Detta är mina sista ord

Augustina von Kappel 1939-1943

1943

2 Januari

Det är ett nytt år nu. Som om det skulle spela någon roll, såvitt jag vet kan vi alla lika gärna vara döda vid det här laget då kriget är skoningslöst. Det finns inget mönster, alla är lika under blitzen, rik som fattig, jude som tysk. När bomberna slår ner så lämnar de en krater som plattar ut alla olikheter mellan människor. Så har jag i alla fall hört bombnedslagen beskrivas av en av mina kontakter. Jag antar att det är ett bra sätt att se på det, även om det inte riktigt finns några bra sätt att se på saker längre då det mesta är meningslöst och ändå bara slutar i förstörelse.

7 Januari

I det relativa lugnet i Northeim har jag fått uppdateringar från den kanske värsta krigszonen: Stalingrad. Enligt all reklam och nyhetsuppdatering står det att Tyskland slår ett ärorikt slag mot kommunismens hjärta, men jag vet att detta inte är sant. Genom några desertörer som jag ger tillfälligt skydd i utbyte mot information har jag fått reda på det egentliga läget. I Stalingrad har en militär katastrof inträffat, och Tyskland största satsning i östfronten har fallit pladask. Hitler har sänt in Luftwaffe för att försöka rädda situationen, men jag vet att han handlar i vanvett, utan en tanke på möjlig reträtt, när det enda rätta valet är att försöka rädda som många som möjligt och fly staden.

2 Februari

En tysk general, Paulus har kapitulerat mot führerns vilja och vägrar att lyda order. Detta försöktes också att tystas ner i medierna, men det är svårare när det gäller ett så högt befäl som en general att inte någon information läcker ut. Dock, med mina källor skulle jag kunna få fram information ändå, vilket har lett mig till min nya affärsmöjlighet: Jag har börjat sälja information, för de regimskeptiska i Northeim. Det är inte mycket pengar jag får in, men det är ändå mer än de flesta andra i dessa tider och jag får även nöjet att visa en annan bild av kriget till folk än den sagolika, ärofyllda bild som staten målar upp. Många i staden har funnit denna information väldigt värdefull, och jag har skapat en rad goda kontakter.

25 April

Jag känner en växande oro, på samma sätt som med vapenhandeln, fast den här gången gäller det information jag sprider. Trots att alla som jag sprider den till har varit regimkritiska och inte skulle ange mig så misstänker jag att Gestapo har börjat få ögonen på mig. Jag måste vara fortsatt alert. Även om führerns styrkor utåt är svaga, så är de interna styrkorna fortfarande starka och obarmhärtiga, samt inte särskilt lättlurade eller aktsamma på att dela ut ”arbetsbörda” som de kallar det, vilket egentligen innebär en fruktansvärd framtid i arbetslägren som jag hört rykten om.

17 Maj

Jag och en av mina kontakter från informationsförsäljningen har bestämt oss, vi flyr Northeim tillsammans med en grupp andra i staden. Den närmsta personen i denna plan, Moritz har planerat en snabb konvoj ut ur staden mot en närliggande hamn där en av de gamla pråmskeppen som skulle förflytta judar och andra lägre stående varelser till Madagaskar. Vi ska sno denna pråm, proppa den full med mat för resan framåt, varhelst den än går, så långt bort från detta gudsförgätna land som det går. Vägen bör vara inte vara för beväpnad, då nazisterna inte kommer att förvänta sig en sådan galen plan på hemmaplan. Detta är mina sista ord, om jag nu inte fortsätter dagboken efter resan. 

Punkt.

Det blir allt svårare att komma ifrån den yttre pressen från omvärlden

Augustina von Kappel

1934

2 augusti : President Hindenburg dog just. Folk har en viss tomhet I blicken i staden, men de allra flesta jublar av glädje. Tyskland har fått sin ”riktiga” ledare ropar människor och stora parader hålls på gatorna med hakkorsprydda flaggor hållna av uniformerade män och barn. Alla verkar känna en förtröstande glädje, förutom de underlägsna grupperna i staden. De står och tittar vid sidan av, med en uppgivenhet samt rädsla i blicken. Jag kan inte annat än att hålla med dem. Nu finns det inget som kan stoppa Führern.

