Jag kunde känna att slutet var nära

Max Adler

Kära dagbok!

Idag ska jag dö. Ja, du hörde rätt. Jag ska verkligen dö idag, men du ska inte vara rädd, dagboken, för jag är inte rädd. Äntligen ska jag få se Anne igen! Döden skrämmer mig inte alls faktiskt längre då jag har blivit en mycket gammal man och jag ser bara döden som en befrielse från denna galenskap som vi alla lever i numera. För Tyskland är inte längre Tyskland, utan det är helvetet som kommit upp hit på jorden. Jag lever centrumet, plågas dagarna i ända och bara döden kan hjälpa mig härifrån, så jag ser nästan fram emot denna eftermiddag då jag ska gasas ihjäl av den maktgalna führen.

Blev faktiskt ganska lycklig när jag hörde generalen berätta det för mig för två timmar sen. Som vanligt har du säkert många frågor till mig och jag ska förklara så gott jag kan.

Till och börja med ska jag berätta varför jag sitter här på koncentrationslägret, jag är inte jude som du vet. Men, som jag skrev förut, så har jag varit sambo med en judinna som jag älskade mycket. Jag hade gått under jorden och gömde mig för Urs Walter, vilket gick bra i några år. Men  på hösten 1943 sa vi att det fick vara nog och vi flyttade hem igen till vårt lilla Northeim utan att någon upptäckte Anne. Vi lyckades bo där i två veckor innan, den nu medelåldriga, Urs knackade på med sina bröder bakom sig. När jag såg dem fick jag hjärtat i halsgropen och försökte fly men Urs var snabbare och fällde mig. Han reste sig upp och drog fram sin pistol och sa "Du ska få komma härifrån med livet i behåll, men din fru ska dö!". Mitt skrik hördes inte ens när han sköt. Urs satte mig sedan på tåget mot Auschwitz och jag såg honom aldrig mer.

Det sorgliga med detta var inte att min fru just hade dött (såklart jag sörjde men det fanns något som grämde mig mer). Och det som grämde mig mest var att jag visste att runt om i Tyskland hade tusentals dött på samma brutala sätt. Generaler hade stormat in i lägenheterna i ghettot och avrättat de stackars judarna. Varför gjorde de så? Har de inte något vett i skallen överhuvudtaget?

Trots att vi bodde i matkällaren en lång tid under kriget fick vi ändå uppleva allting som om vi bodde mitt ute i städerna. För alldeles intill vår lilla matkällare finns en plats där nazisterna avrättade folk snabbt och effektivt. De ställer upp de stackars judarna mot höstackar och arkebuserar dem sedan. Vuxna män, judar, handikappade och småbarn har jag sett mista livet (om man kan kalla deras liv för liv). Men jag tänkte berätta en händelse som jag fortfarande minns väldigt tydligt.

Det var en varm sommardag och man skulle utföra dagens avrättningar på några stackare. Då precis innan man ska skjuta ser jag hur en av soldaterna lägger ner sitt vapen och ställer sig tillsammans med de dömda. Ingen bryr sig och skjuter honom också. Men ingen visste att jag såg det där jag stod bakom ett träd och det heller ingen visste var att jag blev lycklig för första gången på flera år! Jag insåg att folk hade börjat inse vilken galenskap de levde i och snart skulle allt fler soldater göra som denna!

Något som jag också minns väldigt tydligt var när den tyske flyggeneralen Herman Göring blev galen och började med att flygbomba engelsmännen dag ut och dag in. Jag minns tydlig hur jag planen susade över vårat gömställe och att man sedan hörde betydligt färre plan komma tillbaka. För engelsmännen var inte dumma, de insåg att de skulle kunna skada tyskarna rejält om de sköt ner en stor del av deras flygvapen och till ingen förvåning lyckades Churchill väldigt bra och Göring slutade att blitzbomba de stackars engelsmännen.

Dagbok, nu ska du få höra något roligt. Haha, skrattar fortfarande!

Så, när Hitler insåg att han inte skulle vinna över engelsmännen eller kriget i väster så fick han panik och bröt pakten han hade men Stalin. Hitler ville inta Stalingrad och på så sätt få mer utrymme att vinna över västkusten. Men vad Hitler inte visste var att Ryssland hade precis fått en ny otroligt stark pansarvagn som man effektivt utplånade vår betydligt större armé och efter månader av krigande kapitulerade general Paulus trots att Hitler förbjöd honom. Och som jag skrattade den dagen jag fick reda på det, fler folk hade börjat gå emot Hitlers vilja!

