Tiden är kommen

Massa dar passerar och inget som kan föra oss ut ur denna hemska situation har ännu kommit. Adolf har nu givit sig ut i kaoset. Det har nu gått ca en vecka sedan Adolf kvarlämnade oss. Det känns som flera månader.  Jag är väldigt ledsen och frustrerad över vad som händer, jag känner också mig tom pga. att jag blivit lämnad av flera personer som stått mig väldigt nära. Den viktigaste personen är nog Heinrich.  Vi var som bröder och nu har vi gått skilda vägar pga en idiot kallad Hitler som tror sig kunna vara (min) fuhrer. Jag blir så himla förbannad när jag tänker på det. Hur kan det komma sig att en person kan tvätta flera miljoner?

Detta går över en viss gräns nu och jag tänker inte stå och vänta på något transportmedel som kan föra mig ut ur den hemska ställningen. Jag har väntat i ungefär en månad nu utan resultat så jag tänker göra något som kan vara farligt men ändå leda någon vart.

Jag har nu haft ett väldigt bra och nödvändig diskussion med Anton och vi var samman med vårt resultat. Vi har bestämt oss för att ge oss ut i kaoset.

1 September 1939

Det vi inte visste var att läget hade förvärrats enormt. Vi hörde en massa från människor att tyskland hade attackerat Polen. Hitler ville göra armen mycket större och vara hela världens fuhrer. Det hade säkert spridit sig ut över de andra länderna som var sugna på revansch från det första världskriget. Människorna här hade väldigt olika åsikter och tankar kring detta. Det jag trodde från det jag hört var att en massa länder skulle hjälpa till och stoppa tyskland. Man visste ju inte om det var ens land som var på tur. Tyskland var det starkaste landet men ifall flera länder samarbetade så skulle inte tyskland ha någon chans alls.

3 September 1939

Jag har nu bestämt mig att åka till polen och kämpa för judarnas rättigheter. Jag och Anton liftar dit. Vi ska inte ta med något annat än varma kläder, pengar och ett vapen var.

8 September 1939

Nu var vi äntligen framme i Polen efter en massa stopp. Vi befann oss i ghettot och såg att alla var helt försvarslösa. Vi hade tänkt o samla allihopa och försöka försvara oss, men nu när vi såg att en massa hade först till koncentrationsläger så kändes alltihop hopplöst. De var mycket fler, starkare och hade riktigt mycket fler vapen än vad vi hade. Allt kändes onödigt och jag hade en känsla att det skulle sluta illa. Jag gjorde ett försök, jag bad en massa människor att samla ihop en full trupp med människor så att vi åtminstone kunde försöka försvara oss men alla var så negativa. Det kände nog att det inte fanns hopp.

13 September 1939

Jag hade varit här i ett par dagar nu och jag mådde inte så bra psykiskt. Jag var rasande, jag fattade inte att något sådant kunde ske och att man inte gjorde något åt det. Jag satt och funderade, jag visste inte vd jag skulle göra. Jag tänkte att det snart skulle kunna vara min tur, jag kände lite halvt att tiden var inne. Vad skulle då hända ifall jag och Anton dog? Jag tänkte också på vart Heinrich var. Levde han? Mådde han bra? Jag var väldigt fundersam. Ingenting kändes rätt och jag hittade inget skäl för att leva men hittade inte heller skäl för att dö och just därför begick jag inte självmord.

15 September 1939

Jag blev precis tagen av en massa nazister och fördes till Auswitch med en andra massa människor och Anton var med mig. Vi åkte först i en bil som var proppfull, man kunde inte röra på sig eller andas så bra. En massa människor dog under färden och tyvärr så var Anton en av dem.

16 September 1939

Nu var det min tur. Jag skulle gå in i ett duschrum, jag fattade då att slutet inte var långt borta. Min tid var kommen. Jag gick in i rummet och dörrarna stänges. En liten stund så var  Theodor Lewald borta. Jag var nu död.

Rest in peace Theodor Lewald 1897-1939

Epilog: Hannes Lutze

Hej mitt namn är Sven Lutze, jag är 47 år gammal och bor i Manchester i England. Jag jobbar som egenföretagare i bil branschen. När jag fyllde 45 bestämde jag mig för att börja släkt forska för jag hade mycket fri tid för det gick mycket bra för företaget. Jag har nu spenderat 2 år på släkt forskningen. Jag har inte gjort det varje dag det senaste två åren men jag har gjort det lite då och då när jag har fått lust.

Forskandet har gott bättre en förväntat. Under dessa två år av forskande så har en sak fascinerat mig. En man vid namn Hannes Lutze. Han var en SS soldat i andra världskriget. När jag var hos min farmor så pratade jag om min forskning. Då berättade hon för mig om andra världskriget. Hannes Lutze var min farmors kusin. Min farmor berättade allt om honom. Hon hade till och med hans självmords brev. Jag fick ta hem det och läsa det. Jag fick också ta med hans dag bok

På brevet stod det om varför han tog självmord. Det var väldigt intressant och läsa hur det var för en SS soldat. Hannes Lutze hade från början varit en trogen Nazist men när kriget bröt ut och saker inom den nazistiska ideologin började ändra så fick Hannes Lutze andra tankar om Nazismen. Det helade slutade med att Hannes gjorde en terroristattack i Auschwitz. Han tog sitt liv och runt 15 andra SS ledares.

Det fascinerade mig hur han vågade göra något så intensivt. Hannes var en riktig rebell och det skulle vara mer som han under andra världskriget.

Jag ska nu fortsätta mig familj forskning och vi får se vart den leder mig.

Adjö     

Vågar jag ens ställa mig frågan, när kommer detta ta slut?

Sara Kelling

1939
December
Nu är så gott som alla bra tider bortblåsta. De finns där, någonstans- men bara i det förflutna. Så är det för mig i alla fall, huruvida det är för alla andra människor kan jag ju inte riktigt veta. Inte fyller livet en speciell mening för mig och ännu grymmare är det för ett flertal andra människor. Såsom judarna, romerna och utvecklingsstörda . Men nu är det inte bara i Tyskland som den nazistiska ideologin gror utan i ett flertal andra länder.
Jag har övervägt ett tag nu, i alla fall de senaste månaderna om att eventuellt flytta härifrån med mor och Evy. Det fungerar till viss del att bo här men det känns inte som Northeim längre. De få människor jag någorlunda studerat under mina år om man kan uttrycka sig så, har genomgått en relativt stor förändring. Mitt i allt har väl jag också gjort det. Likaså mor och Evy. Men min tro- hur nu den kan deffeneras har på sätt och vis varit densamma i ett flertal år nu. Jag är inte på nazisternas sida, nej bevare mig väl! Men jag tillhör inte den som kan stå för att jag inser att nazisternas ideologi innehåller ett osjäligt seende på andra individer. Jag är väl kanske en liten ynkrygg. Jag har bestämda åsikter inom mig men när det väl kommer till att konversera sjunker det in och jag får ett slags tunghäfta.

Polen har ju invaderats av Tyskland. Frankrike och Storbritannien förklarade då krig mot Tyskland men ändå agerade de inte. Kanske tyckte de att det inte var värt eller så kanske de helt enkelt kände att de inte skulle kunna ruinera Hitler.
Jag får inte glömma en viktig del nu: Hitler och sovjetunionens ledare Stalin har gått ihop och inlett en icke-angreppspakt och enligt dem ska de åstadkomma en bra värld. Jag tror mer på en obehaglig värld. Tyska trupper gick in i Polen och ett flertal tyska stridsvagnar åkte in i landet. Efter någon vecka började också Sovjetunionen tränga sig in i Polen.
Mitt i allt detta trodde jag att det verkligen skulle bli krig men kriget mot Polen höll bara på i några veckor. Dock medförde det en del hemska saker för Polen, tusentals människor fördes till koncentrationsläger och femtiotusen polska barn har kidnappats och sänts till tyska familjer. Polen är inte längre någon självständig stat då den utplånats av Tyskland och Sovjetunionen. Alla polska judar har placerats i särskilda områden, ghetton. Och alla polska judar som är över tio år tvingas bära gula davidsstjärnor på sina kläder. Som om inte allt det där vore nog. I oktober ska ett flertal människor i polen ha gasats ihjäl i skåpvagnar. Människorna sägs ha varit b.la. utvecklingsstörda och handikappade. Hemskt, och jag känner på sätt och vis skuld att jag inte gjort något men samtidigt tänker jag att jag inte heller hade kunnat göra något.

1940
Januari
Jag har tänkt en hel del, kanske hade det varit så mycket lättare om jag hittade ett samspel med den nazistiska ideologin, från början alltså. När allt arrangerades, dock trodde jag nog inte att det skulle gå så långt som det gjort. Det hoppas jag att de flesta inte heller trodde. Men nu är det som det är, kanske borde jag inte grubbla så mycket över det som hänt. Men som så många gånger förr, har jag suttit och funderat om det som hänt var förutspått, att det var så här det skulle bli. Religiös är jag inte riktigt men visst händer det att jag ber till Gud då och då och ska jag vara ärlig har jag faktiskt lagt en hel del just till att be den senaste tiden.

Tanken om att lämna Northeim finns där men det har aldrig blivit så att jag verkligen börjat fundera över det ''på riktigt''. Jag kan inte riktigt komma på något ställe som skulle vara så mycket bättre än Northeim. Eller kanske vill jag uppleva något värre, som så många andra människor gör. För varför ska jag ha det så mycket bättre än andra människor? Det känns bara inte rätt.

Februari
Jag har pratat med Evy om mina tankar, att jag kanske borde lämna Northeim och uppleva något nytt. Det blev inte riktigt något medhåll från hennes sida då hon menar att vi båda behövs här i Northeim, b.la. för mor som börjar bli gammal och också för att stödja Northeim- som vi växt upp i. Dessutom anser hon att jag nog inte kan göra någon särskild skillnad för de utsatta människorna runtomkring. Jag håller till viss del med henne, men ändå har jag svårt att släppa tanken om just alla människor som plågas. Men kanske är det ändå säkrare att befinna sig där man är, så länge man kan vill säga, för vem vet vad som kan händer härnäst? Kanske blir vi snart utförda här ifrån. Tyskland är inte samma Tyskland som jag växte upp i, det är som ett helt nytt land.

Jag hörde förresten när några SS män stod och pratade med varandra om de nya koncentrationslägren. Det jag hörde var att det byggts ett i Polen- Stutthof och att flera planeras byggas. Jag såg också hur stolta de såg ut när de pratade om det, vilket gjorde lite lätt ont i mig. Jag undrar om de ens tänker på hur det som utförs där påverkar dessa människor som blir utsatta samt deras familj och vänner.

Maj
I april ockuperade Tyskland de två mindre länderna Norge och Danmark. Nu i maj anfölls Frankrike, Belgien och Holland. Jag undrar vad det är som får Hitler att vilja attackera så många länder, brist på självdisciplin? Eller så kanske är det hans rejäla maktbehov som styr det hela.

1941
Februari
I augusti var det tänkt för Tyskland att förstöra en hel del för Storbritannien men det blev istället Tyskland som råkade illa ut . Ett x antal tyska bombplan flög in i Storbritannien för att förstöra landets flygfält och industrier men i november slutade det med att väldigt många tyska flygplan sköts ner. Men efter ett tag började ett flertal tyska soldater terrorbomba engelska storstäder. Men nu har denna händelse i alla fall avbrutits, vilket känns bra men en hel del förstörelse runt om i länderna har lämnats kvar. Det känns så fel allt det här, håller hela världen på att rasa samman?

