Alla andra dog förutom Johan

Dorothea Lackhausen

Den 28 Februari 1939

Det var ett tag sedan jag skrev. Det har hänt en hel del grejer sedan sist. Jag har fått ta över affären. Ägarna blev arresterade av polisen för ett tag sedan. Tydligen så får inte judiska personer driva eget nu för tiden. Så nu jobbar jag helt ensam. För mig är det inte samma arbete längre. Det är svårt på det sättet att jag inte har en aning om vad som hände med dem.

Hemma är jag ensam också. Min man Johan kallades in till den Tyska armen i Polen och har varit hemifrån i 4 månader nu. Vi brevväxlar ständigt vilket känns bra. Att upprätthålla vår kontakt är viktig. Så att jag vet att han är okej, att han inte är skadad på något sätt. 

Men igår fick jag ett fruktansvärt brev hem. Jag trodde inte mina ögon när jag läste det. Johan har blivit skadad. Han och några andra hade tydligen gått på en mindre mina. Alla andra dog förutom Johan. Men nu var han skadad och var tvungen att amputera bort ena armen.

En vecka efter det brevet flyttar jag nu hem till mina föräldrar. Det känns bättre att inte behöva bo själv just nu. Och hos mina föräldrar är jag alltid välkommen. Där stannar jag tills Johan kommer hem, och när det blir är fortfarande oklart.  Mina föräldrar är ej nazister vilket känns bra. De har därför gömt en nära vän till dem hos sig. Jag tycker det är bra gjort. Men dock är jag lite oroad vad som skulle kunna hända om det kom fram. Att mina föräldrar riskerar straff.

Jag är ärrad av det jag sett

Elijah Grantz

1944

Detta inlägg är ganska annorlunda. Jag står här i min affär och minns tillbaka på den tid jag lämnat till de förflutna. De vackra papper jag skriver på bli kanske mitt sista inlägg så jag ska skrivs kort men förståligt. Jag har ägnat mitt liv åt hemska dåd men i mina ögon har vartenda dag varit värt det bara för att se världen i rörelse. En rörelse mot det ultimata styret.

Mitt jobb har varit att informera människor om vad som pågår men allt jag gjort är ljugit, men det är det värt. Vem vill höra att ens far eller man till och med son just blivit gasade till döds och brända då de nu flyter i luften du andas, Ingen vill höra det utan vad jag sa var något som ”Ta det lugnt allt är under kontroll”

Kriget är ännu inte över men en känsla liknande rädsla fyller mig. Hitler är nu på väg mot seger och jag kunde inte vara lyckligare. Jag kan nog vara lyckligare och jag ber om ursäkt för blodet på kanten av pappret. Jag kunde inte låta dem ta henne. Trine jag är så ledsen för vad som hänt och jag kommer en dag att träffa dig igen. Min bror dog på grund av en djävulsk kvinna och hennes vän. Jag kan se dem när de sliter min brors liv ur hans kropp. Men mordet på min bror borde kanske inte ha straffats med döden utan med en redig dom.  

Jag är ärrad av det jag sett alla kroppar jag släpat endast för att känna deras ångor och aska fylla mina lungor. Alla dessa familjer jag rivit isär mor och barn åtskilda innan få sekunder senare de tar sitt sista andetag.

Jag måste bikta mig. För bara någon timme sedan dödade jag en av mina bästa vänner som alltid trott på mig och alltid stöttat mig även om hon visste att det jag gjort vart fel. Jag minns det mycket klart hur kunde jag ta min ny slipadekniv och dra den rakt över hennes hals bara för att sedan rista in vårt märke i hennes arm. Jag skäms och gråter samt så det droppar ner på pappret och smetar ut mina sista ord.

Jag vet att hon är på väg och har hjälpt henne lite på traven, eftersom jag nu står här med en tändsticka i hand och mina tavlor nerslängda på golvet. Jag vet att hon kommer jag kan nästan känna hennes närvaro. Nu när jag skrivit klart detta ska jag vänta tills hon står vid min dörr redo att skjuta. Nu kan jag se henne stå vid min fönster och känner en  kula krossa min ruta och in i min axel. Innan jag vänder mig om tänder jag min sticka och blundar

Pang…

Smärta mina sista ord när jag känner mig förblöda på golvet av min butik och ser elden sluka mig.

Epilog: Sara Kelling

Mirella Whites perspektiv

Jag går en runda genom Oxford Street, funderar över om det alltid är så många människor som befinner sig här. De flesta ser allmänt glada ut, de flesta kvinnor jag går förbi går med högklackade skor och förvånansvärt många bär hatt. Lustigt nog passar nästan alla i det tycker jag. Jag undrar hur det skulle vara att bo här på Oxford Street, kanske skulle man aldrig känna sig ensam? Sedan funderar jag också på hur det var här, mitt under kriget. Då var det väl inte särskilt många som gick runt här med ett leende på läpparna? Jag önskar att jag visste mer om hur det verkligen var under andra världskriget, hur människorna härdade ut, om de ens gjorde det. Men många måste ändå ha varit väldigt starka som faktiskt klarat sig ur kriget, och lyckligtvis kommer jag få reda på en hel del idag. Jag ska nämligen få träffa en äldre dam vid namn Sara Kelling, som levt mitt i kriget. Jag känner mig en aning nervös, hur ska jag på bästa sätt kunna få träffen med henne att bli bra och speciell? Hursomhelst har jag förberett mig en hel del och vi ska träffas på ett litet kafé här på Oxford Street, det var Saras val då detta fik bär på ett speciellt minne som jag ännu inte vet men som jag förhoppningsvis ska få reda på. Jag kollar på klockan och inser att det bara är tio minuter kvar innan jag ska befinna mig på kafét.

Sara Kellings perspektiv

Det är så mysigt här, nästan alltid trevliga människor befinner sig här. Jag vet inte hur många gånger jag har varit på detta kafé, kan det möjligtvis vara min 73e gång? Då slår det mig att jag har med mig anteckningsboken, där jag faktiskt skrivit upp alla mina vistelser här. Datum och tid står också med. Jag kommer ihåg hur en man frågade vad jag skrev och då svarade jag ärligt och han började glatt skratta och frågade om han fick göra mig sällskap under min 49e gång. Det fick han och faktum är att han var en mycket intressant och behaglig man. Stellan Collin hette han, konstigt nog har jag inte sett honom något mer.

Jag har inte riktigt förstått att den här dagen faktiskt är en speciell dag, jag ska åter igen berätta om min tid som utspelade sig under andra världskriget. Men första gången för en främling. Det kommer säkerligen bli tungt emellan åt men samtidigt tror jag att det kan vara bra, att ha någon som lyssnar koncentrerat och nyfiket på vad jag har att säga. Det är bara tre ynka minuter kvar innan min intervjuare ska vara här, om det går som planerat vill säga. Hon vet inte hur jag ser ut men hon vet att jag är iklädd en cerisefärgad kofta. Med ens börjar jag se framemot det här mötet, väldigt mycket faktiskt. Tillslut avbryts mina tankar av en kvinnlig röst.

''Sara Kelling är det va?''

Jag kollar upp och möts av en relativt lång kvinna och jag iakttar henne. Hon har klackar på sig och sedan kollar jag på hennes långa bruna hår som vilar fint över hennes beiga jacka. Sedan kollar jag in i hennes gröna ögon och nickar vänligt.

''Mitt namn är Mirella White och… ja du vet ju varför jag är här. Jag hoppas att det ska bli en mycket intressant träff och jag är väldigt glad över att du orkade komma och träffa mig. Får jag bjuda dig på kaffe?

''Tack så mycket, jag föredrar hellre te. Citron te, tack.''

Mirella nickar vänligt och beger sig sedan mot disken. Det här kan nog bli väldigt trevligt och intressant, hon gav mig ett positivt intryck. Jag kommer ihåg att jag berättade för Mirella varför jag just ville att vi skulle mötas på detta fik, att det bar på ett speciellt minne. Men vad det var för minne sa jag inte men det ska jag se till att hon får reda på, så att vi inte skiljs åt med att hon tror att jag är en förvirrad gammal dam. Även om jag ibland är det. Jag tittar upp och ser hur Mirella serverar mig teet. Mm, det luktar himmelskt. Jag tror då inte att något annat fik kan göra så här gott te faktiskt. Sedan lägger hon fram en brownie till mig och sedan en till henne.

