är en onödig risk att spara dessa då de kan avslöja mer än vad vi kanske vill, jag brände alla hans brev igår det gjorde ont att se dem brinna men jag visste att det var nödvändigt och det var länge sedan det var så varmt i huset i november då jag snålat med herr Stein’s vedförråd men nu när uppåt 50 brev brann så kunde jag verkligen njuta av värmen.

5 november 1943

Idag så postade jag brevet, jag hade smugit mig ut runt ett-tiden då det såg som mest folktomt ut på gatan, jag tog den vanliga vägen och allt verkade gå bra jag kom fram och postade det och med ens blev det som om en sten lyftes från mitt hjärta, jag skrev till i sista stund att om han inte kunde göra något med min idé så skulle han bifoga den till War Refugee Board i Stockholm för att låta denna nybildade freds organisation kolla på det och se vad de tycker. Efter att jag hade lämnat brevet så märkte jag att något var annorlunda, det gick inte att sätta fingret på men det fanns en form av kuslig tystnad som gjorde mig orolig, gatan var helt tom och alla fönstren var antingen släckta eller förtäckta för att förhindra att de engelska bombplanen ska kunna hitta vår stad. Jag smög långsamt hemåt igen och när jag bara var några kvarter ifrån så rätade jag på ryggen och ökade min hastighet, när jag klev ut ur gränden och svängde åt höger hörde jag en röst som fick mitt blod att frysa, när jag vände mig om för att kolla vem det var så såg jag till min fasa en SS-soldat som hade tagit en rökpaus från festen inne på puben som han lutade sig mot. Han tittade på mig med en blick som övervägde hur vida det var värt att försöka ta fast mig eller att bara strunta i mig, jag å andra sidan beslutade mig för att ta till flykten och medans jag sprang för mitt liv kunde jag höra hur han valt det första. Jag kunde höra hur hans fotsteg kom närmare och närmare tills det upphörde, jag vände mig om för att se vad som hade hänt och till min förskräckelse han jag se SS-soldaten med draget vapen pekandes mot mig. I nästa ögonblick så hörde jag en smäll och en smärta i benet som värkte likt inget annat som jag någonsin känt förut och sedan svartnade allt framför ögonen. När jag senare vaknade upp befann jag mig slängd på ett smutsigt golv som skakade det var trångt likt inget annat och när jag försökte resa på mig så skar smärtan till i benet och med ens så kollapsade jag ner på golvet igen, när jag kollade efter så var benet inlindad i en smutsig trasa som nu var bloddränkt och hårt fastknuten i mitt högra ben.

10 november 1943

Nu har jag befunnit mig här i Auschwitz i snart en vecka och det har varit allt annat än behagligt det började med att jag blev släpad av tåget eftersom jag inte kunde stödja mig på min högra fot fick jag hjälp av en man som jag inte vet namnet på men utan honom hade jag säkert blivigt avrättad på fläcken likt den mannen som vrålade till oss när vi passerade skylten som sa att ”arbete ger frihet” det han hann säga var ”det är en lögn och snart så kommer ni också att…” han kom inte längre men det behövde han inte heller för den synen som jag senare skulle bevittna med människor som halvt döende försökte utföra olika jobb många tillsynes helt meningslösa, jag vet inte ens om man kan säga att de var människor dem såg mer ut som livlösa skelett som rytmiskt utförde sina uppgifter har i helvettet på jorden. När jag senare blev dirigerad till en lång kö som längre fram delades upp i två. I denna kö så fanns alla olika sorters människor gamla, barn, vuxna och ungdomar det var klart att nazisterna inte visade hänsyn till någon när en gravid kvinna i tjugoårsåldern blev slagen i huvudet med den bakre gevärsänden för att hon hade gråtit och därmed irriterat en av vakterna, medans hon blödde kraftigt från huvudet och kramp aktigt ryckte från sida till sida så spottade han på henne i ansiktet medans hans vänner garvade bakom honom. Jag funderade på att ingripa och göra något åt situationen men min tanke blev avbruten av att jag hade kommit fram till vägskälet, denna man som stod på en plattform mellan de båda gångarna, han hade en vit labbrock på sig och såg ut som en doktor enligt mig själv. 

