Epilog: Theodor Lewald

Jag är en 32 årig person som bor i sydöstra delen av Tyskland. Jag arbetar inom familjekällor. Jag letar t.ex. upp gamla familje saker. Det kan vara allt ifrån en familjemedlem till en ägodel.

Jag har arbetat med det i nästan 8 år nu. Jag arbetar med sådant eftersom jag tycker att det är kul. Det är väl kul att hitta en persons t.ex. bror?

För ett halvt år sedan så började jag leta upp min egen familjs ägo delar. Jag hittade nyligen en dagbok som skrevs utav min gammel farfars bror.  Den beskrev hans tid under andra världskriget. Den har inte ett riktigt slut, det sista han skrev är att han blev inkallad till ett duschrum med massa andra i auswitch.

Det står även att han inte var så involverad i början men blev det mer mot slutet. Han ägde ett bageri med en nära vän som bär namnet Heinrich Wenkel. Bageriet var stort och det gick bäst för dem i stan under krisen. Det var fortfarande inte tillräckligt.

Det man får veta om Theodor är att han var en omtänksam och snäll person. Han ville inte döda eller skada någon. Han ville att allt och alla skulle må bra. Han kunde t.ex. rädda en person och riskera att han själv dör.

Efter allt detta jag läst från hans dagbok och dem massa kommentarerna jag hittad honom så anser jag att han är en man som bör hyllas.

Han förändrade människors syn på livet och stöttade dem till den rätta vägen. Han gav också ut bröd till de som var extremt fattiga. 

Kortfattat – Han var en underbar person. Ett exempel på hur människan egentligen skall vara.

Jag önska att han vore här och kunde berätta lite mer. Jag kan inte berätta mer eftersom massa sidor är försvunna och de som är kvar är otroligt svåra att läsa.

Han dog med stor sannolikhet i duschrummet i Auswitch. Han skall från och med nu kommas ihåg som en viktig och bra person.

Vila i frid Theodor Lewald

Tiden är kommen

Massa dar passerar och inget som kan föra oss ut ur denna hemska situation har ännu kommit. Adolf har nu givit sig ut i kaoset. Det har nu gått ca en vecka sedan Adolf kvarlämnade oss. Det känns som flera månader.  Jag är väldigt ledsen och frustrerad över vad som händer, jag känner också mig tom pga. att jag blivit lämnad av flera personer som stått mig väldigt nära. Den viktigaste personen är nog Heinrich.  Vi var som bröder och nu har vi gått skilda vägar pga en idiot kallad Hitler som tror sig kunna vara (min) fuhrer. Jag blir så himla förbannad när jag tänker på det. Hur kan det komma sig att en person kan tvätta flera miljoner?

Detta går över en viss gräns nu och jag tänker inte stå och vänta på något transportmedel som kan föra mig ut ur den hemska ställningen. Jag har väntat i ungefär en månad nu utan resultat så jag tänker göra något som kan vara farligt men ändå leda någon vart.

Jag har nu haft ett väldigt bra och nödvändig diskussion med Anton och vi var samman med vårt resultat. Vi har bestämt oss för att ge oss ut i kaoset.

1 September 1939

Det vi inte visste var att läget hade förvärrats enormt. Vi hörde en massa från människor att tyskland hade attackerat Polen. Hitler ville göra armen mycket större och vara hela världens fuhrer. Det hade säkert spridit sig ut över de andra länderna som var sugna på revansch från det första världskriget. Människorna här hade väldigt olika åsikter och tankar kring detta. Det jag trodde från det jag hört var att en massa länder skulle hjälpa till och stoppa tyskland. Man visste ju inte om det var ens land som var på tur. Tyskland var det starkaste landet men ifall flera länder samarbetade så skulle inte tyskland ha någon chans alls.

3 September 1939

Jag har nu bestämt mig att åka till polen och kämpa för judarnas rättigheter. Jag och Anton liftar dit. Vi ska inte ta med något annat än varma kläder, pengar och ett vapen var.

8 September 1939

Nu var vi äntligen framme i Polen efter en massa stopp. Vi befann oss i ghettot och såg att alla var helt försvarslösa. Vi hade tänkt o samla allihopa och försöka försvara oss, men nu när vi såg att en massa hade först till koncentrationsläger så kändes alltihop hopplöst. De var mycket fler, starkare och hade riktigt mycket fler vapen än vad vi hade. Allt kändes onödigt och jag hade en känsla att det skulle sluta illa. Jag gjorde ett försök, jag bad en massa människor att samla ihop en full trupp med människor så att vi åtminstone kunde försöka försvara oss men alla var så negativa. Det kände nog att det inte fanns hopp.

