Epilog: Eva Tannberg

Året är 2000 och jag är gammal och trött. Numera bor jag i Danmark, ensam i en liten lägenhet i ett flervåningshus. Ensam med mina minnen. Jag har inte kontakt med någon som jag kände förut, och jag håller mig för det mesta ganska avskärmad från omvärlden, jag sitter bara i min soffa och tänker.

Plötsligt hör jag en knackning på dörren, och det är först då jag minns vilken dag det är – lördag, och jag ska bli intervjuvad. Inte konstigt att jag glömde bort det så fort. Det känns inte som att en sådan sak spelar någon större roll. Inget spelar någon större roll längre, faktiskt. Egentligen är jag inte säker på att jag ens vill bli intervjuvad. Jag vill inte tala om saker som jag tvivlar på att de som inte var där när det hände skulle förstå, jag vill inte fördjupa mig i hemska minnen, minnen som gjort mig till den dystra gamla damen jag är i dag. Men kanske är det bra för omvärlden att veta vad som egentligen hände då, för många år sedan, när ett helt folkslag höll på att utrotas. Kanske är det bra för dagens unga att förstå hur allting kunde hända, hur det gick till, så att de kan förhindra att någonting liknande händer igen.

Så jag går alltså och öppnar dörren, även fast jag för ett ögonblick tänkte lämna reporten, där utanför dörren.

    ”Välkommen”, säger jag till henne, och hon tackar och kliver in. ”Vill du ha te?”

Det vill hon, och jag börjar koka vattnet. När teet är klart sätter jag mig ner i soffan, och hon sätter sig mitt emot mig i en stol.

   ”Jaha”, säger hon med ett gnistrande leende, ”då kan vi börja då.”

    Vad är du så glad för, tänker jag bistert, du har inte kommit hit för att intervjuva någon som just vunnit miljoner på lotteri. Det här ämnet är känsligare än du kanske anar.

    ”Så, ditt namn är Eva Tannberg, om jag minns rätt? Du kan väl börja med att berätta lite om dig själv, din familj, om staden du bodde i, och om livet i allmänhet under de åren du bodde i Tyskland?” Hon räckte fram mikrofonen mot mig.

    ”Ja, som du redan vet så är mitt namn Eva Tannberg, och nej, jag är inte tysk. Inte helt, i alla fall. Jag har släktingar över nästan hela världen, så varför jag och min familj råkade bo i Tyskland under de åren kan jag inte svara på. Eller ja, familj och familj, det var bara jag och min bror som bodde tillsammans och drev en liten butik. Vi var ganska lyckliga tror jag, och levde ett lugnt liv.”

    ”Så andra världskriget kom som en överraskning?”

    ”Nej, självklar inte. Innan andra världskriget var det ju första världskriget, och då var väl livet också hårt, men inte på samma sätt som under andra världskriget.”

    ”Och första världskriget är alltså en av orsakerna till andra världskriget, om jag inte är helt ute och cyklar. På vilket sätt?”

    ”Nej, nej”, svarar jag, ”du har helt rätt. Det var den största orsaken, skulle jag vilja påstå. Tyskland fick enormt stora problem på grund av fredsavtalet efter första världskriget. Krigsskadeståndet landet behövde betala var enormt, och allting började snabbt att gå utför. Det var nog där allting började. Hela Tyskland höll på att rasa ihop i spillror, landet var helt beroende av vilken hjälp det än kunde få. Jag tror att människor är sådana – när man befinner sig i en sådan otroligt svår situation tar man emot den hjälpen man får. Det första man tänker på är att överleva, inte konsekvenserna av vad man gör för att överleva, om du förstår vad jag menar. Och den hjälpen människorna tog emot råkade alltså komma från nazisterna.”

    ”Så det var alltså så nazisterna fick makten?”

    ”Ja, bland annat. Till största delen. De lovade att hela Tyskland. De lovade folket att de skulle få Tyskland på fötter igen, de lovade folket ett land fritt från problem. De flesta var beredda att lita på nazisterna – löftet om ett nytt, friskt Tyskland var starkt, och det var inte många som kunde säga nej. Vi var alla desperata.”

    ”Fanns det någonting annat som hjälpte nazisterna på vägen mot makten?” Återigen riktades mikrofonen mot mig.

    ”Ja, självklart”, svarade jag, ”det där var bara början. Hitler var en otrolig talare, det måste jag erkänna, och han kunde enkelt få med sig folket. Han behövde inte ens övertala dem. Den ständiga propagandan de spred gjorde också en stor del av jobbet.

    ”Hur påverkades du av det här? Din familj och din omgivning?”

    ”Det är klart att alla påverkades på olika sätt. Det var ju många som blev nazister, som verkligen trodde på den här ideologin, trodde att Hitler kunde rädda dem. De behövde något att skylla allt elände på, och eftersom judarna sågs som annorlunda med sina seder och sin tro var det lättast att skylla på dem, och de behövde också något att sträva efter för att göra allt bättre, och i det ingick att utrota de människor som inte var önskade. Sedan var det de som lät sig dras in i allt det där för att de var rädda för vad folk skulle tycka om dem och för vad som skulle kunna hända med dem om de inte ställde sig på nazismens sida. Bra människor som gav efter för sin rädsla och blev dåliga människor. Och sedan fanns det sådana som oss. Som mig, som aldrig hade en tanke på att nazisterna kunde ha rätt, som hade helt andra åsikter, men som inte vågade stå upp för dessa åsikter, utan gömde sig för världen, stod utanför samhället och såg på när allt förändrades. Det kändes som att hela världen förändrades under de åren. Folk blev misstänksamma mot allt och alla, man kunde inte lita på någon. Man kunde inte riktigt se vem som egentligen var nazist och vem som inte var det, alla gick ju inte omkring med hakkors på jackorna. Jag förlorade alla mina vänner under den här tiden eftersom jag inte kunde lita på dem längre. Nazisterna var en enda stor, mäktig fiende som gick omkring på gatorna och spred sitt gift överallt. Bara de som höll sig undan, så långt bort som möjligt, klarade sig.”