Till skillnad från alla andra sa han inte höger eller vänster utan istället så tittade han på mig och log ett brett leende, han bad mig vänligt att komma upp till honom och sträckte ut en hand för att hjälpa mig. Jag övervägde det inte ens i en sekund och tog hans hand upp till plattformen, jag trodde det var att han hade sett mitt skadade ben och tänkte hjälpa mig, han såg till så att en soldat tog över hans post med att dirigera kön och ledde mig sedan vidare mellan hus som om man kikade in i fönstren så såg man folk som tvingades kasta in kroppar i stora ugnar, de såg miserabla ut och skulle nog hellre befinna sig inne i ugnen än forträtta men av fruktan så fortsatte de, jag såg hur en av arbetarna kräktes när armen på kroppen han skulle slänga in lossnade var på han blev skuten i huvudet och mannen bredvid blev beordrad att slänga in de båda kropparna in i sin ugn. Vi fortsatte vandra förbi stora magasin fyllda med skor och tröjor i 30 meters högar, vi anlände till en tegelbyggnad mycket lik de andra som vi passerat men, ” Doktor Mengele” som det stod på hans namn bricka, förklarade att det är här inne som de jobbar med ”folk av din sort”. Jag borde anat något men jag följde med honom in helt frivilligt och det skulle jag komma att ångra så fort jag klev in i byggnaden och såg de lik som Mengele har använt min ”sort” till som låg i högar med brännskador för sig och folk så frostskadade att deras hud hade helt svartnat för sig, detta var dock inte det som var mest skrämmande utan det facktum att några av dem här liken inte kan varit mer än tio år gamla när de dog. Innan chocken av detta hade lagt sig så hade två SS-soldater tagit mig i varsin arm och började fösa mig längre in i byggnaden och låste in mig i en cell där de förvarar dem som de sparar för att använda senare till sina experiment. Jag har sett hur folk från cellerna bredvid har släpats ut och ingen har någonsin kommit tillbaka, jag får knappt något att äta förutom en soppa som består till största delen av vatten och lite bröd, det går knappt att leva på men det är ändå inte det som är meningen.

11 november 1943

Nu har jag suttit i cellen så länge att benen syns mer på kroppen än något annat, jag har blivigt berövad på alla mina kläder så jag sitter på plåt golvet i för små trä skor som gör jätte ont, jag har hört att de görs av andra fångar här i lägret hur vidare detta är sant vet jag dock inte. Men sen såg jag dem, två SS-soldater kom gående mot min cell med sitt vanliga strikta ansiktsutryck, de låste upp min dörr och jag försökte resa på mig men jag hade inte kraft nog och kollapsade mitt i rörelsen. De båda männen lyfte upp mig och bar ut mig genom korridoren och ut på baksidan av byggnaden, det sved till i ögonen när vi klev ut, jag blev helt bländad av solen men när jag vande mig så såg jag ut på gården och bevittnade en gräsplätt och lite skog, Mengele stod och väntade på oss mitt på planen och SS-soldaterna gick fram med mig och slängde mig framför hans fötter, jag låg på alla fyra och hörde hans röst ”res dig upp, du tjänar inget på motstånd” jag övervägde att göra något men beslutade mig för att låta bli och reste mig upp då jag visste att om jag gjorde motstånd så skulle det resultera i bestraffning likt killen i en cell någon stans i närheten som hade stönat om jämrat sig så mycket att han inte fick mat och svalt ihjäl så de fick släpa ut honom där ifrån några dagar senare, hans kropp såg inte längre mänsklig ut jag vet inte varför men det fanns inte tillräkligt på den, det var bara skinn och ben människan inom honom hade försvunnit. När jag mötte Mengeles blick så såg jag hur han log och hur han sa att det var bra att jag beslutade mig för att göra det bästa av situationen, jag svarade inte, mer av ovishet av vad de skulle göra med mig än rädsla för honom. Jag visste att döden var nära nu men jag rörde mig inte ur fläcken för jag hade sett de andra kropparna efter experimenten och jag orkade inte göra motstånd för att det skulle dra ut på väntan mer än vad det var nödvändigt, får jag inte vara den jag är på jorden så får jag vara det död. Innan jag han reagera så hade de kasstat ett vitt pulver över mig jag frågade vad det var till för och Mengele svarade att det var vit fosfor och de skulle kolla vilka skador människor får av det och hur vida man kan rädda de som blivit utsatta för det. Jag såg hur han plockade upp något ur fickan det såg ut som en liten ask, så tog han ut en liten pinne som han med en perfekt snärt på handen fick eld på och kastade den sedan på mig, det sista jag han se var Mengeles leende och jag kanske såg fel men jag tycktes skymta ett par vita vingar på hans rygg, var det så att han var sänd av gud, denna dödsängel som njöt av att se mig ligga och vrida mig i kramper efter att kroppen slukats av ett inferno skapat av fosforn som min kropp var dränkt i. Smärtan var outhärdlig och jag kunde känna hur det brann djupare in på skinnet och hur det kom in på benen, jag försökte skrika men inget ljud kom ut ur min mun.

13 november 1943

Jag vaknade upp på en sjukhus säng mitt i ett rum, det var en dov belysning och bara en ljuskälla som befann sig i taket rakt ovanför mig, när jag tittade runt så fanns det en massa metallbord runt mig med knivar och skalpeller på, när jag skulle sträcka ut min hand för att kolla lite närmare på de så rörde sig inte armen, detta tyckte jag verkade konstigt så jag försökte resa på mig men benen lydde mig inte. Jag reste på naken för att titta efter på kroppen och upptäckte till min förskräckelse att anledningen till att mina ben inte lydde var för att de inte fanns. Där jag än gång i tiden hade haft ett par ben fanns nu två stumpar inlindade i bandage som var blodfyllt. Lika så med min vänstra arm men när jag tittade på den högra vet jag inte vad jag såg, det var en långsmal köttbit ungefär lika lång som min arm brukade vara men den var helt kolsvart och flagnad hud hade trillat av vilket hade låtit blotta ett vitt ben och det köttet som fortfarande satt fast blödde och pulserade svagt. Jag försökte att resa på armen vilket resulterade i att några flagor trillade av och en intensiv smärta spred sig genom armen, det värkte men gick över ganska snabbt, jag gjorde en enorm ansträngning att lyfta armen och det gick, när den var uppe så skyndade jag med att styra den till bordet bredvid. Det var svårt att greppa tag eftersom tre av mina fingrar hade ”smält” ihop men jag lyckades greppa tag om en skalpell med en egg som var lika stor som mina fingrar en gång var, det krasade till när jag slöt mina fingrar om den, jag kunde se hur den gamla huden föll ner mot marken. Jag lyfte tillbaka handen och bad en tyst bön om ett bättre samhälle där annorlunda var något bra, då gjorde jag det och innan jag han stoppa mig själv så hade jag tagit kniven och kört in den genom skallbenet…

söndag 19 februari 2012

Fuhrern är död och Tyskland ligger i ruiner


 22 december 1939

Tyskland har nu attackerat Polen även fast Frankrike och Storbritannien sagt att de står på Polens sida. Hitler har blivit helt galen, han har startat vad som ser ut att vara ett nytt världskrig. Jag blir mer och mer orolig för min bror men jag håller kontakten via brev. Som läget ser ut nu har Tyskland överhanden. 

11 april 1940

Kriget har börjat och det märks. Det är färre människor i städerna dessa dagar om man inte räknar militären som väller igenom staden. Min bror är med i anfallet på Danmark och Norge.
Sen Holland och Belgien för att kunna ta sig fram till Frankrike. Jag undrar om vi vinner det här kriget eller hur det kommer bli om vi gör det. Jag hoppas att vi förlorar innan för många oskyldiga dött. Jag vill inte att lika många ska dö i detta krig som i första världskriget.  Om det bara var soldater som stupade vore det inte lika hemskt men nu är det civil befolkningen som också lider. 

3 juni 1940

Storbritannien har vägrat att sluta fred och efter allt som hänt skulle jag inte ha gjort det heller. Vi kommer inte kunna röra dem på deras lilla ö och de kan bara sitta där och vänta på bättre tider. Vårat flygvapen misslyckades med att ta sig igenom deras försvar. Jag kan inte titta på medans folk dör för mitt land medans jag inte gör någonting. Jag ska hjälpa alla som behöver min hjälp som jag kan hjälpa. Detta kan jag inte tolerera, personer som min pappa kommer dö i det här kriget också. Jag ska göra allt jag kan för att hindra det.

22 juni 1941

Min bror har skickat mig ett brev som oroar mig. Hitler skickar in Einsatzgrupper för att ”städa upp” bland judar och kommunister samt alla andra som inte håller med om den nazistiska ideologin. De radar upp dem, säger åt dem att gräva sina egna gravar för att sen skjuta dem och gräva igen hålen. Hemska saker händer och ingen sätter stopp för det men jag ska göra vad jag kan för att hjälpa till här hemma. 

