Epilog: Samuel Raab

Året är 1960 och jag känner att jag inte har så mycket kvar att göra i livet. Jag fyllde 81 år förra veckan och är mycket väl medveten om att mina dagar är räknade. Jag har varken fru eller barn. Ända sedan andra världskriget tog slut så har jag oavbrutet fått berätta min historia för tidningar, författare, släktingar och många andra vilket jag inte har något problem med. Jag har inte så mycket annat att leva för så att berätta någonting intressant för intresserade personer är en helt okej livsuppgift för min del.

För en vecka sedan fick jag en förfrågan av en journalist att intervjuas om hur det är att ha överlevt andra världskriget. Jag tackade ja då jag kände att jag borde ta vara på min sista tid här på jorden och detta var en utmärkt chans att hjälpa någon annan vilket jag alltid har gillat att göra. Nu när jag har berättat om detta får jag väl berätta om intervjun också. Nåväl, så här gick det till.

Jag satt vid matbordet och avnjöt en kopp kaffe när journalisten som jag avtalat tid med ringde på dörrklockan. Jag ropade ”Kom in!” så högt jag kunde, vilket inte var särskilt högt, och hon öppnade dörren och steg in i mitt hus. Det var en kvinna i 20-årsåldern som såg väldigt upprymd ut över att få chansen att intervjua mig. Vi hälsade och hon slog sig ner vid matbordet på en stol mittemot mig. Hon var väldigt ivrig att börja och började fråga mig sina förberedda frågar på en gång.

-          Så, herr Raab...

-          Snälla, kalla mig Samuel.

-          Okej. Samuel, min första fråga till dig är följande; hur kom nazisterna till makten i Tyskland? De tyska medborgarna måste väl förstått att NSDAP inte ville väl?

-          Efter den hemska förlusten i första världskriget så var Tyskland i en stor depressionsperiod. Ekonomin var så hemsk så att den i stort sett var oexisterande. Tyskland hade nästan inga pengar överhuvudtaget och det lilla vi hade gick till att betala krigsskadeståndet som var en astronomisk summa. Än idag har Tyskland inte betalat det fulla beloppet*. (*Den sista utbetalningen skedde år 2010 och denna text utspelar sig år 1960) De tyska medborgarna var deprimerade och kände sig orättvist behandlade. När man känner sig orättvist behandlad så ligger det i människans natur att vilja skylla på någon annan för situationen de befinner sig i. NSDAP var det enda partiet som gav en tydlig instruktion vilkas fel det var att läget i Tyskland var så pass hemskt. De skyllde på en folkgrupp som inte kunde göra något tillbaks på grund av deras religion. Han gav också det tyska folket tomma löften om en bättre framtid och en overklig plan om hur han skulle genomföra dessa löften. Vid denna tidpunkt så trodde det tyska folket på vad som helst som lovade mat och/eller pengar. Det låter antagligen väldigt märkligt för dig men människans överlevnadsvilja slår ut allt annat. I hemska situationer som denna så gör alla vad som helst för att överleva.

-         Intressant.  Det här går mycket bättre än vad jag förväntade mig, du är ovanligt frisk och pigg för att vara... så... eh...

-         Gammal? Det är okej, det är inget jag skäms över. Tvärtom, efter att ha upplevt så mycket död vid såna tidiga åldrar i mitt liv så är jag väldigt glad över att ha levt såhär länge.

En pinsam tystnad bröt ut. Hon bläddrade i sina anteckningar och bröt till slut tystnaden med en till fråga.

-          Hur skulle du säga att nazismen påverkade dig och människor i din omgivning?