April
I en värld som denna finns en brist på fantasi. Det finns inga utrymmen att fundera över hur saker och ting kan bli, när man redan ser hur det mesta faller på plats. Och som det ser ut nu byggs världen upp av ledsamma och bistra händelser. För oss som lever i Tyskland går det dock rätt bra, om man nu inte råkar tillhöra ''en opassande ras''. Hitler har nu i princip erövrat hela Balkanhalvön, fortfarande kan jag inte förstå varför han gör allt det där. Uppenbarligen vill jag väl inte riktigt veta heller eftersom jag inte tagit upp det någon gång.

Juni
Igår natt, den 23e Juni kände jag mig väldigt risig. Jag lät bara dagen gå genom att i princip bara ligga under täcket i ett försök att få bort tankarna om vad som faktiskt händer runt om i världen. Eftersom jag var så otroligt trött fick jag en hel del sömn och jag började känna mig bättre. Både mor och Evy hade varit ute och kom hem med nybakat gott bröd men också tråkiga nyheter, vilket iförsig inte är särskilt oväntat. I en tid som denna. Det de hade hört var att Tyskland nu har gett sig på Sovjetunionen. Det tog några sekunder att ta in det i huvudet för var det inte så att Hitler och Stalin hade samarbetat på något sätt? Jag undrar vad som händer här näst, både med mig och min familj samt hela världen.

December
Den amerikanska flottbasen Pearl Harbor blev attackerad av Japan den 7 december och det sägs bara ha tagit några timmar innan det mesta av flottan förfördes. Nu är det väl bara en tidsfråga innan USA ansluter sig till kriget. Jag skulle inte bli förvånad om de börjar samarbeta med Storbritannien och kanske till och med Sovjetunionen.

1942
Mars
Även om situationen runt om i världen är alltifrån bra kan roliga saker ändå ske och jag kan fortfarande bli lycklig. Jag har nog aldrig längtat så där mycket efter barn som jag vet att vissa gör. Kanske för att det är som det är runt omkring, eller så är det bara att jag aldrig känt mig redo för att bli mamma. Det har jag heller inte blivit men numera bor det ett barn här i min familj. Maya heter hon och hon är hur gullig som helst, åtta år är hon och väldigt begåvad är hon också. Jag kan inte låta bli att lida med henne, hon kan inte ha haft det lätt. Hon blev kidnappad från Polen till Tyskland och fick bo hos ett tyskt gammalt par men frun dog och mannen kände att han inte kunde ta han om Maya själv. Det var då hon kom till oss, Evy hade träffat mannen med Maya och sedan bestämt sig för att låta henne bo hos oss. Ge henne möjlighet att åtminstone få leva ett relativt bra liv mitt i allt elände. Mor ägnar mycket av sin tid till att läsa sagor för Maya, på så sätt får hon också lära sig mer tyska. Jag tycker det går väldigt bra och trots att hon säkerligen saknar Polen är hon för det mesta positiv. Men det händer att hon vaknar på natten lite då och då och verkligen gråter, då brukar mor lägga henne i sin famn och gunga henne fram och tillbaka. Detta har varit en mycket bra metod faktiskt.

Oktober
Det går bra med Maya, hennes talförmåga i tyska har verkligen ökat drastiskt. Hon har börjat leka med en annan flicka, Izabela och som också kommer från Polen. Även om de båda har polska som modersmål pratar de nästan alltid tyska med varandra, detta gjorde mig fascinerad. Jag tror det är bra att de umgås med varandra, de har gått igenom samma saker så det är nog skönt för dem att vara med varandra.

Det som händer runt om i världen är väl inget som får en på bra humör precis. I norra Egypten segrade engelsmännen över den tyska armén och det sägs att många tyska soldater börjat drivas ut ur Nordafrika.

1943
Februari
Det mesta av Tysklands stridskrafter har ju funnits i Sovjetunionen vilket numera är ett problem och på sätt och vis anser jag faktiskt att det är Tysklands fel- eller de tyska soldaternas fel att det blivit så. Det var ju de som började anfalla Sovjetunionen. Så jag förstår inte riktigt hur de tänkte, eller tänkte de ens?

19 november 1942 kom anfallet som relativt länge hade fruktats. Hitler hade trott att Sovjetunionen i princip gett upp, att de blivit besegrade. Men så var det inte och tillslut började sovjetiska soldater strida mot de tyska soldaterna. Jag kommer ihåg att det var mycket snack på gatorna här i Northeim då, folk syntes vara rätt upprörda. Inte så konstigt egentligen, och striderna kom att hålla på ända till slutet av januari. Drygt två veckor sedan nu. Det beräknas ha dött uppåt 200 000 tyska soldater i striderna och 90 000 har hamnat i sovjetisk fångenskap. Det har faktiskt varit lite dystert på gatorna de senaste veckorna, jag antar att många kände någon som avled. Vad ska man säga, i en värld som denna finns det inte särskilt mycket som förvånar mig längre.

Vågar jag ens ställa mig frågan, när kommer detta ta slut?

Maj
Mor har funnit en ny mening i livet på sätt och vis, hon visar en så stor kärlek för Maya. Det gör mig lycklig att se dem tycka om varandra så mycket som de gör. Evy är ju utbildad sjuksköterska men det har inte riktigt funnits plats för henne att arbeta under de senaste åren, det har varit väldigt oregelbundna tider. Men nu har hon på sätt och vis börjat jobba alltmer och relativt regelbundet. Jag har till och med fått följa med, och arbeta faktiskt. Inte så stora grejer precis men jag har plåstrat om de sjuka, rengjort deras sår och tagit vissa prover. Det är ett väldigt intressant jobb och jag är glad att jag fått vara med och hjälpa människor att bli bättre. Men en dag, bara några dagar sedan slog tanken mig om mitt målande. Jag har inte hållit på med det på väldigt länge, tyvärr. Men jag har bestämt mig, blir det bättre tider så ska jag verkligen försöka börja om med målandet igen. Det var trots allt en mycket stor passion för mig.

November
Det är mycket kallt, det kommer många kallar vindar och jag känner hur jag ofta fryser. Jag gick en promenad med Maya för några dagar sedan, hon är verkligen en fin flicka. Plötsligt började hon sjunga en låt och då märkte jag hur bra hennes röst var. Väldigt behaglig att lyssna på må jag säga. Då sa hon till mig att hon och mor alltid sjunger tillsammans innan hon ska sova, det får henne att kunna somna lättare.

Ännu en gång har jag en måttligt rolig nyhet att förmedla. Det går ännu mer utför för de tyska soldaterna, vid den sovjetiska staden Kursk förlorade de ytterligare ett stort slag. Det har faktiskt kommit en hel del skadade soldater till sjukhuset men de flesta har varit så allvarligt skadade eller fått vänta för länge så att de avlidit. Samtidigt som jag faktiskt känt ett förakt mot de tyska soldaterna känner också någon stans stolthet, att de på något sätt ändå försöker skydda Tyskland.

1944
Juni
Värmen är igång, inte behöver man frysa på något sätt. Sommarkänslan som för flera år sedan fick mig på mycket bra tankar. Men det var länge sedan nu. För hur kan man känna sig lycklig och glad när världen håller på att kapitulera? Jag läste för några dagar sedan hur slaget i Normandie mellan tyskarna, amerikanarna och engelsmännen. De allierade sägs ha varit redo för en strid och hade tydligen byggt en amfibie- stridsvagn, som då kan åka på både land och vatten. Riktigt finurligt må jag säga men samtidigt känns det obehagligt att de lägger så mycket tid för att kunna förgöra andra. Men samtidigt handlar det väl om att kunna försvara sig och sitt land. Inte kan jag väl säga att jag gjort någon särskilt tapper insats för mitt land, men jag vet inte heller vad jag skulle kunnat göra. Plåstrat om en hel del soldater har jag i alla fall gjort.

Oktober
Under de senaste månaderna har jag i princip bara sett jobbiga saker hända. Jag har sett en hel del människor här i Northeim som gått åt kyrkans håll. Har de flesta blivit religiösa nu eller är det inte försen nu som de vill gå dit och be? Be för allt elände som åstadkommits. Nej inte är det någon särskild förbättring här i Tyskland. De tyska soldaterna är inte speciellt starka längre och jag har hört att de inkallat flera 16-åringar till krigstjänst. Vad skulle egentligen hända om Tyskland bara gav upp nu? Borde det inte på något sätt faktiskt inträffa någon slags fred då?

1945
Maj
Hur bör jag börja det här egentligen? Fortfarande vet jag inte om det mesta faktiskt är… över nu. Det som jag trott aldrig skulle ske kanske faktiskt har skett nu. Det blev i alla fall en tuff vår här i Tyskland. Både engelsmän och amerikanare trängde sig in här i Tyskland och samtidigt började sovjeter närma sig Berlin österifrån. Hitler visste inte riktigt hur han skulle ta tag i detta och hade kommit med ett flertal idéer men alla hade tydligen varit lika omöjliga att utföra. Hitler gifte sig den 29 april med sin älskarinna Eva Braun. Och den 30 april, vad hände då? Jo efter den dagen har ingen mera varken sett Hitler eller Eva. Jag har fortfarande inte riktigt en klar bild av vad som egentligen hände dem men det jag vet är nu att de i alla fall inte längre är vid livet. Första reaktionen när jag fick höra att de avlidit var, är du nu allt är över?

Fortfarande vet jag inte riktigt svaret på detta men jag vågar tro på att bättre tider faktiskt kan komma.

Juli
Det här kan vara min sista gång som jag skriver då jag befinner mig i Northeim. Jag och Evy reser nämligen till London om bara några dagar, och ska därmed bosätta oss där. Vi började prata om det i mitten av maj och sedan bestämde vi oss för att det inte är någon idé att vänta. Vi vill båda se lite nytt, självklart förväntar vi oss inte att komma till något paradis då Storbritannien liksom Tyskland var med i kriget. Jag vet inte riktigt varför det blev London men jag tror att jag alltid tyckt om London på något sätt som jag inte heller riktigt kan förklara.

Mor och Maya stannar kvar här i Northeim och jag kan fortfarande inte föreställa hur det ska bli att inte längre bo tillsammans med dem. Mor som jag faktiskt haft nära mig i hela mitt liv. Jag hoppas så att de kan komma och besöka mig och Evy i London. Min kropp fylls med både spänning och sorg. Det känns så otroligt spännande att få uppleva något nytt men samtidigt sorgligt att lämna den plats man tillbringat så otroligt mycket tid i.

1947
Juli
Solen gassar varmt mot fönsterrutorna och jag har just tagit mig en paus från måleriet. När jag skriver detta befinner jag mig i min egna lilla butik här på Oxford Street. Min dröm har på sätt och vis gått i uppfyllelse. Jag har fått göra något jag verkligen velat göra så länge under en sådan lång tid i livet. Livet känns en aning bra, jag och Evy bor i en väldigt fin lägenhet på Kensington Street. Mor och Maya har det bra i Tyskland och Maya har fått börja skolan där. I september kommer de hit för första gången, jag har verkligen saknat dem.

Även fast det snart gått två år sedan kriget finns händelserna kvar i mig. Många nätter har jag drömt något om kriget och jag tror att det kommer ta ett bra tag till innan de försvinner. Det var en hemsk tid, riktigt obehagliga saker händer. Det jag kan önska nu är att det verkligen inte händer igen.

Jag hoppas på bättre tider

Dorothea Lackhausen

3 Maj 1920:

Allt flyter på som vanligt. Jag har bytt till en skola närmre där jag bor. Min tidigare skola låg ju en bra bit bort. Jag var då tvungen att gå ca 50 min varenda morgon för att ta mig till skolan. Och eftersom jag är väldigt morgontrött var detta något väldigt jobbigt för mig. De gångerna jag anlände sent blev jag tvungen att sitter kvar på skolan 1 timma efter skoldagen egentligen skulle tagit slut. Eftersom jag tycker utbildning är viktigt beslöt jag mig då för att byta skola, en skola närmare mitt hem och nu är jag i tid varenda dag. I min klass är det 32 elever. Som tur är känner jag några stycken eftersom alla bor i mitt kvarter. Efter skoldagarna är jag tvungen att hjälpa till i mina föräldrars affär. Trots att jag hellre skulle ägna min fritid åt annat. Jag försöker att hinna med både min skolgång och att hjälpa till hemma. Nu är det två år sedan kriget tog slut och jag hoppas på bättre tider.

Epilog: Catharina Ruge

Mamma hade bett mig att hjälpa henne att städa uppe på vinden. Hon skurade golvet som var alldeles dammigt, ingen hade varit där uppe på ett långt tag nu. Själv hittade jag en kista inskjuten mot väggen. Kistan intresserade mig, den var brun och hade vackra guldkanter. Jag kände lite på kistan och blev alldeles dammig om fingrarna. Den verkade vara väldigt antik och värdefull. Mamma undrade vad jag gjorde, hon lutade sig mot moppen och kollade mot mig. Hon log och sade, ’’ Visst är den vacker Hertha, den kistan är riktigt värdefull. Det är din gammelfarmors kista. Där hade hon alla sina värdesaker en gång i tiden. Du får kika i den om du vill.’’ Självklart ville jag kika i den, hur spännande och häftigt som helst, tänkte jag. Jag tog försiktigt upp locket som var ganska tungt och fick syn på massa fotografier och smycken och vackra dukar. Jag var så nyfiken så jag tog upp allt i kistan och inspekterade noga. Det var en massa dukar, antagligen hade gammelmormor själv gjort de anständiga broderierna på dem. Under alla dukar, längst ner i kistans hörn låg det en mindre kista som var minst lika vacker som den stora. Jag tog upp den, den hade lås men ingen hade låst den. Jag öppnade kistan och i den låg en dagbok. Jag tog upp dagboken och blåste bort dammet och i det ögonblicket kom pappa och satte sig bredvid mig. ’’ Det är gammelfarmors dagbok, där står det om hela hennes liv från och med mellankrigstiden och ända till hennes död.’’ Mina ögonbryn nådde ända upp till pannan. Gud så spännande tänkte och var alldeles förvånad. Fick man läsa i andras dagböcker? Troligtvis inte men det här var ju länge sedan och helt ärligt talat var jag alldeles för ivrig för att inte läsa. När pappa gick ner bläddrade jag lite i den och gammelfarmor hade verkligen skrivit om allt, om hur Hitler tog makten, om koncentrationslägren och allt som hade hänt under hennes tid. Jag slog upp första sidan och började läsa… Jag kokade inom mig då jag läste sidorna om Hitler och hur han behandlade judarna.

Efter allt jag hade läst tog jag fram min bläckpenna, doppade den i bläcket och började skriva en minnesruna till min gammelfarmor, hon var värd en sådan. Jag skrev om hur hennes liv var och vad som hände i hennes liv, en del händelser intresserade mig mer än andra och därför valde jag att forska lite extra om dem.

Minnesruna

Catharina Ruge, 1902- 1945

Av: Hertha Ruge

Catharina Ruge levde i fattigdom men hon hade en alldeles underbar familj, kärleksfull och hjälpsam. Hon bodde med sin far, lillasyster, storebror och mamma som dog av en sjukdom. Efter sin mammas död hade hon och hennes familj det riktigt svårt och den ekonomiska krisen efter första världskriget förvärrade situationen men de var ändå starka av sig. Catharinas största dröm var att bli läkare, hon verkligen brann för det yrket eftersom allt hon ville var att själv kunna rädda liv. Hennes dröm kom till uppfyllelse, hon blev läkare och träffade sin man på universitet, de var väldigt lyckliga tillsammans. Tillsammans fick de en son. Livet var hårt för familjen under andra världskriget precis som det var för den övriga befolkningen. Catharina var själv aldrig nazist, hon var alltid emot nazisterna och önskade från hela sitt hjärta att eländet, d.v.s. tiden då nazisterna hade makten skulle ta slut. Hon var alltid stark av sig. Hon stod alltid emot det som var fel och stod alltid vi den rättes sida, inget kunde på något sätt påverka henne att stå vid den felas sida. På hennes tid, efter första världskriget var läget i Tyskland oroligt. Hitler fick mycket hjälp för att komma till makten bland annat av de tyska storkapitalisterna som hade kontroll över ekonomiska fonder i den politiska kampen, de stödde honom med stora mängder pengar. Hitler använde bidragen till riksomfattande parti- och propagandamedel. Denna ekonomiska hjälp spelade en stor roll i den tyska politiken. Redan efter ett år, september 1930, då det var riksdagsval i Tyskland fick nazisterna 6,4 miljoner röster! Detta betydde alltså en åttadubbling av röstetalet på två år. Det lilla nazipartiet blev ett stort massparti.  När arbetslösheten hade passerat två miljoner och den ekonomiska och sociala krisen ökade avsevärt. Hitlers hela demagogi blev användbart. Nazisternas val kampanj bestod av stora affischer med Hitlers porträtt och rubriken ’’Hitler skapar arbete och bröd- välj lista 3’’, det var valets huvudpropaganda. Efter valet fortsatte den stora arbetslösheten och nöden i landet. Antalet arbetslösa var 19314 miljoner! Landet utmärktes samtidigt av social oro, stora demonstrationer och bloda strider mellan nazister och kommunister. 1931 bestämde sig flera män i den tyska storfinansen för att också stödja Hitler ekonomiskt. 1932 var det presidentval i Tyskland och Hitler ställde upp mot den dåvarande presidenten von Hindenburg. Två omgångar i valet förlorade Hitler, rösterna han fick var ändå väldigt betydelsefulla, 13,4 miljoner röster som motsvarade 36,8 %. Hindenburg vann presidentvalet med 53% av rösterna i valets andra omgång, han fick stöd av kommunisterna och socialdemokraterna. Det blev aldrig stopp på arbetslösheten utan istället fortsatte den att öka enormt i hela världen. Antalet arbetslösa i Tyskland ökade på bara ett år, från 1931 till 1932, med två miljoner till sex miljoner människor. Paniken började sprida sig i samhället och i affärs- och finanskretsar. Den 31 juli 1932 var det dags för ett nytt riksdagsval.

Denna gång lyckades nazisterna riktigt bra. Från 6,4 miljoner röster 1930 till 13,7 miljoner röster 1932. De blev riksdagens största parti med 37 % av rösterna. Hitler ville sluta ett förbund tillsammans med det näst största högerpartiet, centrumpartiet under ledning av Franz von Papen. Centrumpartiet var ett starkt antikommunistisk kristet parti. Förhandlingarna mellan Hitler och von Papen lyckades inte eftersom Hitler ställde krav på att bli rikskansler och äga all makt själv. Detta misslyckande skapade splittring inom nazistpartiet och som i sin tur skapade en negativ inverkan på partiets valresultat vid nästa i riksdagsval i november samma år. Resultatet blev den att nazisterna förlorade två miljoner röster och fick 11,7 miljoner eller 33%.

I nya regeringsförhandlingar med Franz von Papen och nationalistpartiet fick Hitler igenom kravet som rikskansler. President von Hindenburg utnämnde 30 januari 1933 Hitler till Tysklands rikskansler. Hans nya regering bestod av 10 ministrar. Riksdagspresidenten Herman Göring hade kontroll över den preussiska polisen, och inrikesministern Wilhelm Frick hade kontroll över den nationella polisen. Vice rikskansler blev centrumpartiets Franz von Papen. Nationalpartiets ordförande Alfred Hugenberg blev finansminister. Antalet arbetslösa hade då stigit till 10 miljoner människor. Den nya maktställningen räckte inte för Hitler, han ville inte vara beroende av andra partiers stöd, han ville själv äga den totala makten. Ett nytt riksdagsval bestämdes till 5 mars 1933. Nazisternas mål var att få över 50% av rösterna och egen majoritet i riksdagen. Den 27 februari då det var en vecka före riksdagsvalet tände nazisterna eld på riksdagshuset och anklagade kommunisterna för mordbrand.

Men riksdagsvalet den 5 mars 1933 gick inte enligt Hitlers vilja. Nazisterna ville ha majoritet i riksdagen. 17,3 miljoner röster gav endast 43,9% och var därför inte tillräckligt nog. Nazisterna var fortfarande beroende av stödet från andra partier.

Två dagar senare efter den nya riksdagens första möte, den 23 mars 1933, accepterade riksdagen nazisternas fullmaktslag med stöd av centrumpartiet, nationalpartiet och andra borgerliga småpartier. Denna fullmaktslag var självklart inget bra, den gav Hitler diktatoriska fullmakter med rätt att leda i fyra år utan riksdagens frågande. Undertecknade lagen och gjorde den godkänd, gjorde president von Hindenburg.

Då president Paul von Hindenburg dog den 2 augusti 1934 kom det att ha en riktigt stor betydelse för den absoluta makten till Hitler.  Hitler blev den nya presidenten. Tysklands armé, officerskår och soldaterna tvingades svära en personlig trohetsed till den nya presidenten, führern Hitler.

Catharina var med hela vägen, hon fick uppleva Hitlers väg till makten. Hitler var en man som aldrig hade fallit henne i smaken och när han lyckades ta makten i Tyskland visste hon att det förr eller senare skulle uppstå krig, hon såg det i hans ögon, de var fulla av hat och ondska. Hon visste någonstans att detta inte skulle vara bra för Tyskland. Många människor skulle få det sämre än vad det redan var. Catharina hade rätt. Hitlers mål var att utrota alla judar, alla funktionshindrade och alla kronisk sjuka människor. Enligt nazismen skulle detta vara bra för Tyskland, sådana människor som han ville utrota ansågs vara onödiga för Tyskland och för det tyska folket. De hade ingen nytta utan var istället dåliga för landet. Nazisternas ideologi är i grunden att folket, nationen har ett högre värde än den enskilde. En del tyskar var inte lika starka som Catharina, de var egoistiska och tänkte bara på sig själva, huvudsaken var att de hade det bra, det spelade ingen roll om Hitler och nazisterna tog livet av människorna, huvudsaken var att de fick leva gott. Nazisterna var bra för det tyska folket, det tyska och friska folket. De som kunde bidra med något till landet, det som själva inte hade behov av bidrag. Dessa människor skulle skapa ett bättre Tyskland genom t.ex. arbetskraft. Friska tyska kvinnor skulle föda barn som var friska och starka, som skulle vara framtiden för Tyskland. Det tyska folket påverkades mycket av nazisterna propaganda, de ville ha jobb och leva i välstånd och detta lovade Hitler. Jobb och välstånd tänkte folket, det kunde inte bli bättre och valde då Hitlers parti. Hitler påverkade alltså det tyska folket med sin propaganda. Hur kunde folket vara så känslokalla och tillåta sig följa Hitlers spår, tänkte Catharina. En sådan var hon Catharina, en känslofull kvinna. Hon hade sitt samvete och sin stolthet, ingenting var viktigare.  Nazisterna däremot, de hade inga känslor gentemot alla människor, förutom äldre och medelålders judar tog de också livet av barn, små barn, bara för att de var judar. De behandlade djuren mycket bättre än vad de behandlade judarna, judarna var inte människor enligt dem, de var inte ens lika värda djuren.