12 januari 1943

Ryssarna har omringat Tyskarna i Stalingrad och vi förlorar nog fästet om öst snart. Att Hitler ens gick in i en pakt med Ryssland förbryllar mig, så det var inte en överraskning när han bröt den. Men vi kommer få ett helvete med att kämpa mot ryssarna, britterna och USA. Men priset för detta krig har redan varit för högt. Min bror skickar brev om de vidriga saker som händer i arbetslägren. Han är just nu i ett arbetsläger i öst och om vi förlorar slaget vid Stalingrad som vi förmodligen kommer göra kommer vi att behöva retirera. De kommer nog skicka min bror till fronten vilket oroar mig väldigt mycket men så länge jag får brev kommer jag inte vara lika orolig. Jag har börjat att ta in flyktingar som antingen söker sig undan nazisterna eller kommer från kriget hemlösa. Jag köpte jätte mycket mat innan kriget började för att förbereda mig så det är ingen brist på det men de får betala vad de kan för sin egen mat. Just nu lever två familjer med mig. En judisk familj och en familj som blivit hemlösa under kriget.

30 oktober 1944

Tyskland retirerar men det borde jag inte veta. Vi har förlorat Nordafrika, och en öppning har öppnats i väst vid Normandie så nu väller det in britter, amerikaner och fransmän som är tillbaks på fötterna. Hitler tvingas skicka resurser till väst och vi kommer förmodligen förlora både väst och öst. Vi trycks tillbaks mot Tyskland och Hitler försöker täcka sina spår av förintelsen av judar. Jag är väldigt orolig för min bror som har slutat skicka brev. Det vore inte konstigt om Hitler blockerat alla brev från armén för att inte sänka moralen. Han har redan förbjudit media att sända nyheter om att vi håller på att förlora. Det enda skälet till att jag vet hur det är, är för att vi kan få in BBC på radion även om det är förbjudet. Därför måste jag sitta under min filt med låg volym och lyssna. Jag är inte orolig för att någon av familjerna jag tar hand om ska ange mig men man kan aldrig vara säker nog. Jag har tagit in två till familjer och min lägenhet är nu full av folk. Vårat matförråd börjar ta slut och jag oroar mig för att behöva sparka ut en judisk familj som kom hit sist. Men detta vore som att döma dem till döden så jag skulle nog inte kunna leva med mig själv om jag gjorde det. 

2 Maj 1945

Fuhrern är död och Tyskland ligger i ruiner. Kriget är förlorat och Ryssarna har intagit Berlin. Hitler har tagit självmord och hittades död i sin bunker. Det kommer inte ta lång tid innan vi kapitulerar. Mina förhoppningar om ett kort krig med lite döda har helt krossats. Med miljoner döda och förintelsen av judar som ägt rum kan jag inte längre se på mitt land eller världen med stolthet. Hur kunde vi låta något sånt här hända. Jag kommer lämna detta land för jag kommer aldrig kunna titta på dessa gator utan att komma ihåg kriget. Northeim var inte ett stort mål för bomberna men det fälldes några bomber även där. Dresden har jämnats med marken och även fast jag inte tycker alla civila där förtjänade att dö kan jag förstå varför de allierade gjorde det. De ville ha hämnd för allt Tyskland gjort. Själv kommer jag flytta till Sverige för jag har hört att det finns mycket jobb där. Min bror har inte återvänt ännu och jag förmodar det värsta, jag har inte fått brev på år. Jag ska åka till min mor för att säga hejdå innan jag åker till Sverige. Hon kanske har hört något om min bror. Jag kommer att åka så fort det är möjligt men det kommer nog att ta ett tag innan saker lugnar sig.

24 Maj 1945

Idag är dagen som jag åker till Sverige. Jag har stannat i Kiel för att hälsa på mor och ska åka vidare senare idag. Jag ser huset som min mor bor i. Det är skadat men ändå i ganska gott skick med tanke på att det varit ett stort krig. Jag knackar på dörren och till min förvåning är det min bror som öppnar dörren. Jag omfamnar honom och känner en stor lättnad över att se honom igen. Han välkomnar mig in och jag undrar varför han inte skickat brev om att han skulle vara här. Det kanske kom fram när jag hade åkt. Det visar sig att vår mor är svårt sjuk så jag får tänka om angående mitt beslut att resa.

