Epilog: Otto Baum

Otto Baum var inte på något sätt under några som helst typer av omständigheter unik i relation till Tyska rikets medborgare. I själva verket tänkte många människor som Otto Baum, det vill säga, att de blint följde strömmen och såg inte de konsekvenser som kom att ta plats. För efter all var det ju just det som nazisterna ville. De visste att befolkningen i sin helhet inte skulle gå med i NSDAP och satsade därmed istället på extremisterna och de som var mittemellan. Det vill säga de som kände sig osäkra om vilket parti de skulle välja. För dessa labila personer kom just NSDAP att bli den enklaste lösningen. Åtminstone 1933 när de tog makten, för alla deras genomförelser lät så enkla och så underbara. I stort sätt skulle alla få det prima, en stadigt växande ekonomi och diverse guld och gröna skogar. I och med att också Tyskland var i sådant stort behov av växande industrialiseringar och ekonomi överlag, nappade de flesta utan att direkt leta efter en hake (ungefär som när en bilhandlare lovar att du kan få råd med en Ferrari bara om du skriver under ett antal papper och det sedan visar sig att du för resten av ditt liv är skuldsatt upp till öronen). Speciellt Otto Baum som höll sin tidnings firma så kärt intill sig ville inte riskera en den förfärliga konkurs som ständigt oroade honom och röstade som en direkt följd på NSDAP så fort de förutspådde att det skulle gå bra om han röstade på dem. Han var en dum man, inte vidare utbildad och heller inte så politiskt insatt. Detta kom även att bli en viktig faktor för att just Otto Baum skulle lägga sin röst på detta onekligen vidriga parti och förmodligen för många fler. Ingen hade direkt kunskapen om hur man styrde upp ett land på fötter, väldigt få hade dessvärre den viktiga erfarenheten som krävdes. För dem som satt i riksdagen innan 1933 och desperat förökte styra upp ett land under ytan var i min åsikt de som på rätt spår var. Fast med en långsam fart.

Just att folk ville ha snabba förändringar är det heller inget tvivel om att även det blev en av de större bakåtliggande faktorerna. Problemet var främst att folk inte visste på vilket sätt förändingarna skulle ske eller mot vilket håll ett starkt land bör sträva mot. Även här – nazisterna kom att bli nog övertygande med sina högerextremistiska tankar.

Det blev heller inte mycket svårare att värva anhängare när man främst satsade på de unga. Den oformade ungdomen kom dessvärre också att formas efter Nazisternas behag det vill säga, att man i tidig ålder lärde ungdomarna att Nazismen var den absolut ultimata ideologin. Otto Baum var förstås inte en av dem men många andra som sedan kom att skickas ut mot ett krig omöjligt att vinna, fick denna propaganda inslagen med hammare och spik tills de inget annat ville än att tjäna sitt vackra fosterland och dess ledare.

Lebensraum kom enligt mig att bli Tysklands mest ogenomtänkta idé, alltså det som mer eller mindre utlöste världskriget. I stort sätt kan vilken individ som helst tänka sig att om man angriper flera länder utan att noga tänka sig för kommer man för eller senare synas lik en nödraket i nattehimmel. Tyskland drog på detta sätt åt sig enorm uppmärksamhet och inte precis av dess positiva slag. Självklart skulle närliggande länder, förbundsländer etc. se det hela som om Tyskland mer eller mindre försökte sig på en världskomplott. Länderna runtomkring ville dessvärre heller inte till en början angripa men för eller senare skulle det bli oförlåtligt om de inte gjorde det. Länder så som Storbritannien tänkte i första hand på sig själva, men när de såg alla exempel på hur land efter land blev annekterat av det tredje riket blev de tvungna att snarast agera.

Som en Mus i ett hörn omringad av en katt, blev även tyskland omringat 1945. Och när man väl tänker på det i ett geografiskt perspektiv känns det heller inte så konstigt. Tyskland, ett centralt land vars omkrets alltid kommer att gränsa till ett utland. När väl Amerikanarna landstigit Normandie och Ryssarna rest mot Berlin i hopp om hämnd och seger fanns det dessvärre ingen magisk kraft som kunde rädda riket mot sin onekligen befattade undergång. Alla inom tredje riket med ansvar för diverse trupper, och försvarsstrategier verkade dessutom sedan relativt lång tid tillbaka också ha varit medvetna om det stora underlag som kom att krossa Tyskland som nation. Alla förutom Hitler som långt in i bunkerns trångbodda tillvaro verkade se en chans att med egna ögon se sin önskade dröm gå i uppfyllelse. Eller? Ingen vet ju egentligen säkert vad Hitler tänkte.

Otto Baum och andra sidan lyckades mirakulöst överleva döden med en dag eller två. För mitt i hans utmattande arbete i bortskövlandet av lik, blev han räddad. Nära döden var han sannerligen, men ändå lyckades han på något otroligt sätt klara sig från Liemannens vilja. Om det var en sann historia borde det ses som gåva från himmelen. Ytterst få människor lyckades levande ta sig från gaskammarens död och dem som väl gjorde det, Uppskattade nog livet precis som Otto gjorde efter sin vistelse. Hur man än väljer att se på Otto Baums Liv så finns ändå ett tydligt budskap som gäller in på många andra Tyskar kanske även än idag. Man insåg hur fel man agerad och insåg hur minsta lilla etniska fientlighet kan starta ett massmord. Många Tyskar måste även ha känt sig bedragna av sin Führer, vilket inte Otto tycke sig känna. Idag förebygger man sådana tankar genom att förbjuda partier som liknade NSDAP i större delen av världen. Tyskland är mer främlingsvänliga än Sverige och ser invandringen som en fördel (arbetskraft) till skillnad från just vårt land som frekvent skapar partier med avsikt att stoppa Sveriges invandring. I tyskland har invandringen även gett mer förståelse för etniska skillnader på folkgrupper och också där motverkat rasism. Många människor idag kan med kunskapen för människans olika religoner och etniskt perspektiv ha skapat respekt för att vi alla tillhör mänskligheten och därmed också har rätten till att bli behandlad som människa.

Hoppet om en värld där ondska som denna inte existerar

Otto Baum

1939

5 september

Jag vänder mig en sista gång mot mitt uttömda kontor. Någonstans kan jag känna lyckan nå mitt sinne. Solens oskyldiga strålar skiner in genom de avdammade persiennerna lik en blick mot himmelen en sådan solig dag. Möblerna blev liksom allt annat aviserade till någon SS-officer som tydligen behövde tinget mer än någon annan. Tacka till att Mratin Durfengran kunde fullfölja min uppgift som före detta Direktör för Neue Tag Zeitung. Förhoppningsvis kommer tidningen klara sig utmärkt i hans sträva händer. Inte mycket har hänt sedan Tyskland gått i angrepp mot polen mer än att Polens försvar som inte består till mer en kavalleri ser ut att när som helst ge vika. Och eftersom Ryssland tillsammans med Tyskland gått ihop en icke-angrepps pakt kommer dem sannerligen tillsammans bryta ner det polska försvaret. Vad härnäst kommer hände vet än bara Gud…

Med en lätt knuff stänger jag dörren en gång för alla. Åtminstone hoppas jag så, för när jag stupar ut i den extrema snömodden sprids en olust inom mig att jag helst om något aldrig mer hit vill återvända. På gatan möts jag av två ss soldater som nyligen tycks ha anhållit en Jude. Som en skamfläck mot den skavda tegelväggen tvingades han dansa i hysteri. Jag vänder hastigt bort blicken och låtsas inget se. Nog med dessa hemskheter. Georg hade häromdagen med guds ord lovat om att se efter lägenheten en gång i månaden så att den inte skulle tendera till förfallenhet. Men om jag inte skulle återvända efter ett år skulle han definitivt få behålla den. Allt efteråt måste jag till min girighet erkänna att jag så ångrade mina ord. Men den glädje som han efteråt visade var dock svår att ångra, ty våran vänskap hade om så sedan urminnes tider funnits till hands.

Med endast få personliga tillhörigheter i mitt bagage beger jag mig nu mot Berlin i hopp om att snarast kunna lämna landet. Genom monokeln ser jag hur tiden i mitt fickur rinner i väg. Med darrande händer knäpper jag hastigt ihop det schweiziska urverket och startar motorn.

Halvt dåsig anländer jag till stadens myller. För en ganska bra summa lyckas jag sälja skrothögen till någon mullig återförsäljare. Stadens intensitet får mig att bli yr. Jag tror jag mötte någon från byn men kommer inte ihåg. På något sätt tog jag mig till Templehof flygplatsen efter bara någon timme. Snart skulle jag få lämna landet. Men överallt var det kö. Tiotalmeter kö av emigrerande judar. Ytterligare en timme av väntan tills jag slutligen hamnade vid biljettkassan. När jag kommer fram för att visa mitt pass visar det sig vara min kusin. Hon hälsar kort men återgår sedan snabbt till hennes arbetsplikter. Det är dock inte förrän jag visar henne mina identifikationshandlingar, som jag möts av en underlig blick. Hon talar om att informationen som deklareras på passet och att min ”fil” innehåller information som måste granskas innan det kan godkännas som icke-judisk. Att passet är extremt gammalt och inte innehåller de moderna krav som numera betraktas som obligatoriskt. Hon ger mig sedan ett väldigt underligt alternativ att jag kan ta mitt önskade flyg till London inom enbart tjugo minuter om hon bara behöver sätta en judestämpel på mitt pass.

När jag ser tillbaks på det måste jag säga att jag utan tvekan accepterade alternativet för att så snart som möjligt bli kvitt med den obekväma situationen jag satt mig i. Panikångesten från all trängsel gav mig dessvärre svindel. Och jag vet att hon bara ville mig väl men vem ger än erbjudandet att bli besedd som Jude?

Eller, ville hon mig verkligen väl? Såhär i efterhand kom jag ihåg att hennes föräldrar dog i en husbrand när hon var bara var tolv och dessvärre minns jag hennes sorg när våran familj blev tvungna att överlämna henne till barnhem.

Med sega steg beger jag mig slutligen ombord på vad jag tror kan vara något av ett militärt transportflygplan. Väl inne i planet möts jag till min tacksamhet av fodrade säten. I samma minut som jag slog mig ner somnade jag in. 

1 December 1940

Inte långt efter min intima ankomst till staden jag sedan länge önskat besöka träffade jag en man vid namn Edward.