Hitler var en maktgalen führer. Vad han än fick blev han aldrig nöjd, han ville alltid ha mer. Men länderna ville inte bli maktlösa och ge all makt till Hitler och Tyskland. De ville själva ha makt och därför förklarade de krig mot Tyskland. De tänkte inte tillåta Hitler ta makt över allt och alla. De andra länderna gjorde hårda motstånd mot Hitler och lyckades störta honom.

Utbrotten av andra världskriget var som en fortsättning av första världskriget. De hårda villkoren i Versaillesfreden som avslutade första världskriget bidrog till att Hitler fick stort stöd och på så sätt lyckades han komma till makten.

Efter kriget dog Catharina av en förkylning, hon var en underbar människa.

Må Gud vaka över henne. Må hon leva i frid.

Epilog: Eva Tannberg

Året är 2000 och jag är gammal och trött. Numera bor jag i Danmark, ensam i en liten lägenhet i ett flervåningshus. Ensam med mina minnen. Jag har inte kontakt med någon som jag kände förut, och jag håller mig för det mesta ganska avskärmad från omvärlden, jag sitter bara i min soffa och tänker.

Plötsligt hör jag en knackning på dörren, och det är först då jag minns vilken dag det är – lördag, och jag ska bli intervjuvad. Inte konstigt att jag glömde bort det så fort. Det känns inte som att en sådan sak spelar någon större roll. Inget spelar någon större roll längre, faktiskt. Egentligen är jag inte säker på att jag ens vill bli intervjuvad. Jag vill inte tala om saker som jag tvivlar på att de som inte var där när det hände skulle förstå, jag vill inte fördjupa mig i hemska minnen, minnen som gjort mig till den dystra gamla damen jag är i dag. Men kanske är det bra för omvärlden att veta vad som egentligen hände då, för många år sedan, när ett helt folkslag höll på att utrotas. Kanske är det bra för dagens unga att förstå hur allting kunde hända, hur det gick till, så att de kan förhindra att någonting liknande händer igen.

Så jag går alltså och öppnar dörren, även fast jag för ett ögonblick tänkte lämna reporten, där utanför dörren.

    ”Välkommen”, säger jag till henne, och hon tackar och kliver in. ”Vill du ha te?”

Det vill hon, och jag börjar koka vattnet. När teet är klart sätter jag mig ner i soffan, och hon sätter sig mitt emot mig i en stol.

   ”Jaha”, säger hon med ett gnistrande leende, ”då kan vi börja då.”

    Vad är du så glad för, tänker jag bistert, du har inte kommit hit för att intervjuva någon som just vunnit miljoner på lotteri. Det här ämnet är känsligare än du kanske anar.

    ”Så, ditt namn är Eva Tannberg, om jag minns rätt? Du kan väl börja med att berätta lite om dig själv, din familj, om staden du bodde i, och om livet i allmänhet under de åren du bodde i Tyskland?” Hon räckte fram mikrofonen mot mig.

    ”Ja, som du redan vet så är mitt namn Eva Tannberg, och nej, jag är inte tysk. Inte helt, i alla fall. Jag har släktingar över nästan hela världen, så varför jag och min familj råkade bo i Tyskland under de åren kan jag inte svara på. Eller ja, familj och familj, det var bara jag och min bror som bodde tillsammans och drev en liten butik. Vi var ganska lyckliga tror jag, och levde ett lugnt liv.”

    ”Så andra världskriget kom som en överraskning?”

    ”Nej, självklar inte. Innan andra världskriget var det ju första världskriget, och då var väl livet också hårt, men inte på samma sätt som under andra världskriget.”

    ”Och första världskriget är alltså en av orsakerna till andra världskriget, om jag inte är helt ute och cyklar. På vilket sätt?”

    ”Nej, nej”, svarar jag, ”du har helt rätt. Det var den största orsaken, skulle jag vilja påstå. Tyskland fick enormt stora problem på grund av fredsavtalet efter första världskriget. Krigsskadeståndet landet behövde betala var enormt, och allting började snabbt att gå utför. Det var nog där allting började. Hela Tyskland höll på att rasa ihop i spillror, landet var helt beroende av vilken hjälp det än kunde få. Jag tror att människor är sådana – när man befinner sig i en sådan otroligt svår situation tar man emot den hjälpen man får. Det första man tänker på är att överleva, inte konsekvenserna av vad man gör för att överleva, om du förstår vad jag menar. Och den hjälpen människorna tog emot råkade alltså komma från nazisterna.”

    ”Så det var alltså så nazisterna fick makten?”

    ”Ja, bland annat. Till största delen. De lovade att hela Tyskland. De lovade folket att de skulle få Tyskland på fötter igen, de lovade folket ett land fritt från problem. De flesta var beredda att lita på nazisterna – löftet om ett nytt, friskt Tyskland var starkt, och det var inte många som kunde säga nej. Vi var alla desperata.”

    ”Fanns det någonting annat som hjälpte nazisterna på vägen mot makten?” Återigen riktades mikrofonen mot mig.

    ”Ja, självklart”, svarade jag, ”det där var bara början. Hitler var en otrolig talare, det måste jag erkänna, och han kunde enkelt få med sig folket. Han behövde inte ens övertala dem. Den ständiga propagandan de spred gjorde också en stor del av jobbet.

    ”Hur påverkades du av det här? Din familj och din omgivning?”

    ”Det är klart att alla påverkades på olika sätt. Det var ju många som blev nazister, som verkligen trodde på den här ideologin, trodde att Hitler kunde rädda dem. De behövde något att skylla allt elände på, och eftersom judarna sågs som annorlunda med sina seder och sin tro var det lättast att skylla på dem, och de behövde också något att sträva efter för att göra allt bättre, och i det ingick att utrota de människor som inte var önskade. Sedan var det de som lät sig dras in i allt det där för att de var rädda för vad folk skulle tycka om dem och för vad som skulle kunna hända med dem om de inte ställde sig på nazismens sida. Bra människor som gav efter för sin rädsla och blev dåliga människor. Och sedan fanns det sådana som oss. Som mig, som aldrig hade en tanke på att nazisterna kunde ha rätt, som hade helt andra åsikter, men som inte vågade stå upp för dessa åsikter, utan gömde sig för världen, stod utanför samhället och såg på när allt förändrades. Det kändes som att hela världen förändrades under de åren. Folk blev misstänksamma mot allt och alla, man kunde inte lita på någon. Man kunde inte riktigt se vem som egentligen var nazist och vem som inte var det, alla gick ju inte omkring med hakkors på jackorna. Jag förlorade alla mina vänner under den här tiden eftersom jag inte kunde lita på dem längre. Nazisterna var en enda stor, mäktig fiende som gick omkring på gatorna och spred sitt gift överallt. Bara de som höll sig undan, så långt bort som möjligt, klarade sig.”

    ”Kände du många nazister?”

    ”Inte många som jag helt säkert visste var nazister. Som sagt kunde jag inte lita på någon längre. Men min bror var nazist, och vissa som bodde i närheten.”

    ”Vad hände med din bror? Har ni hållit kontakten?”

    ”Nej, det har vi inte. Efter Hitlers död avslöjade jag för honom att jag inte var nazist, att jag hatade nazister, och efter det har han aldrig talat med mig, och jag har aldrig talat med honom. Om vi såg varandra på gatan skulle vi gå förbi varandra som främlingar. Nazismen förstörde familjer på det sättet. Jag vet inte ens om han lever längre.”

    ”Så trots att man inte var i en av de utsatta grupperna påverkades man?”

    ”Ja, självklart. Man påverkas alltid av det som sker omkring en, på ett eller annat sätt. Alla som levde under den tiden har nog med sig minnen som för alltid kommer förändra ens liv. Minnen som man kanske helst inte vill ha.”

   ”Fanns det händelser som påverkade dig mer än andra?”

   ”Inte något speciellt. Det värsta var ju hur allting kunde förändras så fort, hut min familj och mina vänner, och hela min värld plötsligt kunde kännas så främmande och... fel.”

    ”Men kan du säga att allt fick ett gott slut?”

    ”Det bror på vem man är och hur man kände då. Men för mig... ja, det fick ett gott slut, men trots det, trots att allt blev bra efter det som hänt, kände jag ingen större glädje. Inte särskilt länge, i alla fall. Lättnad, ja, men hur kunde man vara glad efter allt som hänt? Det är bara att tänka på alla som dog eller skadades... det var inte värt det. Det slutade i stort sett bra, men ingenting kan gottgöra det som hände.”

    ”Kan du beskriva hur det slutade? Och varför det slutade så?”

    ”Ja...  det började ju helt klart otroligt bra för nazisterna, men sedan... jag tror att det var runt år 1941 som det började gå lite sämre. Tyskland var ju långt ifrån besegrade då, men efter det led de bara ännu fler nederlag, vid Stalingrad, Kursk, Normandie... det gick bara utför för dem, och år 1944 var de i stort sett besegrade. Jag tror att Hitler tillslut insåg det, han var omringad av fiender och allt hopp var ute, och därför begick han självmord. Jag tror att Tyskland överskattade sig själva ganska mycket, och trodde att de var bättre än de egentligen var. De hade vunnit så många segrar att de kanske blev övermodiga där på slutet.”

    ”Så du tror att de planerade de sista striderna dåligt?”

    ”Ja. Jag tvivlar inte på att de kunde ha vunnit om de varit mer förberedda. Men man ska aldrig underskatta sin fiende heller. Och Tyskland hade många länder emot sig, fler än vad som var med dem, i alla fall.”

    ”Jaha...” hon nickade tankfullt och såg ner på sina papper. ”Ja.... Och vad gjorde du efter kriget? Hur kom du hit?”

    ”Efter kriget fanns det ju ingenting som höll mig kvar i Tyskland, bara en massa dåliga minnen. Så jag bestämde mig helt enkelt för att försvinna därifrån så fort som möjligt, utan att lämna några spår efter mig. Om det fanns några kvar i Tyskland jag fortfarande kände så ville jag inte ha något med dem att göra i alla fall. Så jag bestämde mig för att flytta hit, till Danmark. Kanske hoppades jag på att hitta gamla släktingar eller något liknande. Men det gjorde jag inte. Jag minns att jag hade många släktingar här förut, men de är väl döda allihop. Så nu bor jag här själv, och jag kommer förmodligen göra det tills jag dör.”

