Jag
heter Elise Oldenburg och är 35 år gammal. För ett år sedan dog min man i
kriget. Läkarna sa att han skulle överleva, men dagen innan han fick åka hem
dog han plötsligt. Jag minns breven som vi skickade till varandra de sista
veckorna innan han dog. Han skrev att vi snart skulle ses igen, och att allt
skulle bli bra. Jag minns även hur övertygad han var över att Tyskland skulle
segra i kriget. Han sa att vi inte behövde oroa oss.
Vi hade
en son tillsammans – Tom. Även han var med i kriget, men som tur var kom han
hem igen. Han fyllde arton för en månad sedan, och han har redan flyttat
hemifrån. Vilket betyder att jag nu bor helt ensam i en liten lägenhet i Northeim.
Fast jag trivs rätt bra i min lilla lägenhet egentligen. Hyran är inte för hög
och det är tillräckligt stort. Dessutom ligger lägenheten rätt centralt.
Jag
växte upp i Northeim med mina föräldrar och tre syskon. Vi var inte rika, men
vi var inte heller fattiga. Vi klarade oss helt enkelt. Om jag ska vara helt
ärlig så vet jag inte var mina syskon bor längre. De flyttade precis innan
kriget, och sedan dess har jag aldrig hört från dem. Mina föräldrar bor nu
precis utanför Northeim. Men min mor är fruktansvärt sjuk, och far fruktar att
hon snart kommer att dö.
Just nu
arbetar jag i en bokhandel. Jag tjänar tillräckligt med pengar för att kunna
köpa mat och ha råd med hyran. Det som jag tycker om med mitt jobb är att jag
får läsa när jag jobbar. När vi inte har så många kunder sätter jag mig ner och
läser en bok istället. Det är så jag kan slappna av och slippa oroa mig om
allting. Innan jag arbetade i bokhandeln var jag arbetslös. Min man brukade
jobba i en fabrik, och han ville inte att jag skulle behöva arbeta så han
jobbade väldigt hårt för att kunna försörja hela sin familj. När min man blev
värvad till armén blev jag tvungen att försörja mig själv, så jag valde att
söka jobb på bokhandeln eftersom att jag älskar böcker.
Jag
känner att det finns en mening med livet, men jag vet fortfarande inte vad det
är. Jag hoppas att jag någon gång hittar något som känns rätt för mig. Jag vill
så gärna bli ihågkommen för något som jag har gjort. För min man var meningen
med livet att försvara Tyskland, och jag har nog en liknande önskan.
Jag vill
göra något bra för Tyskland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar