Vi behöver en förändring

Enoch Hoffman

10 december 1923

Det är en skandal hur Tyska politiker har låtit denna situation skena iväg så totalt som nu, ekonomikrisen har lamslagit Tyskland med hejdlös inflation. Alla talar om NSDAP och Hitlers misslyckade kupp, huruvida det var något planerat ur desperation eller om det helt enkelt var en plan att ta över Tyskland politik.

Vilket som, måste det sägas, behöver vi en ledare som tar oss ur denna djävulska inflation, och inte några mesproppar i Riksdagen som käbblar om vad som ska betalas och var. Om inte våra ”ärade” politiker löser problemet kommer det garanterat att dyka upp fler uppstickare som Hitler och hans anhang, inte minst bland Kommunistpartierna.

15 november 1923

Nyss pratade jag med min arbetsgivare herr Sherman om situationen, som oroade sig om de ökande priserna på kålhuvuden. Han har sålt väldigt lite den senaste månaden, och de ökande priserna i allt möjligt gör att han tyvärr måste sänka min lön. Jag som knappt tar mig fram på det jag har! Och han sitter och tänker på kålhuvuden… Vi behöver en förändring.

Jag sa till Sherman att NSDAPs kupp i München visade exakt var Hitler står, han är en man som kan ge Tyskland en förändring! Sherman stirrade, och sade sedan något i stil med att de var våldsförande praktidioter, som inte skulle kunna leda sig själva genom sina egna byxor.

Där har man en som vet vad han tycker. Jag tycker detta Arbetarparti låter tämligen lockande själv. Huruvida de kan ändra något återstår att se.

Det verkar inte finnas någon gräns för folks idioti och blindhet längre

Min tillvaro har förändrats radikalt de senaste fyra åren. Inflationen är så enorm att den påverkar även min familj. Mat och andra nödvändigheter har vi fortfarande råd med, men det är inte längre tal om att köpa en ny bil. Vi har bara två hushållerskor kvar, och mor lagar inte stek lika ofta längre. Det är mer av grytor och soppor, bröd och potatis. Jag vet dock varför det är som det är, jag ser sanningen som så många blundar för. Sedan jag gick med mina bröder på ett av NSDAPs möten, och jag gick med i partiet, har jag förstått exakt hur det ligger till med vårt land. Jag kan inte förstå hur jag kunnat missa sanningen om judarna förut, hur jag kunnat se förbi hur de verkligen trasar sönder Tyskland inifrån, som en sjukdom.

Samma sak med kommunisterna! Det verkar inte finnas någon gräns för folks idioti och blindhet längre. Att de inte förstår vad som är rätt och vad som är fel! Vi blev tvungna att slå det i dem, på något som började som en fredlig demonstration från våran sida. Men när sedan kommunisterna kom, och ropade saker som jag inte förstår att någon kan ta i sin mun, kände jag mig tvungen att ingripa, och slå lite vett i skallen på dem. De försökte slåss tillbaka, men tillslut gick de. Nästa gång jag ser de har jag än känsla av att det kommer bli värre.

Och Seisser, Kahr och Lossow! Vilka förrädare! Sådana som dem borde inte få finnas i vårt vackra Tyskland!  Det var tack vare att de förrådde Hitler som hans stadskupp inte gick igenom! Och nu hotas Hitler av fängelsestraff för landsförräderi! Hitler som inte gör annat än att värna om Tyskland. Herregud, vad händer med vårt land?

Jag måste helt enkelt bara se till att folk fattar vad som räknas. De som inte kan fatta ska försvinna. Helst försvinna helt, men de ska i alla fall ut från Tyskland. Så länge de finns kvar kan Tyskland inte vara rent.

Jag hoppas på bättre tider

Dorothea Lackhausen

3 Maj 1920:

Allt flyter på som vanligt. Jag har bytt till en skola närmre där jag bor. Min tidigare skola låg ju en bra bit bort. Jag var då tvungen att gå ca 50 min varenda morgon för att ta mig till skolan. Och eftersom jag är väldigt morgontrött var detta något väldigt jobbigt för mig. De gångerna jag anlände sent blev jag tvungen att sitter kvar på skolan 1 timma efter skoldagen egentligen skulle tagit slut. Eftersom jag tycker utbildning är viktigt beslöt jag mig då för att byta skola, en skola närmare mitt hem och nu är jag i tid varenda dag. I min klass är det 32 elever. Som tur är känner jag några stycken eftersom alla bor i mitt kvarter. Efter skoldagarna är jag tvungen att hjälpa till i mina föräldrars affär. Trots att jag hellre skulle ägna min fritid åt annat. Jag försöker att hinna med både min skolgång och att hjälpa till hemma. Nu är det två år sedan kriget tog slut och jag hoppas på bättre tider.

Om detta fortsätter måste jag nog fly landet

Augustina von Kappel 1919-1923

3 september 1920:

Inget speciellt har hänt på sistone förutom att jag har investerat en del i några mindre firmor i byn som raffinaderiet där jag sköt till pengar i utbyte mot ett mindre inflytande i verksamheten (såklart skedde detta via mellanhänder, det passar sig ju inte att en kvinna som jag ska hålla på med finansiering). Priserna på marknaden går upp och ner drastiskt, värre än de har på sistone. Inte säker på om detta gynnar mig eller inte, då oroligheterna och därmed köpbehovet efter mina varor ökar, fast å andra sidan får jag sämre betalt överlag då pengarna jag får in är i princip mer och mer värdelösa. Om detta fortsätter måste jag nog förflytta verksamheten utomlands och sälja i Tyskland vilket kommer att öka transportpriser och krångla till det med tullsmuggling (som dock är relativt enkelt nuförtiden då inget starkt försvar finns vid Tysklands gränser). Nu måste jag dock börja röra på mig, har ett par viktiga möten underjord.

14 januari 1921:

Vintern har slagit till hårt i staden, inte bara för de fattiga, utan även medelklassen har påverkats då de knappt har råd att värma sina hus mot de kalla vindar som slår mot ytterfasaderna. Ett mindre antal människor har till och med dukat under de senaste månaderna av kyla och svält. Detta förde dock något gott med sig, då jag direkt såg en affärsmöjlighet att sälja insmugglad ved, säljandes för mycket lägre pris än resten av stadens vedhandlare. Investeringarna i de mindre firmorna har lönat sig på lång sikt, då jag via mitt inflytande över dem kan kontrollera dem så att de inte börjar snoka i mina affärer. Jag lyckades också fixa en bra, undangömd lagerlokal till veden, och om man följer transaktionspapperna så kommer man bara fram till en spökperson som inte existerar, istället för mig.

19 januari 1923: 

KATASTROF. Jag har fått beskedet att ockupationen av Ruhrområdet är total och industrierna ligger helt i den franska armens händer. Detta skulle inte vara ett så stort problem, om nu inte självaste fabriken där järnet som mina vapen tillverkas av är helt nedstängd! Folk på gatorna har blivit i princip galna, alternativt så sitter de och tittar uppgivet ut i luften. Om jag ska vara ärlig känner jag i princip samma sak som dem och vill bara gå ut på gatan och ropa skällsord, fast mer på grund av att ett gyllene affärstillfälle som går missat på grund av att några klåpare från Frankrike stänger ner hela min verksamhet indirekt.

Jag måste hitta en annan väg av att få vapen, alternativt mer ved.

25 juni 1923: 

Läget ser dåligt ut. Min överklass-identitet utåt snår sig med de ekonomiska problem jag har börjat erfara, senare än de flesta andra i staden. Jag har ekonomiskt sett inte råd att leva såhär dyrt, men socialt sett inte råd att leva billigare heller för att kunna upprätta min identitet. Ruhr-ockupation har fortsatt och läget har bara förvärrats och förvärrats. Konsumtionen i Northeim gick upp ett tag, men sedan så var det som om allting stannade upp i staden. Ingenting exporterades ut i staden, ingenting såldes och ingenting importeras in. Just nu får jag in pengar här och där från en av de få sakerna som fortfarande säljer, ved. Men det är knappt, och jag har fått göra nedskärningar (som jag ej får visa för allmänheten för att upprätthålla min bild av att jag är en sann adelsperson) på mitt privatliv.

Om detta fortsätter måste jag nog fly landet, eller rentav lämna mitt fredliga yttre och delta i någon av frikårerna eller andra organisationer för att få stöd.

Att man kan älska sitt land så mycket är fascinerande

Hazel Bader

22 september 1923

Inflationen börjar dra igång ordentligt nu. Vilket är inget positivt i min situation, priserna på mat bara stiger och stiger. Här om dagen när min mor var på väg hem och tänkte köpa en limpa så kostade den hela 35000 riksmark. Riksmarken tappar sitt värde efter varje dag som går. Livet är inte det bästa just nu. Men det kommer alltid bättre tider. Efter regn kommer solsken brukar man säga. Hoppas att det är så nu när det gäller Tyskland och det Tyska folket.

Sist jag skrev så var studerade jag till sjuksköterska. Nu 5 år senare så har jag klarat min utbildning och söker jobb. Eftersom att det är svåra tider för hela landet så är det inte många som vill anställa folk. Vilket är väldigt synd tror att det kan bli bättre om man får folk att börja arbeta så att de tjärnar pengar och då kan dom köpa mat och sånt också. Då tjärnar ju affärerna på det också. Men nu är det som det är och det är ingenting jag som sjuksköterska kan ändra på.

Oavsett vad som händer i vårat älskade land kommer jag alltid så det troget.

27 september 1923

Vår rikskansler, Gustav Streesemann, avslutade igår det passiva motståndet mot fransmännen i Ruhrområdet. Människorna här i Northeim pratar mycket om vad som händer i landet just nu, inflationen och den politiska ostabiliteten i Tyskland.

Jag har hört folk prata om Adolf Hitler och hans parti. Jag gillar vad Hitler har att säga, Tyskland ska vara renblodigt, dvs bara tyskar alla andra har ingenting att göra här enligt mig. Det kan låt väldigt grovt, men dom har ju ett eget land, vad ska dom då göra här?

1 november 1923

Det var slagsmål utanför Lehmanns järnaffär idag. Jag och min syster var på en promenad genom staden. Det var slagsmål mellan en grupp demonstrerande nationalister och mot demonstranter. Jag och Heidi stannade upp och tittade. Heidi förstod inte varför de gjorde så, enligt henne så löser våld ingenting. Men om det här är det enda sättet för politikerna att se oss medborgare så är det lämpligt tycker jag.

Sen har alla rätt att lyttra sin åsikt men det finns bara en som vinner i slut ändan.

　

12 november 1923

Jag och min familj satt hemma och åt lite, när mor sa att det hade hänt massa drama i München och att Hitler var inbladad. Han hade blivit arresterad men för vad hade mor inte hört. Det var troligtvis ett långt fängelsestraff som väntade Hitler. Vilket tyngde ner mig, för att jag kände att med honom skulle Tyskland haft en framtid men det är ingenting jag säger högt till någon i min familj eftersom att de fortfarande sörjer våran far, vilket jag också självklart gör men jag ser upp till honom på ett annat sätt om min syster. Hon ser honom mer som en väldigt stark fadersfigur som gjorde allt för sin familj. I mina ögon var han en helt annan man, en man som vågade stå upp för sitt land. Till och med dö för det. Det är kärlek. Att man kan älska sitt land så mycket är fascinerande.

Vart jag än flyttar, gör eller inte gör kommer jag alltid vara Tyskland troget.

Vart är vi på väg? Vad väntar Tyskland härnäst?

Catharina Ruge

1919- 1923

Oh, vilken dag det har varit. Jag och min syster har varit ute på gården hela dagen och hjälpt mor med planteringen. Det är riktigt kallt ute också, vi försökte klä oss så ordentligt som möjligt men vi frös ändå, väldigt mycket faktiskt. Jag var rädd att någon av oss eller allihopa skulle frysa ihjäl. Dagarna är som sagt riktigt tunga för oss men vi har tyvärr inget val. Det som gör mest ont är att se våra föräldrar slita så mycket för oss. Jag önskar att jag kunde göra något åt detta men tyvärr kan jag heller inte göra något mer än att hjälpa och stötta dem. Vi måste på ett eller annat sätt försörja oss.

Versaillesfreden, den är jag ledsen och besviken över. Det skulle inte slutat såhär, Tyskland skulle ta hem segern!  Det är helt ofattbart vad stora summor pengar i skatt Tyskland är skyldig att betala och detta drabbar ju främst som vanligt oss fattiga. Det trycks mer sedlar och pengarnas värde sjunker enormt mycket.

Jag förstår inte att priset på alla varor har gått upp enorma summor och brödet som vi äter till varje måltid och försöker göra oss mätta på har stigit oändligt mycket. Frimärket också, ett frimärke kostar miljontals krononor. Vart är vi på väg, vad väntar Tyskland här näst?  

Far berättade här om dagen att den tyska högern med arméledningen talade om ’’dolkstöten’’ och att denna skulle tilldelats den tyska fronten i ryggen av den politiska vänstern. Då när vi satt vid köksbordet och diskuterade detta sa Donald att den tyska armén egentligen aldrig har besegrats, utan att den istället har ’’knivhuggits” i ryggen av landsförrädare. Detta gjorde mig fundersam, vad menade egentligen min storebror med att vi aldrig har besegrats?

En annan sak som jag är riktigt less över är att alla män som återvänder efter kriget inte får arbete. De har kämpat för vårt land och när de kommer tillbaka är de arbetslösa, hur ska de nu kunna försörja sina familjer? Många kvinnor återvänder till stor del till hemarbete.

Efter allt jag själv uppfattar som tragiskt måste jag få berätta en bra nyhet. Kvinnorna har också fått rösträtt! Ja, det är sant, även vi kvinnor får äntligen tycka till och få fram våra åsikter och tankar. Detta kommer att påverka vårt samhälle väldigt mycket eftersom jag anser att en enda kvinnas chans att påverka kan vara på ett helt annat sätt än en mans påverkan. Jag vill att det ska vara jämställt i vårt land, jag vill att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter. Varje dag, vart som helst, även då jag är ute på gården så funderar jag över hur det skulle vara om jag och mina syskon gick i skolan som alla andra ungdomar. Vet du? Jag skulle göra vad som helst för att få en bra utbildning för att kunna vara med och påverka vår värld på ett gott sätt. Men sådant är livet, det är bara att nöja sig med det man får.

En dag stötte jag på Johannes Haffner som bor på andra sidan gatan och av honom fick jag höra att under denna ekonomiska kris som Tyskland har drabbats av försöker regeringen ändå ständigt att skapa ett välfärdssamhälle genom att bostäder byggs, gratis skola för alla, utökad sjukvård, pension och deltidsarbeten för krigsoffer, lagar om barn/ungdoms rätt till bra uppväxt stiftas, a-kassa planeras och mycket mer. Jag kan bara inte beskriva hur glad jag blev av att höra detta av honom så jag sprang raka vägen hem och berättade det för mor och Marlene. Far och Donald hade redan hört talas om det lite men de tog det inte så seriöst eftersom de inte riktigt trodde på det. Det blir riktigt dyrt för Tyskland efter kriget att utföra sådana ärenden för folket men samtidigt är ju detta något vi alla länge har längtat efter. Jo, visst jag behöver fortfarande jobba tillsammans med mor och Marlene men en stor förbättring har ändå skett.

Frankrike och Belgien har ockuperat Ruhr-området här i Northeim för att tvinga fram pengar av Tyskland eftersom inbetalningarna inte kommer in pga. av den ekonomiska krisen i Tyskland.

Att det är kris i landet drabbar ju självklart alla och även industrier och industriarbetare. Samtidigt som det drabbar oss köpare drabbar det ju också säljare och producerare. De blir arbetslösa då fabrikerna går i konkurs och för att få regeringens uppmärksamhet går de i strejk.

Inte tala om hur människorna mår pga. detta elände. Bara jag ser vårt samhälle på det här sättet blir jag alldeles tårögd. Varför, varför har det blivit såhär?

Våra gator är alldeles förfärliga, högernationalister slås mot socialister och kommunister och ibland görs det även kuppförsök mot delstatsregeringarna.

Att den socialdemokratiska regeringen använder armén och frikårerna för att slå ner kommunisternas uppror splittrar vänstergrupperna.

