Jag har hört att det pratas om det bakom min rygg

Dorothea Lackhausen

Den 28 Februari 1939

Det var ett tag sedan jag skrev. Det har hänt en hel del grejer sedan sist. Jag har fått ta över affären. Ägarna blev arresterade av polisen för ett tag sedan. Tydligen så får inte judiska personer driva eget nu för tiden. Så nu jobbar jag helt ensam. För mig är det inte samma arbete längre. Det är svårt på det sättet att jag inte har en aning om vad som hände med dem.

Hemma är jag ensam också. Min man Johan kallades in till den Tyska armen i Polen och har varit hemifrån i 4 månader nu. Vi brevväxlar ständigt vilket känns bra. Att upprätthålla vår kontakt är viktig. Så att jag vet att han är okej, att han inte är skadad på något sätt.

I stunder som dessa önskar jag att jag hade haft barn. Att bara slippa vara helt ensam. Folk tycker att det är konstigt att jag inte har några eftersom dem tycker jag börjar bli lite försenat. Det vanligaste brukar vara att ha runt 3-4 stycken i min ålder. Jag har hört att det pratas om det bakom min rygg. Att jag kanske inte kan bli gravid och att det inte kommer gå bra för mig om jag inte blir det snart.

Min pappa har dött. Han dog härom veckan i influensan. Så jag har tillbringat mycket tid i mina föräldrars hus i staden.

Hoppas att min familj kan ta sig ur det här helvetet

Enoch Hoffman

När jag var ute och gick så såg jag en gammal man som tvingades att springa i cirklar och det var några ungdomar som hade tvingat honom. Jag hade blivit less på att se judar behandlat på det sättet, så jag sa emot. Det var då ungarna kallade mig för en jude älskare och sköt både mig och den gamla manen på plats. Trots att jag inte dog direkt som den gamla manen så blev jag väldigt skadad. Det här är kanske den sista dagboken som jag skriver så det enda jag vill säga är innan jag avgår är bli inte frestad tänk på framtiden först, Och hoppas att min familj kan ta sig ur det här helvetet.

Det känns som om allting snart ska ta slut

Klaus Kreidl

Det känns som om allt det goda och njutbara i livet har tagit slut. Northeim är inte längre samma stad som den tidigare varit, det känns som om alla har förändrats och blivit nazister. Alla mina nära och kära är nu borta, de har följt med den gigantiska nazistiska folkmassan.

Polen har precis blivit invarderat av Tyskarna. Storbritannien och Frankrike har förklarat krig mot Tyskland men ändå så gör de inget för att hjälpa polackerna. Den nazistiska ideologin har vuxit i många andra länder och respekten för Hitlers makt har ökat. Detta är en av faktorerna till varför jag tror att Storbritannien och Frankrike inte gör något för att hjälpa till, de är rädda helt enkelt. Tyskarna stormade in i Polen med sina stridsvagnar, de hade tillräckligt många för att komma in i landet och efter en kort tid var de redan inne. Som om detta inte räckte så blev Polen också attackerat av Ryssland och deras diktator "Stalin". Tyskland och Ryssland hade alltså gjort en pakt ihop om att ta över Polen tillsammans. Det de berättade för folket var att de ville utveckla världen på ett bra sätt, något som såg förfärligt ut i mina ögon.

Kriget pågick inte så länge, bara i några veckor men konsekvenserna efter detta anfall var det som drabbade Polen värst. Många polacker blev dräpta på plats och de som hade tur blev "bara" skickade till koncentrationsläger där de fick tillbringa hela sitt liv i smärta och hunger. Vissa polska barn blev kidnappade och fördes ut ur landet, bort från sina föräldrar. De polska judarna var de som hade det värst. Om de inte dödades eller blev tagna till koncentrationsläger levde de i ghetton. Ghettot var ett begränsat område, omringat av tyska soldater. Det var som vilket ställe som helst men just i ghettot bodde bara judar. Det var ett väldigt smutsigt ställe och lagarna där var mycket mer strikta! ALLA judar som var 10 år eller äldre var tvungna att ha en gul davidsstjärna på sitt klädesplagg. Det vanligaste sättet att döda massvis polacker var genom att gasa ihjäl de med en gas som kallas "cyklon b", men det var inte bara polacker, det var mest judar, utvecklingsstörda och handikappade människor man ville få åt, något som bara Tyskland INTE kunde komma undan med. Polen är nu längre ingen självständig stat då den utplånats av Sovjetunionen och Tyskland.

Förra månaden ockuperade Tyskland Norge och Danmark. Det gick rätt så snabbt och det såg inte så svårt ut för Hitler, kanske för att Sverige godkände trupperna att gå genom deras land vilket gjorde det enklare för de att komma fram. Dessutom så är både Norge och Danmark rätt så små länder vars försvarskraft inte är så stark jämfört med Tysklands. Nu i Maj valde Tyskland att attackera de gamla fienderna från första världskriget, Frankrike. Hitler har nu längre ingen kontroll över vad han håller på med, hans makt gör bara så att han vill ha ännu mer av den. Hans folk håller nu på att bygga fler och fler koncentrationsläger för den opassande rasen, det är nu alla verkligen inser att han tar allting på dödligt allvar.

Det är nu redan september och Tyskland har redan misslyckats lite med sina attacker. Förra månaden planerade Tyskland att förstöra mycket för storbritannien men istället så var det Tyskland som råkade illa ut, massvis med tyskar blev dödade, tillsammans med deras plan och vapen. Det började med att tyskarna i sina bombplan flög in över Storbritanniens mark för att förstöra deras industrier och mycket mer. Dessvärre så blev som sagt tyskarnas plan nerskjutna, attacken hade misslyckats. När en viss tid hade passerat började fler tyska soldater att bomba Englands storstäder, England var bara tvunget att förstöras i Hitlers ögon.

Flera länder ansluter sig till kriget och själva kriget pågår nu inte bara i Europa utan i andra delar av världen också. Den amerikanska flottbasen Pearl Harbor attackerades av Japan (den 7e december 1941). Just att Japan hade folk som offrade sitt egna liv (kamikazes) för sitt egna land gjorde så att flottan gick ner på några minuter då de självmordsbombade sig själva in i flotten med flygplan som förstörde gigantiska delar av basen. Det var nu bara en tidsfråga innan USA skulle ansluta sig till kriget, men vilka länder skulle de samarbeta med?

Hitler tog över mer och mer länder, hans namn blev mer fruktat och tillslut så kom attacken som många hade misstänkt. De Tyska soldaterna rusade in genom den Ryska gränsen med ett mål om att ta över och besegra Sovjetunionen. Det var nu november 1942 och Hitler trodde att Sovjetunionen inte längre stod på sina fötter, att de hade gett upp. Men så var det absolut inte. De sovjetska soldaterna började strida mot Tysklands armé, det var början på en strid som skulle vara i några månader, månader av blod och ånger. Under den här tiden dog ungefär 200 000 tyska soldater och nästan hälften av de hamnade i fångenskap av det sovjetiska folket, det var dags för Hitler att tänka om.

Under den senaste tiden har bara katastrofala saker hänt mig, världen håller på att kapitulera och inget står i sin balans. Utan mina nära och kära är livet betydligt svårare. Vart man än går så ser man rubrikerna svämma över folket, den här gången handlade det om slaget i Normandie. Det var Tyskarna,  engelsmännen och amerikanarna som deltog i det brutala slaget. Jag kan fortfarande inte förstå att Tyskland har råd för att kriga såhär, snart kommer vi ju förlora vår ekonomi om vi fortsätter bygga olika stridsvagnar.

Det är nu året 1945 och det känns som om allting snart ska ta slut. Tyskland har det väldigt svårt att hantera kriget, både amerikanare och engelsmän trängde sig in i landet och samtidigt som detta pågick kom också sovjeterna in österifrån. Jag var säker på att Hitler inte hade någon aning om vad han höll på med, han hade ju inga planer alls! Massvis med onödiga dödsfall inträffade dagligen. Det sista jag hörde om Hitler var att han hade gift sig med sin älskade Eva Braun, sedan försvann de spårlöst. Min bild över världen har förändrats enormt, det känns som om allting ska ta slut nu när Hitler och Eva är borta, nu när de båda är döda.

Det har gått en viss tid sen kriget slutade. Allting har förändrats enormt nu när inte Hitler är med oss. Visst har vi fortfarande konsekvenser att ta hand om men allting håller på att lösa sig. Min dröm har gått i uppfyllelse och det känns verkligen som om man kan börja om på nytt och glömma allt som har hänt, jag kommer dock aldrig få tillbaks mina gamla vänner och en del av min familj, jag vet inte ens vad som har hänt med de, om de är döda eller vid liv.

Men det mitt val

Thomas Carstens

Nu har Hitler ropad ut ett krigsutbrott, kan ine vara mer än glad. Vi har angripit Europa det här sa han i ett tal i riksdagen. Polen särkilt vi har skickat 50.000 polska barn har vi kidnappad och skickat till tyska familjer rätt ska vara rätt. Nu har vi tagit norge och danmark ochså det går bra nu. Min mamma dog häromdagen, så har haft det väldigt jobbigt. Hon sa att hon var stolt över mig även ifall hon inte gillar att jag är nazist. Men det mitt val, jag väljer att dyrka mitt land framför allt annat.

Tyskland har nu ivarderat Danmark och norge, dom har ingen chans mott oss, skrattar bara åt tanken hur stora vi kommer bli, Hitler kommer ta över världen. Sitter och jublar här hemma.

Häromdagen mötte jag upp min kompis Pol von Dhnh. Han hade lite skvaller, han berättade att Rudolf Hess har försvunnit och tydligen blivit galen och flytt, vi stod och snackade ett tag om det hela, men behövde snabbt gå därifrån, behövde gå förbi bageriet för att köpa en bit bröd till mor. När jag gick vägen hem så tänkte jag, Rudolf Hess galen? nej det kan inte stämma om det är några som är galna är det judarna. Konstigt tyckte jag vem kan bli galen nu? Det ända vi ska göra är att vänta in mer makt och mer land!

Hitler tar bara över allt, tycker han borde ta det lite lungt, han har redan tagit över mycket. Har börjat tveka lite på Hitler nu min mamma dog för att det inte fanns mat kvar, folk snor mat från affärerna tror att folk gömmer judar här i staden men orkar inte bry mig jag menar vem kan skylla dom? Ångrar att jag röstade på hitler, nej så kan jag inte säga han är vår fuher han ska leda oss till seger. Tänkte inte innan på hur många människor han har avrättat, trodde fel om honom, han kommer inte leda oss till seger han gräver sin egen grav. Hörde om massmorden i öst nu skulle inte rösta på honom ifall jag visste att det skulle gå så här långt orkar inte längre.

Nu har vi förlorat kriget mot nordafrika, skönt tycker jag nu kanske Hitler inser att han har blivit galen av sin makt. Är glad över att jag insåg att det här var fel, om jag kanske inte hade in sett det så hade jag säkert blivit lika galen som Hitler vem vet? ryser bara av tanken.

Vaknade häromdagen och hörde ett glädje skrik, öppnade fönster och såg en man springa ner längst gatan "Hitler är död! han tog livet av sig igår!" hörde jag rätt, är verkligen Hitler borta? sprang ner till närmaste tidningskiosk och köpte en tidning, på första sidan stod det "Hitler död inatt" kände en lättnad över mig, men ändå en en oro vad kommer hända med tyskland nu? kommer vi få tillbaks Tyskland och bli förlåtna? Men en sak är jag säker på kommer aldrig förlåta mig för det jag gjorde, och dom tankar jag hade. 

Det ser helt hopplöst ut

Heinrich Wenkel

Jag har inte skrivit på ett tag men jag har just anlänt till London.

Det här känns jätte konstigt men jag som aldrig skulle vilja se mitt Tyskland besegras hoppas nu från botten av mitt hjärta att alliansen segrar.

Det ser däremot inte så just ut längre då Frankrike tvingats att kapitulera.