Epilog: Georg Landhoff

Den som läser tidningen idag kan få reda på vilka som dött i saknad av andra. Imorgon kommer dessa namn vara borta, ersatta av nya medan de gamla faller i glömska. Vad är det då som gör att vi läser dessa namn, människor vi aldrig känt, dag ut och dag in trots att alla namn bara blir fler och fler och tillslut blir svåra att hålla isär? För mig är svaret enkelt. För att någon dag kommer någon att läsa mitt namn där, och få ställa sig frågan: Vem var han? Hur var han som person? Skulle han ha läst mitt namn om han nu fick chansen?

Du kan när som helst besöka dessa människor. De ligger troligtvis nu under jorden, och längtar tills den enda dag på året dina nära och kära kommer dit och låtsas att de fortfarande kommer ihåg dig. De är inte de ända som letat sig hit, överallt kryllar det av avlägsna släktingar som även de motvilligt släpat sig hit för att låtsas visa sin vördnad. Men när de tycker att de sörjt tillräckligt, låtsas skämta om att ingen ändå kan se en, trots att man inte vet om det ens är sant, så går man bara. Inte en enda går fram till sin granne, säger att de beklagar sorgen och frågar hur han eller hon var som person. För det är ju ingen som bryr sig. De har ju redan läst tidningen och då förstår väl alla att man gjort sitt redan?

Men det finns vissa som någon aldrig läst om i tidningen. Vars grav aldrig besöks av några nära och kära. Var dessa ensamma stackare några riktigt elaka typer? Eller hade de bara oturen att dö i en tid då ingen kunde få reda på vilka som dött i saknad av andra?

För bara två dagar sedan fick jag reda på en sådan. Hans namn var Georg Landhoff, och det finns varken några tidningsartiklar eller gravar att besöka. Han drunknade nämligen och ingen brydde sig om att leta efter hans kropp. Det var länge sedan nu, 1945, och trots att det gått över sextiofem år sedan dess är det ingen som har börjat sörja.

Vem var då denna Georg Landhoff? Han föddes 1869 i München, växte likt så många andra under den tiden upp under knapra förhållanden med en familj som bara hade råd att försörja ett barn. Han fick aldrig mycket till en formell utbildning, men gjorde en klassresa nog så värd att uppmärksamma på den tiden det begav sig.

Att ingen brydde sig om honom besvärade honom inte det minsta. Han undvek att vara i hemmet och gick istället till kyrkan för att finna lugnet. Det var i religionen han hittade sig själv. Han fick tidigt lära sig vad det innebär att vara en kyrkans man, att ta ansvaret som präst och att leva ett så hederligt liv som möjligt. Han fick chansen att lämna staden, flytta till det betydligt lugnare samhället Northeim, bara några mil från Berlin, och ta över rollen som pastor, medan han ännu var en ung man.

Han levde ett liv i all ensamhet, men var en omtyckt och ofta besökt karaktär i den lilla staden. En enstöring, absolut, men oproduktiv var han verkligen inte. Ett eget liv oberoende av vad andra tyckte och tänkte, och några nymodigheter försökte han sig inte på. Han visste att han var för gammal för att ens försöka.

Så kom kriget. Trots att han var en gammal man, närmare femtio, kallades han in då Tysklands armé behövde varenda liten insats de kunde få. Inte mycket är känt om hans tid under kriget, då inga anteckningar blivit efterlämnade. Kanske var han pilot. En gång beskriver han hur lugn han är över att kriget äntligen är över. ”Inget krig kommer att inträffa den närmaste tiden”.

Efter kriget återgick han till sitt vanliga liv, men hans liv har blivit allt dystrare, och det lilla hopp om framtiden verkar han helt ha övergivit. Detta blev en orolig tid, och han uttrycker tvivel mot varje beslut den nya regeringen tar. Inte kunde han ana vad som skulle komma i dess ställe.

Tjugotalet blev en hård tid, men värre skulle det bli. Eftersom alla tappat tron på gud efter krigets fasor var det inte heller någon som längre ville ha med kyrkan att göra. Denna besvikelse och misstro på samhället fick honom att återvända till München, fackföreningarnas stad, och tyvärr halka in på det spår han helt borde ha undvikit. Nazisterna gjorde intåg i hans liv, lurade i honom att det var judarnas fel att det gick dåligt för hans kyrka, och desperat efter socialt umgänge lät han sig luras av nazisternas förvrängda värld.

Här kan man bistert läsa om hur han med glädje beskriver hans reformerade liv, om hans pånyttfödelse och hans tro på framtiden. Kanske borde man inte beskylla honom för detta, han är bara en av många som tog nazisternas parti, men man kan beskylla honom för att han, medveten eller ej, i det ögonblicket brutit mot allt som han står för.

Han hade svikit gud.

Han följde glatt händelseförloppet, men plötsligt uttryckte han oro över sin egen framtid. Kanske märker han att hur mycket han än bidrog med, får han aldrig något tillbaka. Då vänder han sig istället mot Nazismen. Men bara i smyg. Han vågade aldrig försöka göra någon skillnad.

När kriget kom gick han helt ner sig i spriten. Detta blev en period i hans liv då han inte verkade vara helt mentalt frisk. Många gånger hotade han att ta livet av sig, både genom att dränka sig i floden Rhen och en betydligt mer okonventionell metod, att skjuta sig.

När han fick höra talas om koncentrationslägren ångrade han bittert att han någonsin valt att vända sig till fackföreningarna. Från den dag han fick höra om det, tills den dag han dog gick han alltid runt och sa att han borde göra något för judarna

Ändå uthärdade han kriget, levde som en eremit och drabbades både av svält, bristsjukdomar, lunginflammation och en ständig törst endast botbar med sprit. Hur han lyckades överleva har jag inte kunnat räkna ut, då både hans fysiska tillstånd och livslust minskade drastiskt under de sista åren. Hans paranoia och hallucinationer skapade den instängda bunkern han befann sig i under långa perioder till ett fekalt helvete, där djävulen uppenbarade sig framför honom både fysiskt och i form av de konstant fallande bomber som dånade över Berlin.

Vid ett tillfälle lät hans bästa vän be en doktor att se över honom. Han blev förklarad som kliniskt deprimerad, och om han inte ryckte upp sig skulle han inte orka bekämpa sjukdomen. Doktorn var nazist och strax innan han skulle gå ställde han sig och hailade vid dörröppningen. Den dagen, trots att Georg var svag, skrubbade han rent öppningen i flera minuter. Sedan bad han en tyst bön. Efter kriget gick han alltid in via en bakdörr.

När freden kom kunde Georg äntligen rycka upp sig och ta sig samman, och med tiden gick han från en skäggig enstöring till en respektabel pastor igen. Bland annat åkte han in till Berlin och tog bilder av förödelsen. Dessa bilder finns kvar än i denna dag.

Men kriget hade tagit hårt på honom. När hans kyrkliga verksamhet kommit igång igen fick han även ta över scouterna. Han fick inget betalt, men det gjorde honom inget. Han ville bara få arbeta med sin kyrka igen och vad spelade ingen egentlig roll. Han fick gratis mat i scouternas soppkök och efter att ha varit undernärd så länge tog han för sig av rejäla portioner. Så gick han från att varit en tunn, utmärglad man till en fet och präktig pastor, som var för självgod för sitt eget bästa.

Inte många kände längre igen Landhoff. Åren i bunkern hade gjort honom till en annan man än den han varit. Han blev vresig, opålitlig och spred rykten om allt och alla. Så en dag satt han på sin favoritrestuarang i Berlin och åt en rejäl måltid. Så plötsligt kände han sig väldigt illamående, varpå han tillkallade kyparen som hjälpte honom ut. Väl ute vinglade han omkring, och det kanske inte bara berodde på all Whisky han druckit. Så kom han fram till en liten hängbro, där han lutade sig mot räcket medan svetten rann. Så brast räcket, och han föll mot sitt öde i ett dike som rann ut i floden Rhen, ironiskt nog samma flod han tidigare övervägt att dränka sig i. I vanliga fall kunde han enkelt ha rest sig upp, då vattnet bara var lite lägre än en halvmeter högt, men han var död redan innan han träffade marken.

Bara de runtomkring honom just då reagerade. Men efter att ha skådat hans livlösa kropp ett litet tag, gick de vidare som om ingenting hänt. Mer uppmärksamhet förtjänade han inte i denna tid.

Han fick aldrig någon begravning. Northeims Scoutförening försökte få honom begravd på kyrkogården, men de fick aldrig tag på kroppen. Troligtvis slängdes den i en massgrav någonstans. Kort därefter tog Scoutföreningen över kyrkan, renoverade den grundligt och satte som sista åtgärd upp en diskret liten skylt över ingången, som vittnade om att en man vid namn Georg Landhoff en gång för länge sedan lade sin själ i föreningen.

Det var inte förrän på senare år, man upptäckte ett testamente, dold i den övervuxna bunker man länge trott bara var en omärkt grav. Då skriver han hur han så länge velat göra något för judarna, men aldrig vetat vad, tills han idag fick en fantastisk idé. Han ger bort rätten till kyrkan till den judiska församlingen, som i en annan tid kommer få att utöva sin religion utan risk för deras liv. Brevet var daterat den femtonde juni 1945. Hade den hittats tidigare kunde hans önskan kanske falla in. Nu var det försent. Men kanske gjorde hans vänliga donation så han kunde få komma till en himmel. Men frågan är om han verkligen vill det. Georg Landhoffs himmelrike är vår jord i en bättre tid, då nazimens regimer aldrig kunnat inträffa.

Varför skriver jag så mycket om honom? En man som aldrig lämnat något historiskt avtryck, som varken har en dödsruna eller en grav? Jo, för den mannen kände min farfar. Han är den enda som någonsin stod honom nära. Hade det inte varit för Georgs anteckningar hade jag fått leva i ovisshet. Nu kan jag få den kunskap jag behöver. För det är jag honom evigt tacksam. Min farfar dog en plågsam död, men Georg gav honom en begravning. Någon gång ska jag åka dit, till Northeims kyrkogård, och visa min respekt. För att han aldrig fått en dödsruna, men tack vare en osjälvisk själ åtminstone fick bli ihågkommen och lämnad ifred, och till skillnad från den man som begravde honom fick vila i frid.

Så ni som sitter ensamma hemma och drömmer er bort, glöm inte att det aldrig är försent att göra något för någon i nöd. Gå inte och gräm dig över vad du gjort, tänk istället på vad du kan gottgöra det med. För det är som min far alltid sa, du kan inte ändra det förflutna, men du kan ändra din framtid. För framtiden är oskriven, den blir vad du gör den till…

Se detta som min minnesanteckning, över två modiga män som aldrig fått den uppmärksamhet de förtjänar. En stor eloge vill jag ge dessa män. Vila i Frid, Georg Istvan Landhoff (1869-1945) och Remus Dumkier (1891-1941)

Anton Dumkier, fjärde april 2011 i Berlin

(Följande berättelse är tagen ur anteckningar och historier hittade i Northeims kyrka, skrivna av Pastor Georg Landhoff åren 1919 till 1945. De återspeglar inte artikelförfattarens egna åsikter. Följande texter och hans bilder kan ses på Northeims hembygdmuseum.)