-          Jag har alltid haft en väldigt neutral position när det gäller politik. Eller nja, när det gäller det mesta nu när jag tänker på det. Nazismen påverkade mig på det sättet att jag för första gången i mitt liv valde en sida i en politisk fråga. Jag försöker att alltid ha förståelse och acceptera andras åsikter men det nazismen var lite för mycket för mig. Det fanns ingen logik i deras åsikter och de var otroligt fientliga mot en folkgrupp som inte gjort något för att göra dem arga. Sen hur det påverkade de andra är ganska simpelt igentligen, det fanns de som höll med Hitler och de som inte gjorde det. Det baserades dels på människornas personlighet men mestadels på hur orättvist behandlad man kände sig. Nazismen tvingade alla medborgare i Tyskland, eller hela världen igentligen, till att välja sida. Antingen så trodde man på att judarna är roten till all ondska och att Hitler kommer ge dig gratis mat eller så gjorde man det bästa av situationen och sakta men säkert hjälpa till att bygga upp den tyska ekonomin igen så att nästa generation får ett bättre liv. Jag behövde inte ens fundera på vilken av sidorna som jag skulle välja men de flesta andra var desperata nog för att tro på Hitler. Så nazismen påverkade det tyska samhället på det sättet att det förvandlade de flesta tyska medborgare till zombies.

-          Okej. Jag tycker att vi går direkt till nästa fråga. Varför tror du andra världskriget bröt ut?

-          Den frågan skulle jag säga är sammanlänkad med den första. Ett desperat och nerstämt folk behövde någonting att tro på och Hitler var där för att hjälpa dom med just det. Så då är väl frågan egentligen vad som fick folket att bli desperat och nedstämt. Och svaret till andra världskrigets början är ironiskt nog första världskrigets slut, Versaillesfreden. Det enorma krigsskadeståndet som var alldeles för mycket. Det fanns inte en chans att Tyskland skulle kunna betala den summan på den bestämda tidsperioden (senast år 1984 skulle det vara betalat). Såklart att det skulle få människor att ställa frågor och känna sig orättvist behandlade, med all rätt också. Krig slutar nästan alltid i ekonomisk vinst också för de flesta inblandade, vilket fick många länder att vilja starta krig enbart för det. Då Tyskland inte hade något att förlora så kunde de bara satsa det lilla de hade på att vinna storpotten. Och de lyckades nästan.

-          Då har vi kommit till min sista fråga här på pappret. Det var många vändningar i kriget och det var tider då Tyskland såg ut att faktiskt vinna kriget. Varför slutade kriget som det gjorde?

Hitler var ett as. Men han var ett intelligent as. Han visste att han inte skulle kunna vinna ett krig mot hela världen så han räckte ut sin hand till de som ville ha den, vilket var främst Italien och Japan. Och i början så var även Ryssland på Tysklands sida. Men det var bland annat där som Hitler gjorde fel; han förnedrade Ryssland på ett sätt som han fick ångra senare i kriget. Han förrådde ett väldigt farligt land vilket var ett dumt misstag. Och han blev också vän med fel länder. Italien klantade till sig gång på gång vilket krävde att Tyskland var tvungna att hjälpa dem. Efter att Tyskland hade blivit fiender med Ryssland efter att ha förrått dem och fått USA att förklara krig mot dem på grund av tyskarnas ubåtskrig mot storbrittanien hade gått fel och råkat dra in USA i det genom att sänka ett av deras skepp. Hitler hade för många bollar i luften och i slutet så hade nästan alla delar av hans plan gått helt åt skogen.

Har vi inte lidit nog?

1939

Jag har hört mycket nya saker på radion som såklart är väldigt nazistvänlig så man får själv uppgiften att dechiffrera allting man hör på radio eller läser i tidningen ifall man vill veta vad som händer igentligen.

Det vi vet är att kriget är i full gång. Kanada, Nya Zeeland, England, Frankrike och Australien har alla förklarat krig mot Tyskland. Tyvärr så tror jag att det kommer behövas fler motståndare för att stoppa Hitlers armé av nazister. De har agerat för sent, Hitler har fått ett stort övertag och det kommer bli svårt att vinna över honom. Men jag tror att det är möjligt, bättre sent än aldrig. Jag kan också berätta att Polen och dess befolkning har terroriserats av nazisterna. De blir förda till koncentrationsläger men vissa av barnen tyckte nazisterna såg ariska ut så de placerades i tyska, ariska fosterfamiljer. Och alla judar som är över 10 år gamla måste ha gula davidsstjärnor på sina kläder för att man ska kunna urskilja de bättre. ”Arbetsoförmögna” människor har också börjat gasas ihjäl av nazisterna. De anser att de visar nåd och att de avslutar deras lidande. I och för sig så borde de faktiskt förstå sig på mentalt handikappade personer, de är ju själva mentalt handikappade.