En dag såg jag Eva Tannberg i Wolgangs bageri och hon berättade för mig att i Italien hade fascisten Benito Mussolini tagit makten. Mussolini ville skapa en ny ideologi som inte hade något med de gamla att göra, hans viktigaste förklaring av fascismen var därför att den var antiliberal, antikonservativ och antikommunistisk. Eva berättade också att Mussolini och andra fascister plockade ut valda delar ur de tre ’’klassiska’’ ideologierna och fick därmed fram en unik kombination.

När Eliyah Grantz såg oss prata om Mussolini och fascismen blev han intresserad och berättade för oss att i Ryssland hade Lenin och kommunisterna tagit makten. Själv är jag absolut inte kommunist och detta gjorde mig en aning besviken ändå. Eliyah berättade att många som har arbete eller förmögenhet i Tyskland upplever kommunisternas tal om social rättvisa och avskaffandet av privat äganderätt som hotfullt.

Dessa år har som sagt varit riktigt hårda och jobbiga för oss, men det är livet, livet som går ut på att födas och sedan kämpa för att kunna överleva. Det mesta som jag kommer ägna mitt liv på just nu är att arbeta på gården med mor och Marlene, det behövs verkligen nu vid kristider.

Men Tyskland är svagt och vi behöver vara starka

Johann Wieghardt

11 januari 1920

Jag har haft lite pengar ett tag men det ska bli bättre nu för jag har blivit anställd av Moritz Kleinst, ägaren av sockerraffinaderiet, för att konstruera en fabrik åt honom. Herr Kleinst har erbjudit mig en stor summa pengar för han är säker på att han kan dra in mycket pengar på att expandera sitt raffinaderi. Särskilt nu när många som kommit hem från kriget och är arbetslösa och gör vad som helst för ett jobb. Jag vet inte hur han ska ha råd med att ge lön till alla men det är hans problem.

23 september 1921

Konstruktionen av utbyggnaden av raffinaderiet har börjat och mitt jobb är inte alls så svårt som jag trodde det skulle bli. Att konstruera utbyggnaden var ett enkelt jobb då man bara behövde bygga på det som redan fanns. Byggtakten saktas ner av alla konflikter då vissa vägar ibland är avstängda så att material och arbetare inte kommer fram i tid. Jag vet inte vad jag ska tro om alla konflikter. Jag vill helst hålla mig långt borta från alla dessa parter. Det är för tidigt att säga något men som det verkar nu ser det ut som att vi behöver en stark ledare som kan ta oss ur depressionen och skapa ett starkt Tyskland.

31 november 1921

Jag trodde att det skulle vara enkelt att konstruera raffinaderiet men med alla förseningar visar det sig svårt. Konstruktionerna borde vara klara inom ett halvår. Jag har inte mycket tid över men jag hade tid att höra ett av Hitlers tal. Han är en väldigt bra talare och folk köper allt han säger. Till och med jag blev uppslukad av ögonblicket.

14 maj 1922

Bygget är klart och jag har fått min fulla betalning, det var jobbigt och vi hade många problem men det gick bra till slut. Min bror är inne på sitt sista år i högskolan och ska snart  ska han börja gymnasium. Efter det borde vi kunna flytta ut från Northeim och till vår mor i Kiel.

19 november 1923

Börserna rasar människor förlorar jobb och krisen ökar. Inflationen har varit hemsk och jag vet inte om vi kommer kunna klara oss i två år framåt. Pengarna som jag fick från mitt jobb för raffinaderiet borde räcka ett tag. Det som är synd är att byggbolaget nästan gick i konkurs, så jag kommer nog inte få något mer jobb därifrån. Fascismen i Spanien är intressant och jag ser många som tycker att det verkar rätt. Även fast jag inte helt håller med om vad de står för så tycker jag att det vore bra för Tyskland. Vi behöver en stark ledare som kan föra oss ur depressionen. Men det jag verkligen vill ha är en politik som gör så att inget för ändras för mig. Det kan ibland vara kämpigt men trots allt så lever jag bättre än den vanliga arbetarklassen. Vi behöver göra så att det inte går sämre och jag har inget emot om det blir bättre än vad det är nu. Det skulle faktiskt uppskattas, men man kan inte be om för mycket. Jag vill bara leva vidare utan att behöva ha det sämre än jag har det nu. Ruhrområdet kan inte göras mycket åt för tillfället enligt mig. Det är otroligt sorgligt med tanke på att vi kommer få det sämre här utan lika mycket varor från industrin där. Men Tyskland är svagt och vi behöver vara starka om vi ska kunna göra något.

När jag anlände såg jag att det hängde en flagga från balkongen med en stor svastika på

Max Adler

Den trettioförsta december 1923

Kära dagbok.

Jag sitter återigen vid mitt fönster och tittar besviket ut mot gatorna där köerna sträcker sig ännu längre än vanligt. De dystra människorna står ända från Lewald & Wenkels bageri, där de försöker få mat, till Georg Landhoffs kyrka där han står och försöker trösta alla de deprimerade barnen i staden. Inflationen är en katastrof och inte ens en miljardmarks sedel räcker till längre, förut hade det kunnat försörja hela Tyskland, men nu? Nu räcker det bara till en korg med ägg om man har tur. Men jag ska inte klaga allt för mycket, många har det mycket värre än jag och jag har ändå lite hopp. Hoppet kommer från Adolf Hitler.

Jag ska ta det från början och förklara så gott jag kan, min fakta kommer från dagstidningarna som jag flitit följer. Allt började när Tyskland förlorade kriget och Adolf började känna sig förråd av den tyska regeringen som gått med på att sluta fred utan att diskutera saken med armén och resten av folket. Adolf var emot regeringen men trots det, av vad jag förstått från dagtidningarna så arbetade Adolf för regeringen. Eller för hans gamla regemente, men de i sin tur jobbade under regeringen. Hitlers uppgift var att gå till ölhallar om kvällarna och lyssna till små partier som spred sin propaganda, om Hitler upptäckte något hot mot regeringen skulle han rapportera direkt.

En sen kväll i München så var Hitler i en gammal ölhall och lyssnade på Anton Drexler som var grundare för "Tyska Arbetarpartiet". Hitler var inte direkt interesserad men när Anton började tala blev han uppmärksam. Anton gick till angrepp mot Weimerrepubliken och , som han uttryckte det "Novemberförbrytarna". Detta stämde ju precis med vad Hitler tyckte och han anslöt sig till partiet och snart var han ledaren.

Nåväl, det var lite trist information om honom men nu ska jag berätta om mitt egna liv under de gånga åren. Mycket har hänt, dåliga samt bra, men de går som sagt inte att undvika att bli påverkad av inflationen eller det politiska kriget ute på gatorna.

I början av årtiondet så började samarbetet mellan min gård och stadens bageri gå ytterst dåligt. Vi hade inte råd att försörja alla arbetarna och var tvungna att avskeda fler och fler till deras förtvivlan, vilket ledde till att jag var tvungen att gå tillbaka i arbete trots min dåliga rygg. Tur för oss var ju att vi alltid hade mat även fast vi inte hade några pengar, maten vi lyckades få fram gick numer bara till oss själva och inte till de stackars människorna här i Northeim. Livet gick ut på att överleva och inget annat. Och när vi några månader senare fick reda på att fransmännen lyckats ta våran ända fungerande industri i Ruhr-området började mina tankar gå mot det många andra tyskar redan gjort. Självmord. Men det var nu jag började höra talas om Hitler och hans ideologier.

Jag hade läst i tidningarna att det fanns ett nytt parti i staden som skulle han en omröstning och det var ett stort samtalsämne i våran lilla stad. Nästan ingen kände till det men många tyckte det var interessant att följa ändå. Partiet kallade sig för NSDAP och ville växa sig stort i Tyskland.  

 När valet var avgjort insåg jag att jag kände till den unge mannen som vunnit. Han hade handlat av mig flera gånger under årens lopp. Mannen hette Urs Walter och bodde bara några kvarter ner. Jag bestämde mig för att gå och gratulera honom till vinsten.

När jag anlände såg jag att det hängde en flagga från balkongen med en stor svastika på. Tyckte den var fin och lade den vid minnet.