Jag lever nu varje dag som går i skräck. Jag är fast i en tunnelbana pga av de bombningar som sker på marken över våra huvuden. Vi har en radio här som lite då och då får in lite nyheter men förutom det så är det bara brus.

Vi hörde för nån månad sen att bombningarna hade nått flygfälten och något annat men vi hann inte höra resten då bruset tog över.

Vi håller kontakten med de andra civila genom tunnlarna och lite då och då kommer militära ner med mat och vi sprider det vidare till de andra stationerna men igår så har hela västra ledet tappat kontakten med oss då vår närmaste station föll ihop av den senaste bomben.

Innan dess så trodde vi alla att vi skulle oss klara oss så länge vi stannade i tunnlarna men nu är inte ens det här säkert. 

Nu har det gått några dagar sen den närliggande stationen kollapsade och jag tror att bombningarna antingen minskat eller så har jag bara vant mig.

Men vi har fått höra fler saker på radion så jag tror nog att det är bombfallen som minskat.

Bland de nyheter vi hört så har vi hört att Sovjet och Tyskland inte har någon pakt längre men inget mer än så.

Men vi fick även veta att tre av de fem stationer bortom de västra tunnlarna inte kollapsat så vi förbereder nu mat sändningar och jag har anmält mig som frivillig. Men dessa sändningar kommer att ske med tio man och alla måste ta sig till stationerna till fots och ovanför mark då alla tunnlar mellan dessa tre stationer förstörts av bomberna. Några bomber släpps lite då och då men med tiden så försöker jag att intala mig själv att ingen av dessa kommer att träffa mig och att de är för långt borta.

Trots att det ser helt hopplöst ut och jag vet att det här inte kommer ta slut på den kommande tiden så säger mitt hjärta och mitt undermedvetna mig att allt kommer att bli bra och jag kommer att komma levande ur det här.

Jag ska snart hjälpa resten av gänget att ta maten till de andra tunnlarna och om jag inte skriver mer så har jag antagligen dött.

Eller så har jag kanske bara tappat boken…

Inget kunde rädda oss nu

 22 december 1939

Tyskland attackerar bara fler länder, nu är attackerar dom Polen. Men eftersom att Polen har hela Storbritannien på sin sida, så tror jag att det här bara kommer bli ännu en förlust och Tyskland kommer inte orka mer snart.

 11 april 1940

Det här är en väldigt jobbig dag. Min mor dog i natt. Hon somnade in lugnt utan smärta som tur var. Jag vet att hon känt en väldigt smärta länge. Jag kände nästa på mig att det skulle hända. Min syster är helt förstörd, så jag har inte tid att känna någon sorg nu. Jag måste bygga upp en känslomur och ta hand om min lillasyster. Hon är den ända jag har kvar nu.

3 juni 1940

Storbritannien vägrar att sluta fred och det förstår jag. Efter alla omständigheter skulle jag inte heller göra det. Men jag vill att det här ska ta slut så fort som möjligt. Jag orkar inte se fler folk dö. Folk dör på gatorna. Tyskland är bara massa sorg just nu. Vi som var ett glatt land innan. Och allt är Hitlers fel. Det är Hitlers fel att alla dör. Att min mor dog.

22 juni 1941

Hitler blir bara värre och värre. Jag förstår inte hur jag kunde ha röstat på honom. En man som är så grym att han ställer upp judar och kommunister på och tvingar de att gräva sina egna gravar. Efter de grävt sina gravar blir de upp ställda på rad för att bli avrättade. Jag orkar inte se mer smärta och död. Det är mer än ett år sen min mor dog. Jag har fortfarande inte tillåtit mig själv att känna sorg. Om jag gör det kommer jag nog inte att klara av det. Men jag måste klara av det. Jag måste ta hand om min syster. Mitt allt.

12 januari 1943

Allt blir bara värre. Fler och fler länder blir inblandade i kriget. Hitler har tappat greppet om sin makt. Han har nog fått megalomani. Eller storhetsvansinne som ni nog är mer vana vid att höra det. Hans makt har stigit honom över huvudet. Jag tror att Adolfs plan har blivit förstörd för längesen. Och nu försöker han bara att göra det bästa av situationen men han misslyckas bara mer och mer. Enligt mig själv så har han gått övergränsen. Jag saknar tiden innan Hitler. Innan all död.

30 oktober 1944

Det blir bara fler och fler förluster i det här kriget. Vi förlorade nyss mot Nordafrika. Jag förstår inte hur Hitler inte kan ha gett upp än. Hitler är en envis gubbe han. Ju mer tid som gick ju mer växte mitt hat. Hat mot mig själv mest. Att jag kunde ha trott på honom. En man som bara förstör folks liv. Hitler började täcka sina spår av förintelsen av judarna. Jag vill kunna hjälpa. Hjälpa judarna, och alla andra svaga människor. Men eftersom att det går så dåligt på sjukhuset, vi fick inte in medicin och det vi behövde, så fick jag sparken. Då är det svårt att hjälpa till. Kan ju knappt ge mat till mig själv och min syster. Min ända familjemedlem som är kvar. Jag måste låta henne leva. Jag kan inte låta henne dö.

2 Maj 1945

Nu är han död. Vår Führer. Vår ledare som tog livet av sig när han insåg att det var slut. Kriget hade varit förgäves. Hitler borde ha insett det mycket tidigare, innan det var för sent. Men nu var det verkligen för sent. För sent för att rädda något. För sent för att stoppa all död. Nu fanns det bara ruiner kvar av Tyskland. Inget kunde rädda oss nu. Vi har fått massa kostnader i skadestånd av Frankrike och andra länder. Dom kostnaderna var sky höga. Ingenting som vårat land skulle klara av. Jag tror ingen i vårat land såg ljuset bland alla ruiner. Det ända som var skönt nu var att Hitler var död. Hitler är död! Han som varit vår diktator i nästan tio år. Han som styrt vårat land i helt fel riktning. Och hans riktning var döden. Där han var nu. Hitler dödade för många människor. Snart orkar jag inte mer heller. Jag har börjat tänka allt mer på min mor. Jag saknar henne så mycket. Hon var mitt allt. Min lillasyster har bestämt sig för att flytta också. Nej jag vill inte vara ensam. Ensam helt ensam jag kommer inte klara av det.

Jag vet inte hur länge jag står ut

Hannes Lutze

1939

Det otroliga har nu hänt, Tyskland har nu invaderat Polen. Det sjuka med det är att Frankrike och England står på Polens sida. Som det ser ut kommer detta resultera till det andra världskriget!!!!!!!!

1941 -  1943

Kriget är nu i fullrulle. Jag har enligt årder från SS blivit skickad till Auschwitz, konsertrationslägret. Vid konsertrationslägret jobbar hög rankade SS medlemmen som Rudolf Höss. Om det finns ett helvete på jorden så kan man säga att det är Auschwitz är det. Där är livet ett enda lidande för judarna. Judarna misshandlas, gasas och blir utsatta för helt meningslösa arbeten som tex gräva ett hål och sen fylla igen det igen. När judarna ska gasas så säger soldaterna att det ska in och dusch men när alla står där inne i det gråa och smutsiga rummet så låser de dörrarna och börjar gasa dom. Helt jävla sjukt! Jag fattar inte hur vi SS soldater kan bara följa dessa jävla sinnes sjuka årder. Det måste vara all propaganda om att judarna inte är mänskliga. Varför skulle inte dom vara mänskliga? Det är ju likadana som oss så kallade Arier. Helt absurt.

Arbetet här på Auschwitz är något helt sjukt. Jag fattar inte själv varför jag ens gör det, att jag medvetet dödar helt oskyldiga judar en efter en. Men Jag kan inte bara vägra. Då blir jag ju skjuten i huvudet. Jag har sån ångest över hur jag ska göra så jag sover knappt någon ting. Jag bara ligger och funderar hur jag ska göra för att slippa det här och hur man ska sätta stopp på allt jude dödande.

En dag för mig kan se ut så här.

06:00-15:00 vaknar jag och klär på mig och börjar leda det första gruppen av judar som ska gasas.

15:00-18:00 vaktar jag över judarna som arbetar och det händer då och då att jag behöver skjuta någon jude som försöker smita.

18:00-22:00 avrätta judar som inte har skött sig. Man radar upp judarna och sen räknar en av SS soldaterna ner från tre och sen skjuter man. Det känns som en klump i magen för varje skott jag avfyrar.

Vid 22:00 så är det lägg dags, men jag sover ändå inte en blund. Jag ligger ner och bara tänker. Jag tänker på vad jag har gjort, vad jag borde gjort och så vidare.

Dagarna är alltid lika danna. Det händer ibland att jag behöver rensa döda kroppar från gaskamrarna. Det är som att jobba i helvetet. Ibland är det barn. Barn som hade hela sitt liv framför sig. Jag vet inte hur länge jag står ut. 

   

1944 december

Jag har nu bestämt mig för att göra något jag borde gjort för länge sen. Nu idag vid lägg dags ska jag spränga mig och resten av SS soldaterna i min barack. Det här har jag tänkt på länge och jag känner att det är dags. Det här blir nu minna sista ord. Jag vill bara säga att när jag deltog i nazisterna så trodde jag aldrig att det skulle sluta såhär. Om någon hittar det här så hoppas jag att om något sånt här skulle inträffa någon annan gång så ska ni tänka på följd konsekvenserna.  

Tack och adjö

Jag är ärrad av det jag sett

Elijah Grantz

1944

Detta inlägg är ganska annorlunda. Jag står här i min affär och minns tillbaka på den tid jag lämnat till de förflutna. De vackra papper jag skriver på bli kanske mitt sista inlägg så jag ska skrivs kort men förståligt. Jag har ägnat mitt liv åt hemska dåd men i mina ögon har vartenda dag varit värt det bara för att se världen i rörelse. En rörelse mot det ultimata styret.

Mitt jobb har varit att informera människor om vad som pågår men allt jag gjort är ljugit, men det är det värt. Vem vill höra att ens far eller man till och med son just blivit gasade till döds och brända då de nu flyter i luften du andas, Ingen vill höra det utan vad jag sa var något som ”Ta det lugnt allt är under kontroll”

Kriget är ännu inte över men en känsla liknande rädsla fyller mig. Hitler är nu på väg mot seger och jag kunde inte vara lyckligare. Jag kan nog vara lyckligare och jag ber om ursäkt för blodet på kanten av pappret. Jag kunde inte låta dem ta henne. Trine jag är så ledsen för vad som hänt och jag kommer en dag att träffa dig igen. Min bror dog på grund av en djävulsk kvinna och hennes vän. Jag kan se dem när de sliter min brors liv ur hans kropp. Men mordet på min bror borde kanske inte ha straffats med döden utan med en redig dom.  

Jag är ärrad av det jag sett alla kroppar jag släpat endast för att känna deras ångor och aska fylla mina lungor. Alla dessa familjer jag rivit isär mor och barn åtskilda innan få sekunder senare de tar sitt sista andetag.

Jag måste bikta mig. För bara någon timme sedan dödade jag en av mina bästa vänner som alltid trott på mig och alltid stöttat mig även om hon visste att det jag gjort vart fel. Jag minns det mycket klart hur kunde jag ta min ny slipadekniv och dra den rakt över hennes hals bara för att sedan rista in vårt märke i hennes arm. Jag skäms och gråter samt så det droppar ner på pappret och smetar ut mina sista ord.

Jag vet att hon är på väg och har hjälpt henne lite på traven, eftersom jag nu står här med en tändsticka i hand och mina tavlor nerslängda på golvet. Jag vet att hon kommer jag kan nästan känna hennes närvaro. Nu när jag skrivit klart detta ska jag vänta tills hon står vid min dörr redo att skjuta. Nu kan jag se henne stå vid min fönster och känner en  kula krossa min ruta och in i min axel. Innan jag vänder mig om tänder jag min sticka och blundar

Pang…

Smärta mina sista ord när jag känner mig förblöda på golvet av min butik och ser elden sluka mig.

Tiden är kommen

Massa dar passerar och inget som kan föra oss ut ur denna hemska situation har ännu kommit. Adolf har nu givit sig ut i kaoset. Det har nu gått ca en vecka sedan Adolf kvarlämnade oss. Det känns som flera månader.  Jag är väldigt ledsen och frustrerad över vad som händer, jag känner också mig tom pga. att jag blivit lämnad av flera personer som stått mig väldigt nära. Den viktigaste personen är nog Heinrich.  Vi var som bröder och nu har vi gått skilda vägar pga en idiot kallad Hitler som tror sig kunna vara (min) fuhrer. Jag blir så himla förbannad när jag tänker på det. Hur kan det komma sig att en person kan tvätta flera miljoner?

Detta går över en viss gräns nu och jag tänker inte stå och vänta på något transportmedel som kan föra mig ut ur den hemska ställningen. Jag har väntat i ungefär en månad nu utan resultat så jag tänker göra något som kan vara farligt men ändå leda någon vart.

Jag har nu haft ett väldigt bra och nödvändig diskussion med Anton och vi var samman med vårt resultat. Vi har bestämt oss för att ge oss ut i kaoset.

1 September 1939

Det vi inte visste var att läget hade förvärrats enormt. Vi hörde en massa från människor att tyskland hade attackerat Polen. Hitler ville göra armen mycket större och vara hela världens fuhrer. Det hade säkert spridit sig ut över de andra länderna som var sugna på revansch från det första världskriget. Människorna här hade väldigt olika åsikter och tankar kring detta. Det jag trodde från det jag hört var att en massa länder skulle hjälpa till och stoppa tyskland. Man visste ju inte om det var ens land som var på tur. Tyskland var det starkaste landet men ifall flera länder samarbetade så skulle inte tyskland ha någon chans alls.

3 September 1939

Jag har nu bestämt mig att åka till polen och kämpa för judarnas rättigheter. Jag och Anton liftar dit. Vi ska inte ta med något annat än varma kläder, pengar och ett vapen var.

8 September 1939

Nu var vi äntligen framme i Polen efter en massa stopp. Vi befann oss i ghettot och såg att alla var helt försvarslösa. Vi hade tänkt o samla allihopa och försöka försvara oss, men nu när vi såg att en massa hade först till koncentrationsläger så kändes alltihop hopplöst. De var mycket fler, starkare och hade riktigt mycket fler vapen än vad vi hade. Allt kändes onödigt och jag hade en känsla att det skulle sluta illa. Jag gjorde ett försök, jag bad en massa människor att samla ihop en full trupp med människor så att vi åtminstone kunde försöka försvara oss men alla var så negativa. Det kände nog att det inte fanns hopp.

13 September 1939

Jag hade varit här i ett par dagar nu och jag mådde inte så bra psykiskt. Jag var rasande, jag fattade inte att något sådant kunde ske och att man inte gjorde något åt det. Jag satt och funderade, jag visste inte vd jag skulle göra. Jag tänkte att det snart skulle kunna vara min tur, jag kände lite halvt att tiden var inne. Vad skulle då hända ifall jag och Anton dog? Jag tänkte också på vart Heinrich var. Levde han? Mådde han bra? Jag var väldigt fundersam. Ingenting kändes rätt och jag hittade inget skäl för att leva men hittade inte heller skäl för att dö och just därför begick jag inte självmord.

15 September 1939

Jag blev precis tagen av en massa nazister och fördes till Auswitch med en andra massa människor och Anton var med mig. Vi åkte först i en bil som var proppfull, man kunde inte röra på sig eller andas så bra. En massa människor dog under färden och tyvärr så var Anton en av dem.

16 September 1939

Nu var det min tur. Jag skulle gå in i ett duschrum, jag fattade då att slutet inte var långt borta. Min tid var kommen. Jag gick in i rummet och dörrarna stänges. En liten stund så var  Theodor Lewald borta. Jag var nu död.

Rest in peace Theodor Lewald 1897-1939

Vågar jag ens ställa mig frågan, när kommer detta ta slut?

Sara Kelling

1939
December
Nu är så gott som alla bra tider bortblåsta. De finns där, någonstans- men bara i det förflutna. Så är det för mig i alla fall, huruvida det är för alla andra människor kan jag ju inte riktigt veta. Inte fyller livet en speciell mening för mig och ännu grymmare är det för ett flertal andra människor. Såsom judarna, romerna och utvecklingsstörda . Men nu är det inte bara i Tyskland som den nazistiska ideologin gror utan i ett flertal andra länder.
Jag har övervägt ett tag nu, i alla fall de senaste månaderna om att eventuellt flytta härifrån med mor och Evy. Det fungerar till viss del att bo här men det känns inte som Northeim längre. De få människor jag någorlunda studerat under mina år om man kan uttrycka sig så, har genomgått en relativt stor förändring. Mitt i allt har väl jag också gjort det. Likaså mor och Evy. Men min tro- hur nu den kan deffeneras har på sätt och vis varit densamma i ett flertal år nu. Jag är inte på nazisternas sida, nej bevare mig väl! Men jag tillhör inte den som kan stå för att jag inser att nazisternas ideologi innehåller ett osjäligt seende på andra individer. Jag är väl kanske en liten ynkrygg. Jag har bestämda åsikter inom mig men när det väl kommer till att konversera sjunker det in och jag får ett slags tunghäfta.

Polen har ju invaderats av Tyskland. Frankrike och Storbritannien förklarade då krig mot Tyskland men ändå agerade de inte. Kanske tyckte de att det inte var värt eller så kanske de helt enkelt kände att de inte skulle kunna ruinera Hitler.
Jag får inte glömma en viktig del nu: Hitler och sovjetunionens ledare Stalin har gått ihop och inlett en icke-angreppspakt och enligt dem ska de åstadkomma en bra värld. Jag tror mer på en obehaglig värld. Tyska trupper gick in i Polen och ett flertal tyska stridsvagnar åkte in i landet. Efter någon vecka började också Sovjetunionen tränga sig in i Polen.
Mitt i allt detta trodde jag att det verkligen skulle bli krig men kriget mot Polen höll bara på i några veckor. Dock medförde det en del hemska saker för Polen, tusentals människor fördes till koncentrationsläger och femtiotusen polska barn har kidnappats och sänts till tyska familjer. Polen är inte längre någon självständig stat då den utplånats av Tyskland och Sovjetunionen. Alla polska judar har placerats i särskilda områden, ghetton. Och alla polska judar som är över tio år tvingas bära gula davidsstjärnor på sina kläder. Som om inte allt det där vore nog. I oktober ska ett flertal människor i polen ha gasats ihjäl i skåpvagnar. Människorna sägs ha varit b.la. utvecklingsstörda och handikappade. Hemskt, och jag känner på sätt och vis skuld att jag inte gjort något men samtidigt tänker jag att jag inte heller hade kunnat göra något.

1940
Januari
Jag har tänkt en hel del, kanske hade det varit så mycket lättare om jag hittade ett samspel med den nazistiska ideologin, från början alltså. När allt arrangerades, dock trodde jag nog inte att det skulle gå så långt som det gjort. Det hoppas jag att de flesta inte heller trodde. Men nu är det som det är, kanske borde jag inte grubbla så mycket över det som hänt. Men som så många gånger förr, har jag suttit och funderat om det som hänt var förutspått, att det var så här det skulle bli. Religiös är jag inte riktigt men visst händer det att jag ber till Gud då och då och ska jag vara ärlig har jag faktiskt lagt en hel del just till att be den senaste tiden.

Tanken om att lämna Northeim finns där men det har aldrig blivit så att jag verkligen börjat fundera över det ''på riktigt''. Jag kan inte riktigt komma på något ställe som skulle vara så mycket bättre än Northeim. Eller kanske vill jag uppleva något värre, som så många andra människor gör. För varför ska jag ha det så mycket bättre än andra människor? Det känns bara inte rätt.

Februari
Jag har pratat med Evy om mina tankar, att jag kanske borde lämna Northeim och uppleva något nytt. Det blev inte riktigt något medhåll från hennes sida då hon menar att vi båda behövs här i Northeim, b.la. för mor som börjar bli gammal och också för att stödja Northeim- som vi växt upp i. Dessutom anser hon att jag nog inte kan göra någon särskild skillnad för de utsatta människorna runtomkring. Jag håller till viss del med henne, men ändå har jag svårt att släppa tanken om just alla människor som plågas. Men kanske är det ändå säkrare att befinna sig där man är, så länge man kan vill säga, för vem vet vad som kan händer härnäst? Kanske blir vi snart utförda här ifrån. Tyskland är inte samma Tyskland som jag växte upp i, det är som ett helt nytt land.

Jag hörde förresten när några SS män stod och pratade med varandra om de nya koncentrationslägren. Det jag hörde var att det byggts ett i Polen- Stutthof och att flera planeras byggas. Jag såg också hur stolta de såg ut när de pratade om det, vilket gjorde lite lätt ont i mig. Jag undrar om de ens tänker på hur det som utförs där påverkar dessa människor som blir utsatta samt deras familj och vänner.

Maj
I april ockuperade Tyskland de två mindre länderna Norge och Danmark. Nu i maj anfölls Frankrike, Belgien och Holland. Jag undrar vad det är som får Hitler att vilja attackera så många länder, brist på självdisciplin? Eller så kanske är det hans rejäla maktbehov som styr det hela.

1941
Februari
I augusti var det tänkt för Tyskland att förstöra en hel del för Storbritannien men det blev istället Tyskland som råkade illa ut . Ett x antal tyska bombplan flög in i Storbritannien för att förstöra landets flygfält och industrier men i november slutade det med att väldigt många tyska flygplan sköts ner. Men efter ett tag började ett flertal tyska soldater terrorbomba engelska storstäder. Men nu har denna händelse i alla fall avbrutits, vilket känns bra men en hel del förstörelse runt om i länderna har lämnats kvar. Det känns så fel allt det här, håller hela världen på att rasa samman?

April
I en värld som denna finns en brist på fantasi. Det finns inga utrymmen att fundera över hur saker och ting kan bli, när man redan ser hur det mesta faller på plats. Och som det ser ut nu byggs världen upp av ledsamma och bistra händelser. För oss som lever i Tyskland går det dock rätt bra, om man nu inte råkar tillhöra ''en opassande ras''. Hitler har nu i princip erövrat hela Balkanhalvön, fortfarande kan jag inte förstå varför han gör allt det där. Uppenbarligen vill jag väl inte riktigt veta heller eftersom jag inte tagit upp det någon gång.

Juni
Igår natt, den 23e Juni kände jag mig väldigt risig. Jag lät bara dagen gå genom att i princip bara ligga under täcket i ett försök att få bort tankarna om vad som faktiskt händer runt om i världen. Eftersom jag var så otroligt trött fick jag en hel del sömn och jag började känna mig bättre. Både mor och Evy hade varit ute och kom hem med nybakat gott bröd men också tråkiga nyheter, vilket iförsig inte är särskilt oväntat. I en tid som denna. Det de hade hört var att Tyskland nu har gett sig på Sovjetunionen. Det tog några sekunder att ta in det i huvudet för var det inte så att Hitler och Stalin hade samarbetat på något sätt? Jag undrar vad som händer här näst, både med mig och min familj samt hela världen.

December
Den amerikanska flottbasen Pearl Harbor blev attackerad av Japan den 7 december och det sägs bara ha tagit några timmar innan det mesta av flottan förfördes. Nu är det väl bara en tidsfråga innan USA ansluter sig till kriget. Jag skulle inte bli förvånad om de börjar samarbeta med Storbritannien och kanske till och med Sovjetunionen.