Själv så har jag det ganska svårt just nu. Jag försöker hitta jobb lite här och där men det är väldigt svårt att få ihop nog med pengar. Jag har gjort saker som jag aldrig kommer kunna förtränga, saker jag skäms över. Jag har till exempel tiggt till mig mat av olika bagare genom att visa min otroliga kärlek till Hitler och nazismen. Det funkar men jag kan inte fortsätta med detta utan att dö inombords. Men hur jag än gör känns det som att döden närmar sig och jag kan säga att jag inte är redo. Jag har fortfarande lite kämpaglöd kvar. Jag gick därför nyligen med i en antinazistiskt rörelse som igentligen bara består av människor som hjälper varandra att överleva utan att stötta Hitlers regim. Vid en sådan här tidpunkt är det enda en liten skara människor som oss kan göra att visa andra människor att vi inte stöttar Hitlers idéer och att vi är emot det han gör. Det låter patetiskt men vi får kalla det för passivt motstånd.

1940

Det första polska koncentrationslägret har upprättats, om jag kommer ihåg rätt så heter det Stutthof. De planerar dock att bygga flera. Danmark, Norge, Belgien, Holland och Frankrike har alla besegrats av Tyskland. Och befolkningen tycker att Hitler har lyckats bra med att få landet på fötter igen. Detta kan man inte förneka men jag tycker att det är helt och hållet fel sätt att göra det på. Att skylla på andra och starta ett till krig är inte en taktik som kommer att hålla i längden. Och om det gör det så kommer det enbart fungera för Hitler och hans närmsta män, resten kommer att ångra att de inte gjorde motstånd mot Hitler när de fortfarande kunde.

Jag känner att jag vill göra mer motstånd men jag har ingen aning om hur en obetydlig människa som jag ska kunna göra motstånd helt ensam mot ett stort land som Tyskland. Det känns som om att allt motstånd jag gör är meningslöst eller väldigt dumdristigt. Om jag går ut på gatan och skriker ut mina antinazistiska budskap så kommer jag nog bli skjuten av min nazistiske granne och ingen kommer att bry sig.

Tyskland och England turas om att släppa bomber över varandras städer. London och Berlin bombas hela tiden så man får gå ner till skyddsrummen väldigt ofta. Jag vill att England ska vinna detta krig men jag vill helst inte bli bombad i processen, det verkar som ett ganska trist sätt att dö på. Men detta luftvapenskrig känns väldigt onödigt, ingen av de inblandade länderna vinner något på det och det är bara oskyldiga människor som får straffa.

Tyskland har gått ihop med Japan och Italien, båda länder med ganska lika ideologier. Lite senare går även Ungern och Rumänien med i denna djävulsallians. Hitler får fler och fler vänner och får fler och fler länder att kapitulera. Jag gillar inte vart detta är på väg.

1941

Tyska trupper har skickats till Nordafrika för att städa upp efter de misslyckade italienska anfallen förra året. Läget i kriget försämras ännu lite mer när Tyskland får Grekland, Bulgarien och Jugoslavien att kapitulera. Men än är inte allt hopp borta. En nära vän till Hitler, Rudolf Hess, flög i maj till Storbrittanien på eget initiativ. Ingen vet vad han gör där men det går flera olika rykten. Vissa tror att han helt enkelt är en förrädare och ska hjälpa England att vinna kriget med hjälp av hemliga fakta och vissa tror att han bara är galen och borde sättas i koncentrationsläger. Jag har svårt att bilda en åsikt själv men jag tycker att det är väldigt positivt att en sådan högt uppsatt man som Rudolf Hess står emot Hitlers vilja. Men det är dock mycket möjligt att han bara är galen.