Den lämpligaste Boendelösningen fick bli ett medelmåttigt hotell ett av stadens fattigare kvarter. Morgnarna tillbringades vid deras Bedandbreakfast servning med te och Bacon. Förmiddagarna och eftermiddagarna utförde jag massiva promenader för att utforska stadens gator och underliga människor. Kvällarna spenderades inte minst sagt på kvarterspuben med ett stort glas av husets öl. För det mesta hängde det bara drägg vid barens mittpunkt, men ibland kom det in relativt finare personer för att föra privata konversationer. Kanske ville de hålla sig gömda eller kanske ville de omväxla från deras finare hemkvarter. Än kunde jag knappt språket, bara några enklare fraser. Vad visste jag?

Det var som sagt där på kvarterspuben (eller egentligen precis utanför) som jag en dag hittade Edward medvetslös på gatan. Det var kallt och jag tänkte att han förmodligen skulle frysa ihjäl om jag inte hjälpte honom. Så jag släpade upp honom på mitt skabbiga rum för att försöka få liv i honom. Efter ungefär ett dygn satte han sig upp i nittiograders ställning och undrade var han befann sig. När jag berättade vad som hänt tackade han mig och erbjöd mig som kompensation att få bo hos honom istället.

Vid ålder av sextiofem måste jag säga att han har sina liknelser med Georg, fast ateist. Han är en av få människor i denna stad som faktiskt pratar språket mitt och med ett yrke som arkeolog måste jag säga hans ambitioner intresserade mig. I sitt slott precis vid Londons utkant fick jag personligen äran att se vad han samlat på sig under sina utgrävningar. Allt ifrån urdjursskelett till spiror tillhörande faraoner från Afrikas nord tog plats bland hans artonhundratals inspirerande inredning. Hos honom fanns det gynnsamt nog radio och sedan Edward ärvt det tyska språket från sin far kunde han berätta vad BBC nyheterna hade att säga dagligen.

Men ju mer jag vistas här pådrivs jag ändå av en sådan obeskrivlig hemlängtan. På något sätt känner jag mig inte delaktig i den brittiska gemenskapen när Churchill med bestämda ord meddelar att ”vi ska kämpa på stränderna, Vi ska kämpa på flygfälten och vi ska kämpa i hus och gator”…

1942

År har gått. Enligt mig decennier, för om jag måste säga det själv är det en aning enformigt att spendera sina dagar mellan tjocka stenväggar. Och ändå verkar så mycket ha hänt på utsidan, i världen alltså. Japan som med hjälp av självmordsbombare sänker amerikanska Hawaiihamnar. Amerika som motvilligt ger sig in i kriget och ryktena om vad Nazisterna kallar den slutliga lösningen. Gud vet vad mer, fattas bara att massförstörelsevapen ska inrättas mellan vår himmel och jord.

Nej, jag måste bege mig tillbaks och ta det ansvar jag bär skulden för. Storbritannien må vara ett fint land men min nation är härmed en skam för omvärlden och betraktas som roten till all ondska. Hitler är en galen man som tror att krig på detta sätt kommer att hålla i långa loppet. Jag måste tillbaks för att rädda det som räddas kan och då pratar jag främst om de förföljda judarna i landet. Och tidningen också för den delen. Även den vackra byn Northeim måste skyddas till varje pris. Jag har hört om bombningarna i Berlin och än vet jag inte hur det står till med Georg och de andra byborna, kanske har en bomb av misstag fallit över det vackra torget? Jag vet dessvärre heller inte hur jag till Tyskland ska fara i tider som dessa.  Flygplan för civila ha sedan länge slutat gå och båtresa från England till frankrike för att där igenom fara till Tyskland skulle vara rena rama byråkratiska mardrömmen. Men vad har jag för val? Edward är på vippen att slänga ut mig för att han har en inplanerad resa till Kairo för utövning av diverse arkeologi. Han erbjöd mig häromdagen att få ta hans gamla bil som han ändå tänkte skrota. Indrar hur många mil den orkar? Kanske är det värt ett försök. Ett beslut måste i varje fall göras snabbt. 

1945

Resan var lång. Jag vet inte hur jag lyckades men på sätt och vis måste jag säga att har jag nått min slutdestination. För när jag blickar tillbaks vet jag längre inte vad jag en gång tänkt mig som slutdestination. Jag är inte i Northeim, så mycket kan jag säga men och andra sidan skulle jag heller inte vilja påstå att jag är utanför Tysklands gränser. Människor runt omkring mig vet att Tyskland inte kan vinna, men att ingen hjälp kommer oss hinna rädda. Det finns ingen chans i världen om så att Tyskarna kan lyckas ta sig ur den situationen de satt sig i. Och anledningen till att jag säger Tyskarna och inte mig själv är för att jag för tillfället sitter fängslad. Eller vad tyskarna kallar för arbetarläger. Genom tullen blev jag som alla andra tvungen att visa pass. Och det var då polletten trillade ner. Just där i ögonblicket när jag skulle visa den barska SS – soldaten mina identifikationshandlingar kom jag på varför mina känslor om allt detta hade visat sig ängsliga. Judestämpeln, märket som på nolltid fick mig ut ur landet var vad jag nu inser kommer att bli min död. Visserligen gjorde jag ett tappert försök att fly från taggtrådens virvlar, men vad hjälpte det. Jag är en någorlunda gammal man, och redan efter få springsteg vek sig knäna under mig. Jag blev därmed oförmögen att gå och följd av detta snabbt omringad av hånskrattande Tyskar. Allt mer jag kan minnas är undersidan på en grov känga svingas mot mitt ansikte. Ty nu är jag här i judarnas dilemma. Och för att inte gå in för långt på lägrets hemskheter, kan min dagliga beskrivning av arbetet sägas så här. Tömma rum på rum med lik, dra dem till kremeringsstationen för vad jag kallar för slutstationen. Något liknande skall vi alla fara någon gång i alla fall. Åtminstone är det på detta sätt jag håller humöret uppe. Jag har blivit galen, det vet jag, ingen normal människa kan om något klara en situation som denna. Jag vet att det är delvis mitt fel, men på samma gång så många andras. Hur kunde jag någonsin veta att något liknande skulle inrättas i vår nations lagar. Hur skulle jag med ens i min vildaste fantasi komma fram till en situation som denna?