Här inne på lägret är det svårt att få in nyheter utan att bli avrättad på direkten. Men sist jag fick veta något så hade engelsmännen satt Hamburg i lågor, bomberna vräkte ner och jag kunde känna att slutet var nära. Ännu närmre för mig...

Vad hade hänt med mitt Tyskland?

Max Adler 3 september 1939

Kära dagbok!

Jag sitter för första gången inte vid mitt fönster och skriver i dig dagbok, jag sitter nu ungefär två mil utanför München och skriver. Jag kan inte berätta exakt var jag trots att du är en dagbok som inte kan prata. Men jag litar inte på någon längre, inte ens min matleverantör som förser mig med mat för dagen. Du kanske undrar varför jag sitter i den här källaren istället för att skriva vid mitt fönster och det ska du få reda på alldeles strax. Men innan det vill jag bara be om ursäkt till alla jag gjort illa under dessa år i NSDAP, även fast ni inte ser det hoppas jag att ni kan förlåta mig. Du vet dagboken att jag har slagit ned judar också, men jag ångrar det med och du ska få veta... 

Allt började i mars för fem år sedan, året var alltså 1934 och Hitler hade suttit ungefär ett år vid tronen. Lyckan hade lagt sig och mitt liv var återigen i det normala, jag arbetade så gott jag kunde, då min rygg blivit sämre igen, samtidigt som jag hjälpte Urs Walter i SA. Allt flöt på bra tills en dag då jag skulle väcka min fru, problemet var att hon var död. Hon hade fått en hjärtinfarkt under natten och jag hade inte märkt något! Jag var bestört!

Men det gick över ganska snabbt och jag började satsa fullt ut på SA. Efter tre månader av slit med att rapportera in judar till Hitler kom ett stort bakslag, "De långa knivarnas natt". Rykten hade gått i Northeim att Hitler och Gestapo skulle förstöra ett eventuellt uppror från SA. Högt uppsatta personer skulle kunna gripas och jag gick därför under jorden tillsammans med Urs. Vi gömde oss hos en ensam kvinna i en liten by utanför Northeim, vi bodde där i en vecka innan vi vågade gå ut igen. Vi fick reda på att sextioen människor avrättats och att SA inte längre verkade  vara något hot. Det är dock inte därför jag gömmer mig fortfarande, utan för att kvinnan vi gömde oss hos hade fattat tycke för mig och hennes känslor var besvarade. När jag frågade varför hon var så ensam svarade hon "Jag är jude, hela min familj har försvunnit till koncentrationsläger". Jag blev förtvivlad, jag hade blivit kär i en jude. Herregud hur var det möjligt?!  Men jag insåg efter en vecka utan henne att jag inte brydde mig, jag hade insett att det spelade ingen roll vilken ras man hade. Jag berättade för Urs att jag skulle flytta ihop med en jude, han blev galen och hotade mig till livet och informerade Hitler direkt om att det fanns en blodsförrädare. Det är därför jag gömmer mig. För att inte bli dödad. Jag har tvingats bryta kontakten med mina söner som nu är vuxna män, de gillar Hitler och det skulle inte förvåna mig om de jobbade som angivare och försökte sätta dit mig.

Trots att jag nästan levt i exil de senaste åren har jag ändå följt Tyskland, fast ur en andra klass medborgares ögon. Jag insåg nu när blivit frälst att Tyskland behövde hjälp. Överallt hängde det propaganda på hur dåliga judarna var, till exempel när jag snabbt sprang ut och handlade mjölk såg jag en skylt där det stod "En död jude är lika med en bra jude". Hur kunde alla tycka det var bra? Var alla helt blinda eller? Jag förstod nu hu mycket Hitler hade förändrat alla, inklusive mig. Ingen var sig lik.

1935 började jakten på judarna och de andra smutsbloden. Tusentals judar och homosexuella skickades till koncentrationsläger utan vidare grunder, det räcker med misstankte om homosexualitet, och där fick de leva under hemska förhållanden. Anne slapp detta eftersom ingen visste var hon var (och så skulle det förbli).

När Nürnberglagarna kom 1935 blev mitt och Annes förhållande officiellt förbjudet, för Arierna fick absolut inte blanda sitt rena blod med de smutsiga... Jag somnade med tårar i ögon den kvällen.

Det konstiga med detta var dock att det verkade som om allt detta försvann året då Berlin hade de olympiska spelen. Jag vågade mig åka till Berlin och titta på de,faktiskt, väldigt underhållande sporterna. Men det interessantaste var att alla propaganda om judarna var nere så omvärlden inte skulle kunna se. Det kändes som om Hitler skämdes lika mycket som mig...

Fast två år senare visade han att skammen inte hade tagit överhanden. För den 10 november brändes judarnas synagogor ner, tusentals blev av med käkbenet och många miste livet. Allt bara för att Tyskland skulle bli "rent". När jag fick Northeims tidning av min leverantör den dagen såg jag på förstasidan hur Urs Walter stod med ryggen böjd över en jude och slog. Jag skrek ut min ilska  och eldade upp tidningen. Vad hade hänt med mitt Tyskland?

Efter det fick jag inga fler nyheter förrän igår då jag läste att Tyskland invaderat Polen. Vilket kaos det kommer bli.

Länge leve gamla Tyskland!

Johannes, är du kommunist eller?

Max Adler 31/12 - 33

Kära dagbok!

Jag är så lycklig, så lycklig! Det har gått snart ett år men jag är fortfarande så oerhört lycklig! Du kanske undrar varför jag är lycklig, jo det är för att vår ledare Adolf Hitler äntligen har fått makten i här i mitt underbara Tyskland! Efter år av slit har Adolf äntligen fått Tysklands folk att inse vad som behövs för att få oss på fötter igen. För åren som gått har inte bara varit guld och gröna skogar, börsen har återigen (kraschat trots vår nya valuta) vilket påverkade oss tyskar då amerikanerna inte längre kunde låna oss pengar och fabrikerna började då gå i konkurs vilket i sin tur ledde till en större arbetslöshet än vanligt. Men som vanligt fanns han där när alla behövde honom som mest.

Jag tänkte fortsätta där jag slutade senast, Hitler hade då blivit gripen för sin ölhallskupp och var i fängelse. Han skulle spendera hela sex år där i Landsberg men redan efter nio månader släpptes han, och vilken lättanad det var! Jag hade gått runt i nästan ett helt år och varit orolig över vad som skulle hända med Tyskland nu när Hitler inte fanns där i NSDAP. Men nu var vi tillbaka med ännu större glöd för Tyskland! Hitler gav ut en bok  "Mein Kampf" där han skrev och förklarade allt som behövdes göra och jag kan bara säga att boken var fantastisk. Jag hade fått boken av hans förläggare Max Amann när jag var ute och lyssnade på ett av Hitlers tal i München. Varje kväll läste jag den för mina barn som nu är med i Hitler-Jugend och behöver lära sig lite om den rätta tron! Och min äldste son har visat att han verkligen lärt sig, han slog nämligen ned en jude i skolan under lunchrasten! Jag skratta nästan tills jag grät när han berättade det!

Men såklart var min lycka tvungen att ta slut någon gång och det gjorde den nittonhundratjugonio då U.S.A's börs kraschade. Sockerbutiken här i Northeim stod på en tunn tråd och var tvungna att avskeda anställda. Samma sak hände min gård, jag var tvungen att avskeda de nyanställda jag fått tag i efter förra krisen och när jag gjorde det var det med en stor sorg. De hade ju de vackra ariska generna och hade lyckats producera mer vetekorn än jag någosin gjort!

 Sorgen i landet har blivit större men vårt parti har vuxit sig starkare och starkare. Jag antar att folk nu börjar inse hur bra vi är och framförallt hur bra Hitler är. Men det viktigaste tillskottet har vi fått genom en man som känner nästan alla viktiga i landet. Alfred Hugenberg som han heter     var styrelseordförande för "Kruppverken", Tysklands största producent! Alfred kände politiker, affärsmän och han kontrollerar landets tidningar (med andra ord de män som representerade han hela tyska folket), detta gjorde att vi hade ett stort övertag mot kommunisterna! ¨

Men medan arbetslösheten blev mer och mer märkbar satt jag med Urs Walter och planerade hur vi skulle göra med SA här i Northeim, skulle vi dela ut skjortor gratis till alla de som röstat eller skulle vi låta de ansluta sig själva? Vi diskuterade saken över en öl och när servitören sa åt oss att gå hem för att vi var så fulla så slog vi ner honom, haha! Vissa kanske säger att vi ger oss på oskyldiga men jag vet att det jag gör är rätt, för jag vet att Hitler hade velat att vi stod upp för våran välförtjänta svastika på våra bruna skjortor!

En ljummen Aprilkväll 1933 hade NSDAP bestämt att vi skulle bränna alla böcker de inte ansåg vara bra att läsa för oss tyskar. Nästan hela Northeim kom ner med böckerna som var skrivna av kommunisten Karl Marx eller Ernst Block. När de första böckerna brändes hörde jag hur en man gav upp ett tjut, jag vände mig om och såg hur Johannes Haffner stod i ett hörn längre bort och grät. Vilken lipsill... Förstod han inte att detta var nödvändigt? Jag bestämde mig för att han skulle inse det och gick fram till honom.

