Epilog: Maria Bruyker

Jag har fått äran att intervjua min faster, Maria Bruyker, om hennes kommande bok som utspelar sig under andra världskriget och är baserad på hennes liv. Den är kritikerrosad, mycket efterlängtad och förväntas sälja lika bra som hennes andra böcker, om inte bättre. - Jag har fått privilegiet att läsa några sidor i boken som du har skrivit och de sidorna var skrivna i dagboksform. Många har spekulerat om att det är faktiskt är en dagbok, är den det? Om så är fallet; är det din egen dagbok och varför har du valt att publicera den?- Ja, det är faktiskt en dagbok som jag började skriva i när jag flyttade från Hannover och slutade när kriget var över. Jag vill att folk ska få så mycket insikt och förståelse om krig, dess konsekvenser och om hur människorna levde under kriget så att det bryter ut fler. Dessutom vill jag att folk ska veta hur Hitler kom till makten så att de inte blir hjärntvättade av sina ledare och följer dem utan att ifrågasätta, som en del av det tyska folket gjorde. Jag har valt att redigera några grejer eftersom de är alldeles för personliga eller detaljerade för allmänheten att läsa. Om jag publicerade det jag valt ta bort skulle vissa, som det handlade om, kanske hamna i klistret och det vill jag ju inte! 

- Hur kom nazisterna till makten?

- Efter första världskriget slut var Tyskland tvungen att ge upp och de var tvunga att skriva på Versaillefördraget där det fanns krav som segrarländerna hade ställt för att kriget skulle upphöra. Dessa krav var utan tvekan till för att försvaga Tyskland och generalerna för den tyska armén rådde våra politker att skriva på och de gjorde det. Generalerna var också de som började sprida att Tyskland skulle ha vunnit kriget men att man blivit stabbade i ryggen av de politiker som skrev på Versaillefreden. Nåja, Tyskland fick ge bort land som de ockuperat under kriget och en del som de erövrat några år innan kriget. Det var inga problem förutom att stoltheten sårades men det stora boven här var skadeståndet. Det var en orimligt hög summa som skulle betalas och det gjorde att folket fick leva i en oerhörd fattigdom men snart kunde inte Tyskland betala allt men tyskarna gjorde inte det och då marscherade franska soldater in i Ruhr, ett område med många stålverk och kolgruvor, och krävde pengar. De tog i princip alla pengar de såg och när de tog slut, tog de ut vinsten som industri-grejen fick. I ett försök att stoppa dem, uppmanade politikerna lokalbefolkningen att passivt demonstrera genom att inte arbeta så då fick soldaterna inget. Men för att få demonstranterna att fortsätta demonstrera var politikerna tvungna att betala dem, de tryckte upp ofantligt många nya, större sedlar så till slut förlorade pengarna sina värden och det ledde till inflation och det fortsatte, vilket ledde till hyperinflation. Folk som hade pengar kunde inte köpa mat eftersom värdet på pengarna sjönk för varje dag, folk förlorade jobben, vilket ledde till svält. Men då kom Hitler och co.(nazisterna) och utlovade jobb för alla och att Tysklands storhet skulle återuppstå genom det tredje riket. Folket stödde ju honom då han var en bra talare och att Joseph Goebbels anordnade stora grejer under valkampanjen som liknade konserter och om inte Hitler övertygade alla, så övertygade alla varandra. Dessutom var de som inte stödde honom i princip tvungna att göra det eftersom alla andra var det och man ville liksom inte bli påhoppad av galna nazister för att man inte var med. Andra såg möjlighet att få jobb och brydde sig bara om det. De ville även få tillbaka typ ära som de förlorat efter första världskriget.

- Hur påverkades du och din omgivning när nazisterna kom till makten?

- Nazisterna förstörde mitt liv. Jag har fått se grejer som jag aldrig kommer att glömma; lemlästade ben och armar, inälvor bredvid en död soldat, personer som såg ut som skelett p.g.a svält, judarnas sorgna ögon och en död nazist som brändes på bål... Jag var alltid så rädd, så, så rädd för att bli arresterad för det jag "gjort" och tänkte. Dessutom fick jag ingen chans att förverkliga mina drömmar i mer än trettio år, jag fick vara sjuksköterska före, under och efter kriget, i några år men sedan satte jag mig ner och skrev. Ah, just det, min kusin konverterade till nazist eftersom det fanns ett par bröder i Northeim som han verkligen avgudade, han gjorde precis allt de gjorde. Några år efter att nazisterna varit vid makten hade han arbetat sig upp och blivit en tvättäkta nazist, han hade fått jobb i underrättelsetjänsten för Gestapo, blev befordrad och fick åka utomlands för att arbeta där. Har aldrig hört av honom igen, vet inte om han är död eller fortfarande lever. Ursula, min moster är död och hennes sista ord var att hon förlåter hennes son, så om du fortfarande lever så ska du veta att din mor har förlåtit dig för det du gjort. Min vän som var jude försökte rymma men han blev gasad i Auschwitz.

- Ok, måste dra snart  *gäsp* berätta varför det slutade som det gjorde.

- De allierade kom helt oväntat på en plats där tyskarna inte väntat sig och de kom med över två miljoner soldater och ett mycket stort arsenal. De vann stor mark hela tiden och kom djupare in i Tyskland varje dag. Samtidigt kom Sovjet från andra sidan Europa och marscherade mot Tyskland. Hitler blev rädd och började kalla in sextonåringar i kriget och tog sedan stridsvagnar för att möta fienderna men de var bättre utrustade och vann självklart kriget. Då fick Hitler höra grejer om det och tog självmord med sin nyblivna fru, Eva, det gjorde så att folket gav upp och då slutade kriget i väster.

- Så där, nu springer jag bort och lycka till med boken :)

Det är roligt att se ett barns leende i dessa bistra tider

Maria Bruyker

15 september 1939

Jag kommer ihåg när stridsvagnarna körde iväg och bombplan som flög mot Warszawa, de såg ut att vara helt orubbliga, vilket de faktiskt var. Jag tittade på farkosterna med beundran, de var magnifikt konstruerade och skulle uppfylla deras syfte, att döda, utan svårighet i Polen. Den tanken gjorde mig sorgsen, så många polska människoliv skulle gå till spillo eller förändras radikalt tack vare dessa uppfinningar. Jag undrade vad ingenjörerna tänkte när de konstruerade farkoster, vars uppgift var att förinta och förstöra. Satt de och räknade på som vanligt och försökte ignorera faktumet att det dem byggde skulle döda hundratusentals människor eller var de mycket medvetna om det och gjorde sitt bästa för att effektivisera sina apparater?

Väldigt få tyska soldater hade skadats eftersom de polska soldaterna inte hade ett modernt krigsmaskineri och därför hade därför ingen chans att kunna stoppa invasionen. Dock fanns några få modiga själar som försökte attackera tyska stridsvagnar och soldater med vapen som användes under medeltiden, alltså lansar och svärd, men de blev oftast nermejade av fotsoldater innan någon skada hade skett.

Ett undantag var en gammal, polsk man som för tre dagar sedan hade lyckats slå till en soldat i huvudet med en lans så att han fick en hjärnskakning. Ett ögonblick senare sjönk mannen ner på knän och verkade be om ursäkt till den medvetslöse soldaten och hade då blivit skjuten med fem skott i axeln av en annan soldat i närheten. Jag rusade fram mot den gamle mannen och krockade nästan med Trina Thielenhemme, som också hade sprungit fram, sedan vände jag mig om och schasade bort soldaten som hade skjutit polacken och andra män som hade kommit fram för att se vad som hade hänt. Jag återvände mycket snabbt till Trina, hon hade redan tagit fram linnétyg och försökte torka bort blod från den gamle mannen men det kom alltid mer och mer. Utan att säga ett ord avlägsnade vi alla fem kulor och försökte stoppa förblödningen. Men det gick inte; han dog. Vi flyttade genast vår uppmärksamhet till den tyske soldaten och skötte om hans hjärnskakning.

När soldaten slog upp ögonen lämnade vi över ansvaret om honom till en annan sjuksköterska och började återigen vandringen mot Polens hjärta. Trina och jag gick i tysthet; jag grubblade över att vi inte varit framgångsrika i att rädda den gamle polackens liv. Han hade varit oerhört modig då han ensam hade attackerat en tysk soldat och var samtidigt mycket empatisk eftersom han genast släppt sitt vapen och bad om ursäkt för sin handling, jag tror det var för att han tyckte det var fel att skada en annan person. Det var synd när personer som han dog, världen behövde verkligen fler som honom. Trina verkade djupt försjunken i tankar hon med och jag började misstänka att hon också sörjde den döde mannen.

15 september

När nyheterna om att Frankrike och England förklarat krig mot Tyskland nådde fram, kändes det som om mitt hjärta plötsligt stannade till och det var som en upprepning av historien, som början av förra kriget. Jag höll nästan på att brista i gråt eftersom jag såg framför mig brevet där det stod att far var död, mor när hon hade slutat andas och Ursulas mörka ögon som alltid blev sorgsna när någon nämnde förra kriget. Men jag höll tillbaka tårarna, jag fick absolut inte visa hur mycket jag avskydde krig.

Halva Polen är numera Tysklands, eftersom de har gett upp, och resten tillhör Sovjet p.g.a överenskommelsen. Det är bra för då behöver inte så många fler dö dock kommer judar att lida och hamna i koncentrationsläger som man redan har börjat bygga. Efter all denna tid har jag svårt att tro att antisemismen är så stark att man dödar judar; det är svårt för mig att förstå att många känner sådan blodtörst mot dem, kanske för att jag aldrig känt något hat som kan mäta sig med deras. Sedan är det helt otroligt hur folk kan strunta i logiska förklaringar genom säga att allt dåligt är judarnas fel och prisa Hitler och Herren för allt bra.

En ljusglimt i dessa mörka tider är att jag misstänker att Trina, i likhet med mig, avskyr Nazismen eftersom hon inte verkar tycka om att Tyskland invaderar andra länder. Jag är dock inte helt säker och vill inte riskera att bli rapporterad om jag har fel.

1 maj 1940

Tyskland har ockuperat två nordiska länder, Danmark och Norge. De har gjort det för att säkra passagen för järnmalmen i Sverige. Danmark var alldeles för dåligt rustad för att kunna strida mot tysklands armé mer än några timmar och var därför tvungna att acceptera kraven som tyskland hade ställt och ett samarbete mellan de två länderna påbörjades. Norge sa nej och förklarade krig mot Tyskland, de fick lite hjälp av Frankrike och Storbrittanien då de sände några trupper, dock hjälpte det inte eftersom Norge sedan föll och togs över av Tyskland.