13 September 1939

Jag hade varit här i ett par dagar nu och jag mådde inte så bra psykiskt. Jag var rasande, jag fattade inte att något sådant kunde ske och att man inte gjorde något åt det. Jag satt och funderade, jag visste inte vd jag skulle göra. Jag tänkte att det snart skulle kunna vara min tur, jag kände lite halvt att tiden var inne. Vad skulle då hända ifall jag och Anton dog? Jag tänkte också på vart Heinrich var. Levde han? Mådde han bra? Jag var väldigt fundersam. Ingenting kändes rätt och jag hittade inget skäl för att leva men hittade inte heller skäl för att dö och just därför begick jag inte självmord.

15 September 1939

Jag blev precis tagen av en massa nazister och fördes till Auswitch med en andra massa människor och Anton var med mig. Vi åkte först i en bil som var proppfull, man kunde inte röra på sig eller andas så bra. En massa människor dog under färden och tyvärr så var Anton en av dem.

16 September 1939

Nu var det min tur. Jag skulle gå in i ett duschrum, jag fattade då att slutet inte var långt borta. Min tid var kommen. Jag gick in i rummet och dörrarna stänges. En liten stund så var  Theodor Lewald borta. Jag var nu död.

Rest in peace Theodor Lewald 1897-1939

Något måste ske, det kan inte fortsätta på sådant sätt!

Theodor Lewald

Åren passerar och ingenting blir bättre. Allting fortsätter och läget i tyskland blir allt sämre med tiden.

1934

Jag vaknar upp en helt vanlig morgon och är på väg till mitt arbete. På vägen ser jag en massa skyltar där det står att Hitler nu har blivit president, det var den 30 april. Hitler hade all makt han kunde önska sig.

Jag blev inte så himla överraskad pga. ingen tidigare hade gjorde något mot honom. Han fick inget motstånd, han hade en extremt enkel väg till hans dröm, att bli tysklands führer. Nu när Hitler var ledare så passade han på att göra det han ville, ändra på lagar osv. Ett exempel är när Hitler bestämde att inga andra partier var tillåtna i riksdagen. Han hade det så lätt, han bestämde tom att han inte kan nedröstas.

Alla SA-ledare har blivit avrättade av SS och Gestapo och det finns inget som kan stoppa Hitler och hans idioter till anhängare.

1935

En vanlig dag på väg mot jobbet så märker jag hur Nazisterna har ökat enormt. Hitler har inför allmän värnplikt och detta skall endast utföras utav rena/riktiga tyskar och inte av judar. Judar fick inte heller rösta och man märker den klara orättvisan när man går till sjukhuset där riktiga tyskar har förtur även ifall personen endast har ett sår medan juden har livshotande skador. Medan vi höll på att baka bröd så brände Heinrich sig allvarligt i ugnen och han var tvungen att åka in till sjukhuset med en gång eftersom såret var stort och öppet, runtom så var det brännskador.

När vi kommit fram till sjukhuset så fick vi vänta i flera timmar och Heinrich blev illamående så jag gick fram till receptionen och sade att min vän behövde hjälp och att det var akut. De nekade och sa att han fick vänta en liten stund till.

Efter ungefär en timme så fick Heinrich hjälp, och de sade att det var allvarligt och att han kommit precis i tid för annars kunde han dött.

En vecka senare så sitter vi på jobbet och undrar ifall vi bör fly ifrån detta land pga att det inte var acceptabelt att bli behandlad på sådant sätt när man inte kunde göra något till sitt försvar. Vi beslutade och kom fram till att vi stannar med bageriet och vi hoppades på att allt skulle bli bättre.

1938

Mitt under arbetsdagen så sitter jag och Heinrich och samtalar om läget och hur allt detta skall fortsätta. Ska vi fortsätta driva detta bageri? Ska vi bo kvar? Det var en massa tankar som kretsade runt i huvudet.