"Johannes, är du kommunist eller?" skrek jag i ansiktet på honom.

"Nej" snyftade han.

Jag kände att han inte talade sanning och ryckte tag i hans arm och drog han mot elden och gav han några böcker.

"Bränn dem!" vrålade jag. Och mesen gjorde som jag sa och slängde böckerna i elden. Äntligen borde han ha förstått, annars så skulle jag se till att han blev en av de som steriliserades och inte kunde föra sina smutsiga gener vidare.

Sex månader senare infördes en lag som gjorde det förbjudet att vara arbetlös. Det har gjort att situationen inte är lika kritisk längre och folk går till sina jobb varje dag (även om de inte får betalt).

Och det är ungefär där vi är nu, jag är lycklig över att Hitler har makten och ekonomin börjar sakta bli bättre.

Länge leve Tyskland!

När jag anlände såg jag att det hängde en flagga från balkongen med en stor svastika på

Max Adler

Den trettioförsta december 1923

Kära dagbok.

Jag sitter återigen vid mitt fönster och tittar besviket ut mot gatorna där köerna sträcker sig ännu längre än vanligt. De dystra människorna står ända från Lewald & Wenkels bageri, där de försöker få mat, till Georg Landhoffs kyrka där han står och försöker trösta alla de deprimerade barnen i staden. Inflationen är en katastrof och inte ens en miljardmarks sedel räcker till längre, förut hade det kunnat försörja hela Tyskland, men nu? Nu räcker det bara till en korg med ägg om man har tur. Men jag ska inte klaga allt för mycket, många har det mycket värre än jag och jag har ändå lite hopp. Hoppet kommer från Adolf Hitler.

Jag ska ta det från början och förklara så gott jag kan, min fakta kommer från dagstidningarna som jag flitit följer. Allt började när Tyskland förlorade kriget och Adolf började känna sig förråd av den tyska regeringen som gått med på att sluta fred utan att diskutera saken med armén och resten av folket. Adolf var emot regeringen men trots det, av vad jag förstått från dagtidningarna så arbetade Adolf för regeringen. Eller för hans gamla regemente, men de i sin tur jobbade under regeringen. Hitlers uppgift var att gå till ölhallar om kvällarna och lyssna till små partier som spred sin propaganda, om Hitler upptäckte något hot mot regeringen skulle han rapportera direkt.

En sen kväll i München så var Hitler i en gammal ölhall och lyssnade på Anton Drexler som var grundare för "Tyska Arbetarpartiet". Hitler var inte direkt interesserad men när Anton började tala blev han uppmärksam. Anton gick till angrepp mot Weimerrepubliken och , som han uttryckte det "Novemberförbrytarna". Detta stämde ju precis med vad Hitler tyckte och han anslöt sig till partiet och snart var han ledaren.

Nåväl, det var lite trist information om honom men nu ska jag berätta om mitt egna liv under de gånga åren. Mycket har hänt, dåliga samt bra, men de går som sagt inte att undvika att bli påverkad av inflationen eller det politiska kriget ute på gatorna.

I början av årtiondet så började samarbetet mellan min gård och stadens bageri gå ytterst dåligt. Vi hade inte råd att försörja alla arbetarna och var tvungna att avskeda fler och fler till deras förtvivlan, vilket ledde till att jag var tvungen att gå tillbaka i arbete trots min dåliga rygg. Tur för oss var ju att vi alltid hade mat även fast vi inte hade några pengar, maten vi lyckades få fram gick numer bara till oss själva och inte till de stackars människorna här i Northeim. Livet gick ut på att överleva och inget annat. Och när vi några månader senare fick reda på att fransmännen lyckats ta våran ända fungerande industri i Ruhr-området började mina tankar gå mot det många andra tyskar redan gjort. Självmord. Men det var nu jag började höra talas om Hitler och hans ideologier.

Jag hade läst i tidningarna att det fanns ett nytt parti i staden som skulle han en omröstning och det var ett stort samtalsämne i våran lilla stad. Nästan ingen kände till det men många tyckte det var interessant att följa ändå. Partiet kallade sig för NSDAP och ville växa sig stort i Tyskland.  

 När valet var avgjort insåg jag att jag kände till den unge mannen som vunnit. Han hade handlat av mig flera gånger under årens lopp. Mannen hette Urs Walter och bodde bara några kvarter ner. Jag bestämde mig för att gå och gratulera honom till vinsten.