I juni så förrådde Hitler Stalin och attackerade Sovjetunionen. Förklaringen till detta är att Tyskland vill utrota alla fientliga element och Sovjetunionen var tydligen ett av dem. I slutet av september så avrättades flera tiotusentals judar i Sovjetunionen av en tysk insatsgrupp. Hur gammal eller ung du än var så spelade det ingen roll för insatsgruppen, du blev avrättad ändå. Det är inte okej att avrätta barn. Det är inte okej att avrätta någon överhuvudtaget.

Den 7 december samma år så bombades Pearl Harbor av japanska krigsflygplan vilket fick USA att vakna till liv. USA och England svarade med att förklara krig mot Japan som är Tysklands allierade så Tyskland och Italien är nu också i krig med USA. Det var vid denna punkt som det blev ett världskrig.

1943

Jag har börjat förlora kontroll över tiden som går. Jag glömmer ibland att äta och det går inte så bra med sömnen. Jag har för mycket att tänka på. Jag har inte hunnit skriva så mycket som jag vill för att jag haft fullt upp med att överleva i detta uppochnervända samhälle. Det börjar se ljusare ut. Kriget vänder till de allierades fördel. Tyskland förlorade 2 stycken avgörande slag i Ryssland. Ryssland har lyckats slå tillbaka Tysklands anfall och vill nu ha hämnd.

De allierade tog detta tillfälle i akt och trappade upp bombkriget mot Tyskland. De bombar nu tyska städer dag och natt. Det är positivt att Hitler förlorar kriget mer och mer men det är synd att civilbefolkningen får betala ett sådant pris för något de inte gjort. Men det är väl alla tyskars ansvarighet igentligen, att vi borde ha gjort något åt det tidigare. Att vi tillät detta att hända.

Den 25 juli avsattes Mussolini i Italien och Italien gick kort därefter över till de allierades sida. Tysk media hade vid denna tidpunkt väldigt svårt att censurera hur dåligt det gick i kriget för Tysklands del vilket gjorde mig oerhört glad. Jag kunde sitta och lyssna på radion och skratta högt när den nervöse mannen som ska berätta om Tysklands vinster i främmande länder inte lyckas dölja sina stora tvivel på Hitlers ”krigsmaskin”.

Det var ungefär där man började se hur Tyskland förlorade kriget stort. Det kändes som att det bara var en tidsfråga tills vi blev exakt samma land som vi var efter första världskriget; fattigt och deprimerat. Men jag skulle inte ha några problem med det, så länge jag får tänka hur jag vill och rösta på vilket parti jag vill.

1944

Hitler är nu desperat. Han försöker skrämma England till att dra sig ut ur kriget genom att bomba England med tyskarnas nya supervapen, V1- och V2-raketer. Men det gav ingen effekt. Hitler satsade då allt på ett kort i ett sista desperat försök att vinna kriget – ett massivt överaskningsanfall genom Ardennerna. Han kastade in sina sista militära reserver men Ardenneroffensiven men det misslyckades fatalt. Tyskland har inte längre några möjligheter kvar för att försvara sig mot de allierade men trots det har Hitler förbjudit Tyskland från att kapitulera. Han vill väl dra ut på tortyren lite till. Har vi inte lidit nog? Kan han inte bara acceptera sin förlust och kapitulera? Men icke, Hitler tycker inte att nog med människor redan dött. Han vill dra ut på kriget lite till. Själv flyttar jag tillbaka till Northeim efter att ha bott i Berlin under kriget. De borde ha upptäckt att de gjorde fel och slutat med den där nazistsmörjan.

1945

7 maj

Idag kapitulerade Tyskland efter slutoffensiven mot Berlin av röda armén. Det har hela varit en hemsk och otroligt onödig upplevelse men det är i alla fall över nu. Mina sömnproblem har börjat försvinna och jag har börjat träffa gamla northeimbor igen som sagt förlåt för deras misstag innan och under kriget. Jag känner att jag på något sätt blivit belönad för att ha stått på rätt sida hela tiden. Eller kanske inte hela tiden, men jag har i alla fall inte stått på fel sida. De människorna som gjorde det lider säkert nu av tanken på deras dåd.