Jag vet inte längre, den ända vara som det dock råder brist på inom dessa väggar är hopp. Hoppet om en värld där ondska som denna inte existerar. Hoppet om att klara sig, och få känna sig levande igen. Jag vet att jag talar i gåtor, som i en amerikansk Hollywood film, lik den jag en gång i mina fria dagar såg i Londons biografer. Den var färg, den första färgfilmen sades det, och med djur och sagoliknande kreatur som tema kom jag att minnas den även här i mina mörkaste dagar. Jag hoppas det snart tar slut… 

1965

Det må vara länge sedan jag skrev något liknande, kanske är det för att jag försöker glömma eller kanske är det för att jag är en annan människa nu. Mitt förflutna och allt som kom i dess väg, min ungdom, min medelålder allt är ett minne blott. Tidningen jag inte minns namnet på är nerlagd sedan länge. Svaga bilder på soldater som öppnar portarna till friheten är allt jag kan minnas, för där började mitt nya liv. Just i ögonblicket när jag utmärglad ligger på det hårda betonggolvet, och ljuset som strilar in från de tunga portarna som öppnas, då började mitt liv. Jag blev liggandes på sjukhus i månader av utmattning innan jag ens kunde ta mina första steg. Men därefter blev min utveckling snabb. Jag kom kvickt att vilja fara till Northeim, min hemstad, där de flesta av mina minnen är positiva, åtminstone något. Min ankomst blev dock ännu ett trauma. Nästan inget var sig likt. Många hus var rivna, kyrkan som tidigare var en ruin var nu bara en hög med gammal sten. Min mammas grav var en av de få gravarna inom området som klarat sig från raset. När jag sedan går in på vildsvinet för att fråga efter Georg den ända personen jag har minnen av från Northeim säger de att han gått bort. Alla mina frågor, vidare var han är begravd hur han dog och allt av dess sak, dränktes i min sorg om att ha förlorat min ända vän.

Jag är på min ålders höst, dessvärre inte långt ifrån att gå samma väg som alla judarna. Vistelsen i lägret fick mig att känna empati för folkgrupper överlag. Jag är inte längre en nazist och skulle aldrig om något tänka mig något liknande. I kyrkans ruiner hjälpte jag att bygga upp en ny, och inte långt ifrån bidrog jag med pengar för att starta stadens Synagoga.

I ett stillsamt liv på en terrass med blommar, fåglar av exotiska slag skriver jag nu detta, mitt sista meddelande om att jag än sörjer följderna av vad som kom att bli värdens hemskaste tillmötesgång.

Hakkors, Hitler och ett världskrig på uppgång

18 maj 1934

När jag vaknade upp denna morgon fann jag mig frusen liggandes på slitet marmor golv. Mögeldoften stack i näsan och stundom kunde jag känna fukt droppa ner i mitt ansikte. Mina läppar var spruckna och jag kände en instinktiv törst som jag tror var huvudanledningen till att jag vaknat från första början. När jag rest mig upp förstod jag genast var jag befann mig. Självklart var det Gamle Georgs kyrka där jag tillbringat min helgade natt, men var kunde den gamle pastorn möjligtvis ligga och trycka? Två timmar senare hade alla pusselbitar ramlat på plats.

Det var nämligen som så att gårdagen hade firats med en aning för mycket nattvard. Sjukvårdsförsäkring gällde inte judarna längre, och det hade gamle Georg funnit sig värt att fira. Han gav mig gårdagens rester av Jesus symboliska kvarlevor och sa att Gud skulle frälsa oss alla en vacker dag. Med dem orden lämnade jag den fallfärdiga kyrkan och begav mig mot torgets liv och vardag. Väl där insåg jag hur väl jag mått på sistone. Ingen stress eller svårighet med ekonomin hade försökt fördärva fritt i mitt sinnestillstånd. På just detta torg kunde jag utan tvekan säga att jag trivdes som fisken i vattnet. Solen sken och medan jag gick för att köpa en bakelse vid närmaste bageri kom jag att inse att det bara fanns en man jag kunde tacka min välfärd för. Våran alldeles egna Führer…

16 september 1935

Jag vet inte vad jag ska säga, mycket har hänt och medan årstiderna slingrar sig förbi träder allt fler lagar in i vår nation. För något år sedan lämnade Hindenburg vår jord, och därmed fick förstås Hitler absolut makt inom nationens gränser. Med detta kom han givetvis att införa allt fler lagar gällande bland annat legalisering av tvångsaborter på dem som kan sprida ärftliga sjukdomar.

Alldeles häromdagen infördes Nürnberlagarna varvid alla tyska judar i landet nu kommer att förlora sitt medborgarskap. Härmed tillhandahåller dem inte längre samma rättigheter som vi ariska tyskar. Många av mina anställda har frivilligt valt att emigrera, vilket förstås inte tillhör min ensak, men ändå måste jag säga att det finns en viss tvivel inom mig vad staten egentligen vill alla dessa judar.

Med ett glas Konjak i hand sitter jag nu med Eckhardt och kallsnackar om de gamla goda tiderna. Vi sitter på finrestaurang och kalvfilén har precis slinkigt ner. Dagen avslutas med Bach på scen.

1938 13 mars

Adolf Hitler har idag proklamerat att österrike numera tillhör Tyskland. Häromdagen hade Österrike invaderats av tyska trupper. Överallt i Wien hade tydligen människor jublat. Hitler hyllas som en hjälte, och idag firades det också i Wagnersaal tillsammans med Eckhardt som även höll tal. Det kom att bli en stor fest. Exotiska palmer hade tillfälligt köpts in och en orkester på tio musikanter skulle leda aftonen in i en dimmig dvala. För överallt satt folk med sina cigaretthållare och rökte. Överallt satt hakkorssymboler fast i festliga attiraljer, så som på vinglas, whiskyglas ja till och med skedar hade symbolen inpräntat på sitt yttersta grepp.

Kvällen avslutades med konfetti som flödade ut över salen. Människor jublade och såg allmänt lyckliga ut. Även jag fann min plats. Efter några glas whisky hade jag modigt nog bjudit några damer till mitt och Eckhardts bord där jag beställt fram cocktails för oss alla, kvällen ut. Tillsammans hade vi haft en mycket trevlig stund med livliga diskussioner och roliga historier.

Huruvida jag kom hem har jag dock inget minne av….

1939 2 januari

Hitler blev idag utsedd till 1938 ”årets man” enligt den amerikanska tidsskriften Time. Jag fick ett exemplar när jag som hastigast mötte min assistent Mratin Dürfengran på postkontoret. Skulle just posta ett brev när jag av misstag snubblade över hans ena känga. Som förlåtelse gav han mig ett exemplar som enligt honom var en bristvara i tider som dessa. Eftermiddagen tillbringades självfallet på mitt kontor där kaffe och ansjovissmörgås fick duga som lunch. Med näsan tryckt mot de olika artiklarna läste jag frenetiskt tills jag kom att stöta på denna charmerande artikel, som i min åsikt kom att bli dagens höjdpunkt. Inte skulle Neue Tag Zeitung utse Roosevelt som årets man. Vilken skam det skulle vara… 

4 september 1939

Vad jag en gång i tiden ansåg som en oinskränkt omöjlighet har idag visat sig vara ett faktum. Med dagens tidning i hand brister jag i gråt när jag väl ser framsidan. På bilden ser man marscherande tyska soldater och Titeln lyder: Eines zweite weltkrieg? Polen blev för tre dagar sedan invaderat av tyska trupper och i följd av detta förklarade igår Frankrike, Storbritannien, Australien och även Nya Zeeland (vad nu dem har med saken att göra) krig mot Tyskland. 

Vad in i Guds skapelse ska detta innebära? 

Med lätt darrande händer lägger jag ifrån mig tidningen och sveper min plunta helt på dess innehåll, slänger mig in i bilen mot Georgs kyrka för att meddela om denna miserabla nyhet som tilltyglat mitt glada morgonhumör. Väl där inser jag att kyrkan för tillfället står tomt. Förmodligen hade Georg gått en promenad till närmaste grossisthandlare.  Jag lämnade istället ett brev varav innehållet talade om att han var välkommen förbi kontoret vilken dag, vilken tid som helst för allmänt Kallsnack och kanske till och med en mumsbit om han så skulle vilja. 

När jag ändå var i krokarna passade jag på att säga hej till modern min som låg alldeles borta vid den gamla eken. Den slitna graven och de gulnande löven fick mig att bli vemodigt ledsam. När kriget åter kommit och allt som skulle gå förlorat i dess väg än bara var en underlig fråga, kunde jag längre inte finna någon anledning att bo kvar i den lilla stad jag sedan barn växt upp i och lärt känna. Jag körde hem lätt fundersam, undrandes vad jag härnäst skulle ta mig till. För vad fanns det för hopp om mänskligheten när allt vi kunde göra i en konflikt som denna var att ta till våldet, rättare sagt, nävarna sina?

Absolut Ingen.

Under året har nazisterna långsamt lyckats ta makten

Otto Baum

1927

I och med att ekonomin blivit allt mer stabilare nu och att huvuddirektören visat sig dött i en flygolycka vägen hem från staterna gick nu tidningen åt som aldrig förr. Givetvis fick jag nu total äganderätt av företaget och därmed också tillhandahålla stackars Itzak Stern`s otroligt viktiga kontakter.

Bara en månad efter hans död tillkallade jag en enorm konferens där alla investerare och vicechefer nu fick en chans att göra sig bekant med mig. Vi skulle även ta upp diskussionen om en ny politisk inriktning som vi sedan skulle sträva efter i minst fem år framöver.

Det kom att bli en enorm konferens, minst femtio intresserade investerare hade visat upp sina nyfikna ansikten, och även Direktören för grannstadens tidning hade visat sig samarbetsvillig.