1935

28 juni: Fick just reda på att en lag om tvångsabort har införts för opassande barn, som inte är av det rätta blodet. Detta är ännu ett vidrigt förslag från staten med syfte att försöka rena sitt ”egna” folk. Såklart så behöver vissa vara underlägsna så att sådana personer som jag kan ha kommando och leva i välfärd gentemot de andra. Så har det alltid varit i världen, den starka vinner, och så kommer det att fortsätta. Men det här, detta är för mycket. Det handlar inte om att upprätthålla en klasskillnad, detta liknar utrotning.

21 september: Mina misstankar om dessa utrotningsfasoner har bekräftats. De nyligen stiftade Nürnberglagarna har trätt i kraft här i staden. Om judarna behandlades illa förut, så är det värre nu, och officiellt rättfärdigat. Det har alltid funnits en viss underliggande offensiv inställning till denna folkgrupp. Det kunde jag se speciellt i mina år i armén. Trots att det handlade om liv och död, så var det alltid svårare för de judiska befällen att få resurser och befordringar gentemot deras etniskt tyska motsvarigheter. Bland alla skoleveranser så vet jag att knappt en av femton leveranser var till judiska befälhavare, trots att det gick säkert fyra judiska befäl på femton i armén.

1938

18 april: Överallt så skickas utsända personer från staten och dokumenterar och arkiverar folks förmögenheter. De säger att de ”ser till att pengarna är i rena, tyska händer” med en direkt ansyftning på att de kommer att beslagta all annan typ av förmögenhet som ägs av ”orena” raser. Min egen förmögenhet (som dock är krympande) har också blivit ifrågasatt. Officerare har klampat in i min bostad och frågat om hur blodslinjen i min släkt ser ut. Jag har som tur i förväg lyckats snickra ihop en ätt av släktningar som lägligt nog är alla döda, utan förmåga att avslöja att jag egentligen aldrig har haft någon med dem att göra, överhuvudtaget. Fast som sagt så är de döda, och då är det papper och bläck som är det som knyter ihop mitt blod med deras. 


Enda problemet är att en av dessa släktingar inom dessa generationer är av halvjudiskt blod (enligt det idiotiska, inbilska rassystemet som nazisterna har målat upp). Officerarna har ett flertal gånger försökt beslagta alla mina pengar, men jag har lyckats överlista dem varenda gång. Det som dock är obehagligare än pengarna, är att jag som person håller på att bli hopparad med en massa män av alla runt mig. Alla säger att det inte anstår en kvinna som mig att gå omkring och vara ensam. Jag måste göra min plikt mot det tyska folket och sköta ett ordentligt hushåll, säger alla möjliga människor. Det är inte sällan att någon gubbe går fram till mig på gatan med förslag på män som han försöker propsa på mig. Det blir allt svårare att komma ifrån den yttre pressen från omvärlden. 


Jag trodde inte att en fri, självständig kvinna som jag skulle hamna i samma bur som alla andra förtryckta, utan fri vilja och möjligheter. Enda skillnaden är att mitt adelskvinna-jag är en mask jag kan fly ifrån, och att den i undre världen så bryr sig ingen av mina kontakter sig om mitt kön eller etniska ursprung. Där är det pengarna som gäller, och det är så det ska vara.

Vem som helst kan anklagas för vad som helst

Augustina von Kappel År 1933

1 April: 

Någon slags protest sker på gatorna, där folk uppmanas att bojkotta vapen sålda från judar. Bör inte påverka mig på något vis då jag redan har efter den politiska utvecklingen i landet sett till att alla mina mellanhänder och förhandlare är av ”tyskt” ursprung.

17 Juni: 

Hitler har vart rikskansler i ett bra tag nu. Det går inte att undgå allt affischerande och proklamerande. Från början verkade det lovande med NSDAP, men sedan har terror slagit till hårt. Som en väldigt oberoende kvinna kan jag se hur detta utvecklas från utsidan. Jag känner ingen lojalitet till alla dessa partier, bortsett från att vissa betalar bättre för vapen än andra, men det handlar inte om min personliga åsikt utan bara om affärer. NSDAP har tagit makten helt i staden och alla andra politiska organisationer har i princip eliminerats. Detta är fruktansvärt för min vapensmuggling då nazisterna förser alla sina medlemmar med eldvapen och bokstavligen talat avväpnar resten av frikårerna. De enda inkomsterna jag faktiskt får in från handeln är från de personer som vill ha vapengömmor i sin personliga kamp. Jag önskade att min försäljning skulle stiga tillsammans med nazisternas uppgång, men det verkar som att det går starkt åt andra hållet. Jag måste fatta ett beslut snart.