Direkt när jag knackade på öppnade Urs, han verkade stressad och sa bara till mig att följa efter. Jag gjorde som jag blev tillsagd och vi sprang ut på vägen där vi mötte ytterligare tio man, Urs skrek "för fosterlandet!" och sprang sedan upp för gatan. Jag följde efter och när vi sprungit kanske tjugofem meter såg jag en något större folkmassa komma mot oss. Folkmassan rusade mot oss och plötsligt var jag mitt inne i ett vilt slagsmål och knutna nävar flög åt alla möjliga håll. Redan efter två minuter var slaget över och vi hade åkt på en storförlust mot dessa, överlägsna i antal, okända män.

Jag fattade inte riktigt vad som hade hänt och jag kunde inte låta det gå mig förbi. När jag såg Urs gå därifrån sprang jag efter och stoppade honom.

"Hallå vad var det där?" frågade jag.

"Det var kommunister, de jävlarna!" skrek Urs

Jag fick sedan reda på allt om NSDAP, de visste hur man skulle rädda Tyskland och varför det var sådana problem! De hade svar på alla mina frågor och allt verkade ju vara rimligt, såklart jag inte ville bli av med min stora gård jag kämpat för till några idiotiska kommunister! Aldrig! Och självklart är det judarnas fel att vi förlorade kriget! De fick tillbaka mitt hopp om att Tyskland kunde komma tillbaka inom snar framtid.

Men viktigast av allt. De hade en ledare som visste vad han gjorde! En man som visste vad som krävdes för att rädda nationen!

Och det är jag är nu, besviken över att Hitlers Mussolini inspirerade attack gick i spillror och att han hamna i fängelse. Mitt hopp har återigen dött men jag hoppas något händer snart!

Länge leve Tyskland!

Tyskland är i kaos men vi hoppas på bättre tider

Moritz Kleinst

1923 december

Jag vaknade tidigt idag jag hade mycket svårt att sova eller att ens somna igår. Vår ekonomi blir bara sämre och sämre för var dag som går. Och inte minst för mitt kära sockerraffinaderi som är nära på konkurs. Men tack vare en anonym person som donerade till sockerraffinaderiet så har det iallafall klarat sig så här långt. Affärerna går mycket dåligt och försäljningen är rekordlåg. Jag hankar mig fram och varje dag är fylld med bekymmer. Min egen ekonomi är usel och om Tyskland inte ser bättre tider snart kommer mina sparpengar ta slut och jag måste flytta till ett annat mindre hus eller kanske till och med ut på gatan. "För hemma är jag inte välkommen". Pappa och mamma tyckte att det var tillräckligt länge att jag bodde kvar hos dom framtill tjugo års ålder.

För varje dag som går ser jag folk som köar i timtal för att ens kunna få köpa bröd och begränsat antal är det också på alla matvaror. Och priserna ligger på bröd ligger omkring 35000 riksmarker!

Jag träffade en dam i stan idag utanför bageriet och vi pratade om Weimarrepubliken och om hur dåligt dom styr det här landet. De hade tydligen tyckt upp pengar för att ge de protesterande i Ruhr lön! Det skapar ju problem i ekonomin för att då stiger priserna på allt.

Igår kväll när jag var ute på kvällspromenad så såg jag att det var slagsmål igen. Slagsmålet hade varit mellan kommunister och nationalister. Det är tredje gången den här veckan som dom gör upp.

Det jag sysslar med om dagarna nu för tiden är att söka extra arbete för att ekonomin ska fungera. Jag hoppas och hoppas på att jag en dag äntligen ska hitta något jobb. "Men det är ett fåfängt hopp". Imorgon ska jag söka jobb på restaurangen Vildsvinet eller järnaffären Lehmanns. Med lite tur så kanske jag får något arbete där.

Tyskland är i kaos men vi hoppas på bättre tider!

Jag kände mina nävar knytas

Elijah Grantz

14 November 1923

Det har gått fyra år sedan jag haft tid att skriva då jag har varit mycket upptagen. Hidies sjukdom dödar henne långsamt. Jag vet inte hur jag ska klara av det. Min katt dog men det var bara en fråga om tid, han åt allt som han kom över. Min affär går som alltid. Det kommer få kunder men jag fortsätter måla. Igår var min 26e födelsedag. Till skillnad från mina tidigare födelsedagar var denna mycket ensam… inte ett brev eller hälsning från någon av mina bröder. Från tidigt den morgonen till sent på natten satt jag bara vid min dotters sida.

Vid 24 års ålder hade jag förlorat all tro. Jag väntade på att långsamt åldras för att sen dö. Jag var vid det tillfället så gott som isolerad från omvärlden. Tre dagar senare var första gången på länge som jag steg utanför dörren. Jag vägde hälften av vad jag en gång gjort. Jag åt knappt. Allt jag hade lyckats tjäna ihop gick till Hidie. Jag handlade på de billigaste ställen jag känner till.

Ekonomin är svår och jag får mindre och mindre betalt. De senaste året har jag bara fått 8 tavel kunder men fler än 32 personer har köpt handmålade vykort eller gratulationskort. Jag har till och med försökt få extra jobb. Eftersom det är hög arbetslösheten får jag nöja mig med min affär just nu.

För första gången nånsin sjunker min mors sista ord in genom min hy och in i mitt hjärta. Just det. Det glömde jag berätta, min mor dog förra veckan. Jag och Bruno fanns vid hennes sida men det enda hon sade till mig var “Hämta Konrad, jag behöver Konrad”. Jag får tårar i ögonen bara jag minns hur hon tittade på mig. Jag har på senaste tiden blivit allt mer tagen av politik. Och jag vet nu vad jag var menad att göra tack vare en man, Adolf Hitler, Tysklands framtid.

Jag var i Berlin förra året och hälsade på Bruno. Hans fru Elsa vaktade Hidie den veckan jag var borta. Under min tid i Berlin såg jag på torget en man som talade så att det berörde mig. Om jag ska erkänna så fällde jag faktiskt en tår. När jag kom hem till Northeim var jag lyrisk. Adolf Hitlers ord hade rört mig och fått mig att känna sånt jag trodde var förlorat. Jag steg in genom dörren och hittade Hidie döende på golvet. För första gången sen Irma, min sambo, dog var jag på väg mot ett sjukhus. Där fick jag hjälp av en sköterska vid namn Trina Thielenhemme. Vi diskuterade politik och annat. Jag berättade att jag skulle tillbaka till Berlin för att se Hitler tala igen. Trine verkade intresserad men jag tror hon tyckte jag var lite väl slukad av ett tal.

En dag gick jag förbi en vacker smyckesbutik. När jag såg in genom fönstret började jag tänka på om jag hade tillräckligt med pengar för ett smycke. Jag kollade upp och såg Tannbergs smyckesaffär. Nu vet jag att jag en dag ska köpa ett riktigt vackert smycke.

Den 1 November blev det uppror på Northeims gator. Min affär fick ett fönster krossat. Jag sprang ut ur min affär och ilskan brusade upp inom mig. Jag hade fått nog och minns frälsarens ord och slöt mina ögon. Jag kände mina nävar knytas och mina armmuskler spännas. På något sätt var jag tvungen att bli av med ilskan och jag lät den ta över. Jag slog precis som Bruno och Konrad lärt mig. Slagsmålet pågick i timmar. Det hela slutade med en bruten knoge, blödande näsa och några stora märken runt omkring på kroppen.

Jag är inspirerad av Hitlers tal. Nationalsocialistiska arbetarpartiet är Tysklands framtid. Bara tanken på dessa som infekterar våra kommande generationer med dåligt blod. Jag ska gå nu men jag ska skriva snart igen.

Elijah Grantz

Just nu lever jag bara för att överleva

Klaus Kreidl.

Jag vet inte vad som händer längre, detta land är inte samma ställe som jag kommer ihåg det, det är snarare nu ett helvete som man vill fly från. Under den senaste så kallade krigstiden har det inte sett så ljust ut för oss men nu har det gått över gränsen. Jag skyller allting enbart på kriget, det består av så mycket onödigt våld som kan undvikas om man inte har krig. Varje gång jag går ut på gatan för att få något gjort blir man nervös för att något ska hända, något som förhindrar dina tillgångar till livsmedel. Bristen på jobb gör så att människorna först reagerar och sen tänker efter vilket leder till konsekvenser som man senare inte kan hantera.