Jag har varit kvar i Polen sedan landet annekterades; jag har inte gjort särskilt mycket, bara plåstrat om några polacker som ska skickas till koncentrationsläger för att arbeta. Jag vet att de aldrig kommer komma ut igen men jag tyckte det verkade snällt att göra så att de inte var skadade när de arbetade för då skulle de inte ha det lika ont. De gav mig alltid onda ögat närhelst de såg mig och jag klandrar dem inte; jag har inte gjort något av värde för att rädda deras liv dock visste de inte hur stor min önskan om det var.

Tyskland har bestämt sig för att det är dags att anfalla Frankrike och jag har tillkallats för att återigen ta hand om krigsskadade. Trina ska också följa med så jag känner åtminstone en person. När vi skulle åka dit reste vi genom Tyskland, det kändes bra att förstå vad människorna sa för i Polen hade jag bara förstått några få ord. Olyckligtvis passerade vi inte Northeim och jag fick inte chansen att se min familj eller mina vänner. Dock har jag fått ett brev från Jakob, han skrev att han har blivit omflyttad till Norge för att rapportera om grejer där.

25 maj

Frankrike har kapitulerat men denna ockupation var mycket blodigare än de i Polen, Norge och Danmark. Radiopratarna är oerhört glada p.g.a detta och det verkar vara det enda de pratar om nuförtiden, dessutom prisar de Hitler för hur briljant han har planerat angreppet. Såg führern häromdagen när han klev av ett tåg och han var så glad att han började dansa lite, soldater jublade men jag stod bara vid sidan om och var äcklad, dels för att det verkade som om Hitler älskade krig men främst för hans fula mustach såg förjävlig ut.

Trina och jag har gjort något som är oförlåtligt, vi har dödat en människa; eller rättare sagt vi gjorde ingenting för att rädda en människa. Bruno Grantz, en överbefälhavare, hade blivit knivhuggen av någon galning och han fördes till oss. Hans skador var allvarliga men det skulle vara enkelt att sy ihop såren. Bruno verkade ha storhetsvansinne och babblade på om hur han skulle bygga koncentrationsläger som skulle döda de som var där på ett effektivt sätt. Jag tittade bara på honom och undrade hur många liv jag skulle kunna rädda om han dog, sedan vände jag ryggen till och gick därifrån. Trina gjorde detsamma och när folk frågade oss varför han dog sa vi bara att han hade varit bortom räddning och förblödit. Sedan brändes hans kropp upp och bevisen för vad vi hade gjort brann upp med honom.

Japan har gått med i pakten som Tyskland och Italien har. Tyskland bombar bombar storstäder i Storbrittanien i ett försök att erövra landet.

1941

Tyskland har slutat med flygbombningarna eftersom det har rapporterats om att det inte fungerade som man ville då människor i London helt enkelt sökte skydd i tunnelbanorna. Därför har Tyskland nu vänt sin uppmärksamhet mot Sovjetunionen istället eftersom Balkan redan är tyskt. Även denna gång har jag blivit tillkallad att arbeta för armén, Trina kommer inte följa med mig nu; vilket jag sörjer djupt, det var trevligt med hennes sällskap.

Det verkade vara en stor överraskning för den sovjetiska armén när Tyskland bara marscherade in. Stalin hade antagligen trott att överenskommelsen fortfarande gällde så de var inte bra förberedda, Tyskland kunde därför ta över stora landområden på mycket kort tid men innan den tyska armén skulle attackera Moskva fick jag ett brev där det stod att Jakob hade dött så jag bad om tillåtelse att få återvända till Northeim för att vara närvarande på hans begravning. Jag fick det och dagen jag skulle resa märkte jag att det var väldig kallt ute.

När jag reste grubblade jag om och om igen över "mordet". Jag var besviken över mig själv eftersom jag sänkt mig till Hitlers nivå genom att döda en människa. Jag borde ha agerat annorlunda, räddat honom och skickat honom till fängelse, som om han skulle göra det... Men jag tilltalade alltid mig själv om att det jag gjorde rättfärdigades av jag hade räddat tusentals andra människor genom att handla som jag gjorde.

När jag kom fram till Northeim hade det visat sig vara ett fel eftersom Jakob inte hade dött utan att uppstått ett fel och att en annan Jakob hade dött och jag blev lättad men ändå lite arg då all sorg hade varit i onödan.

Nåja, striden i Moskva har inte gått så bra eftersom det är vinter och de tyska trupperna hade inte vinterkläder, dessutom var det väldigt svårt att starta stridsvagnarna när det var minus trettio grader. Sovjetiska soldater som ännu inte joinat kriget mobiliserade sig till Moskva för att försvara staden med nya stridsvagnar och tvingade bort tyska soldater.

1942

"Ni behöver inte åka någonstans, ert nya arbete är här, i Northeim", jag blev lättad när jag fick höra att jag slapp flytta runt i Europa och se alla hemskheter som fanns där. Dessutom orkade jag heller inte; det var väldigt slitsamt att flytta från stad till stad varje dag, speciellt när alla sevärdheter var nedbombade. Mitt nya jobb var att ta hand om och rehabilitera soldater som skadats; de som åter ska lära sig gå eller de som inte kunde se längre. Det är flera gånger bättre än att amputera av någons arm hundra meter från krigsfältet.

Jag tror att en annan anledning för att jag fick stanna kvar här för att de inte hade råd med bränsle för att transportera soldater och sköterskor fram och tillbaka, särskilt när de behövde tågen till att frakta judar till koncentrationsläger. Men Hitler och hans män skickar inte alla personer till koncentrationsläger med hjälp av transportmedel, de tvingar de flesta att gå hela vägen dit under uppsikt av soldater. De flesta dör under de långa vandringarna men det är väl det som är meningen med att låta folk gå(och att spara bränsle).

Ursulas liv har också förändrats, hon har fått ett fosterbarn från Polen som är tretton år. Barnet heter Adolf Joseph Heinrich Bruyker men det är inte hans födelsenamn utan namnet han fick när han blev omhändertagen av Tysklands armé under invasionen av Polen p.g.a hans ariska utseende. Han talar väldigt lite tyska så därför måste Ursula och jag ofta göra gester för att han ska fatta vad vi menar och han måste göra detsamma. Han pratar inte om sig själv och går nästan aldrig ut, antagligen för att han är rädd för tyskar. Det märks att han saknar sin familj i Polen och jag hoppas kriget tar slut så att han kan återförenas med dem.

1943

Det blir allt svårare att överleva vardagen, mat, kläder och andra nödvändigheter har blivit dyrare och mer svåråtkomligare eftersom armén får en stor del av det som odlas m.m. Vi ransonerar och konserverar det vi får tag i inför vintern dock betyder det att vi oftast får gå runt med kurrande magar. I radion hurrar pratarna och säger att kriget är framgångsrikt och att Tyskland fortsätter vinna mer mark för lebensraum men jag är tveksam till det, varje dag kommer brev till grannar om att deras nära stupat i kriget, man kan höra deras jämrande röster på kvällarna. Hur kan vi ha övertaget om tusentals tyskar dör varenda dag?

Adolf har gjort stora framsteg i att lära sig prata tyska. Ursula, som är gammal och trött har sagt upp sig från sitt jobb och ägnar numera all sin tid åt att uppfostra Adolf och lära honom läsa. Det går bra och han lär sig något nytt för varje dag som går. Själv lär jag honom räkna, skriva berättelser och namnen på fåglar. Han tycker om fåglar och kan härma olika arters röster utan problem. Det är roligt att se ett barns leende i dessa bistra tider.

1944

Storbrittanien hämnas på Tyskland genom att bomba städer, precis som Tyskland gjort några år tidigare. En av städerna är Hannover, staden som jag växte upp i! Jag sörjer invånarna där och ber för att mina gamla vänner där inte har dött eller skadats. Eftersom Hannover inte är långt ifrån Northeim har vi bestämt oss för att vidta en försiktighetsåtgärd som går ut på att vara i källaren så mycket som möjligt ifall britterna skulle bomba Northeim. Det var bra av oss då en bomb slog ner strax utanför Northeim, alldeles i närheten av skjulet, tror jag. Vad jag vet omkom ingen.

Svält ser man vart man än går utanför vårt hus. Medicin på sjukhuset framställs inte i laboratorer utan från kittlar. Ingredienserna är örter som vi sköterskor kan få tag i. De flesta av örterna har ingen verkan alls utan fungerar mer som ett placebo för att få patienterna att ska ha kvar hoppet om att få leva. Det droppar in fler människor för varje dag och arbetsbördan är enorm.

Desertörer och människor som flyr passerar Northeim, och de blir fler ju hela tiden. Några av dem knackar på vår dörr och ber om mat och en säng att sova i för natten. Så vekhjärtliga som Ursula och jag är kan vi inte säga nej. Vi ger dem en bit bröd och säger åt dem att ge sig av innan soluppgången. Adolf sätter inte en fot utanför källardörren när desertörer med soldatuniformen är i huset; han säger att han blir påmind om soldaterna som stormade hans hus i polen för att föra honom till Tyskland.

1945

En natt stormade två soldater in och försökte tvångsrekrytera Adolf till armén. Ursula och Adolf klamrade sig fast vid varandra men soldaterna var starka och lyckades dra iväg honom till hallen. Jag sprang in i köket och letade efter en kökskniv men jag hittade ingen. Sedan såg jag en stekpanna, tog tag i den och slog den i skallen på de båda soldaterna. Man hörde skallbenen knaka och de föll för att aldrig mer resa sig upp igen. Två liv till. Tre liv sammanlagt. Jag var en mördare.

Vi pratade aldrig om det som hände den natten. Vi hade inga "gäster" så det fanns inga andra som visste om det jag gjorde. Hoppades jag. De kunde trots allt ha blivit beordrade att omhänderta just Adolf Joseph Heinrich Bruyker men han hade inte joinat armén än och soldaterna är borta, något måste ha hänt i familjen Bruykers hus. Skicka dit soldater för att undersöka platsen. Åh herregud vad paranoid jag är. Det är krig, de har inte råd att slösa soldater på sådant trams fast ändå har de fortfarande råd att fortsätta bygga koncentrationsläger i raskt takt och driva dem.

Maj

Radiopratarna har tjatat i månader om hur bra kriget även efter den store führerns bortgång. Jag har inte trott på det de har sagt om att kriget gått bra, "dödsbreven", som vi i Northeim kallade dem, var ett tydligt bevis på hur dåligt det faktiskt gick i kriget. Men ändå kom krigsslutet som en chock; jag trodde de skämtade och Ursula, Adolf och jag beslöt oss för att stanna kvar i källaren några dagar till.

Efter några dagar gick vi upp och tittade ut genom ett fönster. Soldater hade återvänt. Det var då det slog mig att kriget verkligen var över. Äntligen.

Hur långt ska denna galenskap sprida sig?