    ”Kände du många nazister?”

    ”Inte många som jag helt säkert visste var nazister. Som sagt kunde jag inte lita på någon längre. Men min bror var nazist, och vissa som bodde i närheten.”

    ”Vad hände med din bror? Har ni hållit kontakten?”

    ”Nej, det har vi inte. Efter Hitlers död avslöjade jag för honom att jag inte var nazist, att jag hatade nazister, och efter det har han aldrig talat med mig, och jag har aldrig talat med honom. Om vi såg varandra på gatan skulle vi gå förbi varandra som främlingar. Nazismen förstörde familjer på det sättet. Jag vet inte ens om han lever längre.”

    ”Så trots att man inte var i en av de utsatta grupperna påverkades man?”

    ”Ja, självklart. Man påverkas alltid av det som sker omkring en, på ett eller annat sätt. Alla som levde under den tiden har nog med sig minnen som för alltid kommer förändra ens liv. Minnen som man kanske helst inte vill ha.”

   ”Fanns det händelser som påverkade dig mer än andra?”

   ”Inte något speciellt. Det värsta var ju hur allting kunde förändras så fort, hut min familj och mina vänner, och hela min värld plötsligt kunde kännas så främmande och... fel.”

    ”Men kan du säga att allt fick ett gott slut?”

    ”Det bror på vem man är och hur man kände då. Men för mig... ja, det fick ett gott slut, men trots det, trots att allt blev bra efter det som hänt, kände jag ingen större glädje. Inte särskilt länge, i alla fall. Lättnad, ja, men hur kunde man vara glad efter allt som hänt? Det är bara att tänka på alla som dog eller skadades... det var inte värt det. Det slutade i stort sett bra, men ingenting kan gottgöra det som hände.”

    ”Kan du beskriva hur det slutade? Och varför det slutade så?”

    ”Ja...  det började ju helt klart otroligt bra för nazisterna, men sedan... jag tror att det var runt år 1941 som det började gå lite sämre. Tyskland var ju långt ifrån besegrade då, men efter det led de bara ännu fler nederlag, vid Stalingrad, Kursk, Normandie... det gick bara utför för dem, och år 1944 var de i stort sett besegrade. Jag tror att Hitler tillslut insåg det, han var omringad av fiender och allt hopp var ute, och därför begick han självmord. Jag tror att Tyskland överskattade sig själva ganska mycket, och trodde att de var bättre än de egentligen var. De hade vunnit så många segrar att de kanske blev övermodiga där på slutet.”

    ”Så du tror att de planerade de sista striderna dåligt?”

    ”Ja. Jag tvivlar inte på att de kunde ha vunnit om de varit mer förberedda. Men man ska aldrig underskatta sin fiende heller. Och Tyskland hade många länder emot sig, fler än vad som var med dem, i alla fall.”

    ”Jaha...” hon nickade tankfullt och såg ner på sina papper. ”Ja.... Och vad gjorde du efter kriget? Hur kom du hit?”

    ”Efter kriget fanns det ju ingenting som höll mig kvar i Tyskland, bara en massa dåliga minnen. Så jag bestämde mig helt enkelt för att försvinna därifrån så fort som möjligt, utan att lämna några spår efter mig. Om det fanns några kvar i Tyskland jag fortfarande kände så ville jag inte ha något med dem att göra i alla fall. Så jag bestämde mig för att flytta hit, till Danmark. Kanske hoppades jag på att hitta gamla släktingar eller något liknande. Men det gjorde jag inte. Jag minns att jag hade många släktingar här förut, men de är väl döda allihop. Så nu bor jag här själv, och jag kommer förmodligen göra det tills jag dör.”

Jag trodde att jag skulle känna skuld

Eva Tannberg

1940

Jag låtsas fortfarande vara nazist, men det är förstås bara en mask som jag tillfälligt använder för att skydda mig själv tills allt det här är över, om det någonsin blir över. Allt kanske bara kommer att förvärras tills hela världen har smittats av galenskap. Adrien kommer hem allt oftare och han har så mycket nyheter med sig att jag inte ens behöver läsa tidningen längre. Goda nyheter enligt honom, hemska enligt mig. Igår kom han hem sent på kvällen, och lämnade ett gevär i butiken. ”Du”, sa han till mig, ”jag vet inte om du egentligen borde, men ifall du går ensam ute och ser en jude så kan du väl skjuta den? En litet insats bara?” Hur kunde han säga så till mig?

Nej, Adrien, det är inte judar jag ska skjuta med den här. Det är nazister. Jag har bestämt mig. För ett tag sedan såg jag hur Elijah Grantz, han som har en tavelbutik, sköt in en lapp under Trina Thielenhemmes dörr. Kort därefter försvann hon, den enda vännen jag fortfarande var säker på att jag hade. Men nu är hon borta, och jag känner mig så otroligt ensam igen. Jag vet vad Elijah Grantz är, jag vet vad som stod på lappen, och jag vet att jag ska döda honom. Jag var osäker först, jag ville inte få blod på mina händer, men nu vet jag att det är oundvikligt. Jag måste döda honom för att få ro, jag måste döda åtminstone en nazist.

Jag hör hur min bror knackar på dörren och kliver in utan att vänta på svar. Numera är det jag som bor här och äger butiken, men som jag sa hälsar han på ganska ofta.

    ”Jag har goda nyheter!” säger han till mig och slår sig ner i en stol.

    ”Jaha, vadå?” Jag undrar vad som har hänt nu, om han har dödar fler judar eller om det är något ännu hemskare.

    ”Om du inte redan har hört det så har det byggts ett koncentrationsläger i polen, så det goda verkar spridas i världen!” han skrattade glatt, och fortsatte med sina ”fantastiska” nyheter. Det skulle tydligen byggas ett utanför Oswiecim också, Auschwits. Han pratade även på om att tyska trupper har ockuperat Danmark och Norge, den nionde april, och hoppas att nazismen ska sprida sig dit också. Även Frankrike, Belgien och Holland anfölls, och de har alla kapitulerat.

    ”Snart har vi Storbritannien också, och sedan hela världen”, säger han till mig, och orden får mig att må illa.

   

Han har kommit tillbaks då och då och berättat om nya länder som Tyskland anfaller, men jag har slutat att egentligen lyssna, jag använder bara hans ord som bränsle för mitt hat och min ilska, så att jag tillslut kan få mod att döda en människa.

1941

Nu har jag slutat gå ut. Det enda jag gör är att planera. Lyssna på det min bror säger om vad som händer i världen där ute, och planera mordet på Elijah Grantz. Egentligen är det väl bara att gå till hans butik och skjuta honom där, men det är svårare än det låter. Det är därför jag väntar, för att Adrien ska kunna berätta saker som får mitt hat att växa, som gör det enklare för mig.

Idag berättade han om ytterligare länder som har anfallits av Tyskland och kapitulerat, och jag börjar förlora allt hopp om att världen någonsin kommer att bli som förr igen. Jag tror att enda anledningen till att jag fortfarande lever är att jag nu faktiskt har något att leva för överhuvudtaget. Jag har tänkt på det lite, faktiskt, och det hjälper mig från att bli deprimerad. Hela mitt liv var jag ute efter en mening, någonting jag kunde leva för, och nu har jag hittat det. Jag lever för att hata nazister. Vem vet, efter att jag har lyckats ta hand om Elijah Grantz kanske jag skriver upp fler på listan. Det gläder mig inte att tänka på mord, inte det minsta, men vetskapen om att jag faktiskt gör något för att rädda den här världen ger mig ett lugn som hjälper mig att sova om nätterna.

Adrien berättar också detaljerat om avrättningar av judar, och jag ler och nickar medan han pratar, fast mina tankar är någon helt annanstans. Jag kan se framför mig hur jag tar geväret, siktar, och skjuter honom i huvudet när han så glatt berättar om alla mord, men jag gör det inte. Om det är någon nazist jag aldrig skulle kunna döda så är det Adrien. Jag vill hjälpa honom ur det här, på något sätt.

1944

Jag tror inte att jag någonsin kunde föreställa mig vad allt det här skulle leda till. I början, för vad som känns som en evighet sedan, när jag såg hakkorsen för första gången, var det något skrämmande, men också något som jag trodde skulle gå över efter ett tag. Jag trodde aldrig att människor skulle vara så dumma att de kunde acceptera allt det här, men jag hade så otroligt fel, och jag har levt så länge bland galenskapen nu att det har blivit mitt vardagsliv. Men det måste ta slut, det måste ta slut innan hela världen faller sönder. Berlin och Hamburg har bombats, och jag undrar vilka städer som står på tur. Jag vill ju att nazismen ska utrotas, och jag är glad att bland annat Britterna är på min sida, men det går till fel. Helt fel. Men krig kanske var oundvikligt.

    Nu har jag i alla fall börjat inse att jag inte kan vänta längre. Så många har dött, och så många kanske dör just nu, i det här ögonblicket, att ännu ett liv kanske inte spelar så stor roll, trots att det är mina händer som kommer att fläckas av blod. Också det kanske hela tiden var oundvikligt.

     Jag tar geväret och slänger på mig en extra lång jacka, så att jag kan hålla det lite diskret under armen så att det inte syns. Jag vill inte väcka uppståndelse för tidigt.

    Sedan går jag ut. Jag är knappt medveten om vad som händer omkring mig. Det var så otroligt länge sedan jag var ute att den här staden har slutat att kännas som min stad. Jag ignorerar alla som går förbi mig. Min blick är fäst rakt framför mig, hela tiden, tills jag kommer fram till Grantz tavelbutik. Där stannar jag upp och ser in genom fönstret. Jag kan se honom stå där, inom skotthåll. Jag har aldrig skjutit förut, men han står så nära mig att jag omöjligt kan missa. Det är bara fönstret som skiljer oss åt. Jag ignorerar människorna omkring mig när jag höjer vapnet, siktar och skjuter. Det första skottet avlossas med ett öronbedövande ljud, krossar fönsterrutan och träffar Elijah Grantz i axeln. Jag ser hur han chockat staplar bakåt medan blodet rinner nerför hans arm. Han får syn på mig, ser rakt in i mina ögon, och då skjuter jag det andra skottet. Det träffar honom mellan ögonen. Jag hör ingenting, jag ser ingenting utom blodet som stänker över väggarna i rummet där han står.  Han faller livlös ner, och jag vänder mig om och rusar därifrån.

Jag trodde att jag skulle känna skuld. Att jag skulle känna någonting överhuvudtaget. Men nej. Och det kanske är det som är så skrämmande, att jag utan att känna den minsta ånger kunde skjuta en människa. En nazist, ja, men fortfarande en människa. Är jag verkligen så kallblodig? Hur många andra kommer jag att döda? Helt plötsligt känns det som att jag också har förvandlats till ett omänskligt monster, som att jag, precis som nazisterna hatar judar, har börjat hata nazister, som att jag utan tvekan skulle kunna döda dem allihop. Skillnaden mellan mig och nazisterna, den där klara, tydliga linjen som skilde oss åt, har börjat suddas ut och bli otydligare. Kommer jag att sjunka till samma nivå som dem? Jag försöker intala mig själv att så länge jag är medveten om vad jag gör, så länge jag vet vad som är rätt och vad som är fel kan det omöjligt gå så långt. Men var det inte i så fall fel att döda Elijah Grantz? Jag försöker övertyga mig själv om att det var för att jag var arg, förvirrad, rädd och förtvivlad som jag gjorde det, men det blir allt svårare.

    Jag slänger geväret ifrån mig och sätter mig ner i en mörk, tyst gränd lutad mot en husvägg. Jag är så otroligt trött och förvirrad, att jag inte är säker på att jag kommer att kunna ta mig hem.

Några månader senare, efter det fruktansvärda brottet jag begick, ser jag en chockerande men glädjande nyhet på första sidan av en tidning när jag kommer hem till butiken. Hitler är död. Vad är det jag läser? Vad är det som har hänt? Jag tar upp tidningen och stirrar på texten. Hitler är död.

Är det här verkligen över?

Det är så lätt att bli en av dem man hatar

1934

Numera är jag nästan alltid själv i butiken. Jag har inte talat med min bror sedan dagen jag såg honom läsa Adolf Hitlers bok Mein Kampf, och jag tror inte att han har varit hemma en enda gång sedan dess. Han kanske bor någon annanstans nu, och lever ett nytt liv som en av Hitlers män. Jag måste erkänna att jag är lättad. Han är fortfarande min bror, och jag älskar honom självklar som en bror också, men han har blivit så förvriden av det här nya samhället att jag inte tror att jag kan lita på honom längre, han kanske inte ens ser mig som sin syster. Han är förmodligen med i SS nu, och hans nya familj finns där.

Jag undrar om han har dödat människor än. Jag läste i tidningen för inte så länge sedan att flera SA-män, mest ledare, dödades den 30 juni av SS och Gestapo. Jag vet inte riktigt varför, jag orkar knappt hänga med i alla händelser, men jag tror att det handlade om något försök till en stadskupp. Jag undrar om det hade varit bättre ifall det lyckats. Jag läste också att en del helt oskyldiga människor dödades, och jag undrar om Adrien är en av mördarna. Jag har så svårt att se honom som en mördare av oskyldiga, men så mycket har förändrats på så kort tid att det knappast skulle förvåna mig, om jag tänker efter.

1935

Jag vågar knappt gå ut längre. Jag vill inte gå ut. Jag är inte jude, men jag vet vad jag har för åsikter,  och det gör mig paranoid. Jag har ingen aning om vilka som är vänner eller fiender, och jag vågar inte fråga någon heller. Finns det ens någon annan än jag som tycker att det här landet har förvandlats till ett stort dårhus fullt med sinnessjuka människor? Jag trycker så otroligt synd om barnen som måste växa upp här och smittas med alla hemska åsikter. Numera finns det föreningar både för flickor och pojkar – Bund Deutscher Mädel och Hitlerjugend – där barnen och ungdomarna uppfostras till nazister. Jag är glad att jag har hunnit växa upp.

Fler nya, korkade lagar har införts, också. De flesta handlar om att judar inte ska ha samma mänskliga rättigheter som tyskar, som tydligen är mer värda.  Det finns också lagar som tillåter läkare att utföra tvångsaborter så att ärftliga sjukdomar inte sprids, och homosexuella kan arresteras. Jag börjar överväga att lämna det här landet för gott, bara försvinna, utan att någon får reda på det. Men allt känns så farligt just nu att det finns vissa saker jag knappt vågar tänka på. Vem som helst kan bli arresterad och skickad till koncentrationsläger eller bli avrättade eller vad som helst, det räcker med att en liten misstanke riktas mot en, så kan ens liv vara över. Om någon upptäcker att jag packar för att resa iväg kanske jag får frågor som kan bli svåra att svara på, och jag har aldrig varit bra på att ljuga. De kanske skulle se rakt igenom mig.

Mina tankar avbryts av att någon kommer in i butiken. Jag känner igen personen, det är Trina Thielenhemme. Jag har inte talat mycket med henne, men jag har sett till henne ute ibland.

    ”Jag skulle vilja köpa ett smycke eller något likanade”, säger hon och kommer fram till mig.

    ”Vad letar du efter?” frågar jag. Jag försöker att inte visa att jag är misstänksam. Är hon vän eller fiende?

    ”Jag...” men sedan avbryter hon sig, och jag kan se att hennes blick fastnar på Mein Kamp som fortfarande står i en av bokhyllorna. ”Varför ser jag fortfarande den boken överallt?! Vad är det för fel på människor?!” Utbrister hon plötsligt. Och sedan inser hon vad hon precis sagt och sätter chockat händerna för munnen. Jag blev själv ganska chockad, men samtidigt har jag aldrig känt mig så lycklig som nu! Jag är inte ensam!

    ”Det är ingen fara”, försäkrar jag, ”jag är på din sida!”

    ”Är du?”

    ”Ja, allt i det här landet har blivit helt idiotiskt! Men vi måste hålla tyst om det här, annars kan vi råka illa ut.”

    Hon nickar allvarligt, men ser minst lika lycklig ut som jag själv känner mig. Det finns trots allt fortfarande vettiga människor kvar, jag undrar hur många andra det finns som känner som oss, som går omkring och håller tyst trots att de nästan exploderar av ilska.

1936

Jag har inte varit ute på vad som känns som en evighet. Jag känner inte för att gå omkring bland alla dessa människor och hakkors. Men jag behöver lite frisk luft för att minska stressen jag känt de senaste åren.

Ute på gatan är det lika mycket folk som det brukar vara och om jag försöker se förbi allt som säger att det här nu är ett nazistiskt land, så skulle det här kunna vara det gamla Tyskland, det Tyskland som jag växte upp i. Men jag kan inte sluta titta på en människa, och undra om det är en nazist. Jag försöker se i deras ansikten om de är mina vänner eller fiender, och jag är hela tiden så otroligt rädd att jag helt plötsligt ska möta någon jag känner, någon som är nazist, någon som kanske börjar ställa frågor om mina åsikter. Vad skulle jag göra då? Ljuga?

Det blev ingen lång promenad, jag stod inte ut med människorna. Så tio minuter senare är jag redan på väg in i butiken igen. Men sedan ser jag något – någon – som får mitt blod att frysa till is. Jag känner hur min hand stelnar till på dörrhandtaget, och jag kan inte röra mig. Han står helt stilla vid bortre änden av butiken, och jag ber alla gudar som någonsin existerat att han inte ska vända sig om och se mig. Men sedan vänder han sig om.

Adrien stirrar rakt på mig, och jag kämpar för att tränga bort rädslan för att kunna se normal ut. Vad ska jag säga? Vad ska jag göra? Hur ska jag bete mig? Har han kommit för att döda mig eller arrestera mig?

Jag går in i butiken och försöker dölja min rädsla med förvåning.

    ”Adrien?”

    ”Eva.”

    ”Vad gör du här?” frågar jag, och försöker le.

Han känner mig, tänker jag, han ser rakt igenom mig, han vet.

    ”Jag ville träffa dig.”

    ”Av vilken anledning? Vi har inte setts på en evighet!” Och han ser faktiskt äldre ut. Jag vet inte om det är den hårda blicken eller SS uniformen som gör det. Jag försöker ta bort allt det där och se honom som min bror, som den han var innan allt det här startade. Men det går inte.

    ”Det får vi se”, svarar han.

Då förstår jag varför han är här – han vill ta reda på om jag är nazist eller nazismens fiende, och om jag är det senare kommer han att döda mig, eller värre. Så jag slänger ur mig det mest fruktansvärda lögnen någonsin.

    ”Jag är nazist. Jag är en av er. Oroa dig inte, Adrien.”

 Jag blir förvånad över hur säker jag låter, som om det verkligen var sant. Men jag blir ännu mer förvånad över hans reaktion.

    Han slår armarna om mig och kramar mig, som om jag är en sedan länge förlorad syster som han nu får återse.

    ”Jag är så glad”, säger han, ”så glad att du äntligen förstår det goda i nazismen! Och jag har goda nyheter, också!”

    ”Vadå?” frågar jag när han har släppt mig.

    ”Jag är kapten i SS, visst är det fantastiskt? Och vi ska bygga fler koncentrationsläger, nyare och effektivare, jag känner några som var med och byggde, och jag har själv hjälp till..

    ”Jaha, har du? Vad roligt...” Jag försår inte hur jag kan säga så, orden smakar bittert i min mun trots att jag inte menar dem.

    ”Visst är det? Men nu måste jag återvända till arbetet. Jag är bara så glad att jag slipper se dig dö.”

Och sedan går han. Det känns som att jag ska börja gråta. Jag känner mig så otroligt feg, som om jag på något sätt har svikit alla de stackars människorna om får plågas av det här genom att få Adrien att tro att jag är nazist. Men jag är inte nazist! Jag vill öppna fönstret och skrika ut det till alla som går på gatan, men då skulle jag kanske inte se morgondagen.

1938

Jag har vågat mig ut igen i dag. Efter att ha ljugit för min bror känner jag mig av någon anledning säkrare. Om jag kunde ljuga för honom kan jag väl ljuga för andra också? Det känns hemskt att tänka så, men det gäller att kämpa för sin överlevnad, antar jag. Men jag är väl inte den vars liv hotas mest av det här, så länge jag håller mina åsikter för mig själv är jag utom fara. Men det finns folk som faktiskt måste kämpa mot en överlägsen fiende. Det insåg jag nu. Framför mig ser jag en ung jude misshandlas av två tyskar med hakkors på jackorna, och ingen bryr sig. Folk bara går förbi, medan den stackars människan blir nerslagen. Numera är det tillåtet att trakassera judar på gatorna. Men jag kan inte låta bli att undra vad de som går förbi tänker. Men nu kommer jag själv till det där ögonblicket där jag kan gå förbi och låtsas som ingenting, eller ingripa. Jag ingriper inte, jag hjälper inte han som blir misshandlad. Jag ignorerar det. Det är så lätt att bli en av dem man hatar. För just nu hatar jag mig själv, jag hatar att jag är så svag och inte vågar stå upp för vad jag tycker. Men det är för farligt, det var längesen det här landet var demokratiskt med rättvisa ledare, känns det som.

Judar kan arresteras för nästan vad som helst numera, jag har haft flera judiska grannar innan, men de har alla försvunnit.

Jag känner verkligen inte igen honom längre

Eva Tannberg

September 1924

Det verkar som att Tyskland håller på att återställas igen, och allt börjar gå tillbaks till det normala. Sedan den nya valutan infördes för ett tag sedan har allt känts så mycket lättare. Vi har inte alls några problem med pengar längre, bröd kostar inte längre en förmögenhet och vi har börjat få tillbaks kunder till butiken, eftersom de flesta nu har råd att köpa något smycke eller en prydnadssak. Jag tror att Adrien också är glad, även fast han inte visar det så tydligt. Han sitter mest inne på sitt rum och grubblar, och det enda han pratar om när han inte är inne på sitt rum är politik, och när Hitler får komma ut från fängelset. Visst, han håller med om att Tyskland håller på att komma på fötter igen, men han är helt försäkrad om att så snart Hitler får all makt kommer allt att bli bättre än det någonsin varit. Jag säger inte emot. Inte direkt, i alla fall. Jag håller med om några av nationalsocialisternas olika budskap, men jag är inte övertygad. Inte än.

22 December 1924

Klockan är nio på kvällen när jag hör Adrien kliva in i butiken och smälla igen dörren bakom sig.

    ”Eva!” ropar han, och jag går ner till honom.

    ”Vadå?” frågar jag.

    ”Har du hört de senaste nyheterna?” Han slänger av sig ytterjackan och skorna och slår sig ner i en av stolarna. Han verkar ovanligt… glad, tycker jag, på ett sätt som han inte varit på länge. Jag hinner inte ens svara förrän han fortsätter.

    ”Hitler kom precis ut från fängelset! Visst är det fantastiskt? Jag vet inte exakt när, har ju inte läst tidningen än, men jag fick höra det av en vän, och det är definitivt bland de bästa nyheterna på länge! Jag hoppas partiet blir tillåtet igen, också…”

    Jag låter honom fortsätta prata om hur glad han är och hur bra allt kommer att bli, utan att egentligen lyssna. Visst, jag är glad för hans skull, men inte mycket mer än så. Jo, jag är ju förstås nyfiken på vad som kommer att hända härnäst.

1925

Sedan Hitlers parti blev tillåtet igen har jag börjat se allt mindre av Adrien. Han har gått med i NSDAP,  och är säkert ute med sina partikompisar hela dagarna och protesterar mot allt som går att protestera mot. Förutom det som de står för, förstås. Han vill att jag också ska gå med i partiet, men jag vill helst hålla mig lite vid sidan om tills vidare.

1926

Det är Adriens tur att stå i kassan, men i stället för att vara uppmärksam på kunderna sitter han och bläddrar i en bok som han inte har tagit blicken ifrån på säkert en timme. Han har aldrig varit särskilt förtjust i att läsa.

När det tillslut är min tur att stå i kassan lägger han boken ifrån sig på bordet och går ut. Det är först då jag ser vilken bok han läste – Mein Kapmf av Adolf Hitler. Jag kunde väl ha gissat mig till det. Jag tänkte aldrig öppna boken och börja läsa, men av någon anledning gör jag det i alla fall. Jag vill veta mer om Hitler och han åsikter.

Efter ett tag lägger jag ifrån mig boken. Jag håller inte med om någonting som står i den, det känns bara så… fel, på något sett. Varför ska man skylla allt ont på judarna och kommunisterna, och alla de som enligt nazisterna inte är perfekta? Vad har de gjort? Har inte de också rätt att stå för vad de tror på och vara de de är? När jag lägger ifrån mig boken har jag fler frågor i huvudet än svar.

1927-1931

Under de åren började jag hålla mig borta när Adrien var hemma. Nu mera hade han fått reda på att jag inte alls hade samma åsikter som han, och jag visste inte hur han skulle reagera om han såg mig. Det här var första gången i mitt liv jag inte försökte övertyga honom om att han hade fel. Han skulle säkert inte döda mig om jag försökt, men det var ändå skrämmande hur uppslukad han blivit av allt det här. Jag önskade att han kunde tänka efter.

Och Hitlers parti blev bara allt större, och Adrien var överlycklig för det.

Han sa att allt bara blev bättre under alla åren sedan ekonomin förbättrades.

Men sedan kraschade ekonomin i USA, och de kunde inte hjälpa Tyskland längre. Tyskland var tillbaks i det där förvärrade läget där det kändes som att undergången var nära.

Jag började se människor i bruna skjortor med hakkors gå omkring på gatorna, och så fort de dök upp höll jag mig borta. De skrämde mig, och jag kunde vara lycklig över att jag inte var jude. Ibland kändes det som att våldet ökade i takt med arbetslösheten och problemen.

Och Hitler lovade att allt skulle bli bättre. Det var i alla fall så det stod på alla affischer som satt på husväggarna runt om i staden.

Jag kommer ihåg hur chockad jag blev en dag när jag snabbt gick förbi en butik som ägs av judar, och såg hur Elise Oldenburg tog upp en tegelsten från marken och kastade den genom ett av fönstren. Jag som hade talat med hennes son en gång. Det verkar som att även trevliga människor kan bli förvridna av samhället.

1932

Som sagt har jag hållit mig undan från min bror ett tag nu. Inte för att han varit hemma särskilt mycket. Men nu råkade han komma hem bara någon minut efter att jag öppnat butiken.

”Hej…”, säger jag lite försiktigt, ”hur går det?” han svarar inte på min fråga.

”Hitler ska tala i Northeim”, säger han istället, ”jag hoppas du kommer.”

Jag vill inte lyssna på vad Hitler har att säga, jag tror inte på att han är räddningen, men jag nickar i alla fall. Om jag går dit kanske jag kan ta reda på vilka av mina vänner som har blivit nazister. 

Hitlers tal är verkligen kraftfullt, det måste jag erkänna. Men det han säger betyder inte någonting för mig, det känns som lögner alltihop. Han säger att han är Tysklands räddning, han säger att om alla som är nazisternas fiender rensas ut så kommer allt att bli bra igen. Men hur? Jag har svårt att tro på det, faktiskt. Det här är inte rätt sätt att lösa saker på, och jag förstår inte hur folk kan gå på det. Jag ser alla mina vänner här. De står omkring mig och hurrar efter varje mening. De tror verkligen på vad han säger. Och jag hatar att se min bror gå omkring i den svarta SS uniformen. Jag känner verkligen inte igen honom längre. Men jag tror inte att jag kan få honom att lägga den ifrån sig, han måste inse hur fel han har på egen hand.

1933

Under det här året förbättrades ingenting. Jo, för nazisterna, men inte för resten av befolkningen, den delen som fortfarande hade lite vett kvar. I början av året blev Hitler rikskansler, och sedan gick allt bara utför. Kommunister greps efter branden i riksdagshuset den 27 februari, och sedan infördes en massa nya lagar, och Tyskland började kännas som ett fängelse för mig. Jag höll mina åsikter hemliga av rädsla för att bli gripen av polisen, som nu bestod till största delen av nazister. Och allt som någonsin gått dåligt för det här landet rasade ner på judarna. Det kändes så otroligt orättvist, och jag kunde inte förstå varför allt var just deras fel. Och jag, som innan varit så stolt över att vara tysk, var nu glad över att jag faktiskt bara var drygt en fjärdedels tysk.