© Anton Dumkier

Epilog: Otto Baum

Otto Baum var inte på något sätt under några som helst typer av omständigheter unik i relation till Tyska rikets medborgare. I själva verket tänkte många människor som Otto Baum, det vill säga, att de blint följde strömmen och såg inte de konsekvenser som kom att ta plats. För efter all var det ju just det som nazisterna ville. De visste att befolkningen i sin helhet inte skulle gå med i NSDAP och satsade därmed istället på extremisterna och de som var mittemellan. Det vill säga de som kände sig osäkra om vilket parti de skulle välja. För dessa labila personer kom just NSDAP att bli den enklaste lösningen. Åtminstone 1933 när de tog makten, för alla deras genomförelser lät så enkla och så underbara. I stort sätt skulle alla få det prima, en stadigt växande ekonomi och diverse guld och gröna skogar. I och med att också Tyskland var i sådant stort behov av växande industrialiseringar och ekonomi överlag, nappade de flesta utan att direkt leta efter en hake (ungefär som när en bilhandlare lovar att du kan få råd med en Ferrari bara om du skriver under ett antal papper och det sedan visar sig att du för resten av ditt liv är skuldsatt upp till öronen). Speciellt Otto Baum som höll sin tidnings firma så kärt intill sig ville inte riskera en den förfärliga konkurs som ständigt oroade honom och röstade som en direkt följd på NSDAP så fort de förutspådde att det skulle gå bra om han röstade på dem. Han var en dum man, inte vidare utbildad och heller inte så politiskt insatt. Detta kom även att bli en viktig faktor för att just Otto Baum skulle lägga sin röst på detta onekligen vidriga parti och förmodligen för många fler. Ingen hade direkt kunskapen om hur man styrde upp ett land på fötter, väldigt få hade dessvärre den viktiga erfarenheten som krävdes. För dem som satt i riksdagen innan 1933 och desperat förökte styra upp ett land under ytan var i min åsikt de som på rätt spår var. Fast med en långsam fart.

Just att folk ville ha snabba förändringar är det heller inget tvivel om att även det blev en av de större bakåtliggande faktorerna. Problemet var främst att folk inte visste på vilket sätt förändingarna skulle ske eller mot vilket håll ett starkt land bör sträva mot. Även här – nazisterna kom att bli nog övertygande med sina högerextremistiska tankar.

Det blev heller inte mycket svårare att värva anhängare när man främst satsade på de unga. Den oformade ungdomen kom dessvärre också att formas efter Nazisternas behag det vill säga, att man i tidig ålder lärde ungdomarna att Nazismen var den absolut ultimata ideologin. Otto Baum var förstås inte en av dem men många andra som sedan kom att skickas ut mot ett krig omöjligt att vinna, fick denna propaganda inslagen med hammare och spik tills de inget annat ville än att tjäna sitt vackra fosterland och dess ledare.

Lebensraum kom enligt mig att bli Tysklands mest ogenomtänkta idé, alltså det som mer eller mindre utlöste världskriget. I stort sätt kan vilken individ som helst tänka sig att om man angriper flera länder utan att noga tänka sig för kommer man för eller senare synas lik en nödraket i nattehimmel. Tyskland drog på detta sätt åt sig enorm uppmärksamhet och inte precis av dess positiva slag. Självklart skulle närliggande länder, förbundsländer etc. se det hela som om Tyskland mer eller mindre försökte sig på en världskomplott. Länderna runtomkring ville dessvärre heller inte till en början angripa men för eller senare skulle det bli oförlåtligt om de inte gjorde det. Länder så som Storbritannien tänkte i första hand på sig själva, men när de såg alla exempel på hur land efter land blev annekterat av det tredje riket blev de tvungna att snarast agera.

Som en Mus i ett hörn omringad av en katt, blev även tyskland omringat 1945. Och när man väl tänker på det i ett geografiskt perspektiv känns det heller inte så konstigt. Tyskland, ett centralt land vars omkrets alltid kommer att gränsa till ett utland. När väl Amerikanarna landstigit Normandie och Ryssarna rest mot Berlin i hopp om hämnd och seger fanns det dessvärre ingen magisk kraft som kunde rädda riket mot sin onekligen befattade undergång. Alla inom tredje riket med ansvar för diverse trupper, och försvarsstrategier verkade dessutom sedan relativt lång tid tillbaka också ha varit medvetna om det stora underlag som kom att krossa Tyskland som nation. Alla förutom Hitler som långt in i bunkerns trångbodda tillvaro verkade se en chans att med egna ögon se sin önskade dröm gå i uppfyllelse. Eller? Ingen vet ju egentligen säkert vad Hitler tänkte.

Otto Baum och andra sidan lyckades mirakulöst överleva döden med en dag eller två. För mitt i hans utmattande arbete i bortskövlandet av lik, blev han räddad. Nära döden var han sannerligen, men ändå lyckades han på något otroligt sätt klara sig från Liemannens vilja. Om det var en sann historia borde det ses som gåva från himmelen. Ytterst få människor lyckades levande ta sig från gaskammarens död och dem som väl gjorde det, Uppskattade nog livet precis som Otto gjorde efter sin vistelse. Hur man än väljer att se på Otto Baums Liv så finns ändå ett tydligt budskap som gäller in på många andra Tyskar kanske även än idag. Man insåg hur fel man agerad och insåg hur minsta lilla etniska fientlighet kan starta ett massmord. Många Tyskar måste även ha känt sig bedragna av sin Führer, vilket inte Otto tycke sig känna. Idag förebygger man sådana tankar genom att förbjuda partier som liknade NSDAP i större delen av världen. Tyskland är mer främlingsvänliga än Sverige och ser invandringen som en fördel (arbetskraft) till skillnad från just vårt land som frekvent skapar partier med avsikt att stoppa Sveriges invandring. I tyskland har invandringen även gett mer förståelse för etniska skillnader på folkgrupper och också där motverkat rasism. Många människor idag kan med kunskapen för människans olika religoner och etniskt perspektiv ha skapat respekt för att vi alla tillhör mänskligheten och därmed också har rätten till att bli behandlad som människa.

Jag kunde känna att slutet var nära

Max Adler

Kära dagbok!

Idag ska jag dö. Ja, du hörde rätt. Jag ska verkligen dö idag, men du ska inte vara rädd, dagboken, för jag är inte rädd. Äntligen ska jag få se Anne igen! Döden skrämmer mig inte alls faktiskt längre då jag har blivit en mycket gammal man och jag ser bara döden som en befrielse från denna galenskap som vi alla lever i numera. För Tyskland är inte längre Tyskland, utan det är helvetet som kommit upp hit på jorden. Jag lever centrumet, plågas dagarna i ända och bara döden kan hjälpa mig härifrån, så jag ser nästan fram emot denna eftermiddag då jag ska gasas ihjäl av den maktgalna führen.

Blev faktiskt ganska lycklig när jag hörde generalen berätta det för mig för två timmar sen. Som vanligt har du säkert många frågor till mig och jag ska förklara så gott jag kan.

Till och börja med ska jag berätta varför jag sitter här på koncentrationslägret, jag är inte jude som du vet. Men, som jag skrev förut, så har jag varit sambo med en judinna som jag älskade mycket. Jag hade gått under jorden och gömde mig för Urs Walter, vilket gick bra i några år. Men  på hösten 1943 sa vi att det fick vara nog och vi flyttade hem igen till vårt lilla Northeim utan att någon upptäckte Anne. Vi lyckades bo där i två veckor innan, den nu medelåldriga, Urs knackade på med sina bröder bakom sig. När jag såg dem fick jag hjärtat i halsgropen och försökte fly men Urs var snabbare och fällde mig. Han reste sig upp och drog fram sin pistol och sa "Du ska få komma härifrån med livet i behåll, men din fru ska dö!". Mitt skrik hördes inte ens när han sköt. Urs satte mig sedan på tåget mot Auschwitz och jag såg honom aldrig mer.

Det sorgliga med detta var inte att min fru just hade dött (såklart jag sörjde men det fanns något som grämde mig mer). Och det som grämde mig mest var att jag visste att runt om i Tyskland hade tusentals dött på samma brutala sätt. Generaler hade stormat in i lägenheterna i ghettot och avrättat de stackars judarna. Varför gjorde de så? Har de inte något vett i skallen överhuvudtaget?

Trots att vi bodde i matkällaren en lång tid under kriget fick vi ändå uppleva allting som om vi bodde mitt ute i städerna. För alldeles intill vår lilla matkällare finns en plats där nazisterna avrättade folk snabbt och effektivt. De ställer upp de stackars judarna mot höstackar och arkebuserar dem sedan. Vuxna män, judar, handikappade och småbarn har jag sett mista livet (om man kan kalla deras liv för liv). Men jag tänkte berätta en händelse som jag fortfarande minns väldigt tydligt.

Det var en varm sommardag och man skulle utföra dagens avrättningar på några stackare. Då precis innan man ska skjuta ser jag hur en av soldaterna lägger ner sitt vapen och ställer sig tillsammans med de dömda. Ingen bryr sig och skjuter honom också. Men ingen visste att jag såg det där jag stod bakom ett träd och det heller ingen visste var att jag blev lycklig för första gången på flera år! Jag insåg att folk hade börjat inse vilken galenskap de levde i och snart skulle allt fler soldater göra som denna!

Något som jag också minns väldigt tydligt var när den tyske flyggeneralen Herman Göring blev galen och började med att flygbomba engelsmännen dag ut och dag in. Jag minns tydlig hur jag planen susade över vårat gömställe och att man sedan hörde betydligt färre plan komma tillbaka. För engelsmännen var inte dumma, de insåg att de skulle kunna skada tyskarna rejält om de sköt ner en stor del av deras flygvapen och till ingen förvåning lyckades Churchill väldigt bra och Göring slutade att blitzbomba de stackars engelsmännen.

Dagbok, nu ska du få höra något roligt. Haha, skrattar fortfarande!

Så, när Hitler insåg att han inte skulle vinna över engelsmännen eller kriget i väster så fick han panik och bröt pakten han hade men Stalin. Hitler ville inta Stalingrad och på så sätt få mer utrymme att vinna över västkusten. Men vad Hitler inte visste var att Ryssland hade precis fått en ny otroligt stark pansarvagn som man effektivt utplånade vår betydligt större armé och efter månader av krigande kapitulerade general Paulus trots att Hitler förbjöd honom. Och som jag skrattade den dagen jag fick reda på det, fler folk hade börjat gå emot Hitlers vilja!

Här inne på lägret är det svårt att få in nyheter utan att bli avrättad på direkten. Men sist jag fick veta något så hade engelsmännen satt Hamburg i lågor, bomberna vräkte ner och jag kunde känna att slutet var nära. Ännu närmre för mig...

Epilog: Urs Walter

Jaha? Här sitter jag, året är 2010 och jag bor som asylsökande i Stockholm, Sverige. Mitt liv börjar närma sitt slut så jag tänkte att jag skulle skriva ner mina sista tankar angående vad som har hänt i världen efter kriget. Ofta när jag tänker på kriget så tänker jag på ordet främlingsfientlighet och jag undrar verkligen om gud var nykter när han skapade den egenskapen. För i nuläget kommer det tillbaks. Jag är rädd för alla kommande generationer. Dem kommer att få lida om det inte kommer en lösning. En lösning på vad kan man då undra. Är det främlingsfientlighet ett bevis på att vissa folkgrupper inte kan leva tillsammans? Men är det en lösning då eller? Att kasta ut alla som inte har samma etniska bakgrund. Jag tror inte det är svaret. Att kasta ut alla som inte har samma etniska bakgrund kommer ju bara i sinom tid leda till en liknade lagstiftning av nurberglagarna. Hur ska man stoppa det här hatet då?