''Kafét bjöd, du är ju deras stammis sa de så något ville de bjuda på''

Jag kunde inte hålla mig för skratt och sedan kollade jag hyggligt mot flickorna bakom disken.

''Om det är okej för dig skulle jag vilja börja med första frågan, jag ska ta fram mitt anteckningsblock. Men bara om det är okej för dig''

''Jo du kan ställa första frågan till mig nu.''

'' Ja först skulle jag gärna vilja veta var du bodde, med  vilka och om du trivdes där.''

'' Jag föddes i Northeim, en relativt liten by i Tyskland. Jag bodde tillsammans med min mamma, storasyster, storebror och pappa. Där bodde jag ända tills jag reste till England. I överlag trivdes jag att bo där, i och med att jag är uppväxt där kändes det liksom som mitt lilla älskade hem. Men när hemskheterna började sätta igång, var det något helt nytt som uppstod.''

Jag iakttar henne, hon verkar lite nervös på något sätt. Kanske funderar hon över hur hennes frågor kommer påverka mig. Jag bör nog ge henne något lugnande intryck och visa att jag är beredd att besvara frågorna, även om de säkert kan vara rätt svåra.

'' Vi kan ta fråga två med detsamma''

''Absolut. Hur märkte du att saker började förändras i Northeim, hela Tyskland? Hur påverkade det dig?''

''Även om det är länge sedan nu så kommer jag ihåg det så klart, hur Tyskland mer och mer började förändras. Just när jag befann mig i det förstod jag nog inte att ett krig så småningom skulle komma. Men nu i efterhand, någonstans började det med ekonomin. Den bara rasade, det blev en riktig inflation, bröden kostade en förmögenhet. Franska soldater hade trängt in i Ruhrområdet, det ekonomiska hjärtat i Tyskland. Men efter ett tag återgick ekonomin till det vanliga, alltså relativt bra. Det kändes ju väldigt bra då, stabilt på något sätt. Men sedan när det började skymtas män iklädda SA uniformer började ett obehag spridas i mig. Hitler släppte också sin bok som b.la. min far läste och strax därefter var han också iklädd en SA uniform. Självklart blev jag påverkad och negativt dessutom men samtidigt ville jag försöka leva som jag tidigare hade gjort. Jag försökte på något sätt att ignorera det som försiggick. ''

''Okej, det låter verkligen jobbigt. Det är svårt att kunna sätta sig in men jag försöker ändå bygga upp bilder i huvudet av hur det ungefär såg ut. Får jag fråga hur din relation med din far var?''

''Ja vad ska man säga egentligen. Försiktig på något sätt. Jag har alltid varit försiktig i hans närvaro, försiktig i och med att inte säga eller göra fel saker. jag har nog t.ex aldrig sagt ifrån om jag ansett att han haft fel. Just för att det troligen skulle skapas en stor konflikt då. Samtidigt tror jag inte att det var ovanligt att männen bestämde allt i princip och kunde härja bäst de ville.''

''Det lät inte så roligt, jobbigt att inte kunna prata hur man vill. Men som du säger, tror jag att det var relativt vanligt att männen hade makten. Ja jag tänkte gå över till nästa fråga, varför tror du att andra världskriget egentligen uppkom?''

''Detta är nog en fråga där det finns många teorier om varför det blev som det blev. Men om jag tänker, det tog ju inte jätte lång tid efter att första världskriget hade avslutats, som andra världskriget drog igång. Så mycket måste ligga i det. Tyskland behandlades ju inte särskilt bra då precis efter första världskriget. Versaillesfreden gav ju Tyskland väldigt stränga villkor. De var t.ex. tvungna att betala ett rejält krigsskadestånd och fick inte behålla några kolonier. Villkoren påverkade Tyskland väldigt negativt och det var ständigt beroende av andras hjälp. Det blev ju verkligen inte bra för Tyskland, på något sätt kändes det som att det bara skulle haverera. Men någonstans där fanns det faktiskt personer som ville få Tyskland starkt igen. Dessa människor råkade då vara nazisterna och jag misstänker ju att de hade ett mycket stort begär på att hämnas. Men det var det väl inte många människor i början som såg, utan de blev väl fascinerade och såg nazisterna som några slags hjältar. Några som ville få vårt älskade land på fötter igen.''