Plötsligt blev jag nervös, för mitt bland den enorma folkmassan ser jag inte minst Alfred Hugenberg, mannen, myten, legenden. Aldrig hade jag trott att denna mytomspunna herre skulle dyka upp vid ett tillfälle som detta. Hittills hade jag bara hört Itzak berätta om honom och hur politiskt driven han hade varit, men främst om det enorma utbudet av kontakter han sades ha i sin bakficka. Jag sneglade lite diskret om hur vida han var uppklädd och som jag trodde var han finast klädd i salen. Med en kavaj av märket Hugo Boss och inte minst manschettknappar av den finaste kvalitén var tillräckligt för att få mig att bli imponerad av hans otroliga uppträdande. När alla människor väl kommit tillrätta och salens män riktat sina näsor mot mig började jag: Vi har idag samlats av två anledningar, Sörja kära Itzaks död och således rösta fram en ny politisk inriktning.

När jag var klar med mitt rörande tal om Itzak bröt en stor applåd ut i salen och därmed tog min assistent Mratin Dürfengran över. Han började predika om vad som sades vara framtidens politik och vad vi hädanefter bör sträva mot. Sedan erbjöd han investerarna att komma med förslag på partier som kan komma att spegla Neue tag Zeitung på ett korrekt sätt. Ett dussintal partier skrevs upp tavlan varav ett visade sig vara NSDAP. Och utan tvekan vann också detta parti med en majoritet på trettiofem röster. Jag var glad att nästan alla av oss var enade, och erbjöd sedan alla att gå ner till festlokalen för att få tid att lära känna varandra.

Whiskyn hade som alltid denna gång smakat enastående och aldrig hade jag tidigare blivit så väl bemött som vid denna ljuvliga fredagsafton. Alla investerare hade visat sig investera minst tiotusen riksmark mer och i och med att jag fick tillfälle att prata med alla kom jag slutligen att stå ansikte mot ansikte med Hugenberg han själv. Vi kom att bli mycket nära vänner…

25 oktober 1929

När jag denna tidiga morgon skulle köpa krigskaffe vid närmaste bageri springer ingen mindre en Georg Landhoffs arma själ in i mig med armarna utsträckta mot den blåa himmelen. ”Jesus har återvänt och fördärvat världens själar!” Han tittade med sina blodsprängda ögon ljusblå som himmelen själv mot mig och fortsatte sedan: ”Jesus är vår frälsare och har skänkt straff åt nationens heliga befolkning!” Jag tittade runt omkring mig på de spatserande människor som där glodde på gamle Georg. Jag försökte stillsamt lugna ner honom och frågade vidare om han intresse hade att följa med mig upp för en bit ostmacka. Georg föll genast ut ur sin frälsares trans gick med på överenskommelsen. Det behövdes dock inte mycket tid förrän jag satte ostmackan i strupen. ”O herre gud detta kommer få Neue tag Zeitung att gå i konkurs!”.

Det hade nämligen visat sig att den amerikanska börsen fallit samman lik en mögelostbit som smulats sönder till hungriga mullvadar. Gamle Gregor lämnade slutligen mitt kontor mätt och belåten efter hela sex stycken ost mackor. Jag och andra sidan hade mycket jobb kvar att göra innan solen skulle gå ner.

Jag blev tvungen att avskeda hela tjugo stycken som kompensation för vad som snart komma skulle. Många skulle trappa ner på konsumerandet av min tidning och därmed skulle jag bli tvungen att trappa ner på min verksamhet. Nuförtiden vet man aldrig vad som döljer sig runt nästa krök, kanske ett till världskrig härnäst. Ja någon framtidstro har man om något inte i tider som dessa.

1934 1 januari

Vilket år! Nazisterna har äntligen lyckats rädda nationen och dess äkta befolkning, för nu med deras disciplinerade strategier kan inget gå fel. Under året har nazisterna långsamt lyckats ta makten och därmed kunnat genomföra sina drastiska åtgärder.

jag har dessutom fått i uppdrag att publicera allt mer bilder på hur Northeims befolkning ska agera för att lyckas med livet. Landet är redan på väg mot uppgång och i och med att industrierna växer kommer även så småning om också Northeim växa. Givetvis är det synd om de stackars judarna som blir anklagade för allt, men någon måste ju ta smällen för att landet ska uppnå en välfärdsstat. Tidningen hade en enorm omsättning detta år och jag har anställt ett femtiotal ny skribenter som ska börja jobba nästa vecka, vilken helig start på det nya året det kommer bli.

Nyårsdagen kom jag trevligt nog att fira med Johannes Haffner, Eckahardt och inte minst Alfred Hugenberg. Tillsammans förde vi givande diskussioner om hurvida landet skulle styras för ett optimalt resultat (ekonomiskt sett). Hugenberg hade nämligen sagt att NSDAP inom mindre än ett år kan komma att förbjuda alla partier förutom NSDAP vilket i hans åsikt skulle skapa en diktatur. Dock sa han det på ett sätt som bara vänner säger till varandra. Givetvis hade han fått i sig ett par stänkare och var en aning berusad, men ändå sa han det i förtroende, vilket fick mig att bli glad för att han på det sättet litade på mig. Sedan resonerade vi vidare om hur året skulle inledas med vissa artiklar för att kunna få befolkningen på rätt ”spår” och det var då jag tackade för mig. Det var i min åsikt mitt finaste sätt att säga ifrån på. Detta lät bara inte acceptabelt, men ändå visste jag att jag inget val hade. För efter allt finns det väl bara en väg till en riktig seger eller?

