Epilog: Sara Kelling

Mirella Whites perspektiv

Jag går en runda genom Oxford Street, funderar över om det alltid är så många människor som befinner sig här. De flesta ser allmänt glada ut, de flesta kvinnor jag går förbi går med högklackade skor och förvånansvärt många bär hatt. Lustigt nog passar nästan alla i det tycker jag. Jag undrar hur det skulle vara att bo här på Oxford Street, kanske skulle man aldrig känna sig ensam? Sedan funderar jag också på hur det var här, mitt under kriget. Då var det väl inte särskilt många som gick runt här med ett leende på läpparna? Jag önskar att jag visste mer om hur det verkligen var under andra världskriget, hur människorna härdade ut, om de ens gjorde det. Men många måste ändå ha varit väldigt starka som faktiskt klarat sig ur kriget, och lyckligtvis kommer jag få reda på en hel del idag. Jag ska nämligen få träffa en äldre dam vid namn Sara Kelling, som levt mitt i kriget. Jag känner mig en aning nervös, hur ska jag på bästa sätt kunna få träffen med henne att bli bra och speciell? Hursomhelst har jag förberett mig en hel del och vi ska träffas på ett litet kafé här på Oxford Street, det var Saras val då detta fik bär på ett speciellt minne som jag ännu inte vet men som jag förhoppningsvis ska få reda på. Jag kollar på klockan och inser att det bara är tio minuter kvar innan jag ska befinna mig på kafét.

Sara Kellings perspektiv

Det är så mysigt här, nästan alltid trevliga människor befinner sig här. Jag vet inte hur många gånger jag har varit på detta kafé, kan det möjligtvis vara min 73e gång? Då slår det mig att jag har med mig anteckningsboken, där jag faktiskt skrivit upp alla mina vistelser här. Datum och tid står också med. Jag kommer ihåg hur en man frågade vad jag skrev och då svarade jag ärligt och han började glatt skratta och frågade om han fick göra mig sällskap under min 49e gång. Det fick han och faktum är att han var en mycket intressant och behaglig man. Stellan Collin hette han, konstigt nog har jag inte sett honom något mer.

Jag har inte riktigt förstått att den här dagen faktiskt är en speciell dag, jag ska åter igen berätta om min tid som utspelade sig under andra världskriget. Men första gången för en främling. Det kommer säkerligen bli tungt emellan åt men samtidigt tror jag att det kan vara bra, att ha någon som lyssnar koncentrerat och nyfiket på vad jag har att säga. Det är bara tre ynka minuter kvar innan min intervjuare ska vara här, om det går som planerat vill säga. Hon vet inte hur jag ser ut men hon vet att jag är iklädd en cerisefärgad kofta. Med ens börjar jag se framemot det här mötet, väldigt mycket faktiskt. Tillslut avbryts mina tankar av en kvinnlig röst.

''Sara Kelling är det va?''

Jag kollar upp och möts av en relativt lång kvinna och jag iakttar henne. Hon har klackar på sig och sedan kollar jag på hennes långa bruna hår som vilar fint över hennes beiga jacka. Sedan kollar jag in i hennes gröna ögon och nickar vänligt.

''Mitt namn är Mirella White och… ja du vet ju varför jag är här. Jag hoppas att det ska bli en mycket intressant träff och jag är väldigt glad över att du orkade komma och träffa mig. Får jag bjuda dig på kaffe?

''Tack så mycket, jag föredrar hellre te. Citron te, tack.''

Mirella nickar vänligt och beger sig sedan mot disken. Det här kan nog bli väldigt trevligt och intressant, hon gav mig ett positivt intryck. Jag kommer ihåg att jag berättade för Mirella varför jag just ville att vi skulle mötas på detta fik, att det bar på ett speciellt minne. Men vad det var för minne sa jag inte men det ska jag se till att hon får reda på, så att vi inte skiljs åt med att hon tror att jag är en förvirrad gammal dam. Även om jag ibland är det. Jag tittar upp och ser hur Mirella serverar mig teet. Mm, det luktar himmelskt. Jag tror då inte att något annat fik kan göra så här gott te faktiskt. Sedan lägger hon fram en brownie till mig och sedan en till henne.

''Kafét bjöd, du är ju deras stammis sa de så något ville de bjuda på''

Jag kunde inte hålla mig för skratt och sedan kollade jag hyggligt mot flickorna bakom disken.

''Om det är okej för dig skulle jag vilja börja med första frågan, jag ska ta fram mitt anteckningsblock. Men bara om det är okej för dig''

''Jo du kan ställa första frågan till mig nu.''

'' Ja först skulle jag gärna vilja veta var du bodde, med  vilka och om du trivdes där.''