1942
Mars
Även om situationen runt om i världen är alltifrån bra kan roliga saker ändå ske och jag kan fortfarande bli lycklig. Jag har nog aldrig längtat så där mycket efter barn som jag vet att vissa gör. Kanske för att det är som det är runt omkring, eller så är det bara att jag aldrig känt mig redo för att bli mamma. Det har jag heller inte blivit men numera bor det ett barn här i min familj. Maya heter hon och hon är hur gullig som helst, åtta år är hon och väldigt begåvad är hon också. Jag kan inte låta bli att lida med henne, hon kan inte ha haft det lätt. Hon blev kidnappad från Polen till Tyskland och fick bo hos ett tyskt gammalt par men frun dog och mannen kände att han inte kunde ta han om Maya själv. Det var då hon kom till oss, Evy hade träffat mannen med Maya och sedan bestämt sig för att låta henne bo hos oss. Ge henne möjlighet att åtminstone få leva ett relativt bra liv mitt i allt elände. Mor ägnar mycket av sin tid till att läsa sagor för Maya, på så sätt får hon också lära sig mer tyska. Jag tycker det går väldigt bra och trots att hon säkerligen saknar Polen är hon för det mesta positiv. Men det händer att hon vaknar på natten lite då och då och verkligen gråter, då brukar mor lägga henne i sin famn och gunga henne fram och tillbaka. Detta har varit en mycket bra metod faktiskt.

Oktober
Det går bra med Maya, hennes talförmåga i tyska har verkligen ökat drastiskt. Hon har börjat leka med en annan flicka, Izabela och som också kommer från Polen. Även om de båda har polska som modersmål pratar de nästan alltid tyska med varandra, detta gjorde mig fascinerad. Jag tror det är bra att de umgås med varandra, de har gått igenom samma saker så det är nog skönt för dem att vara med varandra.

Det som händer runt om i världen är väl inget som får en på bra humör precis. I norra Egypten segrade engelsmännen över den tyska armén och det sägs att många tyska soldater börjat drivas ut ur Nordafrika.

1943
Februari
Det mesta av Tysklands stridskrafter har ju funnits i Sovjetunionen vilket numera är ett problem och på sätt och vis anser jag faktiskt att det är Tysklands fel- eller de tyska soldaternas fel att det blivit så. Det var ju de som började anfalla Sovjetunionen. Så jag förstår inte riktigt hur de tänkte, eller tänkte de ens?

19 november 1942 kom anfallet som relativt länge hade fruktats. Hitler hade trott att Sovjetunionen i princip gett upp, att de blivit besegrade. Men så var det inte och tillslut började sovjetiska soldater strida mot de tyska soldaterna. Jag kommer ihåg att det var mycket snack på gatorna här i Northeim då, folk syntes vara rätt upprörda. Inte så konstigt egentligen, och striderna kom att hålla på ända till slutet av januari. Drygt två veckor sedan nu. Det beräknas ha dött uppåt 200 000 tyska soldater i striderna och 90 000 har hamnat i sovjetisk fångenskap. Det har faktiskt varit lite dystert på gatorna de senaste veckorna, jag antar att många kände någon som avled. Vad ska man säga, i en värld som denna finns det inte särskilt mycket som förvånar mig längre.

Vågar jag ens ställa mig frågan, när kommer detta ta slut?

Maj
Mor har funnit en ny mening i livet på sätt och vis, hon visar en så stor kärlek för Maya. Det gör mig lycklig att se dem tycka om varandra så mycket som de gör. Evy är ju utbildad sjuksköterska men det har inte riktigt funnits plats för henne att arbeta under de senaste åren, det har varit väldigt oregelbundna tider. Men nu har hon på sätt och vis börjat jobba alltmer och relativt regelbundet. Jag har till och med fått följa med, och arbeta faktiskt. Inte så stora grejer precis men jag har plåstrat om de sjuka, rengjort deras sår och tagit vissa prover. Det är ett väldigt intressant jobb och jag är glad att jag fått vara med och hjälpa människor att bli bättre. Men en dag, bara några dagar sedan slog tanken mig om mitt målande. Jag har inte hållit på med det på väldigt länge, tyvärr. Men jag har bestämt mig, blir det bättre tider så ska jag verkligen försöka börja om med målandet igen. Det var trots allt en mycket stor passion för mig.

November
Det är mycket kallt, det kommer många kallar vindar och jag känner hur jag ofta fryser. Jag gick en promenad med Maya för några dagar sedan, hon är verkligen en fin flicka. Plötsligt började hon sjunga en låt och då märkte jag hur bra hennes röst var. Väldigt behaglig att lyssna på må jag säga. Då sa hon till mig att hon och mor alltid sjunger tillsammans innan hon ska sova, det får henne att kunna somna lättare.

Ännu en gång har jag en måttligt rolig nyhet att förmedla. Det går ännu mer utför för de tyska soldaterna, vid den sovjetiska staden Kursk förlorade de ytterligare ett stort slag. Det har faktiskt kommit en hel del skadade soldater till sjukhuset men de flesta har varit så allvarligt skadade eller fått vänta för länge så att de avlidit. Samtidigt som jag faktiskt känt ett förakt mot de tyska soldaterna känner också någon stans stolthet, att de på något sätt ändå försöker skydda Tyskland.

1944
Juni
Värmen är igång, inte behöver man frysa på något sätt. Sommarkänslan som för flera år sedan fick mig på mycket bra tankar. Men det var länge sedan nu. För hur kan man känna sig lycklig och glad när världen håller på att kapitulera? Jag läste för några dagar sedan hur slaget i Normandie mellan tyskarna, amerikanarna och engelsmännen. De allierade sägs ha varit redo för en strid och hade tydligen byggt en amfibie- stridsvagn, som då kan åka på både land och vatten. Riktigt finurligt må jag säga men samtidigt känns det obehagligt att de lägger så mycket tid för att kunna förgöra andra. Men samtidigt handlar det väl om att kunna försvara sig och sitt land. Inte kan jag väl säga att jag gjort någon särskilt tapper insats för mitt land, men jag vet inte heller vad jag skulle kunnat göra. Plåstrat om en hel del soldater har jag i alla fall gjort.

Oktober
Under de senaste månaderna har jag i princip bara sett jobbiga saker hända. Jag har sett en hel del människor här i Northeim som gått åt kyrkans håll. Har de flesta blivit religiösa nu eller är det inte försen nu som de vill gå dit och be? Be för allt elände som åstadkommits. Nej inte är det någon särskild förbättring här i Tyskland. De tyska soldaterna är inte speciellt starka längre och jag har hört att de inkallat flera 16-åringar till krigstjänst. Vad skulle egentligen hända om Tyskland bara gav upp nu? Borde det inte på något sätt faktiskt inträffa någon slags fred då?

1945
Maj
Hur bör jag börja det här egentligen? Fortfarande vet jag inte om det mesta faktiskt är… över nu. Det som jag trott aldrig skulle ske kanske faktiskt har skett nu. Det blev i alla fall en tuff vår här i Tyskland. Både engelsmän och amerikanare trängde sig in här i Tyskland och samtidigt började sovjeter närma sig Berlin österifrån. Hitler visste inte riktigt hur han skulle ta tag i detta och hade kommit med ett flertal idéer men alla hade tydligen varit lika omöjliga att utföra. Hitler gifte sig den 29 april med sin älskarinna Eva Braun. Och den 30 april, vad hände då? Jo efter den dagen har ingen mera varken sett Hitler eller Eva. Jag har fortfarande inte riktigt en klar bild av vad som egentligen hände dem men det jag vet är nu att de i alla fall inte längre är vid livet. Första reaktionen när jag fick höra att de avlidit var, är du nu allt är över?

Fortfarande vet jag inte riktigt svaret på detta men jag vågar tro på att bättre tider faktiskt kan komma.

Juli
Det här kan vara min sista gång som jag skriver då jag befinner mig i Northeim. Jag och Evy reser nämligen till London om bara några dagar, och ska därmed bosätta oss där. Vi började prata om det i mitten av maj och sedan bestämde vi oss för att det inte är någon idé att vänta. Vi vill båda se lite nytt, självklart förväntar vi oss inte att komma till något paradis då Storbritannien liksom Tyskland var med i kriget. Jag vet inte riktigt varför det blev London men jag tror att jag alltid tyckt om London på något sätt som jag inte heller riktigt kan förklara.

Mor och Maya stannar kvar här i Northeim och jag kan fortfarande inte föreställa hur det ska bli att inte längre bo tillsammans med dem. Mor som jag faktiskt haft nära mig i hela mitt liv. Jag hoppas så att de kan komma och besöka mig och Evy i London. Min kropp fylls med både spänning och sorg. Det känns så otroligt spännande att få uppleva något nytt men samtidigt sorgligt att lämna den plats man tillbringat så otroligt mycket tid i.

1947
Juli
Solen gassar varmt mot fönsterrutorna och jag har just tagit mig en paus från måleriet. När jag skriver detta befinner jag mig i min egna lilla butik här på Oxford Street. Min dröm har på sätt och vis gått i uppfyllelse. Jag har fått göra något jag verkligen velat göra så länge under en sådan lång tid i livet. Livet känns en aning bra, jag och Evy bor i en väldigt fin lägenhet på Kensington Street. Mor och Maya har det bra i Tyskland och Maya har fått börja skolan där. I september kommer de hit för första gången, jag har verkligen saknat dem.

Även fast det snart gått två år sedan kriget finns händelserna kvar i mig. Många nätter har jag drömt något om kriget och jag tror att det kommer ta ett bra tag till innan de försvinner. Det var en hemsk tid, riktigt obehagliga saker händer. Det jag kan önska nu är att det verkligen inte händer igen.

Jag kunde känna att slutet var nära

Max Adler

Kära dagbok!

Idag ska jag dö. Ja, du hörde rätt. Jag ska verkligen dö idag, men du ska inte vara rädd, dagboken, för jag är inte rädd. Äntligen ska jag få se Anne igen! Döden skrämmer mig inte alls faktiskt längre då jag har blivit en mycket gammal man och jag ser bara döden som en befrielse från denna galenskap som vi alla lever i numera. För Tyskland är inte längre Tyskland, utan det är helvetet som kommit upp hit på jorden. Jag lever centrumet, plågas dagarna i ända och bara döden kan hjälpa mig härifrån, så jag ser nästan fram emot denna eftermiddag då jag ska gasas ihjäl av den maktgalna führen.

Blev faktiskt ganska lycklig när jag hörde generalen berätta det för mig för två timmar sen. Som vanligt har du säkert många frågor till mig och jag ska förklara så gott jag kan.

Till och börja med ska jag berätta varför jag sitter här på koncentrationslägret, jag är inte jude som du vet. Men, som jag skrev förut, så har jag varit sambo med en judinna som jag älskade mycket. Jag hade gått under jorden och gömde mig för Urs Walter, vilket gick bra i några år. Men  på hösten 1943 sa vi att det fick vara nog och vi flyttade hem igen till vårt lilla Northeim utan att någon upptäckte Anne. Vi lyckades bo där i två veckor innan, den nu medelåldriga, Urs knackade på med sina bröder bakom sig. När jag såg dem fick jag hjärtat i halsgropen och försökte fly men Urs var snabbare och fällde mig. Han reste sig upp och drog fram sin pistol och sa "Du ska få komma härifrån med livet i behåll, men din fru ska dö!". Mitt skrik hördes inte ens när han sköt. Urs satte mig sedan på tåget mot Auschwitz och jag såg honom aldrig mer.

Det sorgliga med detta var inte att min fru just hade dött (såklart jag sörjde men det fanns något som grämde mig mer). Och det som grämde mig mest var att jag visste att runt om i Tyskland hade tusentals dött på samma brutala sätt. Generaler hade stormat in i lägenheterna i ghettot och avrättat de stackars judarna. Varför gjorde de så? Har de inte något vett i skallen överhuvudtaget?

Trots att vi bodde i matkällaren en lång tid under kriget fick vi ändå uppleva allting som om vi bodde mitt ute i städerna. För alldeles intill vår lilla matkällare finns en plats där nazisterna avrättade folk snabbt och effektivt. De ställer upp de stackars judarna mot höstackar och arkebuserar dem sedan. Vuxna män, judar, handikappade och småbarn har jag sett mista livet (om man kan kalla deras liv för liv). Men jag tänkte berätta en händelse som jag fortfarande minns väldigt tydligt.