18 Juni: 

Jag har beslutat att lägga vapenhandeln på hyllan, då nazisterna blir allt mer radikala i sina försök att hitta den som smugglar in vapen till de få motstånds-frikårer som finns kvar. SA som de kallar sig har inga gränser, de skjuter och skövlar allt i sin väg. En av mina kontakter blev nedslagen och sattes i fängelse på grund av ”sinnesslöhet” som inte passar den ariska andan i Tyskland enligt SA. Hursomhelst så är jag lyckligt lottad att inte SS eller Gestapo har granskat mina aktiviteter, för då skulle jag antagligen ha varit upptäckt vid det här laget. Det finns ingen marginal för risker nu, ingen går säker. Vem som helst kan anklagas för vad som helst, och då hjälper det inte att redan innan dessa premisser ha brutit mot de lagar som satts upp. Jag har även hört rykten om stora bokbål runt omkring i landet, och det vet jag inte riktigt hur jag ska ställa mig till. Det är väl ändå bara böcker, eller hur?

21 Juni: 

Det stod i tidningen idag att alla icke-nazi partier är officiellt förbjudna. Som om det skulle göra någon skillnad att de har en lag nu. SA har redan handlat som om de hade all rätt i världen att genomföra sina räder och terroriseringar. Dock har jag själv lyckats hålla mig vid sidan om alltihopa, delvis på grund av min position som adelskvinna, samt att jag ligger lågt. Jag kan bara darra vid tanken på när stunden då jag måste ta ställning till NSDAP kommer.

16 Oktober:

Tyskland har nu gått ur The Leauge of Nations som engelsmännen så fint kallar det. Jag anade att Tyskland hade rustat upp försvaret, men att de verkar vända sig totalt ifrån resten av världen var jag inte redo på. NSDAP hade såklart argumenterat för att Tyskland ska bli ett starkt land, och att det behövs lebensraum, men detta verkar inte mer eller mindre vara ett direkt uppror mot grannländerna och alla de överenskommelser som har gjorts. Versaillefreden är hotad, och jag får bara hoppas att detta inte leder till ett nytt världskrig. Jag har redan sett vad det har gjort med människor, även om man bara gjorde något så oskyldigt som att leverare skor.

Om detta fortsätter måste jag nog fly landet

Augustina von Kappel 1919-1923

3 september 1920:

Inget speciellt har hänt på sistone förutom att jag har investerat en del i några mindre firmor i byn som raffinaderiet där jag sköt till pengar i utbyte mot ett mindre inflytande i verksamheten (såklart skedde detta via mellanhänder, det passar sig ju inte att en kvinna som jag ska hålla på med finansiering). Priserna på marknaden går upp och ner drastiskt, värre än de har på sistone. Inte säker på om detta gynnar mig eller inte, då oroligheterna och därmed köpbehovet efter mina varor ökar, fast å andra sidan får jag sämre betalt överlag då pengarna jag får in är i princip mer och mer värdelösa. Om detta fortsätter måste jag nog förflytta verksamheten utomlands och sälja i Tyskland vilket kommer att öka transportpriser och krångla till det med tullsmuggling (som dock är relativt enkelt nuförtiden då inget starkt försvar finns vid Tysklands gränser). Nu måste jag dock börja röra på mig, har ett par viktiga möten underjord.

14 januari 1921:

Vintern har slagit till hårt i staden, inte bara för de fattiga, utan även medelklassen har påverkats då de knappt har råd att värma sina hus mot de kalla vindar som slår mot ytterfasaderna. Ett mindre antal människor har till och med dukat under de senaste månaderna av kyla och svält. Detta förde dock något gott med sig, då jag direkt såg en affärsmöjlighet att sälja insmugglad ved, säljandes för mycket lägre pris än resten av stadens vedhandlare. Investeringarna i de mindre firmorna har lönat sig på lång sikt, då jag via mitt inflytande över dem kan kontrollera dem så att de inte börjar snoka i mina affärer. Jag lyckades också fixa en bra, undangömd lagerlokal till veden, och om man följer transaktionspapperna så kommer man bara fram till en spökperson som inte existerar, istället för mig.