Jag har nu äntligen fått mitt jobb, jag fyller i formulärer och bestämmer ganska många saker, saker som kan påverka kriget på ett positivt sätt men problemet är att jag är den enda som vill påverka det. Jag är den personen som är mest negativ emot kriget, den har tagit i väg allt som är värt ifrån mig. Just nu lever jag bara för att överleva, något som jag hoppas kommer förändras så snart som möjligt. Jag har bara en dröm kvar, att alla i min familj överlever kriget/mellankrigstiden. Det som jag hatar med krig är att ingen är lika mycket värd som någon annan, vissa dör som slavar medan vissa är högt rankade med skydd som nästan är omöjligt att slå igenom, alla tänker enbart på sig själv och sitt egna liv. Kriget gör så att det bara finns två olika typer av människor, de rika och de fattiga medan de som tidigare klarade sig på det de hade blev fattiga och de högre uppsatta blev rikare.

Pengarna har blivit ett stort problem, allting har blivit dyrare och köerna till att få mat är obegripliga. Att köpa ett bröd kan ta flera timmar och på vissa ställen finns det en gräns över hur många man får köpa. Mina barn får inte samma möjligheter till att lära sig saker pga att det inte finns så många skolor där man verkligen kan gå och lära sig mycket på. Jag ser det som att barnen är framtiden och att det är de vi måste koncentrera oss på men istället för att förbättra världen tänker vi på saker som makt, pengar, och ännu mer makt.

Båda sidor hade börjat ropa förbannelser

Maria Bruyker 
11 oktober 1923

Har blivit så fruktansvärt trött på Weimarrepubliken. De har skapat denna inflation som gjorde fyra års besparingar för ett nytt hus helt värdelösa. Var de verkligen tvungna att trycka upp nya sedlar för ge protestanterna i Ruhr lön? Antagligen, annars skulle väl befolkningen inte bibehålla det passiva motståndet mot de franska och belgiska trupperna. Men om de inte hade gjort det hade Ursula, Jakob och jag bott någon annanstans med mer utrymme.

Jag känner mig sviken av regeringen för en annan anledning med; jag har hört många rykten om att de förrådde oss under kriget för sin egen vinning. Jag önskar att någon skulle störta dem och återupprätta kejsaren då det var bättre när han ledde landet.

Folk klagar om att allt är judarnas och kommunisternas fel men jag kan bara hålla med om att det är de sistnämndas fel. Känner en jude som heter Daniel och det är inget fel på honom eller hans familj. Han passar in perfekt i Northeim både när det gäller utseende och personlighet. Detsamma gäller många judar i staden. Det enda som skiljer dem åt från oss andra är deras seder och tro.

Kommunisterna är det fel på. De vill att alla ska äga allt tillsammans och att man ska få efter behov. Det låter helt vansinnigt! Hur hade de tänkt att det skulle gå till? Det kommer aldrig att fungera då några, exempelvis de styrande, säkerligen kommer att utnyttja systemet och kräva mer mat och pengar men ändå så fortsätter de. Till på köpet så försöker de sprida kommunismen till resten av Europa, vilket bara ökar fientligheten mot dem.

Jag har jobbat lite på bondgårdar och åkrar den senaste tiden för att tjäna pengar men blev avskedad för ungefär två veckor sedan för att bönderna inte hade råd att betala lön. Ska skaffa ett jobb inne i Northeim om någon vecka.

1 november 1923

Jag har spenderat mer än en vecka på att leta efter jobb och det har varit helt meningslöst eftersom jag fortfarande är arbetslös. Har sprungit kors och tvärs mellan affärer men finns ingen tjänst man kan få. Hur ska jag kunna betala för bröd som numera kostar tre miljader mark om jag inte har ett jobb?

Jag fick iallafall bröd när jag besökte Wenkel und Lewald. Det var en lång, lång kö utanför bageriet. De flesta var inte kunder utan arbetsökande, precis som mig. När det var min tur att fråga så skakade Heinrich och Theodor bara på huvudet, det var väldigt uppenbart att de gärna hade gett några småjobb men de kunde inte eftersom de skulle gå i konkurs då. Heinrich började plötsligt le och la bröd fram bröd på bordet. Jag iakktog honom noga samtidigt som han mimade "varsågod". Jag nickade ett tack och stoppade sedan brödet i jackan.

När jag gick ut fick jag nästan en hjärtattack. En grupp nationalsocialister stod och demonstrerade. Jag kände igen de flesta stod och skrek men det som chockerade mig mest var Jakob som stod mitt bland dem. Han hade lovat Ursula att inte skulle ta efter bröderna Walter med att demonstrera men ändå stod han där och uttryckte sitt hat mot judar, kommunister och politikerna som styrde landet.

Några ögonblick senare dök kommunister upp och jag kände på mig att det skulle bli blodigt. Jag försökte tänka ut ett sätt att lura Jakob ur gruppen men jag kunde inte komma på något. Båda sidor hade börjat ropa förbannelser och alla försökte trycka undan personer som stod framför dem ur den egna gruppen för att stå i fronten, vilket gynnade mig då Jakob blev knuffad till utkanten. När han väl var där rusade jag fram och praktiskt taget släpade honom till skjulet. Det var lättare än jag trodde; kanske för att ursinnet jag kände gjorde mig starkare.

13 november 1923

Jag har fått ett jobb! Olyckligtvis är det inte ett jobb där jag får använda mina författaregenskaper men ändock får jag hjälpa folk; jag har blivit en sjuksköterska. Det var tack vare Ursula. Hon lyckades övertala hennes chefter att anställa mig eftersom jag inte behövde utbilda mig då jag i princip hade gjort det i nio år(igen, tack vare Ursula).

När jag hade rast hörde jag två sjuksköterskor prata om en man vid namn Adolf Hitler som var partiledare för NSDAP. Han var en utomordentlig talare som verkade kunna få vem som helst med på hans sida. Hitler skyllde allt som hade hänt under kriget på judarna, kommunisterna och den orättvisa Versaillesfreden.

Men han var visst också galen eftersom när Bayerska regeringen var i ölkällaren Bürgerbräukeller och höll tal rusade Hitler in och avfyrade ett skott och skrek något om att han skulle skapa en ny regering och styra den. Dagen efter marscherade han med tretusen SA-anhängare mot krigsdepartementet men de kom inte fram för soldater stoppade dem och de började skjuta mot varandra. Hitler flydde men han greps för någon dag sedan och blev anklagad för landsförräderi.

Jag tycker det är bra att någon försöker förändra Tyskland och förbättra landet men Hitlers ideologi känns inte rätt på något sätt. Jag har ingenting emot att den är fientlig mot kommunismen men jag stör mig oerhört mycket mot det antisemitiska i NSDAP jag alltid tänker på Daniel och på faktumet att han är precis som oss andra tyskar, med undantag för att han är jude men det märker man ju knappt.

Tyskland måste vändas upp och ner

Theodor Lewald

13 september 1923

Jag vet inte hur jag skall börja, förändringen har skett så himla snabbt. Allt här runt om i Tyskland har försämrats, pengar trycks i hastig fart och då så sänks värdet på pengarna och då så blir allt mycket dyrare, arbetslösheten har höjts, många går runt arbetslösa och kan inte köpa något alls, INTE ENS ETT BRÖD!

Idag på väg till jobbet så såg jag en massa människor som stod och protesterade mot de chockhöjda priserna, faktiskt någonting jag blev glad över. Alla dessa människor som går runt arbetslösa ska inte behöva svälta, något måste ju förändras. När jag var framme vid jobbet så såg jag en massa människor stod utanför mitt och Heinrich bageri och det var något som inte var vanligt, Det var nästan så att man blev glad över pengarna man skulle tjäna in, vi hade inte höjt priset så himla mycket, vi var stadens billigaste bageri. Vi tjänade ändå ganska bra pga att alla handlade hos oss. Jag och Wenkel var beredda på allt för en förändring.

För varje dag som gick så förlorade jag och Wenkel lite pengar pga. våra låga priser, vi var snart tvungna att höja priset rejält. Det var riktigt tufft att bestämma oss, vi höll på och bli fattiga och var tvungna att höja priset så att vi skulle tjäna bättre men att höja priset vore inte helt rätt enligt oss, vi var ju emot dessa höjningar osv., skulle vi ändå höja?

18 november 1923

Vi hade bestäm oss, vi skulle inte höja priset och gå emot vår egen vilja. Att höja priset vore dumt, vad är det för fel att leva som de resterande? Vi fortsatte som vanlig fastän vi gick i förlust.

8 december 1923

Jag kände på mig att tiden var satt, snart så skulle allting förändras och bli bra igen, regeringen skulle inte ha en chans mot alla oss hungriga individer. Nu medan regeringen blev svagare så borde vi sträcka på oss, göra vår röst hörd.

Ingen visste vad som skulle hända men allt vi kunde göra var att hoppas på det bästa!

Leka med sedelbuntar som om de vore byggklossar

Sara Kelling

Början av November 1923

Nu har mycket hunnit hända och jag ska göra mitt bästa för att kunna förklara så bra som möjligt. Nu när jag skriver detta befinner jag mig hos min storasyster Evy. Jag bor numera hemma hos henne, likaså min mor och far. Jag kunde inte längre bo kvar i lägenheten, ekonomin tillät inte och jag kunde inte hitta något jobb, bara tillfälliga jobb då och då. Det var i samband med kappkuppen 1920 jag var tvungen att flytta. Som tur är bor jag kvar här i Northeim, för i de andra städerna som München och Berlin är det riktigt stökigt.

Sedan 1920 fram till nu har det varit oroliga tider här i Tyskland. Jag har försökt följa vår lilla tidning så gott det går men jag har också kunnat se saker med egna ögon. När jag läst om vår borgmästare Eckart och också hört honom har jag fått känslan av att han är en socialdemokrat då han tycker att det verkar okej att regeringen samarbetar med armén för att få lugn och ro på gatorna. Jag vet inte vad jag tycker själv om det, men mina åsikter nu för tiden har jag behållit för mig själv.

Under detta år, har jag skrivit lite saker som jag lika väl kan klistra in i samma brev, så har jag har det samlat på samma ställe.

 25 September 1923

Det var inte en speciellt härlig dag idag. Inte nog med att vädret bjöd på kalla vindar och duggregn hade också mitt huvud råkat illa ut.  Irritationerna började i princip så fort jag klev upp ur min säng. Jag hade svårt att se klart, jag vaknade med en sprängande huvudvärk. Smärtan var kolossal. Jag gick in till far och frågade om han möjligtvis hade något men det var inte mycket han hade och det han hade behövde han till sig själv. Han hostar jämt och ständigt nu för tiden, jag lider med honom.

Vi bestämde oss för att ta gå till Schenks apotek, även om jag och far misstänkte att det vi önskade inte skulle vara tillgängligt- och om det mot förmodan skulle vara det, skulle priserna vara ett hinder. När vi hade gått en bit och kom mot den stora gatan omringades vi av stora folkmassor, det var ohyggligt långa köer till bageriet. En lite lätt ilsken kvinna kom hasandes ut därifrån med ett bröd i ena handen och gormade högt för sig själv: ''Det är inte klokt, 40 000 mark för detta! Hur mycket ska det egentligen stiga? Jag borde nog ta mig en tur till kyrkan.''

Jag lyssnade på vad kvinnan sa, och mina funderingar blev allt större. Denna inflation som drabbat hela Tyskland, hur skulle den kunna stoppas? Franska soldater hade gått in i Ruhrområdet under hösten 1922, de visste att det var Tysklands ekonomiska område och där kunde de ta det som Tyskland inte betalat. Men det var inte mycket de fick tag i ändå, den tyska regeringen fick invånarna där att göra motstånd, genom att strejka. Men senare blev det ekonomiska problem igen och regeringen försökte lösa det genom att trycka ut massor av sedlar. Men detta gav då sedlarna i princip inget värde. Bara massor med nollor.

En vän till min syster berättade hur hon sett några barn leka med sedelbuntar som om de vore byggklossar. Det är inte riktigt klokt. Jag har nog aldrig sett så mycket pengar i mitt liv, nu är alla miljonärer helt plötsligt. Underbart, hm.. problemet är ju det att pengarna är utan värde.

22 Oktober 1923

Evy har fyllt år, jag kunde tillslut köpa ett fint halsband till henne med hjälp av mor och far som bidrog med pengar. Det var i syskonens Tannbergs smyckesbutik som jag fann det fina halsbandet, de verkar trevliga men jag hade inte riktigt tid att stanna kvar och prata då jag var där, de verkade rätt upptagna de med. Evy blev i alla fall otroligt glad för smycket men lite orolig över att vi kanske skulle behöva snåla med mat och hushåll.

Mor arbetar inte, det gör knappt far heller. Evy är den som har en någorlunda stabilitet, hon arbetar som sjuksköterska. Hon har alltid varit målinriktad och duktig även om många hinder kommit i hennes väg. Arnold var lite likadan, han visste vad han ville göra. Jag däremot har velat så mycket, min stora passion för att måla har varit stor men jag har inte riktigt haft samma intresse för det den senaste tiden. Kanske borde jag bara låta mig själv försjunka in i konsten?

2 November 1923

Far har varit förvånansvärt stark och närvarande de senaste veckorna. Det var som att hans hosta inte längre var något att oroa sig för. Så mycket politik som han pratat nu på senaste tid har han aldrig gjort innan, inte för oss i familjen i alla fall.  Igår hade han varit ute och då hade tydligen ett slagsmål ägt rum mellan en grupp demonstrerande nationalister. Herregud, jag märker verkligen att jag bör ta politiken på ett större allvar. Jag vet inte riktigt vart de övriga i familjen håller närmast hjärtat, de högerextremistiska eller de vänsterextremistiska. Jag borde nog ta mig en liten funderare.

Han som alla pratar om nuförtiden, Adolf Hitler. Varför har jag inte tidigare nämnt honom? Jag vet ju inte så mycket om honom, han är i och för sig ledare för det nationalsocialistiska arbetarpartiet, jag borde kanske visa honom lite mer respekt än vad jag gjort. Han kanske faktiskt försöker göra det bra för oss människor i Tyskland.

Själv tycker jag att allt bara är vansinne

November 1923

Jag, Trina Thielenhemme är nu 21 år gammal och är tydligen väldigt dålig på att skriva dagbok eftersom jag inte skrivit på fyra år.

Nu för tiden arbetar jag som sjuksköterska på ett av de nya sjukhusen som regeringen låtit bygga för att höja välfärden. Jag ville egentligen bli läkare men det räckte inte mina betyg till, dessutom är sjuksköterska ett vanligare arbete för kvinnor.

Jag bor i en liten lägenhet i utkanten av staden. Mina föräldrar hjälpte mig att köpa lägenheten för snart ett år sedan, som tur var innan den extrema inflationen uppstod. Det mesta av min lön går till hyran så då priserna höjdes så förskräckligt var jag nästan på gränsen till att svälta.

Trots mina föräldrars ovanliga generositet har vi inte haft så bra kontakt på senaste tiden. De gick med i arbetarpartiet (som nu bytt namn till nationalsocialistiska arbetarpartitet) för några år sedan och när vi ses så brukar de prata om hur den nya ledaren Adolf Hitler kommer att göra Tyskland starkt igen och hur han kommer befria Tyskland från alla judar som tydligen har dåligt inflytande på landet.

På senaste tiden har jag blivit mer intresserad av politik.  På sjukhuset får vi ofta in människor som skadat sig i demonstrationer. Jag ville veta mer om den här mannen som många människor är beredd att riskera sin hälsa för så jag funderade på att följa med min vän Elijah Grantz för att se Hitler tala, men jag valde att spara pengarna till något annat istället. Jag har känt Elijah i några år. Hans dotter har tuberkulos så jag brukar hjälpa honom ibland. När Elijah kom tillbaks så var han helt lyrisk över hur bra Hitlers tal hade varit.

Flera av mina vänner börjar gå med i olika högerextremistiska eller vänstextremistiska grupper, jag tror att många väljer att göra det eftersom de känner sig svikna av staten efter kriget. Men själv tycker jag att allt bara är vansinne, samtidigt som jag känner en press på att behöva välja sida.

Vem kunde denna karismatiska man möjligtvis vara?

Otto Baum

27 september 1923

Jag kan verkligen inte förstå denna enorma inflation, speciellt inte hur den lyckats tränga igenom mitt hus väggar och lyckats fördärva min arma själ och ekonomi. Alla mina tiders besparingar, o herre min gud, de är inget längre värda. Tacka till att jag åtminstone har tak över huvudet och än ett arbete att gå till. Tidningen kommer i varje fall klara sig, vilket är det ända jag bryr mig om just nu. I tider som dessa kommer Northeim att behöva nyheter mer än någonsin. Priset på bröd kan till exempel skifta flera tusen mark under bara en dag. Vilket tidningen förstås inte kan informera om.

Hursomhelst blev intervjun med Eckhardt väl lyckad idag. Rikskanslern Gustav Streesmann hade nämligen igår avslutat det passiva motståndet mot fransmännen i Ruhrområdet. Allt jag ville få ut av denna minimaliska intervju var en stark åsikt och möjligtvis en liten känsla som kunde locka morgondagens tidnings köpare mer än någonsin. Eckhardt reagerade precis enligt planerna och drämde till näven sitt kontorsbord av finaste Ebenholz. Han hade nämligen ansett att Streesmanns beslut var opatriotiskt och totalt oacceptabelt enligt nationens lagstiftning. ”Det är sådana som Streesmann som föräder vårt stackars utslitna land”, och plötsligt hade borgmästaren brustit i gråt. Jag bad snabbt min assistent Mratin Dürfengran gå ut och läsa en tidning medan jag såg till att ta itu med problemet. Plötsligt hade jag fått dåligt samvete. Bara för att jag skulle få min artikel skulle jag behöva tära på stackars Eckardts sista krafter, stackars man! Jag avslutade snabbt intervjun och bestämde mig för att bjuda ut han och hans fru på middag vid restaurang vildsvinet samma kväll. Det kom att bli en mycket givande kväll. Borgmästaren och han fru Berättade nämligen om ett parti som nyligen fått uppmärksamhet. Ett arbetarparti vars idealism syftade på att allt var judarnas fel. Vi diskuterade om hur vidare det var rätt att lägga all skuld på endast en folkgrupp eller ej. Eckhardt sa sedan slutgiltigt att detta på något sätt lät fel hur drivande och bra partiet än kunde låta, men att i tider som dessa kunde mycket få en på fel tankar. Jag betalade notan och sa adjö till Eckhardt och hans fru som i ett varmt lovande sa att de inom en snar framtid skulle bjuda igen.

1 November 1923

När jag idag skulle gå ner till närmaste Café för att dricka mitt elva kaffe bröt ett hysteriskt slagsmål ut vid Lehmanns Järnaffär. En hel flock av nationalsocialister kom dundrande fram längs gatan vrålandes av slagord de förmodligen fått av arbetarpartiets propagandatidning i München. Det dröjde inte länge förrän motdemonstranten dök upp på andra sidan gatan, kommunister tänkte jag med ett leende på läpparna. Vad kan det här möjligtvis leda till?

Det hela började med lätta glåpord. Men när jag fick bevittna stackars Tannbergs tavelbutik stod jag längre inte ut med politikens våld. Jag smet istället upp på mitt kontor för att få en bättre överblick av vad som hittills hänt och fick till min förvåning se de stackars slitna arbetarna ta till nävarna sina. Under ett par minuter bröt ett blodigt slagsmål ut. Tänder och kött flög från upprorsmännens munnar medan jag bittert sörplade på mitt svarta kaffe. Slagsmålet dog så småning om ut och jag kunde nu i lugn och ro skriva mina rapporter. Jag skrev även ett brev till huvuddirektören för att se vad han hade för sig i Amerika, och lämnade sedan kontoret sju noll, noll strax efter mörkret svept sig som ett täcke över Northeims centrum.

12 november 1923

”Mussolinis tankar tränger sig in i Tysklands gränser” Rubriken till den nypublicerade artikeln fångade direkt mitt intresse när jag denna ljuvliga morgon besökte mitt kontor. Ostmackan hade som vanligt smakat bra i kistan, men när jag väl kommit halvvägs i dagens specialpresenterade artikel satte jag bokstavligen talat kaffet i halsen. Det visade sig nämligen att under de senaste dagarna, hade det så kallade Nationalsocialistiska arbetar partiet försökt sig på en mäktig stadskupp på stadens paradgata i självaste München.

Partiets ledare även känd som Adolf Hitler hade därmed tillsammans med SA-männen stormat in i den bayerska delstatsregeringen och bekräftat att den nationella revolutionen härmed börjat. Med ett skott mot taket från Hitler han själv, krävde nu partiet att den bayerska regeringen skulle delta i den omfattande kupp som skulle äga rum mot landets riksregering. Hitler hade sedan fört Kahr, Seisser och Lossow (de viktigaste männen) in i ett litet sidorum där han desperat försökt övertala männen att gå med i kuppen. De skrämda männen hade motvilligt sagt ja, men meddelade riksvärnet så fort de fått chansen i ett försök att få stopp på det eländiga uppror som fördärvat deras arma själar. Hitler hade för bara någon dag sedan blivit gripen tillsammans med sina upprorsmän i ständig anklagelse för landsförräderi.

När jag läst klart artikeln och torkat upp de diverse kaffestänk som farit ut mot mitt skrivbord, slog det mig, vilken vilja detta parti måste ha. Kanske var det något liknande vår framtida nation behövde? Eller var partiet ett rent fiasko? Jag kom plötsligt ihåg vad Eckhardt och hans fru berättat om och kilade ned till mina skribenter i ren nyfikenhet. Vem kunde denna karismatiska man möjligtvis vara? Journalisten som ansvarade för artikeln hade glädjande berättat om Hitlers ambitioner om ett framtida rike där alla mer eller mindre skulle gå omkring nöjda. Att han faktiskt ansågs sig vara Tysklands befriare och att partiet än hade visat sig vara relativt litet, men att det hela tiden ständigt växte. När jag fört klart diskussionen med skribenten gick jag till postkontoret för att se till att få mitt brev postat.

Jag har rekryterat sju hittills

Hannes Lutze

Den 15 Mars 1920

God dag. Det var ganska länge sedan jag skrev och mycket har hänt på denna tid. Jag kan börja säga att mitt ben har nu läkt och jag kan gå utan problem. Det är dock ett stort ärr på låret. Den andra goda nyheten är att jag har gått med i det Tyska arbetarpartiet (NSDAP).

När jag låg på sjukhuset och läste Völkischer Beobachter som jag brukar göra för att fördriva tiden, så kom min gamle goda vän Urs Walter. Urs Walter var medlem i NSDAP och undrade om jag skulle vilja rösta på dom. Jag som bara hade legat i min säng på sjukhuset det senaste halvåret var inte så informerad om vad NSDAP stod för, men det var inga problem för att Urs visste allt om NSDAP och han förklarade vad dom stod för. Han förklarade i en halvtimme, och efter den halvtimmen hade han förändrat min syn på livet. Jag bestämde mig på direkten att jag skulle bli en aktiv medlem i NSDAP. Urs var mycket bra på att övertala mig må jag säga. Han undrade också om jag ville följa med honom till Berlin för att hjälpa honom och NSDAP och rekrytera. Jag kunde tyvärr inte tacka jag vid det tillfället för mitt ben skulle inte klara det. Efter jag hade tackat nej till att åka till Berlin så sa vi båda adjö till varandra och sen gick han.

De senaste dagarna har jag gått runt och försökt rekrytera folk men det har inte gått så bra. Det verkar bara som att folk som äger till exempel massa saker vill bli medlemmar, jag tror nog att dom är rädda för kommunisterna och vad som skulle hända med alla deras ägodelar. Jag har rekryterat sju hittills.

Gatorna i Northeim är väldigt farliga att gå på. Varje dag är det slagsmål mellan nazister, socialister och kommunister. Tyvärr så har jag varit med i ett av dessa slagsmål. Det var för en vecka sedan när ett par kommunister började spotta på mig och mina NSDAP kompisar, dom började också hota oss. Till slut slog min kompis Erik till ena killen och då var slagsmålet igång. Vi vann striden men vi blev lite sårade. I fortsättningen försöker jag hålla mig undan strider på gatan.

Nu ska jag ut och ta mig en wienerschnitzel. Vi ses!