I Sverige där jag bor sedan tio år tillbaks har det nyss varit riksdagsval. Jag noterade att ett nytt parti kallat Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Detta parti har väldigt klara åsikter om invandring. Jag kan inte direkt gå ut och säga att dom är högerextremister för det är dom inte officiellt. Men det kan finnas en bakgrund bakom det hela.

Jag hör ofta frågan hur nazisterna kunde få makten. Jag som själv var med i NSDAPs ungdom vet ju lite mer. Tyskland var i kris, ekonomisk och psykologiskt. Inflationen hade drabbat landet efter börskraschen 1929. Nederlaget och missnöjet efter kriget. Tyskarna ville ha en ledaren, en Führer. Det var just av den anledning som både kommunisterna och nazister fick ökat med röster. De båda parterna var extrema och ville ändra samhället snabbt. Varför stod just NSDAP som segrare 2 augusti 1934 är en tolkningsfråga. Det kan bero på att dom hade ett svar varför allt var så dåligt ställt. (judarna) Men det kan också varit att en stor del av tysklands befolkning hade ett internt hat mot kommunismen pga. den ursprungligen kom från Ryssland. Ryssland jätten från öst. Kommunismen var också något som hotade den välbärgade mannen men såna fanns det inte så många av. Men jag tror just att genom att få fram ett hat, någon att skylla allt på så var det just mycket lättare att leva med säg själv. Jag tror t.ex. inte att tyskland skulle vara i nuläget så stark ekonomiskt ställt om nazismen inte hade kommit. Just för att Hitler bröt desperationen som Tyskland led av. Tyskland var t.ex. tvungna att betala pengar till vinnarna av första världskriget. Om inte Hitler hade brutit den så tror jag att Tyskland iallafall skulle varit i desperation till 2000-talet ekonomiskt ställt menar jag då. Tyskland eller Östtyskland fick ju leva med stort missnöje till 1990 då det upphörde. Rent hypotetiskt kan man inte säga att allt Hitler gjorde var förödelse. Utan Hitler hade inte Volkswagen varit så stort. Med tack vara Hitler så kommer förhoppnings viss inte någon förintelse upprepa sig.

Jag tror, snarare vet att Hitler påverkade många människor i Tyskland. Han gav dom hopp, hopp om pengar, om lycka, om ett tredje rike. Sen svek han dom. Han tog självmord. Jag undrar verkligen hur resten av Tyskland som fortfarande dyrkade Hitler måste ha känt sig. I stor allmänhet blev nog alla förvirrade och ställde sig frågan "Vad ska vi göra nu?" Tyskarna var blinda av att någon skulle leda dom. Fast jag kan inte dra alla över en kant men jag tror att en stor del reagerade på detta sätt. Det kan ha suttit sina spår i och med att tyskar idag är väldigt självständiga och framgångsrika.

Jag tror att andra världskriget var oundvikligt med Hitler som makthavare. Hitler hade hela tiden tänkt att starta krig för att ta tillbaks områden som förlorats under första världskriget. Dock kunde ett världskrig undvikas om inte Hitler va Hitler så att säga. Men ändå är det väldigt svårt att starta ett mellan statligt krig utan att andra stater dras med för på ett eller annat viss hänger alla stater ihop med varandra. Som om jag t.ex slog någon så kommer han nästa dag med sina kompisar. Så fungerar Världen idag. Man kan också säga så här om det inte hade funnits allianser av olika slag så hade det kanske inte funnits världskrig heller.

I min synpunkt kunde andra världskriget bara sluta på ett sätt. Och det var med Tyskland som förlorare. Men den synpunkten hade sett annorlunda om Tyskland hade fått tag på atombomben först. Man kan ju tycka att USA var brutala nog att bomba två japanska städer bara för att visa att kriget var slut. Hur då t.ex. Tyskland avsluta ett krig där dom har vunnit. Dom skulle säkert bombat flera städer. Jag vill inte ens tänka på det. Frågan är också hur mycket dom skulle bomba under krigets gång om dom hade tillgång till atombomben.

Efter min vakt tid över ghettot i Polen gjorde jag uppror mot nazismen. Tog värvning i den amerikanska flottan som kock och var med hela vägen till Japan och bekämpade japanerna på Iwo Jima. Jag kommer ihåg dom fina svarta stränderna där och det stora berget. Gud kanske var nykter när han skapade allt.

Urs Walter (Oberoende Liberal)

Epilog: Dietmar Schenk

Jaha. Då sitter man här. Hade tydligen fel när det gäller vad som händer efter döden. Hade inte heller trott på ett kommunistiskt Östtyskland redan 1945. Men man kan väl vara nöjd ändå. Finns inget att göra åt det nu. Att nu tänka tillbaka på mina 45 år i livet känns onödigt. Vad jag har upplevt har trubbat av alla mina känslor och så här i efterhand känns mitt liv onödigt i jämförelse med allt som hänt. Allt man har sett, allt man har gjort, det... det gör fortfarande ont. Och det som har format mig mest i livet är inte nazism, inte Hitler, utan det faktum att jag har dödat en man. Det satte sina spår mer än något annat. Dels att det gav mig en insikt i hur nazisterna kunde vara så hemska. Hur en annan människa kan bli ett djur i ens egna ögon. Dels hur jag inte kan förstå hu de kunde vara så hemska. För hur mycket djur den soldaten än var för mig, så har jag ångrat det i flera år. Hur nazismen kunde trubba av vanliga människor, ta ifrån dem deras känslor, göra dem till maskiner, kan jag än idag inte förstå. Det är mycket som jag inte förstår med mitt liv. Varför jag gjorde mina val. Varför jag i princip övergav min familj för min politiska drivkraft, eller mitt politiska hat. Det politiska hatet som till slut inte bara blev politiskt, det blev ett fullt hat mot inte bara nazismen, mot Tyskland. En skam.

Man har tänkt mycket, finns inte mycket mer att göra som spöke, och jag har fått ett antal insikter som jag aldrig tänkte på under mitt liv. Det känns som om mitt liv inte har särskilt stor betydelse, det som har betydelse är vad som hände i Tyskland och hur det kunde hända, hur det tilläts hända.

Att säga att det var depressionen och hämndlystheten som gjorde att Hitler kunde ta makten är en ganska enkel och sammanfattande orsak. Men enligt mig också den som stämmer bäst. I mitten av 20-talet var allt bra, de flesta va nöjda och tack vare amerikanerna hade vår ekonomi stabiliserats. När då allt rasade samman under 1929 och 1930 rördes känslorna upp igen, känslorna som var starka tio år tidigare. Och när ett land går in i en depression blir det lätt för människorna att vända sig till de som mest utlovar förändring, de extrema ideologierna. Det kunde lika gärna ha varit KPD som kunde ha gått framåt, men de hämndlystna känslorna som fanns i det tyska hjärtat efter nederlaget i Versaille gav nazisterna ett litet övertag, det övertag de behövde. Men var detta maktövertagande oundvikligt? Man måste gå tillbaka till första världskriget för att ta reda på det. Om vi hade vunnit kriget hade det sett helt annorlunda ut. Antagligen hade Tyskland tagit ett stort skadestånd av både Frankrike och England, och istället hade det funnits en längtan efter hämnd i de länderna. Då hade vi inte haft någon Hitler(inte vid makten iaf) och antagligen inget som kallats för nationalsocialism. Men jag tror ändå att ett andra stort krig skulle ha utbrutit ett antal år senare, men judeutrotningen kunde nog ha ha stoppats om britter och fransmän varit lite smartare. Även den ryska revolutionen(som va ett reultat av första världskriget) gjorde ett intryck, och kunde framförallt ge nazisterna ett exempel på vilket man visade att kommunismen inte var bra för ett land, något som Stalin ensam är ansvarig för. Så man kan inte peka på en ensam anledning till hur Hitler kunde ta makten, det finns flera. Och hur mycket jag än hatat at erkänna det, var han mycket duktig på att använda just dessa saker till hans fördelar. Han var även en duktig talare, och då och då förstår jag att folk kunde följa honom.

Men han var inte bra för vårt samhälle, han gav folket jobb och bröd, men alla kan inte ha det bra. Det visste Hitler. Hans hat mot judarna var positivt för att kunna utöva nazism. Alla kan inte ha det bra och ta del av välfärden, men det utlovade Hitler. Vilka var då alla? Den friska delen av den ariska rasen var de ”alla” som Hitler syftade på. De andra räknades inte. Men om man utlovar lyx till 70% av folket, kommer då inte en stor del av de 70% rösta på honom? Detta är nackdelen med demokrati. Och ja, absolut, den delen av oss ”alla” som var på Hitlers sida, de fick det bra, men de andra lämnades ute. De andra skyfflades bort. Avhumaniserades. Mördades. Och det var inte en mörkläggning som gjorde att tyskarna kunde stå ut med detta. Alla visste om det. Man låtsades bara som att det var normalt, att det skulle vara slut snart. Att det var deras eget fel. Men vad kunde judar göra åt sin religion? Inget.

Varför Hitler hatade judar kommer vi nog aldrig få svar på. Och med detta säger jag inte att alla tyskar hatade judar, men det var lätt att skylla på någon, om de skyldiga personifierades som en folkgrupp. Lätt att skylla på dem för depressionen och första världskriget, trots att alla visste att det inte va sant. Och propagandan var ju förstås total. Den fanns överallt och de är klart att detta sätter spår. Propagandan som styrdes av Goebbels var ju skickligt inslagen i fina bilder och bra slogans, men om man kollade närmre var det bara manipulation.

Ända från början ville Hitler ha ett krig. Han rustade upp och byggde mycket nya vapen och jag kan inte förstå Chamberlains handling. Hans inkompetens, naivitet! Fred i vår tid! Quatsch! Överlämningen av Sudetlandet var det som i sig startade kriget. Mycket vill ha mer, eller hur? Hade Chamberlain haft någon som helst kunskap om Hitler hade han vetat att Hitler inte skulle nöja sig. Det tyska folket hade dessutom inget emot detta. Nazisterna hade inte bara lyckats ta makten genom hämndlystheten mot Frankrike och England. De lyckades med makten även elda upp folket och stärka denna känsla. Så kriget togs av många emot med öppen famn. När sedan invasionen av Polen kom, var det en ingen överrasking för någon som bodde i Tyskland, det var inte heller en besvikelse. Vad som överraskade var mer att Stalin var med oss. De hatade nog varann hela tiden, men kom på att båda var fullständigt galna och tänkte: ”Varför inte?”. båda parter ville undvika ännu ett skyttegravskrig och ingen vågade ge sig på den andra. Men när Hitler väl gjorde det visade sig den tyska överlägsenheten inom ingenjörskonst och teknologi. Något som man måste ge nazisterna beröm för. De lyckades ta fram en stark industri och mycket nya, banbrytande idéer inom tekniken. Och när kriget väl var igång såg det länge ut som att tyskarna krossade allt motstånd. Vändpunkten kom i Stalingrad, när Hitler tvingade in attack på attack i staden. Armén som tyskarna hade var som gjord för slag ute på öppna fält, stora maskiner och stora falanger. På de små, smala gatorna i Stalingrad kunde inte pansarvagnarna användas på samma sätt. Istället blev ryssarnas gerillakrigföring användbar och de kunde till slut pressa tillbaka tyskarna. När även USA invaderade Europa var det i princip klart.