Det var en varm sommardag och man skulle utföra dagens avrättningar på några stackare. Då precis innan man ska skjuta ser jag hur en av soldaterna lägger ner sitt vapen och ställer sig tillsammans med de dömda. Ingen bryr sig och skjuter honom också. Men ingen visste att jag såg det där jag stod bakom ett träd och det heller ingen visste var att jag blev lycklig för första gången på flera år! Jag insåg att folk hade börjat inse vilken galenskap de levde i och snart skulle allt fler soldater göra som denna!

Något som jag också minns väldigt tydligt var när den tyske flyggeneralen Herman Göring blev galen och började med att flygbomba engelsmännen dag ut och dag in. Jag minns tydlig hur jag planen susade över vårat gömställe och att man sedan hörde betydligt färre plan komma tillbaka. För engelsmännen var inte dumma, de insåg att de skulle kunna skada tyskarna rejält om de sköt ner en stor del av deras flygvapen och till ingen förvåning lyckades Churchill väldigt bra och Göring slutade att blitzbomba de stackars engelsmännen.

Dagbok, nu ska du få höra något roligt. Haha, skrattar fortfarande!

Så, när Hitler insåg att han inte skulle vinna över engelsmännen eller kriget i väster så fick han panik och bröt pakten han hade men Stalin. Hitler ville inta Stalingrad och på så sätt få mer utrymme att vinna över västkusten. Men vad Hitler inte visste var att Ryssland hade precis fått en ny otroligt stark pansarvagn som man effektivt utplånade vår betydligt större armé och efter månader av krigande kapitulerade general Paulus trots att Hitler förbjöd honom. Och som jag skrattade den dagen jag fick reda på det, fler folk hade börjat gå emot Hitlers vilja!

Här inne på lägret är det svårt att få in nyheter utan att bli avrättad på direkten. Men sist jag fick veta något så hade engelsmännen satt Hamburg i lågor, bomberna vräkte ner och jag kunde känna att slutet var nära. Ännu närmre för mig...

Dagen allt tog slut kommer jag sent att glömma

Nyårsafton 1939

Nu har det hänt.

Vi har alltså ännu en gång, gett oss in i människans ostoppbara lust att kriga. Denna gång med vårt grannland Polen. För exakt tjugo år sedan sade jag att det knappast lär bli något krig, i alla fall inte som jag kommer få uppleva. Detta opålitliga påstående har alltså nu motbevisats. I och för sig kanske det inte borde komma som någon större nyhet. Herr Hitler sa ju faktiskt för inte så länge sedan att han ”rustar för krig”. Men är ”rusta” för krig och ”förklara” krig verkligen samma sak? Ska vi tyska medborgare behöva läsa mellan raderna av sådant som är så viktigt att det ej kan undgå våra öron? Och ska vi behöva se på medan människor runt omkring oss lider? Tvivelaktigt, då det kanske snart inte finns några människor kvar.

Själv sitter jag säkert. Jag behöver naturligtvis inte bli påtvingad på ett tåg och bli skickad till ett näraliggande men ack så främmande land. Vilken tysk armé har användning för en snart sjuttioårig gubbe med nedsatt hörsel och reumatism? Som dessutom inte hållit i ett gevär på över tjugo år? Inte är det Tredje Rikets arméer i alla fall. Utbudet av arbetsföra unga män är stort. Antalet unga män som är beredda att dö är desto mindre.

Man har redan börjat skicka soldater. Tågen går dygnet runt. Mest är det såklart från de stora städerna, Berlin och Hamburg, men snart kommer även en stad som Northeim att förlora en stor del av sin manliga befolkning. På den punkten vet jag att jag har rätt. Inget gott kan komma ur detta krig.

Staten Polen finns inte längre. Den har delats upp mellan Tyskland och Sovjet, läs Hitler och Stalin, för att kunna nyttjas i eget bruk. Någon dag kommer den ena parten försöka ta över den andres, och det ynkliga kontrakt som de båda staterna skrivit på och som lovar fred mellan dem kommer inte att hålla i all evighet.

Jag har hört om Polens judar, som alla tvingas lämna sina hem till förmån för nedslitna ghetton. Inte sedan romartiden har jag hört talas om ghetton av denna magnitud! Det är självklart att Tyskarna vill hålla koll på judarna, någon annan anledning finns inte att finna. Men vad blir nästa steg? Utrota dem? För det skulle nog förvåna oss alla om Hitler planerade att starta en bostadsförening…

Men vi är inte de enda i krig. Japan och Kina har länge legat i en hetlevrad konflikt, som inte ser ut att vilja lösas. Ett krig som troligtvis kommer att eskalera.

Häromdagen besökte jag torget i Northeim. Där fann jag åldringar vars dagar är räknade, men även unga barnfamiljer som njöt av den svaga sommarsolen. Jag hade god lust att gå fram till det sorglösa paret och skrika ”Är ni helt från vettet? Fattar ni inte att er far kommer att dö? Hur kan ni njuta av något så trivialt som sensommarsol?”. Men självklart lät jag bli. Detta kunde faktiskt vara den sista gång de umgicks tillsammans som en enad familj, och då skulle inte jag ta ifrån dem glädjen. Jag hade själv plågsamma minnen av att tvingas se mitt julgodis försvinna ner i min fars gap som barn, ett minne som envisades dyka upp varje gång jag såg en lycklig familj.

Jag återgick till mina tankar. Inte det minsta orolig var jag för att Tyskland skulle förlora kriget. Jag tror faktiskt det skulle göra oss gott att förlora, så får man lite omväxling för en gångs skull. Polen har satsat på ett starkt kavalleri. Att slåss med häst har alltid tilltalad mig, det finns lite stil över det hela. Men när det gäller kött mot plåt ska jag inte bli blåögd. För jag vet mycket väl att våra soldater inte kommer slåss på häst. De kommer att sitta i sina pansarvagnar, nynnandes på nationalistiska slagsånger och med ett gott samvete köra över de polska hästarna. Och hejar man på en sådan, då är man inte mycket bättre än någon som stjäl godis från ett barn.

Jag hoppas att de stackars mosade hästarna kommer att släcka Hitlers blodtörst…

Naturligtvis borde jag kanske i efterhand ha förstått att en konflikt som denna omöjligt kunde ha undgått andra nationers intressen. Självklart hade Polen inte mycket till chans. Men de ställde i alla fall upp med ett gott försvar. Och när det gäller krig och spekulationerna som uppstår kring det spelar det egentligen ingen roll om du hoppas på en vapenvila, då gränsen mellan optimism och realism är hårfin. När ryktena sprider sig om att Storbritannien börjar mobilisera förstår man att Tyskland kommer få konkurrens. Kanske kommer bomberna att falla även över Northeim, men då kommer det tyvärr bara vara kvinnor och barn kvar som kan bombas.

Jag känner ett starkt behov av att få utlopp för min oro med någon förstående själ, men Haffner verkar inte vara öppen för debatt. Han sitter mest hemma för sig själv och dricker, har jag fått höra. Inte heller Otto Baum, min själsfrände och kamrat, har någon lust att diskutera. Säkerligen hejar de allihop på Tyskland och menar på att Storbritannien kommer med tomma hot. Men när även Frankrike kräver att Tyskland avmobiliserar börjar jag tveka. Två anrika stormakter är ingenting att leka med, inte ens om det utsatta landet råkar vara Tyskland.

Jag går mest omkring om dagarna, när jag inte sköter om mina perenner. Det finns inte mycket att göra när de enda resonliga männen i Northeim skyr en som den värsta pest. Ibland överväger jag att slänga mig i Rhens iskalla vatten. Jag tror inte att jag kommer överleva ännu ett krig. Men ändå väljer jag att vifta bort det hela som en dålig impuls. Man ska aldrig visa tecken på svaghet, inte ens i tider som dessa.

Tysklands situation kan efterliknas med ett dagisdilemma. Det starkaste barnet förstör de andra barnens sandslott, men ingen vågar slå tillbaka trots hotelserna som skriks. Själv väntar jag, förgäves, på att Storbritannien och Frankrike ska våga släppa sina bomber. Då behöver jag förhoppningsvis inte behöva vada ut i finkavaj i det iskalla vattnet.

Nyårsafton spenderar jag för övrigt utan en droppe alkohol i vare sig blod eller strupe. Det sparar jag tills jag verkligen behöver det.

1940

För exakt fyrtio år sedan inleddes en ny epok i världshistorien. Det var det så kallade nittonhundratalet. Ingen kunde ana att det inom loppet av bara fyrtio år skulle startas två stora krig. Samma person som då firade nyårsafton tillsammans med sina föräldrar ligger nu troligtvis och skjuter på en främmande person med annan etnicitet. Eller också är de gamla och till och med avlidna sedan länge.

Jag har alltmer den senaste tiden lidit av stora sömnproblem. Alltför ofta ser jag mig själv stå på podiet och tala inför en osvikbar skala, bara för att inse att jag talar inför tusentals och åter tusentals utsvultna judar. Andra dagar befinner jag mig i Krakow. Jag vaknar alltid upp när den galna mannen kastar sig över mig och skriker något jag inte förstår. Kan man verkligen tyda något ur dessa drömmar?

Jag har ännu inte sett röken av Haffner. Det ryktas om att han jobbat upp sig, blivit befordrad och omplacerad. Tanken slår mig som så många gånger förr; Northeim är inte världens ände. Det finns något bättre och större.

Men jag får veta saker även utan denne man. Det tar bara lite längre tid. Informationen blir förskönad eller borde jag säga förvanskad? Men tids nog får jag veta alla de saker jag kunde ha gruvat mig över flera månader tidigare. Till exempel att Hitler planerar att invadera Skandinavien. Man kan undra varför. Men den nionde april inträffar det. Både Danmark och Norge ska bort från kartan. Sverige står på vår sida, även om de enligt dem själva är neutrala. Hur kan man vara neutral om man hjälper en man som Hitler? Inte ens jag känner mig neutral, och jag säljer då ingen järnmalm…

Hur gick det då med denna invasion? Jag vet inte säkert. Har bara fått höra att Norge ställde upp med ett gott försvar. Sedan blev de ändå svikna, denna gång av en man vars namn slutar på Quisling. Jag som alltid trott att gömma sig utomlands var säkrast. Nu verkar det som om man är säkrast just här, i sitt hemland Tyskland, bara några kilometer från Berlin. Milda makter…

Maj

Jag har insett att det inte hjälper att spärra in sig i kyrkan. Saker händer ändå. När man träffar på en gammal bekant måste man numera yttra, förutom de obligatoriska och uråldriga artighetsfraserna, sin hopp om tro på de tyska trupperna. Sedan blir det inte mycket tid över till kallsnack. Allt mer tyskar skickas iväg, till länder långt bortom horisonten. Rätt få kommer tillbaka. Hitler räknar allt i antal. Ockuperar vi ett land gör det inget om trehundratusen av våra soldater dör. Det har vi råd att slösa. Men soldaternas familjer då? Hur många tyska familjer har råd att slösa trehundratusen pappor? Jämnar ockuperingen ut förlusten av familjens inkomstkälla? Och när får de nytta av det ockuperade landet? De får ju inte ens äga ett eget jordgubbsland…

Jag har märkt att allt fler kvinnor försöker få arbete, som kvinnorna i väst. Men Hitler tycker inte de har något i arbetslivet att göra. Men jag förstår dem. Det är nu, när deras män är bortskickade, som de får chansen att visa vad de kan. Deras roll i det ariska riket är, tyvärr, väldigt enkelriktad. De ska föda barn. Det kan inte vara kul, att vara tysk kvinna idag.

Hitler tar istället in tusentals slavarbetare, som ska fylla de tomma fabrikerna så att mer vapen och propaganda sprids ute på fälten. Nu lämpar det sig visst att ta in andra folkslag. Men så fort det blir fred ska alla andra ut. Nazismen fungerar bara åt ett håll och låter sig inte ge vika för sina motsägelser.

Om man kunde bekämpa nazismen med argument skulle det här kriget aldrig ha inträffat.

Våra trupper mötte förövrigt stort motstånd i norska Narviken. Man talar om slaget vid Narviken. Uppenbarligen gillar inte Storbritannien Tysklands sätt att roffa åt sig ett nytt land i norr. Det är precis som i sandlådan, fast med kulsprutor istället för spadar och sjunkbomber istället för hinkar.

Det är slut på leken. Nu börjar allvaret. Belgien, Frankrike, Luxemburg och Nederländerna faller alla för tyska attacker. Storbritannien och Frankrikes motattacker har knappast försvagat Hitler, bara gjort honom irriterat. Vi går till attack mot västfronten.. Alla förutom jag, som är för gammal. Det skulle vara fel att säga att Tyskland går till anfall. Det finns inte längre något som talar för att vi är ett enat land. Det är Hitlers krig, Hitlers arméer och Hitlers plan.

Det är Hitlers galenskap som en hel population ska betala för.

Oktober

Sömnproblemen ökar allt mer. Förra natten kunde jag inte behärska mig, utan smög mig till spritskåpet, som om jag var orolig för att någon skulle höra mig. Men sedan ångrade jag mig. Årgångswhisky växer inte på träd, påminner jag mig var dag. Kanske är det för att dämpa det onekligen höga ljudet av fallna bomber.

Hitlers nästa drag var förutsägbart, men det gjorde inte beslutet mer intelligent. Han vill starta ett fullskaligt krig mot London och bryr sig inte om vilka som dör i striderna. Men det skrämmer inte Churchill, som håller storslagna tal som möts av stående ovationer. Han tolererar inte att se sin stad bombas. Men det gör inte Hitler heller. Frågan är, kommer Northeim att sitta säkert? Vad händer om en bomb hamnar bara lite fel och plötsligt står kyrkan i lågor? Kommer Hitler att bry sig? Kommer Churchill att bry sig? Kommer ens Borgmästare Eckhardt kunna vara så djupsint att han ser Hitlers skuld i det hela? Högst osannolikt.

Kommer ens jag själv bry mig?

Självklart bombas London. Hitler får alltid som han vill i slutändan. Som svar skickar Churchill en varm hälsning över Berlin. Hitler vrålar i ett vredesmod att han ska fullständigt förinta London. Frågan är inte längre om han verkligen menar allvar. Frågan är om han hinner lyckas.

 Det ryktas om att Tyskland råkat bomba lite extra på köpet, men självklart är allt bara ett stort misstag. Men som man syndar får man straffas. Igår hördes bomberna ända hit och många fick bråttom springa ner till sin nybyggda bunker, som man hoppades inte skulle behövas. Det kan jag inte. Dels för att jag inte har någon bunker, dels för att jag fann mig oförmögen att röra mig ens den minsta millimeter.

Det är svårt att förklara känslorna man gick igenom i det ögonblicket, det kändes nästan som om man åter var i trotsåldern. Det var inte förrän Remus, som länge hållit sig gömd i skuggorna, kom fram och hjälpte mig tills säng, som jag insåg, att jag kanske skulle dö. Men mest förvånad blev jag ändå, att jag inte var det minsta ledsen. Inte ett uns av ångest kunde jag framkalla, hur mycket jag än försökte. ”Imorgon får jag bygga mig en bunker”, tänkte jag innan jag föll i min dvala och gytter av oroliga drömmar.

Sedan en månad tillbaka tvingas judar bära en davidsstjärna runt ärmen. Bara ett av många sätt att få dem att känna sig särbehandlade. Som om de inte lidit nog redan!

Jag har fått höra att Frankrike kapitulerat. Nu ”äger” vi landet. Vad jag kommer att sakna deras vinkultur…

December

En natt i bunkern. Om jag någon gång skriver en bok skulle jag kalla den just det. ”En natt i bunkern” av Georg Istvan Landhoff. Det är tristessen över att behöva sitta i flera timmar på en rutten bänk i en fuktig jordkällare som får mig att börja tänka på sådana här saker.

Bomberna faller ständigt över Berlin. Men de engelska städerna mår inte bättre de heller. Häromdan, mest för att ha någonting att göra under de långa stunderna i bunkern, försökte jag räkna ut hur många länder vi ligger i krig med. Men jag tappade räkningen, och i många fall var jag inte ens säker på sanningen. Kanske hade situationen sett annorlu1nda ut om Kina och Japan aldrig bråkat. Men det är inte dessa länder vi har att beskylla. Det är oss själva.

Bunkern håller på att bli varje tysks hem. Först togs transistorradion ner hit, för att alltid kunna vara uppdaterade. Sen släpper du tankarna på att inreda för en underjordisk natt, och inreder ditt underjordiska liv. 

Otto Baum gör mig stundtals både sällskap och galen. Han dukar upp en festmåltid i bunker bestående på de rester han har, och sedan äter vi i tystnad. De fallna bomberna är det enda som stör, och en och annan syrsa i nattens becksvarta mörker. Otto kallar skämtsamt vår lilla vickning för ”den sista måltiden”. Det kanske är menat som ett skämt, men jag får en orolig tanke om att detta kanske verkligen blir vår sista måltid. En måltid bestående av ransonerat kött och mjölkpulver.

Men jag ska inte klaga. Jag har det i alla fall hundra gånger bättre än judarna i ghettona. Jag kan gärna ta deras plats. Inte bara för att visa min sympati och min ånger, utan även för att dö lite snabbare. I ghettot sker allting fort, i arbetslägren allt snabbare.

I Northeim får du lida alla helvetets kval innan du får upprättelse.

Nyårsafton igen, fylla, blackout och minnesförlust. Vaknar först framåt eftermiddagen, med en bedrövlig huvudvärk och en stark misstanke om att de raketer som hördes, som vi alla glades åt, egentligen var nog annat.

1941

Januari

En dålig natts sömn leder till oanade tragedier. Taket har flera hål och läcker som ett såll, och det nästintill hypnotiserande ljudet av vattendroppar som faller fick mig inte att somna. Trodde det åskade inatt, men var inte säker. Kunde ha varit min fantasi. Idag var första gången på länge jag fick se hur jag egentligen såg ut, i vattenpölen på bunkergolvet. Kom på att jag inte rakat mig på flera månader, och hålla gudstjänst är det inte tal om.

Det är först nu jag inser att jag inte längre är en medelålders man, utan en gammal man, äldre än vad min far blev. Mycket äldre än Hitler, till och med äldre än Churchill. Jag har kanske aldrig varit vacker, rent av ful som barn, och inte särskilt intresserad av kvinnor med för den delen. Men när jag får mig själv i detta skedde vill jag inte att någon ska se mig. Inte ens jag själv.

Det är tur att man har några vänner kvar i alla fall. Hade det inte varit för Remus och Otto Baum skulle jag nog ha varit död nu. Han kommer ned framåt eftermiddagen. Ingen mat, givetvis, men en rinnig sörja på mjöl och vatten blandar han ihop, och resultatet blir något som liknar bröd. Jag frågar honom om han hörde åskan, men han ser ut som ett frågetecken. Det enda han hört var bomberna som fallit, nu mer än någonsin, och en mycket gammal och orakad mans gälla skrik.

Han förklarar allting för mig. Hur de senaste bombräderna härjat över London och Berlin, hur detta ”luftkrig” nu eskalerat och att vi, på det, nu även bombat Irland. Försöker Hitler ändra geografin?

Försöker han sänka hela Storbritannien, förinta hela ön?

Mars

Denna dag, den första på länge, är den dag då jag önskar Johannes Haffner ännu fanns bland oss. Jag talar om honom som om han var död, för jag vet inte sanningen. Men jag får höra i alla fall, för nu tror jag alla är trötta på att ligga i bunker dag in och dag ut, utan att få veta hur de andra mår. Det känns bra att vara utomhus igen, men det är inget vackert väder man möter. Otto Baum kommer med nyheterna. Av någon anledning verkar den mannen knappt åldras. Han ser ut att leva i lyx trots att det knappast kan gå bra för hans tidning nu.

Hur det nu än ligger till förklarar han för mig om Rudolf Höss, mannen som ska få kommendera Auschwitz, det fångläger som jag kommer att kalla ”Hitlers Hemmaplan”.

Det är inte första gången jag hör talas om detta läger, men jag inser nu att det kommer användas väl.

Och jag slås av en tanke jag inte tänkt förut. Om ryktena kring Haffners befordran stämmer, och förutsatt att han överlevt bombningarna, har denne man på ett eller annat sätt hjälpt detta läger att spridas, eller åtminstone tvingats arbeta med människor som stödjer detta läger.

Jag förstår mycket väl att det inte finns något han kan göra för att hindra detta läger från att växa, men just nu finns det inget som talar för att han är motståndare till det heller.

Johannes Haffner, en man lika feg och försvarslös som oss andra, men med förmånen att få leva livet medan oss andra svälter.

Vila I Frid, den man du en gång var. Den du blivit är inte den man vi så länge sett upp till, vi vänt oss till i nöd, den man som påminde oss om att ett land inte bara får bära sin stolthet, utan även sin skam.

Maj

Denna månad präglades av några underliga händelser jag sällan hade förväntat mig. När jag fick höra talas om det, visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag minns inte vem det var som berättade det för mig, för med ens blev jag snurrig i huvudet och behövde gå därifrån.

Rudolf Hess, en av Hitlers nära mannar, har själv givit sig rollen som fredsmäklare. Jag vet inte om det var i desperassion eller bara skär idioti, men i vilket fall ville han så gärna få hjältestatus, att han utför något som kan efterliknas med självmord. Jag får som vanligt bara höra rykten, och jag förstår fortfarande inte riktigt hur allting egentligen kunnat inträffa, men det tror jag nog ingen i Northeim förstår. 

Rudolf Hess, en av Hitlers nära mannar, har tagit på sig rollen som fredsmäklare. Hans önskan att få hjältestatus blev för stor och i och med det så flög han över till Skottland i ett försök att mäkla fred med hela Storbritannien. Och liksom en bomb kastade han sig ut via fallskärm. Ironin är stor. Självklart blev det ingen fred. Hess greps och sattes i fängelse, och det är nog sista gången vi får se honom igen.

Hess kanske inte bidrog särskilt mycket till freden, snarare provocerade han ett redan upprört Storbritannien. Men det är första gången jag hör talas om någon som trotsar fuhren. Det är nog få som vågar sätta sig emot både Hitler och Göring.

Länge har bomberna fallit över Storbritannien. Det kan inte fortsätta i all oändlighet. Även vi tar emot smällar, Hitler jobbar i motvind. Fortsätter det såhär kommer vi förlora. Det är det många som tror, men det talar man inte öppet om. Bara när flaskan kommer fram och man sitter säkert i bunkern, då vågar folk säga att de nog aldrig gillat den där Hitler och att vi kommer förlora detta krig. Men det skulle ingen våga säga till Hitler personligen. Bara under alkoholpåverkan vågar vi stå upp för oss själva.

Juni

Jag vet inte längre vad som är dag och natt, morgon eller kväll, inne eller ute. Allting har sats på spel och det är med våra liv som insats. Jag har aldrig varit mycket för stora projekt. Att bygga om kyrkan tillexempel, har jag aldrig tyckt om. Men Hitler vill ha stora projekt. Men resultatet är oförutsägbart. Det är inte längre givet att han tar hem allt. Den oro som (skriv länderna här) tidigare känt börjar övergå till högmod. Det är Ryssland nästa. På något sätt har det alltid varit Ryssland han vill åt. Men nu ska det ske. Kanske har vi en chans, kanske kommer vi gå under i kylan i Leningrad.

Om vi ens når så långt…

  

September

Vad gör man inte för sitt fosterland? Den frågan har jag ställt mig många gånger förut. Betalar du skatt och det är ditt sätt att bidra till ekonomin? Röstar du på nazisterna och hamnar i krig? Eller åker du ner till Leningrad och skjuter Bolsjevikerna?

Alla frågor maler i huvudet på mig och jag när det väl blir kväll kan jag inte ligga still. Jag måste hela tiden gå fram och tillbaka i kyrkan, och gå ner i bunkern vägrar jag. Det må vara kallt där, men det är kallare i Leningrad. Jag vet inte riktigt hur det går för våra tappra soldater där, och inte heller bryr jag mig. Ser man inte soldaterna som människor sörjer man de inte heller som det.

Kanske övertar vi Leningrad. Hitler snackar om 900 dagar. Det låter så mycket, på något sätt. Nästan tre år. Då är det 1944. Men det känns så avlägset. Det kunde lika gärna vara 1984.

Så blev man berövad på en av sina nära och kära. Jag satt i kyrkan, tillsammans med Otto Baum och Remus, och vi läste lite i bibeln, mest för att få tiden att gå. Så plötsligt dånade ljudet av bomber som vi hört så många gånger för. Jag och Baum gjorde oss förberedda för att gå ner i bunkern, men Remus, trots sitt lugn och sin moral, vägrade gå ner dit. Han skrek att han skulle döda Hitler, och Churchill med för den delen. Vi försökte lugna honom, men det var hopplöst. Han gick ut ur kyrkan och fortsatte skrika rakt ut, men hans ljud dränktes av bomberna som, trots att de föll över Berlin, lät som om de kom så nära ändå.

Det fanns inget vi kunde göra. Dels för att han var mycket starkare än både mig och Otto Baum, men också för att vi inte ville. Han hade tigit länge, men nu sa han ifrån. Bara det inte steg honom över huvudet.

Genom hela Northeim gick han, skrikandes och skränandes, till ljudet av de fallna bomberna. Det var en konstig syn, jag sent lär glömma. Om det inte vore för hur det hela slutade, skulle jag säga att det var en dag att skratta åt i efterhand.

Men så blev det inte. Remus råkade gå lite för långt, bokstavligen. Jag tror inte han insåg faran själv, när han stapplade ut på fältet, och jag tror inte han kände något, när planen plötsligt kom dånande över honom och träffade honom i ryggen. Jag greps av en vrede, jag inte känt förut, och det var nog tur att Otto Baum var med, som kunde lugna mig, så jag inte själv gick samma öde till mötes.

Resten av dagen grävde jag och Otto en grop, sen höll vi tal och hade en så tyst minut man kunde ha, när bomberna smattrade i bakgrunden. Begravningen gick fort, och ingen fika eller besökare hade vi. Det är svårt att föreställa sig, hur vissa människor kan vara så ensamma.

Det går ett hemskt rykte, men jag tvivlar inte en sekund på att det är sant, att SS ska ha avrättat närmare trettiotusen judar vid Kiev. Tyskarna kallar det för en ”hämndaktion”, jag kallar det för ett regelrätt folkmord. Om bara Haffner var här, kunde han förklara för mig, hur det verkligen låg till. Men han håller sig på mattan. Han må ha glömt Northeim, men vi glömmer honom inte.

November

Idag blir jag sjuttiotvå år gammal. Kanske blir jag inte äldre än såhär. Jag ser inte ung ut för min ålder. Jag ser ut som någon som mycket väl kan tas för att fylla sjuttitvå idag. Jag vill verkligen inte erkänna det, men det var bättre förr. Det är nu man ångrar hur mycket man klagade under artonhundratalet, för det skulle visa sig vara de bästa tiderna i våra liv.

Tyskland har lidit ett nederlag bland ryssen, men våra trupper närmar sig allt mer Moskva. Stalin anser att ryssen redan vunnit, inte helt olikt vad Churchill sade för ett par år sedan. Han sade något om stora förluster för Tyskland, och allt färre för dem själva. Siffrorna var tagna för det mesta ur intet. Men vi har gjort bort oss. Återigen skäms jag för att vara tysk. Något jag stolt briljerade med åren efter kriget -71. Men även jag har trott på fuhren. Jag är likadan själv. Om det bara fanns något jag kunde göra för judarna. Jag skulle gärna ta deras plats. Men det går inte. Som sagt.

Vi har tagit staden Kursk. Men allt är en ända stor röra nu, så vad vi vinner och förlorar spelar nog ingen större roll längre. Och bomberna fortsätter falla över Berlin, som trots sin storlek nu snart måste vara bombat till småbitar. Jag undrar hur det går för min hemstad. Den har nog inte undvikit bomberna, men klarat sig bättre än Berlin. Ännu har ingen bomb träffat Northeim.

När slaget vid Moskva väl inträffar blev jag inte förvånad när Hitlers idioti än en gång visade sig klart och tydligt. I Northeim börjar kylan tränga sig på allt mer. De första snöflingorna har fallit. Många börjar nog oroa sig för hur de ska hålla sig varma i bunkern. Hur ska det då gå i Ryssland, ett land så känt för sin kyla och sin snö? Ska Hitler sy upp vinterjackor åt alla soldater? Eller kommer soldaterna att förfrysa och deras familjer få höra att ”vi har råd att slösa?”

December

Äntligen har Hitler tagit sitt förnuft till fånga. Vi kom aldrig till Moskva. Vädret blev helt enkelt för dåligt. Dessutom hade vi för stora förluster. Detta har någon aldrig sagt till mig, utan det har jag fått lista ut helt själv. Kanske har vi aldrig varit så starka som vi trott. Vi blev lurade av Hitlers lovord och trodde att vi var oslagbara. Hitler som tornade upp sig framför sitt folk. Nu när man ser honom ser man verkligheten. En knubbig, kortväxt man som aldrig slutar skrika. Skillnaden mot honom och en vanlig man är att folk väljer att lyssna på honom.

Så kommer den dag då jätten USA dras in i kriget. Som om vi inte hade nog med problem från Storbritanniens och Rysslands sida kommer nu även USA troligtvis bomba våra städer. Då vet vi att vi är körda, men Hitler kommer inte ge upp där. Han ger upp först när han dör, då den tyska befolkningen tappat lusten att leva för länge sedan.

Japan bombar Pearl Harbor, och i samma veva förklarar krig med både USA och Storbritannien. Detta får jag reda på först dagen efter, och två har helvetet redan brutit loss. Japans lust att kriga upphör dock inte, de förklarar över krig med ett gäng asiatiska länder och det krig jag trodde skulle eskalera har nu exploderat. Man skall inte väcka den björn som sover. USA har varit sovande länge och nu väcks det med bomber och granater, och vi får betala igen för en förlorad natts sömn.

Hitler har misslyckats med övertaget av Moskva men istället för att erkänna sitt misstag avskedar han de ansvariga för armén och tar själv över rollen som överbefälhavare. Jag har svårt att tänka mig att någon röstade mot honom.

Nu har ännu ett år nått sitt slut. Det känns inte som om någonting utvecklas. Vad skiljer egentligen nittonhundrafyrtioett och fyrtiotvå åt?

  

1942

Januari

Tidigt detta år följer jag för första gången på länge en impuls och åker till Berlin för att träffa Haffner. Några andra från Northeim har lunchat med honom så jag vet att han lever. Eller levde då. Man kan dö så plötsligt, så man kan inte vara säker. Se bara på Remus. Med rädsla får jag skjuts intill stan av en torghandlare. Även han är pensionerad sedan länge och när jag väl anlänt och han åker iväg känner jag mig åter så ensam. Eftersom jag inte vet varken vart Haffner arbetar eller bor, får jag fråga mig runt. Kanske finns det någon här som vet vem han är.

Efter många dagars frågningar och övernattningar på billiga hotell, får jag tillslut tag på honom vid rikskansliet. Han ser ut som vanligt, men verkar ha fått lite sömn. Det blir inte mycket tid över att tala, för bråttom verkar han ha. Han vill inte berätta om koncentrationslägren. Kanske är han rädd. Jag frågar honom hur det känns att jobba bland människor som lever i en drömvärld och där man i rädsla för sitt liv och heder inte vågar säga sin egen åsikt.

”Hur tycker du det är själv?” Svarar han mig.

Mars

Om jag sade att jag led i min barndom under artonhundrasjuttiotalet skulle jag ljuga. Kanske tyckte jag det då. Men efter att ha sett dess judiska barn och den behandling Hitler erbjuder dem kan jag lugnt och med gott samvete säga att jag var en bortskämd individ.

Den davidsstjärna som de så länge tvingats bära, som fick dem alla att bli ihjälgasade i slutändan, är inte straff och förnedring nog. Nu ska tydligen judarnas ytterdörrar märkas också. På det sättet kan ingen komma undan.

Men om dagen då prästers dörrar måste märkas verkligen kommer ger jag upp allt hopp om mänskligheten.

Jag är inte rädd för bomberna, byggnaderna kan åter byggas igen. Men när jag hör om Lübeck, om hur de sprängt stadens gamla bebyggelse, då finns det ingen ursäkt. Hitler har redan förstört vårt land, måste de allierade förstöra vår gamla kultur? 

Maj

Vi närmar oss sakta men säkert Stalingrad. Jag närmar mig alltmer helvetets brant.

Juni

Jag svimmade igår kväll och vaknade inte upp förrän långt in på eftermiddagen dagen därpå. Min och Ottos kontakt blir allt svagare, liksom min hälsa, och att åka till Berlin skulle inte längre vara möjligt. Jag tror jag reste mig för hastigt, eller så drack jag något jag inte borde, men när jag vaknade talade man om Slaget vid Midway. Japanernas plan, Amerikanska insatser och sådant som jag är för gammal för att förstå sig på.

December

Jag har inte längre något förtroende för Luftwaffe. Storbritanniens successiva bombattentat mot våran infrastruktur och deras effektivitet att ständigt få fram mera plan gör att jag tappar hoppet på vårt tyska luftförsvarar. Jag har förlorat mitt hem, en nära vän och dessutom mitt arbete. Men min tro på fuhren är svårare att rubba. Ändå har det hänt.

När jag ser mig i spegeln ser jag endast skuggan av en tidigare man. Som har levt ett värdigt liv som han nu har berövats. Bakom allt skägg döljer sig ett fårat ansikte, som sitter på en utmärglad och tanig kropp. Min röst har blivit allt svagare och jag får allt oftare minnesförluster och svårare att andas.

Det går dålig för oss i Tunisien, sägs det. Men vart gör det inte? Det går dåligt i Stalingrads kyla, i Tunisiens hetta, och i Hitlers anda.

Vi förtjänar inte att få Nordafrika. Såna som Hitler förtjänar inte att äga något. Men att föröva folk från deras ägodelar, det är precis vad han gör själv. Bara judarna borde få ta ut sin hämnd. Jag försöker bara överleva…

  

1943

Min hälsa har blivit så dålig att jag knappt orkar mig ur sängen. Visst kunde jag tillkalla en läkare, men vad skulle det hjälpa? Vilka mediciner har läkaren tillgång till, i dessa ransonerade tider?

Därför ligger jag mest i sängen hela dagarna, och tycker synd om mig själv. För det mesta hörs flyglarmet, men mot det har jag blivit immun. Ibland stiger jag upp för att äta, men det är det enda. Därför summerar jag detta år i en enda text. Jag kan inte längre hålla koll på vilket datum det är och vad som hände då.

Någon gång i början av året kommer Otto Baum åter till mig. Han rapporterar att belägringen av Stalingrad är bruten, att General Friedrich Paulus kapitulerat och att till och med Stalin fick rätt i detta, kapitulationen hade nämligen utropats långt innan den faktiskt inträffade.

Jag väljer att inte kommentera denna nyhet. Det hade jag faktiskt listat ut skulle hända.

Men så berättar han även om judarna i Warsavaghettot, som för första tar mod till sig och gör ett uppror. En deportering var planerad, men nu fick judarna nog och gör ett våldsamt uppror. De kämpar helt i motvind, men lyckas faktiskt hålla tyskarna borta, om än bara för ett litet tag. Självklart kommer de fortfarande att bli deporterade, men det tar tid. Några blir kanske till och med sparade tills nästa gång. Det är ingen stor revansch, men det är en liten seger för mänskligheten. Och för första gången på länge, kan man ana ett litet leende från gamle Georg. Kanske kommer några enstaka judar överleva förföljelserna.