''Så då var ju i princip konsekvenserna efter första världskriget startskottet för andra världskriget?''

''Ja det tycker jag man kan säga, i alla fall en av de största anledningarna. Tyskland blev nog helt enkelt för förödmjukat.''

Mirella Whites perspektiv

Än så länge har det gått rätt bra faktiskt. Det känns så verkligt, när jag sitter här mitt emot Sara som har varit med om något så stort och samtidigt så tragiskt. Visst har jag läst i böcker men det har aldrig givit mig ett så bra perspektiv att tänka utifrån. Men nu när jag sitter här med Sara, märker jag att jag tar in varje ord hon säger och funderar sedan på hur det kan ha känts. Jag kollar på mitt anteckningsblock och inser att jag inte skrivit särskilt mycket, jag har slarvat lite men det kan bero på att jag bara suttit och lyssnat. Kaffekoppen är nästan full så jag lyfter upp den och tar några klunkar. Sedan bestämmer jag mig för att fortsätta med intervjun.

'' Nazisterna var ju väldigt fientliga mot judarna, ansåg att de i princip inte hade något värde, varför tror du att det var så?''

''Hitler främst, ansåg att judarna var den stora orsaken varför det gick så dåligt i Tyskland, ekonomin t.ex. Att de bara spred olycka runt omkring sig. Men samtidigt strävade han ju efter ett ariskt samhälle och där passade inte judarna in. Det finns också en teori om att när Hitler sökte in till konstskolan som han inte kom in, var det judar i juryn. Så efter det ska han alltså ha hatat judar. Jag tror inte riktigt att det finns något riktigt svar på denna fråga, i alla fall så har inte jag något specifikt svar''

'' Nej jag förstår att det kan vara svårt att finna ett svar på det då det säkerligen fanns flera anledningar. Du berättade ju hur det började skymtas allt mer män iklädda SA uniformer. Varför tror du att så många gick med i det nazistiska partiet? Och hur förändrades din far?''

'' Nazisterna hade uppenbarligen många lockande saker att komma med. Deras propaganda fanns överallt kändes det som. De började också ha väldigt många möten och var väldigt övertygande angående deras åsikter. En av Hitlers medhjälpare, Joseph Goebbels såg till att så många som möjligt kunde höra Hitler tala och såg ständigt till att folket fick höra den nazistiska ideologin. Självklart var det väl spännande på något sätt, något nytt. Nazisterna betraktades väl också som synnerligt starka och många såg dem nog som en trygghet. Många män trodde väl att de kunde hjälpa sin familj om de gick med i nazistpartiet. För nazisterna lovade många att de skulle få jobb t.ex.''

Sara tar en paus, tar en bit på sin kaka och dricker sedan lite te. Jag känner att vi har all tid i världen, jag vill att hon också ska känna det. Därför dricker jag också lite kaffe och tar några tuggor av kakan och ler mot henne.

''Jag vet inte riktigt vad det var som min far att gå med i NSDAP. Men jag kommer ihåg att när jag och Evy hade köpt Hitlers bok Mein Kampf, försvann den nästan omedelbart. Far blev på något sätt uppslukad av den, han tyckte om det Hitler skrev och han tyckte också att det var väldigt tappert av Hitler att kunna skriva en sådan bok medan han satt i fängelset. Så småningom började far alltmer prata om Hitler och nazisterna, på ett mycket bra sätt. Och sedan en kväll, såg jag en SA jacka hägnades på en krok i hallen. Någonstans där började far vara hemma allt mer sällan.''

''Du frågade honom aldrig vad det var som fascinerade honom?''

''Nej det gjorde jag faktiskt inte, även om han faktiskt ville hålla en liten konversation angående det med mig och Evy. Men ingen av oss ville det så det rann liksom ut i sanden efter ett tag. Vi fruktade väl båda två ungefär vad han skulle säga.''