När jag vaknade idag, lite smått bakfull av gårdagens whisky tog jag mig en titt i mitt enorma tryckeri. De hade nämligen precis lastat in färska papper som skulle tryckas. När vi kom in den enorma lokalen såg jag att en gårdagens tidning hade av misstag lyckats hamna på marken. Jag tog försiktigt upp den och luktade på dens färskhet. Mratin Durfengran tittade förundrade på mig och som om jag var i trans sade jag:

Morgens liebe ich die geruch auf die neue zeitungen. Es riecht nach die sieg…

Vem kunde denna karismatiska man möjligtvis vara?

Otto Baum

27 september 1923

Jag kan verkligen inte förstå denna enorma inflation, speciellt inte hur den lyckats tränga igenom mitt hus väggar och lyckats fördärva min arma själ och ekonomi. Alla mina tiders besparingar, o herre min gud, de är inget längre värda. Tacka till att jag åtminstone har tak över huvudet och än ett arbete att gå till. Tidningen kommer i varje fall klara sig, vilket är det ända jag bryr mig om just nu. I tider som dessa kommer Northeim att behöva nyheter mer än någonsin. Priset på bröd kan till exempel skifta flera tusen mark under bara en dag. Vilket tidningen förstås inte kan informera om.

Hursomhelst blev intervjun med Eckhardt väl lyckad idag. Rikskanslern Gustav Streesmann hade nämligen igår avslutat det passiva motståndet mot fransmännen i Ruhrområdet. Allt jag ville få ut av denna minimaliska intervju var en stark åsikt och möjligtvis en liten känsla som kunde locka morgondagens tidnings köpare mer än någonsin. Eckhardt reagerade precis enligt planerna och drämde till näven sitt kontorsbord av finaste Ebenholz. Han hade nämligen ansett att Streesmanns beslut var opatriotiskt och totalt oacceptabelt enligt nationens lagstiftning. ”Det är sådana som Streesmann som föräder vårt stackars utslitna land”, och plötsligt hade borgmästaren brustit i gråt. Jag bad snabbt min assistent Mratin Dürfengran gå ut och läsa en tidning medan jag såg till att ta itu med problemet. Plötsligt hade jag fått dåligt samvete. Bara för att jag skulle få min artikel skulle jag behöva tära på stackars Eckardts sista krafter, stackars man! Jag avslutade snabbt intervjun och bestämde mig för att bjuda ut han och hans fru på middag vid restaurang vildsvinet samma kväll. Det kom att bli en mycket givande kväll. Borgmästaren och han fru Berättade nämligen om ett parti som nyligen fått uppmärksamhet. Ett arbetarparti vars idealism syftade på att allt var judarnas fel. Vi diskuterade om hur vidare det var rätt att lägga all skuld på endast en folkgrupp eller ej. Eckhardt sa sedan slutgiltigt att detta på något sätt lät fel hur drivande och bra partiet än kunde låta, men att i tider som dessa kunde mycket få en på fel tankar. Jag betalade notan och sa adjö till Eckhardt och hans fru som i ett varmt lovande sa att de inom en snar framtid skulle bjuda igen.

1 November 1923

När jag idag skulle gå ner till närmaste Café för att dricka mitt elva kaffe bröt ett hysteriskt slagsmål ut vid Lehmanns Järnaffär. En hel flock av nationalsocialister kom dundrande fram längs gatan vrålandes av slagord de förmodligen fått av arbetarpartiets propagandatidning i München. Det dröjde inte länge förrän motdemonstranten dök upp på andra sidan gatan, kommunister tänkte jag med ett leende på läpparna. Vad kan det här möjligtvis leda till?

Det hela började med lätta glåpord. Men när jag fick bevittna stackars Tannbergs tavelbutik stod jag längre inte ut med politikens våld. Jag smet istället upp på mitt kontor för att få en bättre överblick av vad som hittills hänt och fick till min förvåning se de stackars slitna arbetarna ta till nävarna sina. Under ett par minuter bröt ett blodigt slagsmål ut. Tänder och kött flög från upprorsmännens munnar medan jag bittert sörplade på mitt svarta kaffe. Slagsmålet dog så småning om ut och jag kunde nu i lugn och ro skriva mina rapporter. Jag skrev även ett brev till huvuddirektören för att se vad han hade för sig i Amerika, och lämnade sedan kontoret sju noll, noll strax efter mörkret svept sig som ett täcke över Northeims centrum.

12 november 1923

”Mussolinis tankar tränger sig in i Tysklands gränser” Rubriken till den nypublicerade artikeln fångade direkt mitt intresse när jag denna ljuvliga morgon besökte mitt kontor. Ostmackan hade som vanligt smakat bra i kistan, men när jag väl kommit halvvägs i dagens specialpresenterade artikel satte jag bokstavligen talat kaffet i halsen. Det visade sig nämligen att under de senaste dagarna, hade det så kallade Nationalsocialistiska arbetar partiet försökt sig på en mäktig stadskupp på stadens paradgata i självaste München.