19 januari 1923: 

KATASTROF. Jag har fått beskedet att ockupationen av Ruhrområdet är total och industrierna ligger helt i den franska armens händer. Detta skulle inte vara ett så stort problem, om nu inte självaste fabriken där järnet som mina vapen tillverkas av är helt nedstängd! Folk på gatorna har blivit i princip galna, alternativt så sitter de och tittar uppgivet ut i luften. Om jag ska vara ärlig känner jag i princip samma sak som dem och vill bara gå ut på gatan och ropa skällsord, fast mer på grund av att ett gyllene affärstillfälle som går missat på grund av att några klåpare från Frankrike stänger ner hela min verksamhet indirekt.

Jag måste hitta en annan väg av att få vapen, alternativt mer ved.

25 juni 1923: 

Läget ser dåligt ut. Min överklass-identitet utåt snår sig med de ekonomiska problem jag har börjat erfara, senare än de flesta andra i staden. Jag har ekonomiskt sett inte råd att leva såhär dyrt, men socialt sett inte råd att leva billigare heller för att kunna upprätta min identitet. Ruhr-ockupation har fortsatt och läget har bara förvärrats och förvärrats. Konsumtionen i Northeim gick upp ett tag, men sedan så var det som om allting stannade upp i staden. Ingenting exporterades ut i staden, ingenting såldes och ingenting importeras in. Just nu får jag in pengar här och där från en av de få sakerna som fortfarande säljer, ved. Men det är knappt, och jag har fått göra nedskärningar (som jag ej får visa för allmänheten för att upprätthålla min bild av att jag är en sann adelsperson) på mitt privatliv.

Om detta fortsätter måste jag nog fly landet, eller rentav lämna mitt fredliga yttre och delta i någon av frikårerna eller andra organisationer för att få stöd.

Vem är Augustina von Kappel?

Jag är egentligen ingen av värde, bara en underlägsen människa uppvuxen i en familj som driver en liten verksamhet som konstruerar billiga vintunnor. Under det stora kriget jobbade jag som leverantör av kängor och diverse andra mindre klädesplagg till fronten. Jag såg en chans att komma upp mig i samhället via att smuggla ut vapen från armens baracker för att sedan sälja dem till mindre organisationer som kände en nöd att beväpna sig med lite tyngre saker än högafflar och vedyxor. Jag struntade i om vapenleveranser ansågs smutsiga i allmänhet, vad var det för skillnad att leverera vapen som sköt ihjäl folk jämfört att leverare skor som möjliggjorde att folk bokstavligen talat gick sin död till mötes?

 Jag blev till slut påkommen, men kompaniledaren som skulle vidarrapportera mitt brott blev träffad av granateld tillsammans med sina befäl och alla papper som konfirmerade att jag var vid liv. Jag tog tillfället i akt och flydde därifrån och gick under jorden, släppte kontakten med familj och vänner för att skaffa mig ett nytt liv. Jag antog ett nytt adligt namn, använde alla pengar jag fått från vapenhandeln för att bygga upp min nya identitet som en överlägsen kvinna av adlig börd.

Efter att jag såg mig omkring runt de närmsta städerna bestämde jag mig för att slå mig ner i Northeim för att den var stor nog att kunna visa sin överlägsenhet men också avskild nog för att ingen skulle kunna ifrågasätta mitt ursprung, jag var helt enkelt den nya adelskvinnan i staden, människor flyttade sig åt sidan direkt när jag gick på gatan.

Min vapenhandel har bara blomstrat i Northeim då en rad olika organisationer och individer har sökt efter eldkraft som normalt sett är svåråtkomlig då Tysklands vapenfabriker är för det mesta ur bruk. Då är det ju en väldig tur att en kvinna som jag har slagit mig ner, med kontakter utåt som kan frambringa de flesta handvapen mot betalning. En rad frikårer och ”frihetskämpar” pepprar hål i gatorna, medan jag själv stiger mer över den underlägsna befolkningen ju mer jag säljer. Jag kan inte annat än att hoppas att stridigheterna eskalerar i Northeim, då det skulle ge mig nog med pengar för att kunna köpa en finare bostad vilket skulle ytterligare stärka min trovärdighet och möjligheter som adelskvinna.