När jag anlände såg jag att det hängde en flagga från balkongen med en stor svastika på. Tyckte den var fin och lade den vid minnet.

Direkt när jag knackade på öppnade Urs, han verkade stressad och sa bara till mig att följa efter. Jag gjorde som jag blev tillsagd och vi sprang ut på vägen där vi mötte ytterligare tio man, Urs skrek "för fosterlandet!" och sprang sedan upp för gatan. Jag följde efter och när vi sprungit kanske tjugofem meter såg jag en något större folkmassa komma mot oss. Folkmassan rusade mot oss och plötsligt var jag mitt inne i ett vilt slagsmål och knutna nävar flög åt alla möjliga håll. Redan efter två minuter var slaget över och vi hade åkt på en storförlust mot dessa, överlägsna i antal, okända män.

Jag fattade inte riktigt vad som hade hänt och jag kunde inte låta det gå mig förbi. När jag såg Urs gå därifrån sprang jag efter och stoppade honom.

"Hallå vad var det där?" frågade jag.

"Det var kommunister, de jävlarna!" skrek Urs

Jag fick sedan reda på allt om NSDAP, de visste hur man skulle rädda Tyskland och varför det var sådana problem! De hade svar på alla mina frågor och allt verkade ju vara rimligt, såklart jag inte ville bli av med min stora gård jag kämpat för till några idiotiska kommunister! Aldrig! Och självklart är det judarnas fel att vi förlorade kriget! De fick tillbaka mitt hopp om att Tyskland kunde komma tillbaka inom snar framtid.

Men viktigast av allt. De hade en ledare som visste vad han gjorde! En man som visste vad som krävdes för att rädda nationen!

Och det är jag är nu, besviken över att Hitlers Mussolini inspirerade attack gick i spillror och att han hamna i fängelse. Mitt hopp har återigen dött men jag hoppas något händer snart!

Länge leve Tyskland!

Vem är Max Adler?

Max Adler, November 1919

Kära dagbok!

Jag sitter här på mitt rum i den lilla staden Northeim och tittar ut på gatorna, jag ser besvikna soldater som är påväg hem till sina familjer efter att varit borta flera år för att kämpa för nationen. Affärerna här i staden är stängda sedan man fått det dystra beskedet från Verseille, Tyskland kommer snart gå under om inget händer. Kan tänka mig att det är likadant i Berlin, staden som ligger så nära mitt hjärta, där jag en gång för länge sedan växte upp.

Förresten dagboken så heter jag heter Max Adler och är 48 år gammal, jag är alltså född på det underbara året då Tyskland grundades 1871 då det fortfarande fanns hopp och tro på landet. Året då jag föddes så dog min far av en lunghinneinflammation och jag blev därför tvungen i låg ålder att börja försörja min familj och redan som tioåring gjorde jag det mesta av arbetet vi hade på våran lilla gård utanför Berlin. Men min mor Rita och min syster Astrid gjorde minst lika mycket bara att de inte ordnade mat och pengar, det var ju mannens jobb! Istället tillagade de maten, sydde kläder och skötte själva huset.

Jag har inte varit en simpel bonde i hela mitt liv, jag är även betjänt åt en underbar adelsfamilj (konstigt nog gillade jag dem trots att jag brukar vara oerhört emot adelssläkter. Det ända de gör är ju att leva på våra pengar, (fast det kan man ju inte säga).

Jag gjorde värnplikten 1891 och tjugo år senare kallades jag in i kriget och stred i skyttegravarna i två år. Att jag bara stred i två år var på grund av att min ålder gjorde att jag fick ryggskott av allt slit i leran, min kropp klarade helt enkelt inte av det och det ansågs bättre om jag blev hemskickad istället. När jag väl kom hem började jag gå på rehabilitering för min rygg. är den hade läkt satte jag igång med min gård igen, vi hade lyckats med skörden och kunnat expandera och var nu den största i hela staden. Folk kom till oss och köade för att få mat och min fru Agneta slet som ett djur tillsammans med mina två söner, (såklart jag skulle få sönder förresten, vi är ju en familj med hundra procent tyska rötter och då går det ju inte för sig att få döttrar som inte kan kriga).

Efter månader av slit hade vi fått igång gården ännu bättre och hade möjlighet att anställa bönder och pigor. Detta gav oss ett stort andrum och jag fick chans att göra det jag verkligen ville. Läsa poesi på universitetet. Så just nu läser jag en lång och dyr kurs om poesi, vilket har gjort att jag fick kontakterna hos adelfamiljerna