Han berättade för mig om en viss Adolf Hitler

Elise Oldenburg

Juni 1923

I dag tänkte jag gå förbi syskonen Tannbergs butik där de säljer handgjorda smycken och prydnadssaker. Jag brukar inte tycka om smycken, men det är något speciellt med deras lilla butik. Inne i butiken träffade jag min son, Tom. Han stod och pratade med Eva Tannberg som äger butiken tillsammans med sin bror. Eva visade mig ett jättefint halsband som jag bestämde mig för att köpa. Dock ångrade jag mig lite när hon tog betalt av mig. Jag fick betala 100 000 mark för halsbandet. Jag vet att smycken alltid har varit lite dyra, men de har aldrig varit såhär dyra. Det var då jag insåg att priserna hade höjts fruktansvärt på massor med saker i hela Northeim, och säkert hela Tyskland.

Jag kunde inte sluta tänka på varför priserna hade höjts, så jag bestämde mig för att ta reda på vad orsaken var. Jag fick reda på att Tyskland slapp betala för krigsskadeståndet, vilket jag tyckte var bra. Tills jag fick veta att fransmännen hade ockuperat områden vid Ruhr, där kolgruvor och stora stålverk finns. Fransmännens plan var alltså att få betalt genom att ta direkta avgifter på all produktion i Ruhrområdet. Men den tyska regeringen uppmanade invånarna i de ockuperade områdena till passivt motstånd. Invånarna gick ut i strejker som lamslog hela Ruhrområdet. Det visade sig vara ett effektivt vapen eftersom att fransmännen nästan inte fick några pengar alls. Men regeringen blev tvungen att betala ett understöd till de strejkande, vilket ledde till att man började trycka stora mängder sedlar. Nu pågår alltså en våldsam inflation. Det får mig att inse att min ekonomi inte är lika bra som jag trodde. Mat är dyrare, och jag borde aldrig ha köpt det där halsbandet. Nu ska jag börja vara mycket försiktigare med att slösa mina pengar.

November 1923

Min son, Tom, är väldigt inriktad i politik. Han berättade för mig om en viss Adolf Hitler som hade gjort ett kuppförsök med ett stort antal anhängare. Han är tydligen ledare för det nationalsocialistiska partiet, och han hävdar att allt är judarnas fel. För några dagar sedan skedde kuppförsöket. Den bayerska regeringen höll ett möte i ölhallen Bürgerbräukeller. Plötsligt rusade Hitler in i lokalen och avlossade ett pistolskott i luften. Han förklarade att en ny regering skulle bildas med honom som ledare. Dagen därpå försökte Hitler och hans anhängare ta kontroll över München, men den bayerska regeringen skickade ut soldater. När soldaterna öppnade eld flydde Hitler, fast han greps senare och jag antar att ett långt fängelsestraff väntar honom.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om allt det här. Min son vet i alla fall vad han tycker. Han anser att Hitler har helt rätt, och att han inte förtjänar ett fängelsestraff. Han försöker även att få mig att tro på det viset. Jag vet egentligen inte så mycket om politik, men något säger mig att min son har rätt om Hitler.

Han skakade bara på huvudet till svar

Georg Landhoff

Den här dagen var det regnigt ute. Eftersom det regnar tämligen ofta och eftersom naturen måste få ha sin gång, lät jag det dåliga vädret passera mina tankar. Men det kan ligga någonting i att dåliga händelser och dåligt väder går hand i hand. Ja, det tänkte jag ju inte på då, när jag denna morgon liksom den igår och den innan och alla andra morgnar med för den delen satt vid mitt simpla träbord och slevade i mig majsvälling med torrmjölk. Inte heller tidningen hade något nytt att erbjuda. Där stod det vanliga att läsa; höjda priser på bröd, och allt annat inom matväg med för den delen. 

Suckande lade jag undan tidningen medan regnet smattrade på fönsterblecket utanför. Ljudet påminde mig om kulsprutorna från kriget, ett av många oförglömliga minnen. Kanonerna kan smältas och förgöras, men deras ljud kommer fortfarande att eka. Ändå satt jag kvar och lyssnade, trots bilderna som blixtrade förbi mina ögon likt bilderna i en propagandafilm om kriget. Nu vet jag inte längre vad jag ska tro, vilken fakta man ska lyssna på.

Jag hade haft en bedrövlig natt. Så sent som igår köpte jag ett exemplar av Der Stürmer i Voss Bokhandel, en nystartad tidning utgiven av Julius Streicher, som inte var rädd för att uttrycka sina åsikter, och som tyvärr mest kom i form av karikatyrer av stereotypa judar; tjocka med krokiga näsor. En av bilderna var extra vedervärdig. Efter att ha stirrat på bilden några minuter, som för övrigt stirrade tillbaka på en med sina ondskefulla ögonen, lade jag tidningen i kaminen. Längst ner på första sidan stod det tydligt "Judarna är vår olycka". Jag skakade på huvudet, sen gick jag och la mig. Den natten kunde jag knappast sova. Förhoppningsvis kommer tidningen inte få någon större uppmärksamhet.

Resten av dagen förflöt i olyckans tecken. När jag fram emot eftermiddagen äntligen lyckats släpa mig ut ur mitt gryt var det fortfarande grått i luften. Men maten var slut och om jag inte skyndade mig skulle affärerna vara lika tomma som mitt skafferi. Men på vägen ångrade jag mig, kanske på grund av de långa köerna. Det fanns även en annan orsak till den plötsliga matbristen. Så sent som igår hade min gamle följeslagare och vän, amiralen Remus Dümkier, som var över två meter lång och åt som en hel grisfarm, plötsligt knackat på dörren likt en fallen ängel. Men som situationen såg ut nu påminde han mer om en olycksdrabbad, vingbruten kerub. Men då jag är en kyrkans man och legitimerad pastor tog jag vänligt emot den stackars själen och erbjöd honom mat och husrum. Han äter mig just nu ur huset.

Istället för att gå till närmaste matbutik gick jag med bestämda steg till järnhandeln, då molnen blev allt mörkare och mitt paraply allt trasigare. När skulle jag ha tid att tänka på att köpa sådana triviala saker? Det var ju knappt att jag hade råd att köpa bröd. Men var mitt paraply så fullt av hål att det enkelt kunde förväxlas med ett vanligt durkslag. Något sådant hade jag ju inte heller, så det kanske var värt att prova, tänkte jag för mig och skrockade när jag öppnade den murkna dörren till järnaffären.

Där inne fann jag till min förvåning Johannes Haffner stå och prata med bidträdet. Haffner och jag hade kommit på god fot och tog oss gärna ett kallsnack då tiden var rätt. Vi hade inte talat på nästan ett halvår, och då hade vi skiljts åt som ovänner. Det var precis efter Frankrike och Belgiens ockupation av Ruhrområdet vars arbetarstrejk pågår än i denna dag. Den här gången tog jag en annan approach och det dröjde inte länge förrän vi var insatta i samtalet alla tre. 

Jag ansåg att Weimarrepubliken svikit oss och att regeringen borde avgå omedelbart. Diskussionen blev hetlevrad men ändå märkte jag att Haffner var underligt frånvarande. Han uttryckte stort tvivel om riksmarkens alltmer sjunkande värde, ett faktum vi knappast undgår genom att öka antalet siffror på de redan överproducerade papperslapparna. Enligt honom kostade en dollar 100 miljoner mark, i januari månad hade den däremot kostat 17 tusen mark. Jag vet inte varför han blev så upprörd över detta just idag, men så mycket förstod jag att han varit med om någon särskild incident. Han är bra på siffror, karln, men det märks att vi ofta har olika åsikter.

I vilket fall som helst, jag anklagade arbetarna för att ha försatt oss i inflation. Haffner vädjade om min medmänsklighet och bad mig se från deras perspektiv, något han ansåg var viktigt i alla sammanhang. Vi kom inte överens den här gången heller, och diskussionen avslutades med orden: "Vi får se hur gud dömer dessa syndare"...

Bara några sekunder efter att vår konversationen nått sitt definitiva slut bröt helvetets portar löss. Ett gäng nationalister demonstrerade på gatan utanför, och det dröjde inte länge förrän motståndet dök upp. Jag blev chockad och rädd, men kunde inte låta bli att menande kolla på Haffner, som för att säga "vad var det jag sa?"

Han skakade bara på huvudet till svar.