Det känns inte som att det är värt det längre

Juni 1934

Jag har under senare tiden försökt övertyga Northeims invånare om att jag inte är emot nazismen (vilket jag egentligen är) för att jag ska kunna överleva. NSDAP och dess anhängare blir bara aggresivare för var dag som går och nu är det enda som gäller att överleva. Men det är väldigt svårt att hålla inne sina åsikter och låtsas som att allting är bra, jag kan inte göra det som så många andra tyskar gör, jag kan inte bara leva vidare som vanligt. Jag måste säga ifrån för det här är hemskt. Men tills vidare får det duga att vara politiskt neutral.

Nazisterna har till och med startat konflikter inom partiet nu. En drös med SA-ledare har blivit avrättade av SS och Gestapo. Hitler påstod att SA hade försökt sig på en stadskupp men jag är väldigt tveksam. Det låter inte trovärdigt på något sätt. En av personerna som blev avrättade var Ernst Röhm som jag faktiskt inte tror skulle försöka sig på en stadskupp bara så där.

Augusti 1934

Von Hindenburg har dött! Denna patetiska mans död gör mig inte sorgsen på något sätt men problemet är att Hitler nu har full makt över Tyskland. Han har utnämnt sig själv till Reichskanzler och Führer över Tyskland. Jag står inte ut med detta mycket längre, hur länge ska detta pågå? Det blir bara värre och värre!

Oktober 1934

Jag har nyligen tagit kontakt med en kommunistisk man vid namn Dietmar Schenk. Han är starkt emot Hitlers åsikter och det var skönt att kunna prata med någon om nazismen på ett negativt sätt. Även om jag inte är kommunist så hade jag mycket enklare att förstå hans åsikter än nazisternas så vi beslutade oss för att tillsammans bilda ett motstånd mot den nazistiska regeringen. Jag fick en gnutta framtidshopp.

1936

Under ett av våra möten för nazikritiska northeimbor blev vi avbrutna av Max Adler och hans män vilket ledde till en strid. Vi förlorade om man räknar i döda män och när jag insåg detta så sprang jag därifrån och gömde mig i mitt hushåll tills ett par dagar efter när Dietmar tog kontakt med mig och berättade för mig att vi borde fly staden. Vi gick tillsammans med Johannes Haffner till stadsgränsen. Vi tog farväl och Johannes gav oss nog med mat för tre dagar. Vi var sedan på flykt i ungefär tre veckor men då fick vi reda på att det fanns en ungdomsrörelse i Berlin ledd av en judisk kommunist. Vi tog oss till Berlin och mötte ledaren för ungdomsrörelsen, Herbert Baum. Dietmar och jag var förvånade och glada över att det fortfarande fanns motstånd mot naziregimen och vi beslutade oss för att stanna i Berlin tills vidare. För vi kunde inte återvända till Northeim även om vi ville det och vi hade ingen annanstans att gå.

1938

Jag kan meddela att judar nu måste märka sina pass med J för jude och de måste också ge sina pengar och egendom till Nazisterna. Det är hemskt. Och vi får ingen hjälp från västvärlden, tvärtom så tycker de att det som händer i Tyskland är bra. På vilket sätt är det som händer här i Tyskland bra?

1939

Den första september detta år invaderades Polen av Tyskland med hjälp av Stalin. Hitler får fler vänner och Tyskland blir större. Det tog väldigt lång tid men ett par dagar efter så kom krigsförklaringen. Det var detta jag hade väntat på i alla dessa år, ända sen Hitler och hans parti började öka i anhängare. Denna man som man först skrattade åt är nu ledare över Tyskland och om det fortsätter i den här takten kommer det inte dröja innan han är världsledare. Det är en hemsk tanke men jag kan inte sluta tänka på den. Jag har inte kunnat sova ordentligt på tre månader och jag känner att allt motstånd är lönlöst. Hitler har börjat "barmhärtighetsdöda" människor i koncentrationsläger genom att gasa ihjäl dem. Jag har nu tappat min framtidstro och känner att jag bara vill försvinna från denna planet. Jag har kämpat för att överleva så länge men nu känns det inte värt det längre. Jag vill inte leva i en värld där Hitler är ledare.

