Moritz Kleinst
1923 december
Jag vaknade
tidigt idag jag hade mycket svårt att sova eller att ens somna igår. Vår
ekonomi blir bara sämre och sämre för var dag som går. Och inte minst för mitt
kära sockerraffinaderi som är nära på konkurs. Men tack vare en anonym person
som donerade till sockerraffinaderiet så har det iallafall klarat sig så här
långt. Affärerna går mycket dåligt och försäljningen är rekordlåg. Jag hankar
mig fram och varje dag är fylld med bekymmer. Min egen ekonomi är usel och om Tyskland
inte ser bättre tider snart kommer mina sparpengar ta slut och jag måste flytta
till ett annat mindre hus eller kanske till och med ut på gatan. "För
hemma är jag inte välkommen". Pappa och mamma tyckte att det var
tillräckligt länge att jag bodde kvar hos dom framtill tjugo års ålder.
För varje dag
som går ser jag folk som köar i timtal för att ens kunna få köpa bröd och
begränsat antal är det också på alla matvaror. Och priserna ligger på bröd
ligger omkring 35000 riksmarker!
Jag träffade en
dam i stan idag utanför bageriet och vi pratade om Weimarrepubliken och om hur
dåligt dom styr det här landet. De hade tydligen tyckt upp pengar för att ge de protesterande i Ruhr lön! Det skapar ju problem i ekonomin för att då stiger
priserna på allt.
Igår kväll när
jag var ute på kvällspromenad så såg jag att det var slagsmål igen. Slagsmålet
hade varit mellan kommunister och nationalister. Det är tredje gången den här
veckan som dom gör upp.
Det jag sysslar
med om dagarna nu för tiden är att söka extra arbete för att ekonomin ska
fungera. Jag hoppas och hoppas på att jag en dag äntligen ska hitta något jobb.
"Men det är ett fåfängt hopp". Imorgon ska jag söka jobb på restaurangen
Vildsvinet eller järnaffären Lehmanns. Med lite tur så kanske jag får något
arbete där.
Tyskland är i kaos men vi hoppas på bättre tider!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar