Epilog: Dorothea Lackhausen

28 juli 1956 – Sista dagboksinlägget

Det är 14 år sedan jag skrev sist. Jag hittade nämligen min gamla dagbok när jag städade huset här om dagen. Jag har läst igenom allt och jag är så tacksam för att jag har skrivit dagbok. Det är ju väldigt roligt att läsa såhär i efterhand. Men mycket har hänt på dessa år. Min man Johan har hunnit gå bort. Efter hans amputering fick han en infektion som senare urartade sig till en allvarlig blodförgiftning. Jag saknar honom så. Det har gått 2 år sedan. 

En stor händelse i livet som hänt under tiden jag inte skrivit är att jag har hunnit få 3 barn. Så jag är inte ensam. Dom är alla väldigt uppfostrade och duktiga både i skolan och när det kommer till att hjälpa till i hemmet. Det är viktigt att jag får hjälp hemma nu när flyttat från staden ut på landet. Vi bor nämligen i ett stort hus och vi har både hästar, får, kor och hönor. Jag fick råd med detta efter jag sålt skrädderiaffären i staden. Efter Johans bortgång blev det för tungt att ta hand om 4 barn och samtidigt driva en egen affär helt på egen hand. Och så sålde vi ju lägenheten och de pengarna gick då till att köpa våra djur.

Jag hoppas på att det är här jag får dö. Och att mina barn väljer att ha kvar detta hus när jag inte längre finns kvar. Jag tänker även spara denna dagbok till min äldsta dotter. Kanske hon kan ha glädje av att läsa om hur det var under min uppväxt. För nu är det inte så kul att lyssna på mamma som endast pratar om ointressanta saker, tycker hon. Kanske hon också kommer vilja skriva dagbok i framtiden.

Jag har hört att det pratas om det bakom min rygg

Dorothea Lackhausen

Den 28 Februari 1939

Det var ett tag sedan jag skrev. Det har hänt en hel del grejer sedan sist. Jag har fått ta över affären. Ägarna blev arresterade av polisen för ett tag sedan. Tydligen så får inte judiska personer driva eget nu för tiden. Så nu jobbar jag helt ensam. För mig är det inte samma arbete längre. Det är svårt på det sättet att jag inte har en aning om vad som hände med dem.

Hemma är jag ensam också. Min man Johan kallades in till den Tyska armen i Polen och har varit hemifrån i 4 månader nu. Vi brevväxlar ständigt vilket känns bra. Att upprätthålla vår kontakt är viktig. Så att jag vet att han är okej, att han inte är skadad på något sätt.

I stunder som dessa önskar jag att jag hade haft barn. Att bara slippa vara helt ensam. Folk tycker att det är konstigt att jag inte har några eftersom dem tycker jag börjar bli lite försenat. Det vanligaste brukar vara att ha runt 3-4 stycken i min ålder. Jag har hört att det pratas om det bakom min rygg. Att jag kanske inte kan bli gravid och att det inte kommer gå bra för mig om jag inte blir det snart.

Min pappa har dött. Han dog härom veckan i influensan. Så jag har tillbringat mycket tid i mina föräldrars hus i staden.

Alla andra dog förutom Johan

Dorothea Lackhausen

Den 28 Februari 1939

Det var ett tag sedan jag skrev. Det har hänt en hel del grejer sedan sist. Jag har fått ta över affären. Ägarna blev arresterade av polisen för ett tag sedan. Tydligen så får inte judiska personer driva eget nu för tiden. Så nu jobbar jag helt ensam. För mig är det inte samma arbete längre. Det är svårt på det sättet att jag inte har en aning om vad som hände med dem.

Hemma är jag ensam också. Min man Johan kallades in till den Tyska armen i Polen och har varit hemifrån i 4 månader nu. Vi brevväxlar ständigt vilket känns bra. Att upprätthålla vår kontakt är viktig. Så att jag vet att han är okej, att han inte är skadad på något sätt. 

Men igår fick jag ett fruktansvärt brev hem. Jag trodde inte mina ögon när jag läste det. Johan har blivit skadad. Han och några andra hade tydligen gått på en mindre mina. Alla andra dog förutom Johan. Men nu var han skadad och var tvungen att amputera bort ena armen.

En vecka efter det brevet flyttar jag nu hem till mina föräldrar. Det känns bättre att inte behöva bo själv just nu. Och hos mina föräldrar är jag alltid välkommen. Där stannar jag tills Johan kommer hem, och när det blir är fortfarande oklart.  Mina föräldrar är ej nazister vilket känns bra. De har därför gömt en nära vän till dem hos sig. Jag tycker det är bra gjort. Men dock är jag lite oroad vad som skulle kunna hända om det kom fram. Att mina föräldrar riskerar straff.

Jag tror inte Johan är ensam om sina åsikter

Dorothe Lackhausen

12 Februari 1931

Det var ett tag sedan. Jag har hunnit med massor sedan sist jag skrev i dagboken. Jag har bland annat fått ett underbart jobb som sömmerska i en fin judisk butik nära där jag bor. Butiken ägs nämligen av ett judiskt par. Jag trivs väldigt bra jag får ju arbeta med just det jag tycker om. Att sy. Jag har gift mig också. Min man Johan Schiller arbetar på en fin knappfabrik. Vi träffades genom jobbet då han skulle lämna en leverans av knappar. Jag älskar honom men tyvärr har han gått med i det Nationalsocialistiska arbetarpartiet. Nästan varje kväll drar han sig till deras storartade möten. När han kommer hem efter ett möte brukar han återberätta allt vad nazisterna hade sagt. Något som gör mig irriterad är när han ofta talar illa om judarna. Då brukar jag säga ifrån. Jag arbetar ju för ett judiskt par i en judisk affär.

Men jag tror inte Johan är ensam om sina åsikter. För ungefär en vecka sedan när jag var på väg för att öppna affären upptäcker jag till min fasa att någon hade vandaliserat sönder affären. Det hade skrivits fula saker och fönsterglasen var krossade. Redan då började mina arbetsgivare att tänka på att stänga ner butiken helt och hållet. Dom kände sig väldigt hotade och tänkte att ett steg leder till det andra. Det vill säga att det kan drabba dem personligt och inom sin familj. Jag tycker väldigt synd om dem.

Jag försöker att prata med Johan om det men det går ej. Han uttrycker sig för att vara nazist ända in i märgen. Men jag kommer att fortsätta att stå emot det nazistiska budskapet och stå upp för mina judiska medmänniskor.

Jag hoppas på bättre tider

Dorothea Lackhausen

3 Maj 1920:

Allt flyter på som vanligt. Jag har bytt till en skola närmre där jag bor. Min tidigare skola låg ju en bra bit bort. Jag var då tvungen att gå ca 50 min varenda morgon för att ta mig till skolan. Och eftersom jag är väldigt morgontrött var detta något väldigt jobbigt för mig. De gångerna jag anlände sent blev jag tvungen att sitter kvar på skolan 1 timma efter skoldagen egentligen skulle tagit slut. Eftersom jag tycker utbildning är viktigt beslöt jag mig då för att byta skola, en skola närmare mitt hem och nu är jag i tid varenda dag. I min klass är det 32 elever. Som tur är känner jag några stycken eftersom alla bor i mitt kvarter. Efter skoldagarna är jag tvungen att hjälpa till i mina föräldrars affär. Trots att jag hellre skulle ägna min fritid åt annat. Jag försöker att hinna med både min skolgång och att hjälpa till hemma. Nu är det två år sedan kriget tog slut och jag hoppas på bättre tider.

Vem är Dorothea Lackhausen?

Hej, mitt namn är Dorothea Lackhausen. Jag är nyss fyllda 16 år och bor mitt i staden Northeim. Jag och min familj driver en livsmedels butik.  Vilket gjort oss förmögna och gör oss till en överklass familj. Den har iallafall gått i släkten igenom flera generationer.

 Jag och mina 2 äldre bröder hjälper självfallet till dem timmarna vi inte befinner oss i skolan.  Jag själv drömmer om att öppna ett eget fin skrädderi. Vackra tyger och mönster har alltid intresserat mig. Och jag vill se hur långt min kreativitet kan ta mig.  Eftersom jag har äldre syskon och då inte är först att ta över efter mina föräldrar så är dem helt okej med att jag kommer satsa på det jag vill.

Varken jag eller min familj är religiösa. Vilket beror på min mors biologiska familj och sitt förflutna. Föräldrarna var besatta av sin religion och lät henne inte leva som alla andra. Hon kände sig som en fånge, så hon rymde in till sina kusiner i Northeim, där hon då växte upp och träffade senare min far.

Men nu måste jag skynda till skolan!