1934

Jag sjönk ner i soffan på sjukhusmottagningen och blundade. En av mina patienter hade just dött. Det var en flicka som hette Wendela, hon hade slagit i huvudet och fått en svår hjärnskakning. Hon hade varit inlagd på sjukhuset i två dagar och hennes familj, som uppenbarligen var väldigt fattiga, hade spenderat all deras tid vid hennes sida men de borde de inte ha gjort eftersom de inte fick pengar för det. Jo, efter två dagar hade de inte råd med den dyra sjukhusnotan och chefen för sjukhuset beordrade oss att inte ge Wendela den tillsyn hon behövde, vilket ledde tilll hennes död. Det hade inte hänt om hade varit av den "ariska" rasen men hon var judinna och täcktes därför inte längre av sjukvårdsförsäkringen. Det är Tysklands nya führer, Hitler, som bestämt det.

Wendelas familj gick förbi mig och jag såg att modern betraktade mig med frågande ögon. Jag undvek dem så gott jag kunde då jag inte ville få fler skuldkänslor än jag redan hade. Jag visste mycket väl att jag kunde ha gott längre för att hjälpa Wendela men hade avstått, kanske p.g.a rädsla eftersom min egen kusin hade fått en betydelsefull roll i Gestapos "systerorganisation"

Jakob är ökänd för att vara effektiv och ta sitt jobb på största allvar, så det var inte särskilt förvånande när han blev utnämd till Northeims representant för Sicherheitsdienst, NSDAP:s säkerhetsunderättlesetjänst som lydde under SS. Jakobs enda arbetsuppgift var att ta emot tips om folk som hade kritiserat NSDAP eller någon av partimedlemmarna och föra dem sedan till Berlin. Jag vet inte vad som händer där men väldigt få kommer tillbaka och de säger ingenting.

Jag kanske låter väldigt paranoid nu men jag är nästan tvärsäker på att min egen kusin skulle ange mig om jag sa något kritiskt om NSDAP så jag måste vara försiktig för annars kommer jag också att föras bort.

1935

Saar-området har återlämnats till Tyskland! Saar-området är rikt på kol och blev franskt som en del av skadeståndet men i Versailleavtalet stod det att invånarna i Saar-området skulle ha en omröstning femton år efter att avtalet skrevs under om det skulle bli tyskt igen. Hela 90% röstade för. Jag och Jakob blev upprymda när jag fick höra dessa nyheter eftersom det bodde tyskar där som mot sin vilja blivit medborgare av ett annat land men nu kunde de återigen kalla sig tyskar. Men sedan försvann mitt glada humör, Hitlers dröm om lebensraum gick i den riktningen han ville, vilket var motsatt riktning för mig. Dock fortsatte jag låtsas vara glad för att Jakob inte skulle bli misstänksam.

Hitler har infört allmän värnplikt och ett flygvapen som en del av upprustnaden av den nya armén. I den får dessutom bara ariska män tjänstgöra i. Jag trodde först att alla judiska familjer skulle bli överlyckliga av det men tänkte sedan på hur alla trakasserar dem vart de än går. Nürnbergslagarna har inte gjort saken bättre, judar har förlorat medborgerliga rätter, som att det blir förbjudet med intima relationer och giftermål mellan judar och "riktiga" tyskar, judar får heller inte längre arbeta inom den offentliga sektorn eller rösta. Man märker av denna orättvisa vart man än går, i sjukhuset får arier förtur även om en jude har livshotande skador och personer ropar glåpord åt judar på gatan.

1936

De olympiska sommarspelen har hållits i Berlin. Det hade man bestämt för redan fem år sedan men förra hösten ville många från andra länder(i mars hölls stora anti-nazistiska demonstrationer i New York) att OS i Berlin skulle bojkottas p.g.a Nürnberglagarna och antisemitismen. Då bad den olympiska kommitén att tyskarna skulle tona ner sitt hat mot judar och de gjorde det genom att ta ner skyltar med antisemitiskt budskap m.m. Hitler använde OS-spelen för att visa upp Tyskland för resten av världen och många blev positiva mot ordningen som rådde där.

Hitler har ockuperat Rhenlandet, vilket har gjort honom populärare och stärkt honom. Trupperna som invaderade Rhenlandet möttes av invånarna där med jubel och de mötte inga hinder, även om Västmakterna hade protesterat mot denna aktion.

1937

Tyska judar som kan härmed släppas från häkten och koncentrationsläger om de lovar att emigrera men om de återvänder förs de omedelbart till koncentrationsläger.

Hitler har sagt att Versaillefördraget har upphört och att Tyskland nu är jämställt med alla andra länder men det låter lite misstänksamt när han har invaderat områden som tillhör andra länder dock kan det stämma eftersom inga länder har ingripit, bara protesterat. Hitler och hans militärledning har planerat att utöka livsrummet för arier och det genom att invadera Hitlers hemland, Österrike, och Tjeckoslovakien.

1938

Tyskland har gjort Tyskland ännu större genom att ockupera Österrike. När Tysklands soldater marscherade in i Österrike blev de hyllade av de flesta invånarna där. Jag vet inte riktigt anledningen till varför dem hyllade dem. Kunde det vara för att de tyckte deras regering misskötte deras jobb och ville ha en ny, att de tyckte om den nazistiska ideologin eller var det helt enkelt för att Hitler ursprungligen var från Österrike? SS gjorde en utrensning av Österrikiska politiker som satt i regeringen och tillsatte nya som utan tvekan skulle lyda Hitler och aldrig någonsin ifrågasätta honom.

Samtidigt som Hitler invaderade Österrike hade Chamberlain, Daladier, Hitler och Mussolini samlats för att lösa grejen med att Hitler invaderar och övertar mark som tillhör andra länder. Hitler sa att om han fick Sudettlandet(där en stor del av befolkningen var tysktalande) skulle han sluta att invadera andra länder och han fick som han ville genom att hota med krig. Det är det som kallades Münchenavtalet. Jag vet inte riktigt Chamberlain och Daladier gick med på det, hade de inte hört honom uttrycka att han ville ta över en stor del av Östeuropa och att det inte bara bestod av Österrike och Tjeckoslovakien?! Jag förstår att de var rädda för att ett nytt krig ska utbryta om inte Hitler får som han vill men nu har det väl ändå gått för långt. Hitler är som ett bortskämt barn medan Daladier och Chamberlain i princip är föräldrar som ger sitt barn vad den än vill ha för att undvika konflikter.

Föraktet bara ökar mer och mer för varje dag. I Rumänien har en antisemitisk regering tillträtt. Judarna där har förlorat sina minoritetsrättigheter och en del har till och med blivit av med sitt medborgarskap. Dessutom förstörs synagogor i München, judiska  förbjuds att gå i tyska skolor och judar tvingas tvätta gator i Österrike medan nazister och "vanliga" medborgare tittar på. Hur långt ska denna galenskap sprida sig?!

Januari - Augusti 1939

Tyskland har ingått i en allians med Italien som kallas Stålpakten, den går ut på att om en av länderna hamnade i krig skulle det andra landet hjälpa till så snabbt som möjligt. Sovjetunionen och Tyskland har skrivit under ett avtal om att de inte ska angripa varandra militärt. Det ger Tyskland möjlighet att överta Polen utan att bli attackerade från öster, så länge dem delar med sig av Polen till Sovjet. När Jakob var full och hade han råkat slänga ur sig att det också fanns en hemlig del där de båda länderna hade delat upp Östeuropa mellan sig; alltså att Sovjetunionen skulle få annektera Östra Polen, Finland, Estland, Lettland, Litauenoch Bessarabien medan Tyskland fick ta över Västra Polen.

1 September 1939

För några dagar sedan blev jag tillkallad att hjälpa den tyska armén genom att lämna mitt vanliga jobb och arbeta som en sjuksköterska för armén istället. Jag tackade snabbt ja eftersom jag var alldeles för rädd för att säga nej och riskera att hamna i koncentrationsläger. Om några timmar ska vi gå över gränsen till Polen, bryta Münchenavtalet och därmed påbörja ett krig. Jag hoppas att jag kommer klara mig undan det levande.

Han har avlägsnat demokratin i små steg

Maria Bruyker

1924-1929

Vi har äntligen flyttat ifrån skjulet! Det kändes helt omöjligt att flytta när det var hyperinflation men när den nya valutan infördes och USA lånade ut pengar till Tyskland tog det mindre än ett år för oss att spara ihop tillräckligt med pengar för att ha råd att flytta. Vi flyttade in till ett hus som låg väldigt nära torget i centrala Northeim. Huset hade varit en gammal affär som sålde koshermat men eftersom judarna, som ägde affären blivit trakasserade av de extremt antisemitiska i staden, var de väldigt angelägna om att flytta därifrån. De sålde huset till oss för ett hyggligt pris och vi flyttade in. Jakob föreslog att vi skulle avlägsna skylten som indikerade att det var kosheraffär; vi ville ju inte dra till oss judefientliga Northeimbor även om det var uppenbart att vi inte var judar.

För något år sedan hade Hitler blivit åtalad för högförräderi och dömdes till fem år fängelse. Jag blev förvånad när jag hörde han bara fick fem år efter att ha utfört något så dramatiskt som Ölkällarkuppen men han lyckades försvara sig genom att säga att than gjorde det för sitt fosterland och framstod då som en patriot. Domstolen trodde nog att de skulle bli ifrågasatta om de dömde en patriot till ett hårdare straff och därför han fick det mildaste straffet; nämligen fem år i fängelse. NSDAP förbjöds också. Nio månader senare cirkulerade det många rykten om att Hitler hade rymt men han hade visst blivit frisläppt.

När han var fängslad var han produktiv, han skrev en bok som heter Mein Kampf. Johannes Haffner trodde inte Voss bokhandel skulle sälja den men det gjorde den och jag köpte ett exemplar. Heinrich Voss blev munter när jag köpte den, jag grubblade lite över det men slutade sedan när jag läste Mein Kampf. För mig var boken motbjudande, ointressant och dåligt skriven så därför blev jag nästan chockad när jag fick reda på att Jakob spenderade sina kvällar med att läsa den om och om igen. Han hade blivit rejält uppläxad av Ursula när jag berättade om att han deltagit i en NSDAP-demostration men jag kanske inte borde ha blivit överraskad då jag visste innerst inne att han fortfarande höll med Hitler och hans ideologi.

De goda tiderna har tagit slut, börsen har kraschat och alla är oroade över pengar... igen. Min vän Moritz Kleinst, ägare av sockerraffinaderiet, har varit tvungen att avskeda mer än hälften av hans arbetare, inklusive Jakob som jobbade där, och han måste antagligen säga upp fler annars kommer han gå i konkurs. Det känns som om man har åkt tillbaka i tiden.

1930-1931

Jag hade rätt om Jakob. Han hade verkligen fallit för Nazisterna, jag anade det förut men nu var det klart. Några veckor efter att han blivit askedad rusade han ut och kom tillbaka med en brunskjorta, som var NSDAP:s uniform, och en svastika; deras symbol. Det var tydligt att Jakob hade slukat allt som det extremistiska partiet stod för. Han hängde alltid med bröderna Walter och resten av "dem".