Jag funderar över om jag ska stanna istället och hjälpa henne så länge jag kan och skippa att åka till Sverige tills hon kanske blir bättre. Jag bestämmer mig för att avvakta min resa. Sverige kan vänta lite.

Detta är mina sista ord


Augustina von Kappel 1939-1943

1943

2 Januari

Det är ett nytt år nu. Som om det skulle spela någon roll, såvitt jag vet kan vi alla lika gärna vara döda vid det här laget då kriget är skoningslöst. Det finns inget mönster, alla är lika under blitzen, rik som fattig, jude som tysk. När bomberna slår ner så lämnar de en krater som plattar ut alla olikheter mellan människor. Så har jag i alla fall hört bombnedslagen beskrivas av en av mina kontakter. Jag antar att det är ett bra sätt att se på det, även om det inte riktigt finns några bra sätt att se på saker längre då det mesta är meningslöst och ändå bara slutar i förstörelse.

7 Januari

I det relativa lugnet i Northeim har jag fått uppdateringar från den kanske värsta krigszonen: Stalingrad. Enligt all reklam och nyhetsuppdatering står det att Tyskland slår ett ärorikt slag mot kommunismens hjärta, men jag vet att detta inte är sant. Genom några desertörer som jag ger tillfälligt skydd i utbyte mot information har jag fått reda på det egentliga läget. I Stalingrad har en militär katastrof inträffat, och Tyskland största satsning i östfronten har fallit pladask. Hitler har sänt in Luftwaffe för att försöka rädda situationen, men jag vet att han handlar i vanvett, utan en tanke på möjlig reträtt, när det enda rätta valet är att försöka rädda som många som möjligt och fly staden.

2 Februari

En tysk general, Paulus har kapitulerat mot führerns vilja och vägrar att lyda order. Detta försöktes också att tystas ner i medierna, men det är svårare när det gäller ett så högt befäl som en general att inte någon information läcker ut. Dock, med mina källor skulle jag kunna få fram information ändå, vilket har lett mig till min nya affärsmöjlighet: Jag har börjat sälja information, för de regimskeptiska i Northeim. Det är inte mycket pengar jag får in, men det är ändå mer än de flesta andra i dessa tider och jag får även nöjet att visa en annan bild av kriget till folk än den sagolika, ärofyllda bild som staten målar upp. Många i staden har funnit denna information väldigt värdefull, och jag har skapat en rad goda kontakter.

25 April

Jag känner en växande oro, på samma sätt som med vapenhandeln, fast den här gången gäller det information jag sprider. Trots att alla som jag sprider den till har varit regimkritiska och inte skulle ange mig så misstänker jag att Gestapo har börjat få ögonen på mig. Jag måste vara fortsatt alert. Även om führerns styrkor utåt är svaga, så är de interna styrkorna fortfarande starka och obarmhärtiga, samt inte särskilt lättlurade eller aktsamma på att dela ut ”arbetsbörda” som de kallar det, vilket egentligen innebär en fruktansvärd framtid i arbetslägren som jag hört rykten om.

17 Maj

Jag och en av mina kontakter från informationsförsäljningen har bestämt oss, vi flyr Northeim tillsammans med en grupp andra i staden. Den närmsta personen i denna plan, Moritz har planerat en snabb konvoj ut ur staden mot en närliggande hamn där en av de gamla pråmskeppen som skulle förflytta judar och andra lägre stående varelser till Madagaskar. Vi ska sno denna pråm, proppa den full med mat för resan framåt, varhelst den än går, så långt bort från detta gudsförgätna land som det går. Vägen bör vara inte vara för beväpnad, då nazisterna inte kommer att förvänta sig en sådan galen plan på hemmaplan. Detta är mina sista ord, om jag nu inte fortsätter dagboken efter resan. 

Punkt.