Sedan kom bomberna. Sakta men säkert, över Hamburg och Berlin. Undrar hur det går för Haffner, tänkte jag när jag även denna morgon lät bli att gå ner i bunkern.

Jag är inte längre angelägen om att kontakta en läkare, men det är Otto Baum. Han lovar att en läkare ska komma och titta på mig, som om jag vore ett djur på zoo. Man ser på långt håll att läkaren är nazist, men han kan tydligen utföra mirakel menar han. Han tar en god titt på mig och märker att förutom min höga ålder och låga kroppsvikt är det inget fysiskt fel på mig, förutom att jag inte ”platsar i den ariska rasen”. Depression, säger han, innan han lämnar mig åter. Innan han går säger han ”Heil Hitler” vid dörröppningen.

Som om någon inte kunde vara deprimerad när situationen ser ut såhär!

Äntligen når slaget om Stalingrad sitt slut. Konstigt nog får vi höra om denna förlust. Det måste väl vara den enda gång de tyska medborgarna får höra om alla nederlag vi lider från förlorarna själva.

Otto Baum vägrar låta mig gå ner i bunkern. Jag ligger kvar i pastorsexpeditionen, men det är kallt och dragigt där. Otto vill göra upp en eld, men det enda bränsle jag har är mina biblar. Där drar jag min gräns. Jag har redan syndat nog och tänker inte bränna det enda kvarstående beviset på att jag ännu tror på en gud.

Han berättar om kravallerna i Warsavaghettot, som nu nått sitt slut. Jag avundas honom, som klarar av att ta in information. Dessutom har Ghettot rivits. Det hela vore väl ganska väl, om det inte var för det sista han sa, innan han åter lämnade mig till mina oroliga drömmar.

Alla judar har drivits ut ur Berlin, menar Goebbels. Vart de tar vägen vet vi alla.

Det händer saker i Auschwitz. Men jag vet inte riktigt vad. Det snackas om att en ny doktor utsatts. Endast Hitler vet vilka galenskaper den mannen kan utföra. 

1944

Januari

Jag är oförmögen att ta mig upp ur sängen. Just nu vill jag inte träffa någon alls. Ingen i Northeim bryr sig det minsta om en riktigt gammal man. Därför struntar jag även i dem. Men

Jag kan inte sky mänsklig närkontakt hur länge som helst. Egentligen borde jag kanske ta mig samman och sluta tycka synd om mig själv. Men det gör jag egentligen inte. Jag tycker inte synd om mig alls, men det är det jag får höra att jag gör. Jag tycker synd om alla som lever i Tyskland nu, men främst för oss som trodde vi var bättre än alla andra. Bara för att vi bodde långt ifrån stressen i Berlin, men utan att vara för lantliga. Nu spelar det ingen roll vart man än bor. Är du ung dör du i kriget. Är du gammal dör du snart ändå.

Slaget vid Monte Cassino vill jag inte kommentera. Det går som det brukar när en man som Hitler sitter och styr. Men så kommer den vecka som kommer att kallas ”Stora Veckan”. Aldrig har jag hört så mycket bomber förut. De faller hela tiden över Berlin. Men även över Hamburg har jag hört. Dimman ligger tät över vårt fosterland och de allierade släpper inte taget om våra industristäder.

Juni/Juli

Normandie i Frankrike, där många av våra soldater är utplacerade, hotas nu av de allierades trupper som landstigit kusterna. De långa stränderna och höga bergen bör utge ett skydd åt våra arma soldater. Annars mår man fint. Lunginflammation och andsvårigheten är värre än någonsin. Så bra som man kan må i det tredje riket, helt enkelt.

Det är nog få som njuter av sommarvärmen nu. Mina perenner har sedan länge avlidit och om du vill njuta av friluftslivet är det bäst att du har bunkern med dig i beredskap. Och gå till stranden vill nog ingen nu. Inte sedan nederlaget vid Normandie. Stränderna blev rena rama slakthuset. Men den här gången fick alla lida. Det är nästan så jag önskar att jag var där, och kunde vittna nederlaget. Bara för att ha fått se det med egna ögon.

Feberdrömmar, yrsel och krämpor, jag drömmer konstigt och ser mystiska syner, som kunde skrämma vem som helst från vettet. Mest är det från Normandie, ett krig jag aldrig bevittnat. Så ser jag judarna gå över bron i Ghettot. Alla utmärglade, ser inte ut som människor. Hör röster, som ett svagt muller i mitt huvud. Jag lider av delirium tremens, och vägrar därför först tro på Otto Baum som säger att Hitler är död. Jag vet ju inte ens om Otto är här nu.

Kan det verkligen stämma? Kan verkligen denna man som orsakat oss allt detta lidande vara död?

Så är det inte. Någon gjorde ett tappert försök, men misslyckades. Ännu är mycket oklart. Men det ryktas om en väskbomb som sattes precis under bordet där Hitler satt i hans eget högkvarter.

Fuhren lever i allra högsta grad, och inget stoppar hans herravälde. Budskapet är tydligt. Ingen vanlig dödlig kan hindra Hitlers galenskap. Då krävs starkare metoder.

Kan de allierade lyckas fälla tyrranen? Eller är han odödlig? 

December

Så vart det åter jul och nyår. Ingen julmat, givetvis. Inga klappar heller.

Så blir det nyår. Jag faller ihop, Otto kan inte hålla mig uppe, Hinner tänka att bunkergolvet är mycket kallare på natten.

I samma stund jag träffar golvet förklarar Ungern krig med oss. 

1945

Januari

Igår hörde man en knall inuti kyrkan. Man trodde det var jag som sköt mig. Men det var det inte. Jag hade tagit fram mitt gamla gevär, och en nästan tom flaska Whisky. Sedan satte jag mig vid altaret, gick ner på knä och bad om syndernas förlåtelse. Sedan satte jag mig framför doppfunten. Satt länge med geväret innanför munnen och tvekade. Tillslut lade jag undan det. Tog flaskan istället och avslutade den. Ändå tvekade jag om jag skulle skjuta eller ej. Bestämde mig för att låta bli, trots mina inre frestelser. Istället blundade jag och sköt mot flaskan. Det hjälpte desto mer. Men alldeles kallsvettig blev jag, och min lust att ta mitt liv hade plötsligt helt försvunnit. Underligt…

Så går Hitler under jorden. Bokstavligen. Tillsammans med sin gemål Eva Braun. Ännu en konstnär som offrar sin karriär för familjen.

Februari

Jag trodde aldrig jag skulle få se så många tyska städer brinna. Jag trodde de allierade hade fått nog med att bomba tysk kultur.

Staden Dresden lyckades leva sitt egna liv, trots alla oroligheter. Det var en vacker stad, men liksom alla vackra saker dog den slutligen ut.

Staden hade inga direkta politiska eller militära innebörder. Den var ingen viktig hamnstad. Staden låg långt från Berlin. Den bara fanns, men det tillät inte amerikanarna. Visst kan man tycka det är en helt onödig bombning, som förövade många människor deras liv, och i så fall håller jag med. Men det är inte värre än det Hitler har gjort mot hela mänskligheten. Därför kan jag inte bli arg, men däremot besviken. Besviken blir jag, för att all moral är borta. Den försvann kanske för länge sedan, men nu ser man det klarare än någonsin. 

April

Det går inte bra för oss just nu. Ryssarna har omringat oss i Ruhrområdet, samtidigt firar man i Berlin. Men det är ingen fred de firar. Långt ifrån. Hitler fyller år. De få som var inbjudna kunde säkert intyga om rykterna om hans fallerande hälsa verkligen var sanna. Men efter det mordförsök han med nöd och näppe klarat sig undan från är det kanske inte så konstigt om han inte känner sig så bra just nu.

Detta blir en tid av ovetande för oss i Northeim. Sällan får vi höra något om nazistiska framgångar, men nu har det blivit klart att vi ändå kommer förlora kriget. Därför väntar vi på freden. På ett nytt styre. På de glada sommardagar då man tar med sig familjen ut till något näraliggande fält och har picknick. Men just nu är allt sådant väldigt avlägset. Hitler styr ännu sitt land, in i det sista, och struntar nog i om både Berlin och hela Tyskland går under.

Min lunginflammation blev jag frisk från, men maten är fortfarande slut, och när ingen vare sig vill eller kan vara vid min sida struntar jag i att sköta om mig själv. Men tron på en näraliggande fred ger mig kraft, om än bara för att överleva dagen. Kriget måste ta slut snart. Det har folk i och för sig gått runt och sagt länge, och kanske trodde det själva på sin illusion. Men nu är det annorlunda. Freden kommer komma. Kommer den inte i år kommer den aldrig.

Sovjetetiska soldater närmar sig allt fortare Berlin. Vår fuhrer är oförmögen att stänga inne trupperna. Detta blir ett hårt slag för Berlin, men mest för Hitler. Det är spännande att kunna se på, när de sovjetiska planen flyger strax över våra huvuden. Barnen i Northeim räknar planen som flyger förbi, sedan skriver de upp vilken typ och land de var ifrån. Det kan bli intressant att visa för deras barn-och barnbarn någon gång i framtiden. Bomberna hörs konstant, och ibland känns det verkligen som om marken skakar i takt med att bomberna smäller. Men det vore väl underligt, med tanke på hur långt borta vi ändå är från nedslagningsplatsen.

Allierade styrkor har hittat våra koncentrationsläger. Nu öppnas äntligen portarna och de som fortfarande lever kan kravla sig ut. Men mest är det lik i mängder som möter soldaternas ögon. Letar man bevis på att massmorden någonsin ägt rum behöver du inte leta länge. Jag undrar om soldaterna kunde behärska sig, när de såg alla svultna och förkolnade lik. Eller tog de upp gevären och sköt befälen en efter en?

Ännu finns några läger kvar. De som gör det fortsätter envist med sin verksamhet, men den kommer snart att upphöra. År 1945 finns det ingen plats för dödsläger. Sånt tillhör antiken, sådant som man gjorde i en tid då människan ännu inte blivit civiliserad och alla betedde sig som barbarer.

Hitler och Eva Braun gifter sig i bunkern under glada rop medan Hitler desperat utropar order åt sina stupade trupper. Trettio timmar senare tar det nygifta paret sina liv.

Maj

Führern är död. Stupad. Men han förstörde för sitt land till den sekund han dog. För oss är kriget slut. Men för många är det värre än någonsin.

Dagen allt tog slut kommer jag sent att glömma. Då alla människor flockades på gatorna och skrek. Men de skrek inte av rädsla, hunger eller skräck. De skrek av glädjen, glädjen att få återgå till sina normala liv. Att deras barn skulle kunna få det liv Hitler tagit ifrån dem.

Det blev mycket att fira den dagen. Trots att folk fortfarande svälter tog de vad de hade i matväg och ställde till kalas. Det var en magisk syn, och för första gången på länge kunde jag känna att jag var en del av något större, att jag var någon och att jag behövdes. Många sade att de saknat mig, den gamle Georg Landhoff, men så sa de å andra sidan till alla ansikten som trots att vi kände varandra så väl, kändes så främmande på något sätt.

Jag lämnade festligheterna ganska tidigt och tillsammans gick jag och Otto Baum hem till honom och korkade upp en flaska vin, som trots att den måste ha blivit skämd under åren som gått ändå smakade så gudomligt. ”Jaha du, Georg.” sa han nöjt. ”Vi kanske är gamla, trötta och trötta på livet, men vi överlevde i alla fall”:

”Du tar fel” sade jag. ”Detta kanske är det ändå spännande vi får uppleva mer.”

Först framåt midnatt lämnade jag Ottos hus och lyckades öppna kyrkoporten. Där inne möttes jag av ett bekant anlete.

– Jaså, du är tillbaka nu, sade jag och nickade åt individen

”Jag har aldrig varit borta” löd ditt svar.