''Vad tror du att han skulle säga?''

''De vet vad de gör, de är på väg att ställa Tyskland till rätta, vår familj mår bra av det här och ni borde fundera på att också gå med. Något sådant tror jag i alla fall.''

''Okej, pratade han med din mamma om partiet?''

''Nej faktiskt inte. Jag tror inte heller han tyckte att hon behövde blanda sig i det på något sätt. De pratade inte särskilt mycket med varandra och på något sätt verkade det som att far inte ville dela med sig av sin glädje med mor.''

Sara Kellings perspektiv

Intervjun går rätt bra men jag märker att det blir lite jobbigt när jag pratar om mor och far. Mor för att jag saknar henne så mycket och far för att jag helt enkelt blir förbannad på honom. Varför var han tvungen att vara så egoistisk och omogen? Han passade nog helt enkelt inte att vara någons far. I alla fall tycker jag att frågorna har varit intressanta att svara på och det gläder mig att se Mirella så koncentrerad när jag berättar. Stackarn glömmer nästan bort sitt kaffe och kakan. Jag kollar på klockan och inser att vi suttit här i snart en och en halv timme. Det går fort när det är intressant, eller så beror det på att jag också berättar i en relativt långsam takt.

Jag undrar hur det är att ha vuxit upp i ett tryggt samhälle, där inga särskilt läskiga saker försiggår. Skönt säkerligen. Mirella frågar mig om vi kan börja på nästa fråga och jag nickar.

''Ja det här är den näst sista frågan till dig. Varför tror du att andra världskriget slutade som det gjorde egentligen?

''Detta är ytterligare en rätt svår fråga att svara på. Men Tyskland blev tillslut besegrat. I flera år gick det väldigt bra för dem och de vann ju många strider. Men sedan där i slutet, runt 1944 gick det bara sämre och sämre. Jag kommer ihåg när jag läste om slaget i Normandie, mellan tyskarna, amerikanarna och engelsmännen. Det gick bara utför för Tyskland och framför allt de tyska soldaterna. Jag vet inte riktigt vad det kan ha berott på men kanske började de blir trötta för ungefär i samband med det tog de inte massor av 16 årliga tyska soldater. Hitler började ju på något sätt också förstå att Tyskland faktiskt snart är besegrade och någonstans där begick han ju självmord. Att USA gick in i kriget påverkade också mycket då de både var en ekonomisk och militär stormakt. Tyskland hade i princip ingen chans mot dem. Första världskriget hade ju som sagt kostat Tyskland en förmögenhet och de låg ju därför i underläge mot USA.''

''Så Tyskland fick i princip ge upp tillslut? För det fanns ju inget mer de kunde göra, det bästa var väl förmodligen att ge upp och försöka skapa någon sorts fred.''

''Ja precis så var det, men någon fred skapades inte eftersom segrarmakterna i princip aldrig kunde komma överens.''

''Okej det var så det blev, men på något sätt blev det ändå någon slags fred eftersom kriget avslutades.''

''Jo iförsig, det kan man väl säga.''

''Jag tänkte ta sista frågan nu, vad hände med dig och dina nära efter kriget?''

''Ja vad hände? Efter någon dryg månad började jag och Evy planera att resa någonstans, vi ville se något nytt. Mor ville inte åka med, hon kände att Tyskland var hennes hem och hon hade dessutom Maya att ta hand om. Maya har jag inte nämnt! Hon blev kidnappad från Polen och kom först till en äldre familj men sedan kom hon till oss. Jag tror att hon var åtta när hon kom till oss men jag kommer inte ihåg säkert. Hon och mor blev i alla fall väldigt fästa i varandra. Maya bor kvar i Tyskland och har skaffat sig en familj där. Hon kommer till mig om ett halvår, det ska bli trevligt. Om jag fortfarande är vid livet.''

Jag tar en kort paus för att dricka lite te, väldans vad snabbt torr man blir i halsen nu för tiden.