fredag 17 februari 2012

Motstånd

 Dietmar Schenk
1/7 1940
Mitt deprimerade, nästan sömnlika tillstånd jag befann mig i efter att ha dödat soldaten i Nürnberg, höll i sig i mer än fyra år. I slutet av 1939 vaknade jag hursomhelst upp. Jag kan inte erinra mig någon specifik händelse som föranledde detta, jag har knappt något minne av de sista månaderna av förra decenniet. Plötsligt, mitt i en middag med Herbert och några av hans vänner utbrast jag: ”Sitz-krieg!? Bist du verrückt?!”. Jag stod upp vid min plats och gormade i fem minuter medans de andra vid bordet bara stirrade på mig med öppna munnar. När jag satte mig ned skrattade Herbert till och klappade mig på axeln. Efter middagen kom en av männen jag hade ätit med fram och talade med mig. Jag har inget specifikt minne av vad han sade, men hans namn var Ludwig Beck och han sade något om att jag var exakt den han hade letat efter. Att han behövde mig och jag bara nickade. Senare fick jag förklarat för mig att detta var general Ludwig Beck, en högt uppsatt man i tredje riket som hursomhelst var emot både nazism och Hitler (som å andra sidan hade blivit ett med varann) och verkade intresserad av mina tjänster. Efter den kvällen vaknade jag upp mer och mer och samtalade allt oftare med Herbert. Vi hade börjat gå skilda vägar i våra åsikter. Jag drogs inte lika mycket åt kommunismen som tidigare, medan Herbert gjorde det allt mer. Jag gick på ett antal möten med Beck, Carl Goerdeler och Johannes Popitz. Trots min närvaro fick jag inte mycket sagt och jag fann fortfarande deras åsikter en aning för konservativa för min smak och under slutet av våren slutade jag gå på mötena.
Från början kallades det ett låtsaskrig. Vi tyskar skrattade åt de engelsmän som skrattade åt Hitler. De verkar inte veta hur galen mannen är och vad han är kapabel till. Det gick ändå relativt lugnt till under de första månaderna. Man hörde mest om hemskheterna i koncentrationslägren och i Finland. Men på västfronten, inget nytt. Båda parter hade stor respekt för varann och ingen attackerade. I början av 1940 intogs Norge och Danmark. Dessa små länder utsattes och utsätts fortfarande för terror, enbart för att Hitler ska säkra transporten av järnmalm från ”neutrala” Sverige. I maj bröt det ändå ut. Och på mindre än två månader var det över på västfronten. ”Vi” hade krossat fransmän, belgare och britter och hela Västeuropa var nu tyskt. De brittiska öarna är det enda som står mellan Hitler och hans mål.
Från Northeim har jag inte hört mycket. Lite brevkontakt med Samuel är det enda. Jag kan ha sett Johannes Haffner utanför RHSA:s byggnad men jag vill inte tro att även han har ”omvandlats”.
25/6 1941
Vadan all denna galenskap? Hitler attackerar Ryssland. Vem som helst kan se att detta är självmord. Trots mitt motstånd mot Hitler vill jag inte se ett Tyskland i spillror. Galenskaperna i koncentrationslägren fortsätter och barmhärtighetsdödandet verkar inte ta slut.
Återigen har jag sett Johannes Haffner utanför RHSA. Nu är jag säker på att jag såg rätt. Han verkade deprimerad och jag tror inte han kan vara nöjd med sitt arbete som slav under Hitler. Och jag tror att alla känner så. Detta till trots ser jag inget motstånd på gatorna. Bara jubel över ännu en seger för Hitler.
I slutet av förra året lämnade jag Herbert. Claus presenterade mig för en man vid namn Julius Leber, en socialdemokrat som starkt motsätter sig Hitler. Men han är en nobel man och jag, Julius och Claus äter middag minst en gång i veckan. Jag presenterade den för Beck och Goerdeler. De verkade komma bra överrens och äntligen ser jag ljusare på framtiden! Ett motstånd har bildats.
5/9 1941
Det rapporteras varje dag om hemskheter från Sovjetunionen. Dödspatruller rör sig bakom armén och ”städar bort” judar, kommunister och handikappade. De ställs upp vid n ravin och skjuts för att sedan ramla ned i ravinen.
Jag träffade på Johannes härom dagen och konverserade lite smått. Han verkade helt väck. Stod bara där och svamlade om mord och Zyklon-B till Auschwitz. Jag förstod förstås vad han talade om och släppte den förvirrade mannen. Jag gick hem och la mig i sängen och sov i ett dygn. Mötet påminde mig om alla de hemskheter som pågår i vårt rike, eller nej, inte vårt. Hitlers rike.
25/6 1942