Men om Hitler inte hade varit så enfaldig och idiotisk hade kriget kunnat avslutas tidigare och det tyska folket hade då inte lidit lika stora förluster. När han sedan tog livet av sig som den patetiska människa han var, då var kriget i Europa slut. Atombomberna var det som satte punkt.

Som ni vet så dog jag natten till den 21 juli 1944 på taket av Bendlerblock i Berlin. Jag sköt mig i tinningen med ett skott. Kändes inte ens. Jag ångrar det inte och jag skulle än idag välja det före hängning. Det var inte Hitler, inte nazismen som kostade mig mitt liv, det var min egna vilja, viljan att fortsätta kämpa för det jag en gång trodde på. Jag höll ut länge men jag föll till sist. Jag ser inte mig själv som en viktig man. Bara en man från Northeim, en man som är stolt över att han dog för det han trodde på.

Minnesruna: Elise Oldenburg

1884 föddes Elise Oldenburg i den lilla staden Northeim i Tyskland. Hennes familj hörde till medelklassen, de var varken rika eller fattiga. Hennes familj splittrades väldigt tidigt. Hennes syskon flyttade ut ur Northeim innan första världskriget, och de träffades aldrig igen. Även hennes föräldrar flyttade ut ur Northeim, men Elise ville stanna kvar i staden. Därför flyttade hon hemifrån och bodde alldeles själv redan som 16-åring.

Som tonåring fann hon sin själsfrände, som hon sedan gifte sig med. Hennes man var en tapper soldat som blev värvad till armén under första världskriget. Vid 17-års åldern födde Elise sitt första och enda barn som hon gav namnet Tom Oldenburg.

När hennes man blev värvad till armén blev hon tvungen att försörja sig själv. Tidigare hade hennes man arbetat i en fabrik och tjänat tillräckligt med pengar för att kunna försörja familjen, men nu blev Elise tvungen att söka jobb och hon började arbeta i en bokhandel eftersom att hon alltid hade älskat böcker.

Vid 34 års ålder förlorade Elise sin man. Han stupade i första världskriget då han försökte försvara sitt hemland. Runt den tiden flyttade även hennes son hemifrån, vilket lämnade henne helt ensam.

På grund av sin ensamhet sökte hon tröst någonstans. Hon letade efter någonting som gav henne en mening med livet eftersom att hon kände att hon inte hade funnit det ännu. Hennes dröm var att göra något bra för Tyskland.

Hennes son Tom växte upp till att bli väldigt intresserad i politik. Han var en av de första medlemmarna i NSDAP eftersom han tyckte att allt som Hitler sa var bra, redan från första början. Han brukade tala om för Elise om vad som pågick i politiken. En av dem första nazistiska händelserna som han berättade om var ölkällarkuppen i Bürgerbräukeller. Tom ansåg att det var fel att Hitler skulle fängslas, och han intalade Elise att Hitler var en god man. Det var då Elise började bli intresserad av nazisterna. Trots att hon inte visste mycket om politik, kände hon på sig att Tom hade rätt om Hitler. Hon var dock inte helt övertygad. Hon var fortfarande lite skeptisk mot NSDAP.

Så småningom blev Elise trött på allt prat om politik. En dag sa hon till Tom att hon inte var intresserad av att prata om det. Dagen därpå gav han henne boken ”Mein Kampf”, som Elise läste ut på en dag. Hon blev genast fascinerad av boken. Hon frågade sin chef på bokhandeln om han hade läst boken, men han verkade inte särskilt intresserad av varken Hitler eller NSDAP.

Hitlers nationalsocialistiska parti förbjöds efter ölkällarkuppen, men partiet blev återigen tillåtet i februari 1925. Drygt ett år efter att partiet hade blivit tillåtet gick Elise med i NSDAP.

Efter börskraschen i New York 1929 började det spridas panik i Europa allteftersom krisen spreds vidare i världen. Många förlorade sina jobb. Elise blev också rädd att hon skulle förlora sitt jobb, men hon lyckades behålla det i några år till.

NSDAP började få fler röster i Northeim i slutet av 1920-talet. Då hade Elise bearbetat informationen från Mein Kampf, och hon började avsky judar. Hon började även bli våldsam mot dem. Men hon tyckte aldrig att det hon gjorde var fel, inte ens när hon råkade skada någon.

I början på 1930-talet ökade arbetslösheten. Många människor levde på understöd, men Elise lyckades hålla kvar sin arbetsplats i bokhandeln. Hennes chef, herr Voss, blev en aktiv medlem i NSDAP och kunde då inte spendera så mycket tid i sin bokhandel. Så Elise behövdes där och fick jobba kvar.

Eftersom så många var arbetslösa anslöt de sig till NSDAP i hopp om ett bättre Tyskland, samt bättre ekonomi. Det var så nazisterna började komma till makten i Tyskland.

Runt den tiden blev även Tom medlem i SS, och Elise var väldigt stolt över honom. Nu var Elise en väldigt stolt nazist. Hon gick på många av Hitlers tal eftersom att hon älskade hans närvaro, och hon såg honom verkligen som hennes ledare.

1933 blev Hitler rikskansler i Tyskland.

En händelse upprörde dock Elise; Dagen då alla böcker skrivna av judar eller antinazistiska författare brändes. Hennes kärlek för böcker var starkare än kärleken till nazismen. Det gjorde henne inte till en sämre nazist, men hon tyckte bara att det var onödigt att bränna litteratur. Det var även då som hon miste sitt jobb. Hela bokhandeln var förstörd efter att folk hade slitit åt sig böcker att bränna.

Sedan införde Hitler en ny lag. Alla arbetslösa skulle skickas på koncentrationsläger. Elise vart rädd över att hon hade svikit sitt parti, men hon blev lugnare när hon fick reda på att detta inte berörde nazister.

I augusti 1934 dog Hindenburg, vilket innebar att Hitler blev ledare, rikskansler och president i Tyskland. Det var då som Hitler tog över makten i hela Tyskland. Elise och Tom blev glada för de tänkte att det inte fanns något som skulle kunna hindra Hitler från att styra Tyskland och göra det bättre då.

När Nürnberglagarna infördes började Elise anmäla judar och människor som nazisterna ansåg som mindervärdiga till Gestapo. Elise tyckte att Gestapo gjorde rätt med att skicka dem till arbets- och koncentrationsläger. Elise ansåg att tyskar inte skulle blanda ut sitt blod med judar. Hon var väldigt stolt över att vara av den ariska rasen. Hon ville att Tyskland bara skulle bestå av friska tyskar.

Efter ett tag fann hon ett nytt jobb. Hon blev BDM:s nya ledare i Northeim där hon lärde unga flickor hur en god nazist skulle vara och tänka. Hon kände att hon hade funnit sin mening med livet när hon började arbeta där eftersom att hon höll på med något som hon verkligen trivdes med och tyckte om.

I mitten av 1930-talet började Autobahn att byggas. Vägarna var menade för att snabbt kunna transportera stridsvagnar och andra militära fordon. Hitlers plan var att skaffa större livsrum för Tyskland. Alltså att gå ut i krig för att ta över andra länder. Elise visste inte vad hon tyckte om det. Hon hade ingenting emot det, men hon tyckte att Tyskland redan hade tillräckligt med livsrum. Trots detta sa hon aldrig att hon tyckte att det var fel. Hon ville inte påstå att hennes ledare hade fel.

1936 marscherade tyska trupper in i Rhenlandet i västra Tyskland, vilket var ett brott mot fredsbestämmelserna från första världskriget. Men Hitler brydde sig inte. Storbritannien och Frankrike agerade inte, då de ville undvika krig.

1938 och 1939 annekterade Hitler Österrike och Tjeckoslovakien till delar av Tyskland. Efter Hitlers första ockupationer kunde Elise inte sluta följa krigets gång. Hon höll sig uppdaterad genom att lyssna på radion och läsa så många tidningar som möjligt.

1940 anföll Hitler Frankrike och Storbritannien på västfronten. Utan större förluster nådde de tyska stridsvagnarna ända fram till Engelska kanalen där de ringade in ungefär en miljon engelska och franska soldater som stod trängda mot havet. När tyskarna riktade sitt angrepp mot Paris kapitulerade Frankrike. Den 22 juni 1940 undertecknades vapenstilleståndet mellan Tyskland och Frankrike. Elise var fruktansvärd glad över detta eftersom hon trodde att Tyskland skulle segra över alla länder i kriget.

Hittills hade det gått bra för Tyskland. De hade ockuperat några länder, Frankrike hade kapitulerat, Hitler hade satt stopp för arbetslösheten och satt igång ekonomin. Elise trodde att allt skulle fortsätta i samma spår, och att Tyskland kanske t.o.m. skulle kunna ta över hela Europa.

1942 tog chefen för Gestapo fram planen för den slutliga lösningen. En plan för hur Europas judar skulle spåras upp och deporteras till läger i Östeuropa. Elise visste aldrig exakt vad som hände i koncentrationslägrena eftersom ingen talade om dem. Tom arbetade på ett koncentrationsläger, men han vägrade att prata om vad som pågick där. Elise trodde att det var vanliga läger där judar var tvungna att arbeta. Hon hade en känsla att något hemskt pågick där, men hon ville inte ta reda på mer eftersom då hon litade på SS-männen och att de gjorde ett bra jobb.

Elise var så upptagen med att leda BDM, och att bara se saker från den ljusa sidan, att hon missade hur den tyska armén mötte stora förluster medan de var instängda i Stalingrad. När Elise väl fick reda på det tyckte hon inte att det var så viktigt. Hon såg det bara som en ynka förlust, fast egentligen var det vändpunkten för de tyska segrarna.

I början av 1944 började de allierade länderna bomba Tyskland. Hela Berlin blev bombat och Hamburg stod i lågor. Även Northeim blev drabbat. Det var bara då som Elise började inse att det inte gick så bra för Tyskland längre.

När hon sedan fick reda på att Hitler hade begått självmord fick hon nog. Hon levde verkligen för Hitler, så hon kunde inte klara av att leva i en värld utan honom. En dag skrev hon i sin dagbok att hon skulle ta livet av sig, samt ett meddelande till Tom. I meddelandet skrev hon att hon hellre tar sitt liv än dör av ålder, men det var självklart att hon bara inte ville leva längre utan sin ledare.

Den 2 maj 1945 dog Elise Oldenburg. Från början en ensam änka, som till slut fann sin mening med livet. Hennes liv bestod mest av nazism och Hitler. Elise hann dö precis innan kriget tog slut den 8 maj. Kriget slutade med att amerikaner och engelsmän landsteg i franska Normandie. De befriade Paris i augusti. Våren 1945 ryckte de in i Tyskland, samtidigt som Röda armén närmade sig Berlin österifrån. Den 8 maj var kriget i Europa över. Tyskland delades in i fyra ockupations-zoner: en amerikansk, en brittisk, en fransk och en sovjetisk. Den sovjetiska zonen förklarades senare som en egen stat – DDR. Av de andra zonerna bildades Västtyskland.