Jag och min kamrat och även så kallade ”broder” Heinrich kom slutligen efter en riktigt lång diskussion att vi tyvärr inte kunde bo kvar i detta land. Vi anser att det inte är värt och leva kvar i Tyskland när det är stor chans att vi inom kort säkert dör. Vi är judar och just därför är vi hatade utav Hitler som är vårt rikes ledare. Vi sålde vårt bageri och lägenheten och tjänade in en massa stålar. Vi delade upp pengarna så att vi fick precis lika mycket och efter det så skiljde vi oss åt. Vi försvann åt olika vägar och jag levde som hemlös i ett par dagar tills jag fann två andra män. De var också judar som ville bort ifrån tyskland.

Dagar hade gått och jag saknade Heinrich, jag undrade ifall han var vid liv och hur han mådde. Det är riktigt härligt att jag funnit dessa två män, Anton och Adolf. Vi har hjälp varandra under dessa dagar. Vi brukar handla en massa mat och dryck och sedan sitta vid bryggan och kolla ut över havet medan vi väntar på ett fartyg som vi kan hoppa på, allt annat är just nu bättre än Tyskland. Vi brukar vara och vänta vid bryggan i nästan en vecka innan vi handlar mat igen på nytt.

Nu kan vi endast sitta och vänta och hoppas på att allt blir bra igen annars så får vi ta det första färdmedlet som kan ta oss ut ur denna hemska situation.

Hitlers väg mot makten (ganska enkel)

Theodor Lewald

1924-1933

Allting började när jag skulle klä på mig. Jag tog tidningen och lade kaffet på bordet och skulle börja läsa tidningen som jag gör varje dag precis innan jag går iväg till jobbet. På första sidan ser jag att Hitler blivit vald till rikskansler. Jag visste inte om det var en dröm eller om jag bara inbillade mig, det verkade skumt. Hitler som satt fängslad för inte så längesedan skulle nu ta och styra hela detta land? 

Nu kan man i princip göra vad man vill, Hitler blev ju rikskansler så himla snabbt, nu kan alla ta chansen och bli något stort...

De flesta (alla) skrattade och gjorde åtlöje av Hitler och hans idéer men allting förändrades så fort han släppte sin första bok. Han fick en massa läsare, hans bok var rasistisk och ondskefull. Han hjärntvättade riktigt många med hans förmåga, Hitler är en riktigt bra talare. Han övertalar många att gå med i något så dumt och ondskefullt, han vill lägga en extremt hög press på alla så att dem stressar och väljer nazistpartiet.

Jag var på väg till jobbet och på vägen så såg jag ett par affischer där det stod att Hitler var ett steg ifrån att vinna allt. Hitler skulle nog få som han ville inom kort ifall inte någon sade som de tyckte. Jag vet säkert att många var emot Hitler och hans ondska men det var ingen som vågade säga något. De gjorde det extremt lätt för Hitler, han fick som han ville. Om några få skulle bilda en grupp som var mot Hitler så skulle de säkert vinna pga. dem var fler och de fick inte vänta för med tiden så fick Hitler mer och mer anhängare.

Mina föräldrar var trogna judar, de stred för sitt folk tills de försvann. Jag är också jude men inte lika troende som de var. Som sagt jag är inte engagerad i någonting, jag gör inte något speciellt som bevisar att jag är jude men däremot är min ”broder” Heinrich en trogen jude och jag kommer kämpa och stå vid hans sida vad som än händer.

Vårt bageri står ganska osäkert pga. Heinrich är jude och det blir mer och mer nazister med tiden så många börjar sluta köpa från oss för att vi är judar. Man blir ledsen för att vi som kämpat så hårt och höll på att bli framgångsrika för vårt bageri kommer kanske snart lägga ner eller tas sönder bara för att vi är judar.

Arbetslösheten är riktigt hög och jag hoppas på att allt blir bättre för att vårt bageri ska finnas kvar. Tiden går och allt försämras, hoppas att vi kan hitta den enda utväg som leder oss ur denna hemska situation.

Tyskland måste vändas upp och ner

Theodor Lewald

13 september 1923

Jag vet inte hur jag skall börja, förändringen har skett så himla snabbt. Allt här runt om i Tyskland har försämrats, pengar trycks i hastig fart och då så sänks värdet på pengarna och då så blir allt mycket dyrare, arbetslösheten har höjts, många går runt arbetslösa och kan inte köpa något alls, INTE ENS ETT BRÖD!