Finns det något hopp kvar för Tyskland?

Eva Tannberg

24 september 1923

Det är tidig morgon och jag sitter och skriver om priserna på våra varor. Där det förut bara fanns två, högst tre siffror på de riktigt fina sakerna, finns nu sju eller åtta på prislapparna. Jag måste skriva på nolla efter nolla, och det känns helt sjukt.

Sedan inflationen startade har allt bara gått utför, det känns som att jag måste packa en hel väska full med pengar bara för att gå ut och köpa mjöl, och det är ju nästan vad jag behöver också. Det är bara så... fel.

”Hur går det?” frågar min bror, som står och ändrar prislappar precis som jag, på andra sidan av butiken. Jag bestämmer mig för att inte svara på hans fråga.

”Jag tror inte att det här är så bra för affärerna, Adrien”, börjar jag istället, men jag avbryts plötsligt av ett högt ljud av något som splittras.

Jag tittar upp från arbetet, och ser att Adrien har kastat en skål i golvet, och det har gått i hundratals bitar.

”Det är klart att det inte är bra för affärerna”, skriker han åt mig, ”det är inte bra för någonting! Våra pengar... det vi klarade oss så bra på... det är inte värt någonting längre! Och hur många, hur många, tror du kommer att köpa smycken här i tider som dessa?!” han tar ett djupt andetag och försöker lägga band på sin ilska, men det verkar inte fungera så bra för honom. ”Jag går ut!” säger han. Han stormar ut ur butiken och smäller igen dörren efter sig.

Jag skriver om den sista prislappen och funderar sedan över att ta en promenad själv. Jag behöver tänka. Adrien har förändrats så otroligt mycket sedan allt det här startade. Jag kommer ihåg hur han var för ett par år sedan, så otroligt hoppfull. Allt han talade om då var att Tyskland snart skulle komma på fötter igen, och allt skulle bli bra. Och nu... hans humör har till och med blivit värre än mitt. Han är alltid arg och trött, och han brukar gå ut sent på kvällarna och komma hem halvfull.

Jag vet inte vad jag ska göra. När vi inte skriker åt varandra sitter jag vid mitt skrivbord och undrar vad som händer med världen, och hur allt kommer att se ut om ett par år. Det är svårt att hålla hoppet vid liv.

30 september 1923

Vi har inte haft särskilt många kunder idag heller, vilket förstås inte är så konstigt. Ett par rikare människor har dock kommit förbi, sådana som vet att det kan lägga ut pengar och ändå klara sig bra. En dam köpte till exempel ett halsband för 45 000 riksmark. Hon sa att hon ville leva sitt liv som vanligt och låtsas att allt var helt normalt. Jag kommer ihåg hur arg jag blev på henne, så arg att jag nästan skrek åt henne. Fattade hon inte hur tanklös hon var som talade så till någon som kanske inte alls kunde låtsas att livet var helt normalt, som kanske hade hur mycket problem som helst på grund av allt det här? Enda anledningen till att jag inte vrålade det åt henne var att hon var en kund.

Och nu sitter jag här, lika arg som innan. Min bror är inte hemma. Han gick tidigt utan att säga ett ord, och har inte kommit hem trots att klockan är mycket.

Jag orkar inte sitta här längre, så jag går ut jag också, och låser butiken om mig.

30 oktober 1923

Jag går omkring själv ute på stan. Jag orkar inte umgås med någon just nu, och dessutom så sköter Adrien butiken för tillfället. Det känns som jag inte har varit ute på hur länge som helst, och han tyckte att det var en bra idé att gå ut och få lite frisk luft. Jag vet inte riktigt vart jag ska gå någonstans. Jag vill undvika människor. Ett antal gånger har jag gått förbi vilda slagsmål mellan kommunister och nationalister, och jag vill inte komma emellan ett sånt. Jag undrar vilken sida jag själv står på, egentligen. Jag har hört så mycket prat från båda sidorna, och det är bara en sak jag vet säkert – nationalisterna hatar demokrati, och de lägger skulden för allt ont på judarna. Judarna är en dålig ras. Jag vet inte om jag håller med dem. Jag brukar ju alltid ha så starka åsikter, men nu... är de inte orättvist att skylla allt på ett folk? Eller? Nationalisterna kanske har rätt, i alla fall. Jag känner inga judar, och själv är jag stolt över att vara tysk. Eller, riktigt tysk är jag ju inte, men jag känner mig som en del av det tyska folket, och jag ser tysk ut också. Men jag är inte helt övertygad om vad som är rätt och fel än, och jag är inte redo att välja sida. Men jag ska tänka på saken.

1 november 1923

Jag har precis kommit hem till affären från en promenad, och ska ta över kassan så att Adrien kan vila lite. Han går ut för att ta en promenad han också, men en minut efter att han stängt dörren bakom sig kommer han tillbaks. Han skyndar sig in och låser bakom sig. Han ser uppjagad ut, och jag undrar vad som har hänt, men sedan hör jag skrik och höga röster som närmar sig med en skrämmande fart.

”Kommunister och nationalister”, sa han, ”det är slagsmål...”

Skriken har blivit högre, och genom fönstret kan jag se det våldsamma slagsmålet. De pucklar på varandra ordentligt, och Adrien tar mig i armen för att dra med mig upp på övervåningen där vi kan känna oss säkrare, men vi hinner inte ens en meter förrän vi hör ett högt ljud av glas som splittras. Vi försöker ta skydd under närmaste bord när de vassa bitarna regnar ner över oss, och när de värsta är över springer vi upp på övervåningen. Jag hann kasta en blick över axeln och se att ett, nej, två av våra fönster var krossade. Ett fönster hade fått hela rutan slagen i småbitar, och i det andra löpte långa sprickor. Jag undrar om det är folk som blir ihjälslagna där ute nu.

11 november 1923

”Vet du vad, Eva?” säger Adrien till mig direkt när han kommer hem, antagligen från ett besök i någon av ölhallarna eller något liknande.

”Nej, vadå?” svarar jag. ”Nationalisterna har rätt. Jag vet det nu, och jag har bestämt mig för att jag är en av dem. För några dagar sedan försökte Hitler starta en kupp mot riksregeringen, och jag hoppades verkligen att det skulle lyckas. Förstår du? Jag vill att de ska ta över makten nu, då kommer allt att bli bättre. Jag hörde av några vänner att han nyligen arresterades, och vi hoppas allihop på att han ska bli frisläppt snart. De förrädarna som arresterade honom borde dödas. Och det är bäst för dig att du tycker likadant.”

Vem är Eva Tannberg?

Mitt namn är Eva Tannberg, och jag är sjutton år gammal. Jag bor i en liten lägenhet på en ganska avskild gata i staden Northeim tillsammans med min 22 år gamla storebror. Vi driver en liten obetydlig butik för handgjorda smycken och prydnadssaker, och det ger oss precis så mycket pengar som vi behöver. Min bror extrajobbar också på lite andra ställen i staden för att tjäna ihop mer, medan jag själv försöker koncentrera mig på att bli något i framtiden, så snart som möjligt, helst.

Men jag har faktiskt ingen som helst aning om vad jag egentligen vill bli, och kanske vill jag inte bli något alls, när jag tänker efter. Min bror brukar säga att jag har för lite disciplin för att kunna passa på någon arbetsplats, och det kanske han har rätt i. Jag har aldrig förstått varför jag ska göra vad andra säger åt mig, och jag hatar när folk försöker bestämma över mig och få mig att göra saker jag inte vill. Den enda jag ibland lyssnar på är min bror, Adrien.

Vi har bott själva här i Northeim sedan mina föräldrar dog för ett par år sedan, vi bor faktiskt i samma lägenhet som när vi bodde tillsammans, alla fyra. Vi har aldrig haft någon direkt anledning att flytta, vi har det ju bra som det är här, trots att det kanske gör så att vi saknar våra föräldrar mer, i alla fall jag. Men vi har ju alltid bott här, vi båda är dessutom födda här, så jag vägrar flytta. Jag har dock inte särskilt mycket tyskt blod i mig, de flesta av mina släktingar kommer från, och bor i, andra delar av världen, och vi har aldrig haft någon vidare kontakt med dem. Mina föräldrar var inte heller rakt igenom tyska, utan hade antingen sin mor eller far i ett annat land. Dock så fick aldrig veta vilka länder – enligt dem var det onödig kunskap. Det är inte direkt som att jag brinner för att veta, heller, jag bryr mig faktiskt inte, och mitt släktträd intresserar mig inte det minsta. För mig har det alltid varit jag, Adrien, och mamma och pappa, innan de dog, förstås. Jag vill också nämna att just det där med att de dog är något jag aldrig kommer att förlåta dem för, det är jag ganska fast besluten om.

Och om det finns något som Adrien hatar med mig så är det just det att jag alltid är fast besluten om saker som han inte alls håller med om, vilket brukar leda till våldsamma diskussioner där jag oftast vinner, eftersom hans envishet inte slår min. Något jag är ganska stolt över, faktiskt. Men också mina vänner kan bli ganska irriterade över att jag alltid ska ha rätt och blir arg så fort de säger att jag inte har det, och jag tror nog att de stör sig lika mycket på mitt humör, som ibland går lite överstyr. Det erkänner jag. Men mina vänner är nog ganska vana vid det, eftersom det är samma personer som jag var med när jag var liten.

Vi brukar gå omkring i stan tillsammans när vi inte har något annat för oss, vilket jag inte brukar ha. Man kan väl säga att jag lever ett lugnt och inte alls stressigt liv. Jag har alltid hatat skolan, som ni kanske förstår, eftersom mina lärare hade ganska starka åsikter om vad de tyckte var rätt och fel, åsikter som helt skilde sig från mina egna, som självklart var mycket starkare, vilket kunde leda till en del problem, bland annat att jag ofta blev hemskickad på grund av att jag sa emot för mycket. Så jag studerar alltså inte särskilt mycket, jag gör det bara för att jag innerst inne vet att jag kommer behöva alla kunskaper jag kan få sedan när jag måste ta hand om mig själv.

Och jag vet ju att jag vill göra något med mitt liv, men jag vill inte bli något, inte något som har med ett yrke att göra, i alla fall. Jag vill inte jobba, jag vill inte tjäna mycket pengar och jag tror inte att jag vill ha någon annan familj än den jag har nu, jag har helt enkelt andra lite mer komplicerade mål i livet som jag inte riktigt känner till ännu. Men jag låter det vara så en stund till, nu är jag ganska nöjd med att bråka med folk bara för att få säga mina åsikter om saker, ha tråkigt hemma i butiken och dra omkring med mina vänner, och vänta på att något ska hända som kanske får mig att hitta min mening med livet. De flesta jag känner tycker väl att jag är helt värdelös eftersom jag inte gör särskilt mycket, med det berör mig inte. Om jag inte vill jobba därför att jag vill behålla min frihet och ha andra mål i livet än att få ett så bra liv som möjligt i framtiden så är väl det mitt problem och något som de inte har med att göra.

Jag vill helt enkelt bara existera, än så länge, tills jag förstår varför jag ska existera, och det är precis vad jag tänker göra tills jag inte kan förlita mig på min bror längre. När jag måste klara mig själv kanske jag ger mig iväg på upptäcktsfärd eller något liknande. Då kommer jag i alla fall inte vara fast som en fånge i det här tråkiga samhället.