Jag kommer kämpa emot till graven

Samuel Raab

1924-1926

Ekonomin gick sakta men säkert åt rätt håll där i mitten av 20-talet. Jag klarade mig bra som affärsbiträde i järnaffären och Lehmann var nöjd med mitt arbete vilket kunderna också verkade vara. Jag har alltid varit relativ neutral vilket många av Northeimborna verkar gilla för de vet att de kan prata med mig om det mesta utan att jag dömer dem eller pratar bakom deras ryggar. Det känns väldigt bra att ha sådant förtroende.

I augusi 1924 infördes den nya valutan riksmark vilket gav invånarna i Northeim framtidshopp och enligt Neue tag Zeitung så var det likadant i hela landet. Tyskland var på väg åt rätt rikting; ekonomin förbättrades, fientligheten mellan partierna skulle jag inte säga upphörde men minskade drastiskt och massor av nya uppfinningar inhandlades av personerna som hade råd vilket var ganska många jämfört med för ett par år före.

En dag år 1926 så kom det in en kund i järnaffären som jag hade sett förut men aldrig uppfattat hans namn. Han hade alltid pratat med mig lite och det framgick väldigt tydligt att han var nazist. Han gick fram till kassan och började prata helt fanatiskt om Adolf Hitler och hans nya bok. Han såg gammal och förvirrad ut efter ett tag fick jag reda på att han trodde att han var i en bokaffär. Jag berättade vänligt för honom att han hade kommit till järnaffären och gav honom vägvisningar till närmaste bokhandel. Han tackade och gick ut ur affären. Jag började tänka på hur Hitler och hans parti fick fler och fler medlemmar och röster även fast de misslyckades fatalt med deras stadskupp 1923 och blev dessutom förbjudna från att verka i Tyskland ett tag. Det var ett under för mig men jag lade inte ner mer energi på att tänka på det.

Några dagar efter fick jag höra från en av socialisterna i Northeim att han hade läst boken som den konstiga gamla mannen hade berättat för mig om, boken som var skriven av Adolf Hitler och hette Mein Kampf. Han berättade för mig om hur dålig Hitler och hans parti var för Tyskland och hur det skulle sluta med katastrof om nazisterna kom till makten. Jag lyssnade på honom men det verkade också vara det enda han behövde för han tog inte särskilt många pauser för att ge mig chansen att svara. Jag vägde hans argument mot den gamla nazistiska mannens och kom fram till att nazisterna verkade ha fel på nästan alla punkter möjliga. Jag hade alltid varit politiskt neutral men det gjorde mig så arg att människor gick på sådan smörja som Hitler matade dem med, som till exempel den extrema antisemetismen som Hitler marknadsför. Jag bestämde mig vid denna tidpunkt för att försöka övertyga de nazistiska stamkunderna i Lehmanns Järnaffär att det de stod för är väldigt fel och att de  blev manipulerade av Hitler.

1929-1933

Nu när jag inte längre är 100% neutral så har min pålitlighet börjat ifrågasättas av vissa northeimbor. Inte lika många pratar med mig som vänner längre och vissa har slutat att besöka järnaffären överhuvudtaget. Det var tidigt i februari när några nazistiska ungdomar hade vandaliserat järnaffären på grund av det lilla motståndet jag gjorde mot deras rörelse. Jag började inse hur otroligt knäppa de hade blivit men tyvärr så gällde det i stort sett bara mig. Nazisternas popularitet i Northeim ökade snabbt och stadigt för varje år som gick.

