Jag är ärrad av det jag sett

Elijah Grantz

1944

Detta inlägg är ganska annorlunda. Jag står här i min affär och minns tillbaka på den tid jag lämnat till de förflutna. De vackra papper jag skriver på bli kanske mitt sista inlägg så jag ska skrivs kort men förståligt. Jag har ägnat mitt liv åt hemska dåd men i mina ögon har vartenda dag varit värt det bara för att se världen i rörelse. En rörelse mot det ultimata styret.

Mitt jobb har varit att informera människor om vad som pågår men allt jag gjort är ljugit, men det är det värt. Vem vill höra att ens far eller man till och med son just blivit gasade till döds och brända då de nu flyter i luften du andas, Ingen vill höra det utan vad jag sa var något som ”Ta det lugnt allt är under kontroll”

Kriget är ännu inte över men en känsla liknande rädsla fyller mig. Hitler är nu på väg mot seger och jag kunde inte vara lyckligare. Jag kan nog vara lyckligare och jag ber om ursäkt för blodet på kanten av pappret. Jag kunde inte låta dem ta henne. Trine jag är så ledsen för vad som hänt och jag kommer en dag att träffa dig igen. Min bror dog på grund av en djävulsk kvinna och hennes vän. Jag kan se dem när de sliter min brors liv ur hans kropp. Men mordet på min bror borde kanske inte ha straffats med döden utan med en redig dom.  

Jag är ärrad av det jag sett alla kroppar jag släpat endast för att känna deras ångor och aska fylla mina lungor. Alla dessa familjer jag rivit isär mor och barn åtskilda innan få sekunder senare de tar sitt sista andetag.

Jag måste bikta mig. För bara någon timme sedan dödade jag en av mina bästa vänner som alltid trott på mig och alltid stöttat mig även om hon visste att det jag gjort vart fel. Jag minns det mycket klart hur kunde jag ta min ny slipadekniv och dra den rakt över hennes hals bara för att sedan rista in vårt märke i hennes arm. Jag skäms och gråter samt så det droppar ner på pappret och smetar ut mina sista ord.

Jag vet att hon är på väg och har hjälpt henne lite på traven, eftersom jag nu står här med en tändsticka i hand och mina tavlor nerslängda på golvet. Jag vet att hon kommer jag kan nästan känna hennes närvaro. Nu när jag skrivit klart detta ska jag vänta tills hon står vid min dörr redo att skjuta. Nu kan jag se henne stå vid min fönster och känner en  kula krossa min ruta och in i min axel. Innan jag vänder mig om tänder jag min sticka och blundar

Pang…

Smärta mina sista ord när jag känner mig förblöda på golvet av min butik och ser elden sluka mig.

Det är min plikt att anmäla henne

Elijah Grantz

1939

Då var det dags igen, skriver i min gamla slitna dagbok. nu har Hitler äntligen beslutat att starta krig. För inte länge sen attackera han Polen. Nu vet jag att detta är början på något stort.

Senast jag skrev hade jag inte kommit någonvart. Mitt liv hade ingen mening. Nu jobbar jag inom SS. Jag är nu 37år gammal och ser fram emot mina kommande år i tjänst till Hitler. Jag bor i Berlin med min fru Hedvig och våra tvillingar, Kurt och Jürgen. De är två år gamla vid det här laget. När jag träffade Hedvig var hon lite emot Nazisternas idéer om kvinnans plats i samhället. Efter att vi tillbringat ett år tillsammans fick jag henne att inse att hon skötte hus, barn och jag skötte de svårare uppgifterna.

 Adrien Tannberg är ledare för SS. Även om jag är något år äldre än honom ser jag upp till honom. Jag är äntligen riktigt lycklig. Mina drömmar har förnyats och jag ser världen i ett nytt ljus. Minnet av den man jag en gång var är bara just de ett minne. . Jag fick en dag följa med för en avrättning av ledare för SA. Jag har en längre tid varit mer som en lärling men har tillbringat mycket tid på arbetarläger och koncentrationsläger

När president Hindenburg dog år 1934 var det bara fritt fram för Hitler att ta sin rätta plats. Han hade i och för sig redan styrt Tyskland ända sen han blev rikskansler med hjälp av NSDAP och SS. Han tog platsen som ledare över Tyskland och det är inte mer än rätt.