Vändningen i öst verkar ha kommit. Ryssarna pressar tillbaka den tyska armén, trots att Hitler vägrar erkänna det. Samtidigt har USA förklarat krig mot Hitler. Jag tror att det håller på att vända nu. Men det är inte slut.
 Förövrigt har två tjecker, Jozef Gabcik och Jan Kubis mördat Reinhard Heydrich i Prag. De ska ha blivit tränade av brittiska SOE. Börjar omvärlden äntligen fatta? Först såg vi positivt på denna händelse. En vecka senare ändrades det. Byn Lidice utplånades. 199 män dödades, medan kvinnor och barn sattes i koncentrationsläger. Vissa barn adopterade bort till tyska familjer. Det sägs att det kunde ha varit värre. Hitler ska ha varit för att döda 10000 ”politiskt opålitliga” tjecker, men Himmler ska ha avrådit honom från detta.
Gasningen av judar i koncentrationslägren fortsätter. Dessa hemskheter som pågår. Jag klara knappt av det längre. Men ingen gör något. Utom vi då. Claus, Julius, Beck och en viss Friedrich Olbricht har regelbundna möten då vi diskuterar situationen. Men utan någon större framgång. För två veckor sedan dödades min käre vän Herbert Baum av Goebbels män. Jag sörjer honom mycket men har inte gråtit. Detta liv har avtrubbat mina känslor på ett sätt som är obeskrivbart.
7/1 1944
När jag skriver detta är vändningen sedan länge kommen. För ett år sedan dog alla möjligheter om ett stortyskland i och med Paulus kapitulation i Stalingrad. Sedan dess har ryssarna flyttat sig närmre och är nu vid den polska gränsen. I nordafrika är kriget också förlorat. Och jag tror inte det kommer ta lång tid innan en västfront öppnas. Berlin bombas allt mer frekvent och kriget som tidigare verkat så långt borta närmar sig oss med stormsteg.
Vår motståndsrörelse har haft både upp och nedgångar. En god vän till mig sedan flera år tillbaka, Carl Langbehn kontaktade mig för sex månader sedan. Han ville sätta upp ett möte mellan Himmler(!) och en i motståndsrörelsen. Den som fick äran var Johannes Popitz. Mötet ledde dessvärre ingenstans och vi fortsatte vårt arbete. Claus och Henning von Tresckow har blivit ledare för vår rörelse och det är egentligen mest von Tresckow och Claus som lägger upp planerna. Jag har läst på mycket och i somras kontaktade jag von Tresckow med en idé, att designa om ”krisplanen” Valkyria till en fördel för oss. Han var tyst under några sekunder innan han hoppade fram och kysste mig i pannan. ”Natürlich!” utbrast han och dansade runt i våningen. Vi hade ett möte om det och under hösten utvecklade vi fram en plan som gick ut på att reservarmén, efter mordet på Hitler, skulle ingripa och hjälpa oss överta makten. Beck och Goerdeler blir då de högst uppsatta i Tyskland. Frågan är bara vem som ska utföra mordet. Vi har dessutom fått stöd från självaste Erwin Rommel, Tysklands mest älskade general.
11:38 20/7 1944
Det kan vara den sista dagen för tredje riket. Claus är i Wolfsschanze med Hitler och tjugo generaler och om ca en timme skrider Valkyria i verket. Planen var att utföra detta den femtonde. Men då kunde inte Hitler närvara, så vi blåste av det. Claus ska plantera en bomb under konferensbordet. Sedan får han ett samtal och lämnar rummet. Bomben detonerar en kort stunde senare och alla i rummet dör. Claus tar sig sedan i sin bil, körd av von Haeften, till Rastenburgs flygfält där general Eduard Wagner förberett ett flygplan. Planen kan inte misslyckas. Själv befinner jag mig i Berlin, väntande på von Tresckow och Beck. Det är äntligen över!
15:51
De säger att han lever!
16:07
Han är död!
04:56 21/7 1944
Detta blir mina sista anteckningar. Hitler överlevde i Wolfsschanze av ren tur. Sedan fyra-tiden har vi försökt genomföra operation Valkyria. Det har misslyckats. Fromm övergav oss och Remer har återtagit makten i Berlin. Claus skadades i strid och Beck sköt sig. Allt är slut. Jag sitter under en molnfri natthimmel på taket av Bendlerblock och snart kommer dom. Jag var så säker. Vi var så säkra. Det var över. Men nej. Nu är det slut för det sista av det tyska motståndet. Jag kunde ha flytt, men vart ska jag? Jag är okänd av armén, men kommer av min blotta närvaro avrättas. Detta är slutet och jag kan säga att jag hellre dör nu än dör om en timme.
Det rike vi byggde upp efter 1918 har en man raserat. Han slog det i spillror. Hoppas bara att Tyskland får hjälp innan det är för sent.