Nu är slutet nära

Moritz Kleinst

1924

I dag vaknade jag utvilad och pigg. Ja sen USAs lån till tyskland har ekonomi bara blivit bättre och bättre. Folket är mer glada och ser ljust på framtiden.

Mitt sockerraffinaderi klarade sig trots allt och nu går det bättre och bättre. Nån gång i framtiden kanske vi säljer lika bra som innan inflationen.

Jag har även inhandlat en dammsugare, radio, tvättmaskin, kylskåp och en bil. Ett garage håller jag på att bygga på en del av gården. Jag tycker väldigt mycket om min nya bil och därför bygger jag ett garage för att förvara den i under vintrarna när det är frost, snö och kallt.

Alla dessa manicker är "tekniska underverk" . Och för att inte tala om hur användbara dom är.

Jag tänker mig ibland: Vad skulle ha hänt om inte den där mystiske mannen donerade till sockerbruket och därmed ledde till dess överlevnad!

Hemska tanke om jag hade behövt flytta ut på gatan och mista det enda jobbet jag någonsin haft. Och det som förvånar mig mest är att denna mannen vill tydligen förbli anonym.

Varför? "Det vet jag inte och kommer förmodligen aldrig lista ut"

1926-1928 Guldåren

Det är fortfarande goda tider och mitt sockerbruks framsteg är otroliga. Jag har utökat sockerraffinaderiets lokal till det större och när det är klar kommer jag kunna producera mer och gå ännu mer framåt!

Imorse lyssnade jag på jazz på min grammofon. "Det är det nyaste musikstilen från USA!"

"Det finns inget så fridfullt och sitta inne och lyssna på jazz under frukosten på morgonen samtidigt som solen lyser in i mitt kök"'

Imorgon ska jag ta en långtur men min bil och vara borta hela dagen. "jag längtar så!"

Och allt flyter bättre nu än vad det någonsin kommer förmodligen att göra!

1929

Den stora katastrofen

Ekonomin är dålig igen.

Sockerraffinaderiet är nästan i konkurs och jag har behövt avskeda hälften av alla arbetare.  Och det är bara en tidsfråga innan jag går i konkurs.

Jag lever nu med en väldigt liten inkomst och sparar in på allt som går. Men om inget bättre händer kommer jag behöva flytta ut ur huset.

På tisdag ska jag ha en loppis och göra mig av med saker som går att sälja. Men jag tror inte att det kommer bli någon succé eftersom jag inte är den enda som har drabbats av detta.

Jag har ett extra arbete på en bondgård och det gör så att jag har pengar till mat. Men lönen är precis hög nog för att jag ska ha råd med mat. Men min arbetsgivare har också dåligt med pengar och jag kommer förmodligen inte kunna få arbeta kvar här så mycket längre till.

Nu är slutet nära!

Tyskland är i kaos men vi hoppas på bättre tider

Moritz Kleinst

1923 december

Jag vaknade tidigt idag jag hade mycket svårt att sova eller att ens somna igår. Vår ekonomi blir bara sämre och sämre för var dag som går. Och inte minst för mitt kära sockerraffinaderi som är nära på konkurs. Men tack vare en anonym person som donerade till sockerraffinaderiet så har det iallafall klarat sig så här långt. Affärerna går mycket dåligt och försäljningen är rekordlåg. Jag hankar mig fram och varje dag är fylld med bekymmer. Min egen ekonomi är usel och om Tyskland inte ser bättre tider snart kommer mina sparpengar ta slut och jag måste flytta till ett annat mindre hus eller kanske till och med ut på gatan. "För hemma är jag inte välkommen". Pappa och mamma tyckte att det var tillräckligt länge att jag bodde kvar hos dom framtill tjugo års ålder.

För varje dag som går ser jag folk som köar i timtal för att ens kunna få köpa bröd och begränsat antal är det också på alla matvaror. Och priserna ligger på bröd ligger omkring 35000 riksmarker!

Jag träffade en dam i stan idag utanför bageriet och vi pratade om Weimarrepubliken och om hur dåligt dom styr det här landet. De hade tydligen tyckt upp pengar för att ge de protesterande i Ruhr lön! Det skapar ju problem i ekonomin för att då stiger priserna på allt.

Igår kväll när jag var ute på kvällspromenad så såg jag att det var slagsmål igen. Slagsmålet hade varit mellan kommunister och nationalister. Det är tredje gången den här veckan som dom gör upp.

Det jag sysslar med om dagarna nu för tiden är att söka extra arbete för att ekonomin ska fungera. Jag hoppas och hoppas på att jag en dag äntligen ska hitta något jobb. "Men det är ett fåfängt hopp". Imorgon ska jag söka jobb på restaurangen Vildsvinet eller järnaffären Lehmanns. Med lite tur så kanske jag får något arbete där.

Tyskland är i kaos men vi hoppas på bättre tider!

Vem är Moritz Kleinst?

Jag är heter Moritz Kleinst. Jag föddes 1891 i Berlin och jag äger sockerraffinaderiet i staden Northheim.

Jag är en mycket religiös person och går till stadens kyrka varje söndag. Min familj består av mamma, pappa och jag. Mamma och pappa bor fortfarande kvar i staden som jag flyttade ifrån vid 21års ålder. 

Jag flyttade till Northeim i samband med köpet sockerraffinaderiet i Northeim. Det skulle bli mitt första arbete som jag ännnu idag arbetar med. Det var min far som köpte sockerraffinaderiet här i Northeim för att han ansåg att det var på sin tid att jag blev självständig och flyttade hemifrån.

Och här bor jag nu i ett stort hus i utkanten av staden. Jag är inte gift och bor alldeles själv här. Jag lever på vinsterna från sockerraffinaderiet vilket är väldigt stora och har inga som helst problem med inkomsterna. Jag funderar på att kanske köpa upp bageriet i staden om dess nuvarade ägare är villig att sälja.

Jag sysselsätter mig genom se om raffinaderiet, se till att allt flyter på som det ska och allt försäljningen fungerar korrekt.

Men nu är det dags att ta en morgonpromenad. 


Så nu går jag.