Partiets ledare även känd som Adolf Hitler hade därmed tillsammans med SA-männen stormat in i den bayerska delstatsregeringen och bekräftat att den nationella revolutionen härmed börjat. Med ett skott mot taket från Hitler han själv, krävde nu partiet att den bayerska regeringen skulle delta i den omfattande kupp som skulle äga rum mot landets riksregering. Hitler hade sedan fört Kahr, Seisser och Lossow (de viktigaste männen) in i ett litet sidorum där han desperat försökt övertala männen att gå med i kuppen. De skrämda männen hade motvilligt sagt ja, men meddelade riksvärnet så fort de fått chansen i ett försök att få stopp på det eländiga uppror som fördärvat deras arma själar. Hitler hade för bara någon dag sedan blivit gripen tillsammans med sina upprorsmän i ständig anklagelse för landsförräderi.

När jag läst klart artikeln och torkat upp de diverse kaffestänk som farit ut mot mitt skrivbord, slog det mig, vilken vilja detta parti måste ha. Kanske var det något liknande vår framtida nation behövde? Eller var partiet ett rent fiasko? Jag kom plötsligt ihåg vad Eckhardt och hans fru berättat om och kilade ned till mina skribenter i ren nyfikenhet. Vem kunde denna karismatiska man möjligtvis vara? Journalisten som ansvarade för artikeln hade glädjande berättat om Hitlers ambitioner om ett framtida rike där alla mer eller mindre skulle gå omkring nöjda. Att han faktiskt ansågs sig vara Tysklands befriare och att partiet än hade visat sig vara relativt litet, men att det hela tiden ständigt växte. När jag fört klart diskussionen med skribenten gick jag till postkontoret för att se till att få mitt brev postat.

Vem är Otto Baum?

Med närmare fundering måste jag säga att min tid på denna märkliga planet hittills varit stillsam. Kanske inte helt meningslös, men fortfarande vemodigt stillsam. Med en uppväxt i stadens centrum blev jag aldrig riktigt medveten om den värld som yttrade sig bakom Northeims åkrar. Kanske kom det att bli anledningen till att jag aldrig bestämde mig för att ta steget ut mot friheten och livets nyckfullhet.

För här sitter jag nu, halvt gråhårig och sliten på mitt kontor som vice direktör för Neue tag Zeitung, där mina ambitioner om att utforska jordens sju underverk bleknat sedan länge. Men när jag sedan blickar ut över det rofyllda torg som man sedan barn lärt känna varje husknut, måste jag säga att mitt stilla liv ändå fylls med harmoni och glädje. Där mina trettiosju år på något sätt vävts ihop till något man kan kalla liv och välfärd. Och med mina livs besparingar på Deutsche Bank hoppas jag kunna se mig själv i spegeln inom en snar framtid som en lyckligare Otto Baum, kanske till och med på resande fot. Vem vet.

Krigstiden 1914 – 1918 förblev även där stillsam då jag som utbildad ingenjör konstruerade en av de många automatmekanismer som ingick i vad vi på våran avdelning kallade för ”dödsmaskinerna”. Och eftersom jag redan där visade väl kunskap inom både innovation och utveckling av framtida vapen, behövde jag heller inte ta del av de hemska slag som främst kom att drabba mina nära och kära. Väldigt få av mina vänner återvände i helt skick från krigstiden, många återvände inte alls.

När freden kom 1918 bestämde jag mig för att byta spår och sträva efter något som kunde hjälpa folk i en mer positiv inriktning. En sak som berörde mig var att Northeim hade förlorat sitt sätt att kommunicera med stadens invånare. Under krigstiden hade stadens onekligen lilla tidning blivit tvungen att läggas ner pga. ekonomisk brist och året 1916 hade den förra direktören dött i en hjärtinfarkt. Härmed såg jag en chans att börja om, och tackvare att jag fått ärva min fars besparingar startade jag nu tidningen på nytt (självfallet i samma namn) och anställde tidigare journalister billigt. På det här sättet gick nu tidningen runt, ekonomiskt såväl som nyhetsmässigt. Tryckerierna expanderade till att trycka upp granstadens tidning och därmed expanderade också allas löner. Jag blev en man snarare känd för sin nyfikna entreprenörskap än den tidigare Otto Baum som kom på ett sätt att utrota mer människor med hjälp av ett nätt knapptryck.

Nog med egen självbelåtenhet. jag vill inte verka skryta, men med tanke på att mina föräldrar (döda) var inget mer än simpla bönder måste jag säga att jag utnyttjat stadens möjligheter till ett maximum som utan tvekan skulle få mina föräldrar att vända sig i graven om så var möjligt. Dock har detta ingen betydelse på personlig nivå då jag som entreprenör fick spendera många ensamma kvällar i dunkla källarkontor, där det ända sällskapet kom att bli råttorna som i frenetiska försök grävde sig genom källarens väggar. Jag var en ensam man, och så har det även blivit tills nu. Kanske kom det att bli mitt egna val eller kanske inte. För när jag åter blickar ut över det livfulla torg jag sedan barn lärt känna varje hörn och husknut, måste jag säga att jag nöjer mig med det, åtminstone tills vidare.

När landet redan svikit min ekonomiska tillvaro och skämt ut nationen för kommande generationer finns det bara en väg att gå. Hårt arbete och mycket pådrivande hos journalisterna mina. För efterallt är tidningen allt jag har kvar efter det stora nederlag som tog kål på min ända familj och framtidstro.