'' Jag föddes i Northeim, en relativt liten by i Tyskland. Jag bodde tillsammans med min mamma, storasyster, storebror och pappa. Där bodde jag ända tills jag reste till England. I överlag trivdes jag att bo där, i och med att jag är uppväxt där kändes det liksom som mitt lilla älskade hem. Men när hemskheterna började sätta igång, var det något helt nytt som uppstod.''

Jag iakttar henne, hon verkar lite nervös på något sätt. Kanske funderar hon över hur hennes frågor kommer påverka mig. Jag bör nog ge henne något lugnande intryck och visa att jag är beredd att besvara frågorna, även om de säkert kan vara rätt svåra.

'' Vi kan ta fråga två med detsamma''

''Absolut. Hur märkte du att saker började förändras i Northeim, hela Tyskland? Hur påverkade det dig?''

''Även om det är länge sedan nu så kommer jag ihåg det så klart, hur Tyskland mer och mer började förändras. Just när jag befann mig i det förstod jag nog inte att ett krig så småningom skulle komma. Men nu i efterhand, någonstans började det med ekonomin. Den bara rasade, det blev en riktig inflation, bröden kostade en förmögenhet. Franska soldater hade trängt in i Ruhrområdet, det ekonomiska hjärtat i Tyskland. Men efter ett tag återgick ekonomin till det vanliga, alltså relativt bra. Det kändes ju väldigt bra då, stabilt på något sätt. Men sedan när det började skymtas män iklädda SA uniformer började ett obehag spridas i mig. Hitler släppte också sin bok som b.la. min far läste och strax därefter var han också iklädd en SA uniform. Självklart blev jag påverkad och negativt dessutom men samtidigt ville jag försöka leva som jag tidigare hade gjort. Jag försökte på något sätt att ignorera det som försiggick. ''

''Okej, det låter verkligen jobbigt. Det är svårt att kunna sätta sig in men jag försöker ändå bygga upp bilder i huvudet av hur det ungefär såg ut. Får jag fråga hur din relation med din far var?''

''Ja vad ska man säga egentligen. Försiktig på något sätt. Jag har alltid varit försiktig i hans närvaro, försiktig i och med att inte säga eller göra fel saker. jag har nog t.ex aldrig sagt ifrån om jag ansett att han haft fel. Just för att det troligen skulle skapas en stor konflikt då. Samtidigt tror jag inte att det var ovanligt att männen bestämde allt i princip och kunde härja bäst de ville.''

''Det lät inte så roligt, jobbigt att inte kunna prata hur man vill. Men som du säger, tror jag att det var relativt vanligt att männen hade makten. Ja jag tänkte gå över till nästa fråga, varför tror du att andra världskriget egentligen uppkom?''

''Detta är nog en fråga där det finns många teorier om varför det blev som det blev. Men om jag tänker, det tog ju inte jätte lång tid efter att första världskriget hade avslutats, som andra världskriget drog igång. Så mycket måste ligga i det. Tyskland behandlades ju inte särskilt bra då precis efter första världskriget. Versaillesfreden gav ju Tyskland väldigt stränga villkor. De var t.ex. tvungna att betala ett rejält krigsskadestånd och fick inte behålla några kolonier. Villkoren påverkade Tyskland väldigt negativt och det var ständigt beroende av andras hjälp. Det blev ju verkligen inte bra för Tyskland, på något sätt kändes det som att det bara skulle haverera. Men någonstans där fanns det faktiskt personer som ville få Tyskland starkt igen. Dessa människor råkade då vara nazisterna och jag misstänker ju att de hade ett mycket stort begär på att hämnas. Men det var det väl inte många människor i början som såg, utan de blev väl fascinerade och såg nazisterna som några slags hjältar. Några som ville få vårt älskade land på fötter igen.''

''Så då var ju i princip konsekvenserna efter första världskriget startskottet för andra världskriget?''

''Ja det tycker jag man kan säga, i alla fall en av de största anledningarna. Tyskland blev nog helt enkelt för förödmjukat.''

Mirella Whites perspektiv

Än så länge har det gått rätt bra faktiskt. Det känns så verkligt, när jag sitter här mitt emot Sara som har varit med om något så stort och samtidigt så tragiskt. Visst har jag läst i böcker men det har aldrig givit mig ett så bra perspektiv att tänka utifrån. Men nu när jag sitter här med Sara, märker jag att jag tar in varje ord hon säger och funderar sedan på hur det kan ha känts. Jag kollar på mitt anteckningsblock och inser att jag inte skrivit särskilt mycket, jag har slarvat lite men det kan bero på att jag bara suttit och lyssnat. Kaffekoppen är nästan full så jag lyfter upp den och tar några klunkar. Sedan bestämmer jag mig för att fortsätta med intervjun.