När Northeims egna Stormavdelning startades, var Jakob en av de första som rekryterades, han gick runt i staden med sin nyfunna arroganta attityd och var hänsynslös när han spöade judar och kommunister. Efter ett tag trappades det upp och SA klådde upp personer som de misstänkte stödde någon av nazimens fiender. Det plågade mig att se honom komma tillbaka till huset med ett leende och blodstänk på hans skjorta samtidigt som han förbannade kapitalisterna som bodde i staden. Jag undrar hur Ursula kände sig; hon sa aldrig eller gjorde utan iakttog bara sin son med en uttryckslös min men jag tror hon var väldigt, väldigt besviken, hon hade inte uppfostrat honom att bli det monster han numera var.

Det har även varit ett val. Nästan en femtedel av alla Northeimbor röstade på NSDAP. Jag var mållös när jag fick höra det. Det första jag tänkte var att det hade varit ett valfusk men det stämde inte... så många hade faktist röstat på dem. Jag försökte tänka ut anledningar till varför de gjorde det. Kunde det vara för att borgmäster Eckhardt var nazist sedan två år tillbaka och att folk kände sig manade att rösta som han? Var det att folket höll med NSDAP:s ideologi och faktiskt trodde på allt de sa? Eller kunde det vara skräck för att bli förföljd SA om man inte röstade det parti som de ville att man skulle rösta på?

Jag hade tänkt rösta blankt men efter en hel del tänkade röstade jag på socialisterna. Jag gjorde det för att irritera Hitler, han tyckte säkert inte om när man röstade på en av hans mest konkurrenskraftiga motståndare.

1932

Hitler har varit här i Northeim och talat. Alla i staden stod på torget och lyssnade på honom. Han pratade om det man alltid hör hans anhängare prata om; patriotism och landets räddning, det kommunistiska hotet och kapitalisterna, arier och lebensraum. Jag kommer ihåg att jag kollade på personerna runtomkring mig. Jag tyckte verkligen synd om dem. Jag stannade inte kvar tills Hitler var klar utan smög därifrån när jag trodde att ingen skulle märka något, ingen gjorde det vad jag vet. De var antagligen för absorberade av vad Hitler sa för bry sig om sin omgivning eller mig.

1933

En ny rikskansler har tillträtt; Adolf Hitler. För många var det goda nyheter men för mig var det bara dåliga. Han har avlägsnat demokratin i små steg på ett sätt som gör att folket inte märker något. Det hela började med att någon tände eld på riksdagshuset, man anklagade en kommunist för det men jag tror inte riktigt på det eftersom bara några dagar efteråt tillträdde nya lagar in som gjorde det möjligt för Hitler att fängsla sina politiska motståndare. Senare förbjöds alla partier förutom NSDAP och därmed försvann också demokration. Jag tycker det är skrämmande att ingen ifrågasatte det men vad ska man göra när de styrande har upprättat koncentrationsläger för de som tror eller lever fel.

På sjukhuset fick vi i uppgift att sterilisera personer som bar på ärftliga sjukdomar, var handikappade eller av annan ras än arie. Hela veckan utfördes tvångssteriliseringar men jag var inte närvarande därför att jag låtsades vara sjuk. I två veckor satt jag och läste böcker som borde ha bränts på bål. Jakob hade kommit in i mitt rum och letat efter böcker som var "fel" men han hittade inga då jag hade bytt framsida på dem och han hade varit alldeles för upptagen för att titta på innandömet. Jag undrade om alla nazister var lika enfaldiga.

Båda sidor hade börjat ropa förbannelser

Maria Bruyker 
11 oktober 1923

Har blivit så fruktansvärt trött på Weimarrepubliken. De har skapat denna inflation som gjorde fyra års besparingar för ett nytt hus helt värdelösa. Var de verkligen tvungna att trycka upp nya sedlar för ge protestanterna i Ruhr lön? Antagligen, annars skulle väl befolkningen inte bibehålla det passiva motståndet mot de franska och belgiska trupperna. Men om de inte hade gjort det hade Ursula, Jakob och jag bott någon annanstans med mer utrymme.

Jag känner mig sviken av regeringen för en annan anledning med; jag har hört många rykten om att de förrådde oss under kriget för sin egen vinning. Jag önskar att någon skulle störta dem och återupprätta kejsaren då det var bättre när han ledde landet.

Folk klagar om att allt är judarnas och kommunisternas fel men jag kan bara hålla med om att det är de sistnämndas fel. Känner en jude som heter Daniel och det är inget fel på honom eller hans familj. Han passar in perfekt i Northeim både när det gäller utseende och personlighet. Detsamma gäller många judar i staden. Det enda som skiljer dem åt från oss andra är deras seder och tro.

Kommunisterna är det fel på. De vill att alla ska äga allt tillsammans och att man ska få efter behov. Det låter helt vansinnigt! Hur hade de tänkt att det skulle gå till? Det kommer aldrig att fungera då några, exempelvis de styrande, säkerligen kommer att utnyttja systemet och kräva mer mat och pengar men ändå så fortsätter de. Till på köpet så försöker de sprida kommunismen till resten av Europa, vilket bara ökar fientligheten mot dem.

Jag har jobbat lite på bondgårdar och åkrar den senaste tiden för att tjäna pengar men blev avskedad för ungefär två veckor sedan för att bönderna inte hade råd att betala lön. Ska skaffa ett jobb inne i Northeim om någon vecka.

1 november 1923

Jag har spenderat mer än en vecka på att leta efter jobb och det har varit helt meningslöst eftersom jag fortfarande är arbetslös. Har sprungit kors och tvärs mellan affärer men finns ingen tjänst man kan få. Hur ska jag kunna betala för bröd som numera kostar tre miljader mark om jag inte har ett jobb?