Senare 1929, i oktober, så kunde man läsa i tidningen om den stora börskraschen i USA. Om hur människorna där begick självmord. Det värsta med detta var att USA hade lånat Tyskland pengar för att få landet på fötter igen men nu så försvann de pengarna. Krisen spred sig till Tyskland och fabriker i Northeim behövde antingen avskeda arbetare eller stängas ner helt. Det är hemskt, alla hade precis fått framtidstro igen så händer detta. Hemskt säger jag.

Valet år 1930 slutade väldigt bra för Nazisterna. NSDAP hade fått 1742 röster från Northeimbor och de hade nu 107 platser i riksdagen. Hitlers främsta strategi just nu är att lova att uppfylla alla våra önskningar och han gör massor av löften som är helt overkliga. Att deras parti ökar på detta sätt indikerar att tyskarna är desperata. Hitler lovar välstånd, bröd och skydd från judarna och kommunisterna. Jag har aldrig haft något problem med judarna och jag tror inte att särskilt många andra heller haft det men det är nog delen om välstånd och bröd som lockar vilket får människor att ignorera delen om antisemetism. Jag har ingen aning om hur man ska lösa det här men någon måste göra något väldigt snart eller så kommer vi få ett naziststyrt Tyskland inom en kort framtid.

Arbetslösheten och hungern steg under de två åren därefter och Hitler gjorde inte (ursäkta mitt språk) ett skit för att stoppa det. Han fortsatte att göra tomma löften om hur alla kommer få välstånd och hur han kommer bota arbetslösheten fast han gjorde i verkligheten ingenting alls åt dessa problem. Det är dålig stil.

År 1933 så hände många hemska saker. Adolf Hitler blev rikskansler tidigt på året, nu är det antagligen för sent för att kunna stoppa nazisternas framgångar. Valet i november -32 gick förvisso sådär för nazisterna då de förlorade några väljare men det var inte nog.

Rikdsagshuset i Berlin brändes ner och det gjorde också böcker som ansågs av Hitler vara skadliga. Koncentrationsläger upprättades. Judarna plågades på olika sätt av nazisterna som till exempel att de tvingade det tyska folket att bojkotta judiska affärer och att judar förbjöds från att vara statligt anställda. Alla partier i Tyskland förutom NSDAP förbjöds och ledarna för de andra partierna arresterades. Personer med ärftliga sjukdomar arresterades. Arbetslöshet blev olagligt. Demokratin avskaffades. Var det det här som NSDAPs väljare ville? Ville de över 4000 personerna som röstade på de i Northeim leva i ett sånt här land? Jag hoppas att de skäms för det de gjort. Hitler har nu tagit över makten och det finns inte någonting som man göra åt det. Jag har börjat isoleras i Northeim av nazisterna som gör det ganska uppenbart att de inte tycker om mig. Jag bryr mig inte. Jag kommer inte gå med nazisterna. Jag kommer kämpa emot till graven. Jag vet att jag är en av de få men jag är i alla fall inte helt ensam i detta avlånga land om att avsky nazisterna. Men vi måste bli fler om det ska finnas en chans att stoppa nazisterna, om det inte redan är för sent. 

Någonting måste hända och det måste hända ganska snart

Samuel Raab

2 november 1923

Jag fick nyligen höra av en gammal vän till min fader hur stolt han hade varit över mig när jag tagit värvning i armén. Min fader hade aldrig varit stolt över mig, eller i alla fall inte visat det, före detta och det värmde mitt hjärta att jag äntligen gjort min fader stolt. Men han hade antagligen inte blivit särskilt stolt om han fått veta att jag blev hemskickad från kriget.

Jag har i alla fall kunnat anpassa mig till det vanliga civila livet vilket många andra soldater inte lyckats med efter kriget. Många soldater som jag blev vän med under kriget har skickat brev till mig som förklarar om deras organisationer, om hur de ska krossa demokratin och återupprätta kejsaren, om hur det igentligen var judarnas och kommunisternas fel att Tyskland förlorade kriget. Allt det där låter idiotiskt för mig.