 Jag var en vacker dag på besök i Northeim för att se min gamla butik. När jag passerade min gamla affär försökte jag att dölja mina känslor. När jag vandrade genom Northeims gator märkte flera bekanta igen mig men vågade inte hälsa. Jag tänkte hälsa på min gamle vän Trina men sedan insåg jag det jag fruktat. Arbetar hon mot mig? Eller med mig?

På väg ut från staden lyckades jag se Trina men hon gick in i en affär jag tror det var ett smyckesaffär. Jag lyckades avlyssna ett samtal. Jag häpnade. Nej, nu måste jag varna ledaren inom SS. Trina måste varnas men det är min plikt att anmäla henne.

Jag tillbringade natten i min gamla affär, som jag fortfarande ägde nyckeln till. Dagen därpå de var juni år 36 då jag gjorde i ordning en handskriven lapp lade den i min väska och började gå mot mitt mål. När jag kom till dörren var det mycket tidigt på morgonen och solen var bara på väg upp på den blå himmelen. Jag läste genom texten innan jag satte mig vid dörren.

Du Bör Lämna Northeim Jag Vet Vad Du Gjort Och Jag Har Anmält.

E/G

 När jag tryckt lappen helt genom dörren ställde jag mig upp och kände en tår rinna ner för min kind. Jag hade i alla fall lite mänsklighet kvar.

Jag måste gå kommer nog inte kunna skriva på ett tag eftersom jag måste på ett möte och sedan åker jag mot förintelselägret. Det är dags att förinta de smutsblodade en gång för alla.

Elijah Grantz

Jag vet att det jag gör är rätt

Elijah Grantz

Januari 1933

Hej det var ett tag sen året är nu 1933 och mycket har hänt. Jag är nu 36. Hitler är nu rikskansler och jag ser ljust på Tysklands framtid. Jag när alla bara skrattade åt honom, jag tror det var år 1924 då Hitler var fängslad. När han kom ut skrev han sin bok och såklart var jag en av de första som köpte den.

 Jag har börjat inse att jag är helt ensam nu min mor är död och sedan fog min älskade dotter Hidie. Det gör ont bara att skriva hennes namn. Det var kvällen den 18 november 1923 då Hidie avled. Jag lät mig inte sörja länge, redan dagen därpå gick jag med i NSDAP. En vecka senare hade jag min egna bruna jacka med de vackraste av symboler på min arm. Jag hörde av flera som känt mig länge säga att jag var som på nytt född. Jag kollar in i deras vilsna ögon och de få ord som lämnar min mun är

Jag har Hitler att tacka för det.

Jag vet inte varför men det var bara någon dag senare jag köpte hans bok ”Mien Kampf”. Varje ord i den gjorde mig mer säker på varför jag existerar. Min vän Trina lånade boken och jag tror hon såg det i ett nytt ljus. Jag vet att hon håller med mina åsikter. När jag tog upp ämnet kunde jag se ett leende, men sedan en ledsen och nästan smärtsam blick som hon snabbt vände bort. Jag bad henne att komma och se Hitler tala men hon kom snabbt på en slarvig ursäkt. Mitt liv har ändrats mycket bland annat har jag flyttat. Ni förstår väll att alla de jobbiga minnena hemsökte mig. Nu bor jag i en mindre lägenhet långt från centrum. Mitt måleri har jag kvar men jobbar knappt jag har större planer på gång.

Jag hälsade på min bror och hans familj för någon månad sedan. Konrad och hans fru Sara bor i en väldigt liten by mitt ute i ingenstans. När jag kom dit var jag hälsad vid dörren av Konrad, Sara och deras barn. Efter middagen sa Sara att det var dags att be jag förstod inte men tillslut uppenbara det sig Sara är ett judiskt namn och hon har alltid varit mycket religiös. Jag hade gått upp till min bror och bett om att få prata ifred. Han hade för varje ord jag sagt tappat lite av det leende jag minns så väl. Tillslut sa han något som choka mig, han hade tittat mig djupt i ögonen och sagt.

Om den där idioten Hitler betyder mer än din egen familj så är det okej, jag och Sara tänker dock inte fly från Tyskland.

Jag minns hans tårfyllda ögon när han bad mig att gå. Det var vid det tillfället jag insåg att jag var tvungen att välja. Jag kunde stötta Konrad i kampen mot NSPAD eller så kunde jag följa Bruno i kampen mot alla dessa judar och kommunister. Det tog mig ett bra tag innan jag gjorde ett val men jag har aldrig varit så stolt över något beslut förut. Som ni kan förstå valde jag min tio år äldre bror Bruno.

Jag skäms för att erkänna det men jag har gjort något jag ångrar men samtidigt är stolt över. En dag vandrade jag ner längst gatan på väg till min affär då jag hörde en man som stod med en vän och diskuterade. Ämnet i deras diskussion var Hitler bok, den ena sa att det var en skam för Tyskland. Jag ville lämna dom ifred när jag plötsligt fick en igenkänd känsla. Jag började gnida tänderna mot varan, mina nävar knytas. Minnen av hur bra jag mått efter det slagsmål jag haft när något förstört min affärs fönster. Dessa jävla judar. När jag tänker efter jag visste inte att det var judar men bara eftersom de inte gillade boken antog jag att de var de. Jag lyckades vandra därifrån men ångra mig senare.

Jag har många nya vänner nu när jag är med i NSDAP. Det har hjälpt mig mycket exempelvis jag och Bruno har aldrig varit närmre och min nya vän Hector har exakt samma mål som jag. Ibland när jag är helt ensam tänker jag på hur det hade sett ut om Hidie och Irma fortfarande levt.

Jag måste gå Hector och jag ska ut och demonstrera mot kommunisternas åsikter. Jag vet att det jag gör är rätt och nu när Hitler är på väg att rädda Tyskland låter jag inget stoppa det från att ske.

Elijah Grantz

Jag kände mina nävar knytas

Elijah Grantz

14 November 1923

Det har gått fyra år sedan jag haft tid att skriva då jag har varit mycket upptagen. Hidies sjukdom dödar henne långsamt. Jag vet inte hur jag ska klara av det. Min katt dog men det var bara en fråga om tid, han åt allt som han kom över. Min affär går som alltid. Det kommer få kunder men jag fortsätter måla. Igår var min 26e födelsedag. Till skillnad från mina tidigare födelsedagar var denna mycket ensam… inte ett brev eller hälsning från någon av mina bröder. Från tidigt den morgonen till sent på natten satt jag bara vid min dotters sida.

Vid 24 års ålder hade jag förlorat all tro. Jag väntade på att långsamt åldras för att sen dö. Jag var vid det tillfället så gott som isolerad från omvärlden. Tre dagar senare var första gången på länge som jag steg utanför dörren. Jag vägde hälften av vad jag en gång gjort. Jag åt knappt. Allt jag hade lyckats tjäna ihop gick till Hidie. Jag handlade på de billigaste ställen jag känner till.

Ekonomin är svår och jag får mindre och mindre betalt. De senaste året har jag bara fått 8 tavel kunder men fler än 32 personer har köpt handmålade vykort eller gratulationskort. Jag har till och med försökt få extra jobb. Eftersom det är hög arbetslösheten får jag nöja mig med min affär just nu.

För första gången nånsin sjunker min mors sista ord in genom min hy och in i mitt hjärta. Just det. Det glömde jag berätta, min mor dog förra veckan. Jag och Bruno fanns vid hennes sida men det enda hon sade till mig var “Hämta Konrad, jag behöver Konrad”. Jag får tårar i ögonen bara jag minns hur hon tittade på mig. Jag har på senaste tiden blivit allt mer tagen av politik. Och jag vet nu vad jag var menad att göra tack vare en man, Adolf Hitler, Tysklands framtid.

Jag var i Berlin förra året och hälsade på Bruno. Hans fru Elsa vaktade Hidie den veckan jag var borta. Under min tid i Berlin såg jag på torget en man som talade så att det berörde mig. Om jag ska erkänna så fällde jag faktiskt en tår. När jag kom hem till Northeim var jag lyrisk. Adolf Hitlers ord hade rört mig och fått mig att känna sånt jag trodde var förlorat. Jag steg in genom dörren och hittade Hidie döende på golvet. För första gången sen Irma, min sambo, dog var jag på väg mot ett sjukhus. Där fick jag hjälp av en sköterska vid namn Trina Thielenhemme. Vi diskuterade politik och annat. Jag berättade att jag skulle tillbaka till Berlin för att se Hitler tala igen. Trine verkade intresserad men jag tror hon tyckte jag var lite väl slukad av ett tal.

En dag gick jag förbi en vacker smyckesbutik. När jag såg in genom fönstret började jag tänka på om jag hade tillräckligt med pengar för ett smycke. Jag kollade upp och såg Tannbergs smyckesaffär. Nu vet jag att jag en dag ska köpa ett riktigt vackert smycke.

Den 1 November blev det uppror på Northeims gator. Min affär fick ett fönster krossat. Jag sprang ut ur min affär och ilskan brusade upp inom mig. Jag hade fått nog och minns frälsarens ord och slöt mina ögon. Jag kände mina nävar knytas och mina armmuskler spännas. På något sätt var jag tvungen att bli av med ilskan och jag lät den ta över. Jag slog precis som Bruno och Konrad lärt mig. Slagsmålet pågick i timmar. Det hela slutade med en bruten knoge, blödande näsa och några stora märken runt omkring på kroppen.

Jag är inspirerad av Hitlers tal. Nationalsocialistiska arbetarpartiet är Tysklands framtid. Bara tanken på dessa som infekterar våra kommande generationer med dåligt blod. Jag ska gå nu men jag ska skriva snart igen.

Elijah Grantz

Vem är Elijah Grantz?

Hej, mitt namn är Elijah. Jag är 22år gammal och bor i den lilla obetydliga staden Northeim. Jag bor i en mellanstor lägenhet på en central gata. Jag bor tillsammans med min femåriga dotter Hidie, min hund Klaus och en katt vid namn Fritz. Jag driver min egna butik. Butiken ligger bredvid min lägenhet. Där  målar jag allt från vykort till tavlor. Min fars familj invandrade till Tyskland från Italien. Han träffade min mor och de flyttade till Berlin och startade familj. Min mors föräldrar är båda från Holland men jag räknar mig som en helt vit tysk.

Jag hade en fru Irma men hon dog vid födseln av Hidie. Vi gifte oss egentligen aldrig men det klingar vackert i öronen. Min far dog i strid under kriget. Min mor har jag inte talat med sedan Irma blev med barn. Jag har två bröder, Konrad och Bruno. De besöker mig ibland. Bruno bor i Berlin och drömmer om ett liv inom politiken. Konrad bor lycklig med fru och tre barn i en ännu mindre stad än Northeim.

Jag är ej religiös och ser gud som att människor behöver någon som bestämmer över dem. Min syn på religion är svaga människor som har en falsk tro. Min syn på religion kan vara en anledning till varför min mor ej besöker mig. Jag växte nämligen upp i ett kristet hem där kristna regler skulle följas. Jag har hela mitt liv stått ut från mängden. Mina bröder har alltid varit säkra på vart de vill komma. Jag har aldrig vetat något om vart jag är på väg. Jag vet att jag en dag kommer ändra världen och människor som lever i den. Jag ska göra stordåd.

Jag rymde hemifrån vid sjutton års ålder tillsammans med Irma. Sex månader senare föddes Hidie och Irma dog. Jag gick aldrig i skolan. Efter att jag vinkat hejdå till mina föräldrar åkte jag till mitt och Irmas hemliga ställe. Vårt ställe var bara en övergiven fabrik. Irma kallade det vår fristad, där inget ont kunde komma åt oss.

Innan jag stänger min bok för denna gång måste jag skriva om mina bekymmer. Hidie, är döende även om hon inte låtsas om det. Jag skulle ge vad som helst för att skona henne. Jag skulle stjäla, dö och döda. Om hon bara får leva resten av sitt liv utan oro för att sjukdomen ska sluka henne levande.

Tills nästa gång Elijah Grantz…