Jag fick iallafall bröd när jag besökte Wenkel und Lewald. Det var en lång, lång kö utanför bageriet. De flesta var inte kunder utan arbetsökande, precis som mig. När det var min tur att fråga så skakade Heinrich och Theodor bara på huvudet, det var väldigt uppenbart att de gärna hade gett några småjobb men de kunde inte eftersom de skulle gå i konkurs då. Heinrich började plötsligt le och la bröd fram bröd på bordet. Jag iakktog honom noga samtidigt som han mimade "varsågod". Jag nickade ett tack och stoppade sedan brödet i jackan.

När jag gick ut fick jag nästan en hjärtattack. En grupp nationalsocialister stod och demonstrerade. Jag kände igen de flesta stod och skrek men det som chockerade mig mest var Jakob som stod mitt bland dem. Han hade lovat Ursula att inte skulle ta efter bröderna Walter med att demonstrera men ändå stod han där och uttryckte sitt hat mot judar, kommunister och politikerna som styrde landet.

Några ögonblick senare dök kommunister upp och jag kände på mig att det skulle bli blodigt. Jag försökte tänka ut ett sätt att lura Jakob ur gruppen men jag kunde inte komma på något. Båda sidor hade börjat ropa förbannelser och alla försökte trycka undan personer som stod framför dem ur den egna gruppen för att stå i fronten, vilket gynnade mig då Jakob blev knuffad till utkanten. När han väl var där rusade jag fram och praktiskt taget släpade honom till skjulet. Det var lättare än jag trodde; kanske för att ursinnet jag kände gjorde mig starkare.

13 november 1923

Jag har fått ett jobb! Olyckligtvis är det inte ett jobb där jag får använda mina författaregenskaper men ändock får jag hjälpa folk; jag har blivit en sjuksköterska. Det var tack vare Ursula. Hon lyckades övertala hennes chefter att anställa mig eftersom jag inte behövde utbilda mig då jag i princip hade gjort det i nio år(igen, tack vare Ursula).

När jag hade rast hörde jag två sjuksköterskor prata om en man vid namn Adolf Hitler som var partiledare för NSDAP. Han var en utomordentlig talare som verkade kunna få vem som helst med på hans sida. Hitler skyllde allt som hade hänt under kriget på judarna, kommunisterna och den orättvisa Versaillesfreden.

Men han var visst också galen eftersom när Bayerska regeringen var i ölkällaren Bürgerbräukeller och höll tal rusade Hitler in och avfyrade ett skott och skrek något om att han skulle skapa en ny regering och styra den. Dagen efter marscherade han med tretusen SA-anhängare mot krigsdepartementet men de kom inte fram för soldater stoppade dem och de började skjuta mot varandra. Hitler flydde men han greps för någon dag sedan och blev anklagad för landsförräderi.

Jag tycker det är bra att någon försöker förändra Tyskland och förbättra landet men Hitlers ideologi känns inte rätt på något sätt. Jag har ingenting emot att den är fientlig mot kommunismen men jag stör mig oerhört mycket mot det antisemitiska i NSDAP jag alltid tänker på Daniel och på faktumet att han är precis som oss andra tyskar, med undantag för att han är jude men det märker man ju knappt.

Vem är Maria Bruyker?

Jag heter Maria och är sexton år. Jag bodde i Hanover men när min far blev skjuten och avled i början av kriget och när mor dog av sorg strax efter hans död, tvingades jag flytta till Northeim för att bo hos min moster Ursula och min kusin Jakob.

Jag tycker inte att jag har förändrats särskilt mycket sedan jag flyttade till Northeim. Mina intressen är fortfarande desamma; läsa, dagdrömma och fågelspana men min syn på livet har dock blivit bistrare. Mycket bistrare. Det är väl vad man kan förvänta sig när man är föräldralös. I skolan brukar jag vara för mig själv och konverserar helst inte med andra förutom Jakob. Emellertid tar jag skolan på allvar och arbetar flitigt då jag skulle vilja bli en författare. Jag älskar verkligen att använda min kreativitet och uttrycka mina åsikter och tankar genom att skriva. Dessutom är det lockande att jag skulle kunna försörja mig genom det.

Ursula är en änka och arbetar som sjuksköterska, de flesta av hennes patienter är soldater som skadades under kriget. Hon säger inte mycket och jag har aldrig sett henne le men ändå tar hon hand om mig som om jag vore hennes eget barn. Jakob är tre år yngre än mig och är nästan sin mors motsats eftersom han ler hela tiden och pratar utan stopp. Vi bor i ett fallfärdigt hus i utkanten av staden. Men jag tycker huset egentligen borde kallas för ett skjul då det bara finns tillräckligt med plats för att vi tre ska kunna ligga raklånga.

Ett stenkast från vårt skjul finns ängar och lite längre bort finns två dussin träd som i princip är omringade av åkrar. Jag brukar sitta under träden och drömma mig bort. Bort från Northeim och tillbaka till Hanover. Jag undrar ständigt hur mitt liv hade sett ut om mina föräldrar fortfarande var kvar även om jag inte är missnöjd över mitt liv för tillfället. Det är bara det att jag saknar dem så förfärligt mycket ibland. Jag saknar hur far, som varit en matematiker, alltid började svamla om komplexa, matematiska problem vid middagsbordet och mor som jämt småskrattade åt det. Det enda jag har kvar från dem är fars anteckningsbok, ett fotografi och minnen.