'' Men i alla fall. Jag och Evy bestämde oss för att åka till London och det gick förvånansvärt fort innan vi fick en fin lägenhet på Kensington Street. Den var inte särskilt stor men vad kunde vi förvänta oss? Det räckte med att läget var helt makalöst fint. Evy fick så småningom ett jobb som sjuksköterska som hon också var utbildad till. Jag hade lite olika jobb under en tid, jag satt barnvakt, städade hemma hos andra och handlade mat åt äldre människor. Men sedan en dag, fick jag börjat min egen måleributik i en lokal på Oxford Street som jag hade gått förbi ett flertal gånger och sedan ringt om. Den var nämligen ledig för att hyras ut. Det gick faktiskt väldigt bra och när det gick som bäst arbetade tre andra tjejer hos mig. Men nu är den stängd, numera är det ett litet kafé där. Men min dröm om att få hålla min egna måleributik gick i alla fall i uppfyllelse och jag är väldigt glad för det.''

''Det låter ju strålande! Bara så synd att den inte finns kvar, hade varit kul att kika in där någon dag. Juste, du sa tidigare idag en sak om varför du ville träffas på det här kafét, att det bar på ett speciellt minne. Vill du förmedla vilket minne det är?''

''Ja det vill jag hemskt gärna göra, tack för att du kom ihåg det! Jo, den dagen mamma och Maya kom och besökte mig och Evy här i London ville vi fira det på något sätt. Vi visste bara inte var. Då såg jag en äldre dam och jag bestämde mig för att fråga henne om hon möjligtvis kände till något trevligt ställe. Då sa hon det här kaféet och hon sa också att vi inte skulle ångra oss! Det gjorde vi inte heller, för deras bröd och te var något av det godaste jag smakat!''

Mirella Whites perspektiv

Nu förstår ännu mer varför historia är ett så viktigt ämne. Det är viktigt att kunna se konsekvenserna av sådant som hänt. Om andra världskriget inte hade varit hade det kanske inte sett ut som det gör nu. Det hade både kunnat vara sämre och bättre. Sämre på det sättet att människor kanske inte skulle respektera varandra mer, för det är det jag känner att de gör nu. Försöker vara trevliga mot varandra och skapa ett bra samhälle så att inget mer krig drar igång. Men samtidigt skulle det kunnat vara bättre för under de åren som kriget härjade, hade människor kunnat bygga upp ett större samhälle.

Jag tror inte Johan är ensam om sina åsikter

Dorothe Lackhausen

12 Februari 1931

Det var ett tag sedan. Jag har hunnit med massor sedan sist jag skrev i dagboken. Jag har bland annat fått ett underbart jobb som sömmerska i en fin judisk butik nära där jag bor. Butiken ägs nämligen av ett judiskt par. Jag trivs väldigt bra jag får ju arbeta med just det jag tycker om. Att sy. Jag har gift mig också. Min man Johan Schiller arbetar på en fin knappfabrik. Vi träffades genom jobbet då han skulle lämna en leverans av knappar. Jag älskar honom men tyvärr har han gått med i det Nationalsocialistiska arbetarpartiet. Nästan varje kväll drar han sig till deras storartade möten. När han kommer hem efter ett möte brukar han återberätta allt vad nazisterna hade sagt. Något som gör mig irriterad är när han ofta talar illa om judarna. Då brukar jag säga ifrån. Jag arbetar ju för ett judiskt par i en judisk affär.

Men jag tror inte Johan är ensam om sina åsikter. För ungefär en vecka sedan när jag var på väg för att öppna affären upptäcker jag till min fasa att någon hade vandaliserat sönder affären. Det hade skrivits fula saker och fönsterglasen var krossade. Redan då började mina arbetsgivare att tänka på att stänga ner butiken helt och hållet. Dom kände sig väldigt hotade och tänkte att ett steg leder till det andra. Det vill säga att det kan drabba dem personligt och inom sin familj. Jag tycker väldigt synd om dem.

Jag försöker att prata med Johan om det men det går ej. Han uttrycker sig för att vara nazist ända in i märgen. Men jag kommer att fortsätta att stå emot det nazistiska budskapet och stå upp för mina judiska medmänniskor.