I andra nyheter så höjde Lehmanns järnaffär där jag arbetar sina priser för någon månad sedan. Och jäklar vilken höjning. De flesta varorna i affären kostar nu 400 gånger så mycket som de gjorde i augusti. Detta märkte jag också av när jag gick till Lewald & Wenkels bageri och skulle köpa bröd och fick betala 35000 riksmark för den. Och detta var i september. Inflationen blir bara värre men många människor har sagt att det kommer att vända nu, att det är på väg att bli bättre tider. Jag tvivlar.

Igår så var jag också vittne till en demonstration som ägde rum utanför järnaffären medan jag stod och konverserade med Johannes Haffner, Borgmästare Eckhardts assistent, och pastor Landhoff. Först var det bara en grupp nationalister som gick runt och skrek slagord. Jag kände igen några av demonstranterna men jag skulle inte kunna namnge någon av dem. Det tog inte lång tid innan motdemonstranter kom dit. Det var några kommunister som ville utmana nationalisterna och först så stod de bara och slängde svordomar men efter ett tag blev det våldsamt. Stenar kastades och fönster krossades. De flesta kunderna som var inne i järnaffären under händelsen hade gömt sig i någon vrå men jag var härdad nog för att kolla på.

De flesta problem i Tyskland beror på inflationen tror jag. Det är så många människor här i Northeim som är allvarligt sjuka men inte har råd med medicin, och hungern kan få personer att göra konstiga saker. Jag hörde att soldater hade gått in på bagerier i stan och hotat biträdena för att få bröd.

Det enda jag vet helt säker är att om det fortsätter så här så kommer det snart bli kaos i hela landet. Någonting måste hända och det måste hända ganska snart.

Vem är Samuel Raab?

Jag heter Samuel Raab. Jag föddes 1879 i den lilla staden Northeim. Jag har alltid varit oreligiös men det har jag aldrig sagt till någon på grund av min starkt kristna släkt. Jag var det enda barnet för att kort efter min födsel blev min moder mördad en dag när hon skulle gå och köpa bröd. Det var en mentalt instabil man som mördade henne så även fast polisen fick fast honom och att han fick ett hårt straff så var det inte mycket tröst. Den korta perioden av mitt liv innan min moders död så var min fader en glad och generös man som gjorde allt han kunde för att hjälpa sina medmänniskor. Efter min moders död blev han dock en arg och sträng människa. Då det bara var han och jag i våran lilla familj så var det jag som fick ta skulden för alla problem min fader hade.

  

I mina yngre år så jobbade jag som assistent till min fader som var smed. Han hade inte väldigt många kunder och vi hade knappast några pengar och detta fick förstås jag alltid skulden för. Jag klagade dock aldrig. Även fast han är en väldigt otrevlig typ så har det alltid varit mitt enda mål i hela världen att få hans bekräftelse. Och det var därför jag tog värvning i armén.

Jag slogs för Tyskland i det första världskriget i två år innan jag fick en allvarlig skada och blev skickad tillbaka till Northeim. Det var ett skott i min vänstra hand som tvingade läkarna att amputera min hand. Det var inte många under kriget som överlevde en sådan skada men jag måste ha haft en skyddande ängel för jag är ju fortfarande här. Däremot när jag kom tillbaka till Tyskland fick jag reda på att min fader hade dött kort efter jag tagit värvning i armén. Jag hade skickat brev till honom när jag var ute i kriget men han hade inte svarat. Jag hade bara förutsatt att det var på grund av att han var besviken på mig. Men han hade faktiskt varit död hela tiden.

När jag kommit tillbaka från kriget så hade jag väldigt svårt att hitta ett jobb då jag bara hade en hand. Efter en lång period av arbetssökande fick jag ett jobb affärsbiträde i en järnaffär. Det räckte bara precis till hyra och mat men det var också det ända jag behövde. Jag känner dock min faders dömande ögon från himlen och jag vet att även fast han är död så måste jag göra honom stolt på något sätt. 

Jag vet bara inte hur ännu.