Idag på väg till jobbet så såg jag en massa människor som stod och protesterade mot de chockhöjda priserna, faktiskt någonting jag blev glad över. Alla dessa människor som går runt arbetslösa ska inte behöva svälta, något måste ju förändras. När jag var framme vid jobbet så såg jag en massa människor stod utanför mitt och Heinrich bageri och det var något som inte var vanligt, Det var nästan så att man blev glad över pengarna man skulle tjäna in, vi hade inte höjt priset så himla mycket, vi var stadens billigaste bageri. Vi tjänade ändå ganska bra pga att alla handlade hos oss. Jag och Wenkel var beredda på allt för en förändring.

För varje dag som gick så förlorade jag och Wenkel lite pengar pga. våra låga priser, vi var snart tvungna att höja priset rejält. Det var riktigt tufft att bestämma oss, vi höll på och bli fattiga och var tvungna att höja priset så att vi skulle tjäna bättre men att höja priset vore inte helt rätt enligt oss, vi var ju emot dessa höjningar osv., skulle vi ändå höja?

18 november 1923

Vi hade bestäm oss, vi skulle inte höja priset och gå emot vår egen vilja. Att höja priset vore dumt, vad är det för fel att leva som de resterande? Vi fortsatte som vanlig fastän vi gick i förlust.

8 december 1923

Jag kände på mig att tiden var satt, snart så skulle allting förändras och bli bra igen, regeringen skulle inte ha en chans mot alla oss hungriga individer. Nu medan regeringen blev svagare så borde vi sträcka på oss, göra vår röst hörd.

Ingen visste vad som skulle hända men allt vi kunde göra var att hoppas på det bästa!

Vem är Theodor Lewald?

Jag är en tjugotvå årig ung grabb från Northeim som jobbar som bagare på mitt och min kompis bageri, bageriet heter Wenkel und Lewald. Vi har köpt bageriet med pengar vi ärvt efter våra bortgångna föräldrar. Våra föräldrar stod varandra nära och dem lämnade oss under WWI. Vi har inte en direkt så kallad familj. Vi är som en familj, som bröder. Jag är bra på att baka. Jag älskade och älskar att hålla på i köket. Vissa har sagt åt mig att köksarbete är för tjejer men då så har jag visat den andra sidan av mig, dvs. den lite mer manliga delen, jag älskar att bygga, jag brukar fixa tak och bygga möbler osv. 

Jag bor mitt i Northeim, alltså ganska centralt. Jag var rik förut men nu så har det ändrats. Det var våra föräldrar som var bra med pengar, de visste exakt hur de skulle tjäna pengar osv, Jag och Herr Wenkel slösar allt vi får. Vi är inte så rika men ändå så är vi nästan rikast i hela området, många människor förlorade sina hem och massor av viktiga saker under WWI å nu har allt försämrats här omkring. Northeim är inte en så rik stad men det ser ändå riktigt mycket bättre ut här än i de andra städerna runt omkring i landet. Northeim drabbades inte så mycket av WWI.

Jag är en helt vanlig ung kille som lever ett helt normalt liv. Jag arbetar mycket, det tar nästan hela min tid, är jag inte på arbetet så är jag hemma. Jag är inte så social utav mig, jag är inte engagerad i mycket, som att störta annat folk osv. Jag är ganska osynlig utav mig. Många ser mig säkert som en tråkig person pga. detta men jag anser att dessa personer har fel eftersom jag gör det jag älskar, dvs. bakar och bygger.

Jag har bott i Northeim under hela mitt liv, jag bodde här med mina föräldrar förut men nu när dem är bortgångna så bor jag med min så kallade ”bror” Wenkel. När jag bodde med mina föräldrar så var allt perfekt, jag kunde jobba och ha kul utan att tänka på ekonomin och jag kände alltid att jag hade någon som skyddade mig och det var skönt att ha den känslan. Jag kände att mina föräldrar alltid vakade över mig.

Jag vill vara lycklig med mitt liv och jag vill att alla ska vara lyckliga och att det ska vara fred på jord. Jag vill vara med och kämpa för fred på jord för att med fred så skulle allt vara mycket bättre. Ifall det skulle varit fred på jord så skulle mina föräldrar aldrig behövt gå ut och kriga ett sådant onödigt krig. Jag är inte så engagerad och kommer inte gå ut i något krig men jag kommer göra allt för att försöka skapa fred.