'' Nazisterna var ju väldigt fientliga mot judarna, ansåg att de i princip inte hade något värde, varför tror du att det var så?''

''Hitler främst, ansåg att judarna var den stora orsaken varför det gick så dåligt i Tyskland, ekonomin t.ex. Att de bara spred olycka runt omkring sig. Men samtidigt strävade han ju efter ett ariskt samhälle och där passade inte judarna in. Det finns också en teori om att när Hitler sökte in till konstskolan som han inte kom in, var det judar i juryn. Så efter det ska han alltså ha hatat judar. Jag tror inte riktigt att det finns något riktigt svar på denna fråga, i alla fall så har inte jag något specifikt svar''

'' Nej jag förstår att det kan vara svårt att finna ett svar på det då det säkerligen fanns flera anledningar. Du berättade ju hur det började skymtas allt mer män iklädda SA uniformer. Varför tror du att så många gick med i det nazistiska partiet? Och hur förändrades din far?''

'' Nazisterna hade uppenbarligen många lockande saker att komma med. Deras propaganda fanns överallt kändes det som. De började också ha väldigt många möten och var väldigt övertygande angående deras åsikter. En av Hitlers medhjälpare, Joseph Goebbels såg till att så många som möjligt kunde höra Hitler tala och såg ständigt till att folket fick höra den nazistiska ideologin. Självklart var det väl spännande på något sätt, något nytt. Nazisterna betraktades väl också som synnerligt starka och många såg dem nog som en trygghet. Många män trodde väl att de kunde hjälpa sin familj om de gick med i nazistpartiet. För nazisterna lovade många att de skulle få jobb t.ex.''

Sara tar en paus, tar en bit på sin kaka och dricker sedan lite te. Jag känner att vi har all tid i världen, jag vill att hon också ska känna det. Därför dricker jag också lite kaffe och tar några tuggor av kakan och ler mot henne.

''Jag vet inte riktigt vad det var som min far att gå med i NSDAP. Men jag kommer ihåg att när jag och Evy hade köpt Hitlers bok Mein Kampf, försvann den nästan omedelbart. Far blev på något sätt uppslukad av den, han tyckte om det Hitler skrev och han tyckte också att det var väldigt tappert av Hitler att kunna skriva en sådan bok medan han satt i fängelset. Så småningom började far alltmer prata om Hitler och nazisterna, på ett mycket bra sätt. Och sedan en kväll, såg jag en SA jacka hägnades på en krok i hallen. Någonstans där började far vara hemma allt mer sällan.''

''Du frågade honom aldrig vad det var som fascinerade honom?''

''Nej det gjorde jag faktiskt inte, även om han faktiskt ville hålla en liten konversation angående det med mig och Evy. Men ingen av oss ville det så det rann liksom ut i sanden efter ett tag. Vi fruktade väl båda två ungefär vad han skulle säga.''

''Vad tror du att han skulle säga?''

''De vet vad de gör, de är på väg att ställa Tyskland till rätta, vår familj mår bra av det här och ni borde fundera på att också gå med. Något sådant tror jag i alla fall.''

''Okej, pratade han med din mamma om partiet?''

''Nej faktiskt inte. Jag tror inte heller han tyckte att hon behövde blanda sig i det på något sätt. De pratade inte särskilt mycket med varandra och på något sätt verkade det som att far inte ville dela med sig av sin glädje med mor.''

Sara Kellings perspektiv

Intervjun går rätt bra men jag märker att det blir lite jobbigt när jag pratar om mor och far. Mor för att jag saknar henne så mycket och far för att jag helt enkelt blir förbannad på honom. Varför var han tvungen att vara så egoistisk och omogen? Han passade nog helt enkelt inte att vara någons far. I alla fall tycker jag att frågorna har varit intressanta att svara på och det gläder mig att se Mirella så koncentrerad när jag berättar. Stackarn glömmer nästan bort sitt kaffe och kakan. Jag kollar på klockan och inser att vi suttit här i snart en och en halv timme. Det går fort när det är intressant, eller så beror det på att jag också berättar i en relativt långsam takt.

Jag undrar hur det är att ha vuxit upp i ett tryggt samhälle, där inga särskilt läskiga saker försiggår. Skönt säkerligen. Mirella frågar mig om vi kan börja på nästa fråga och jag nickar.

''Ja det här är den näst sista frågan till dig. Varför tror du att andra världskriget slutade som det gjorde egentligen?

''Detta är ytterligare en rätt svår fråga att svara på. Men Tyskland blev tillslut besegrat. I flera år gick det väldigt bra för dem och de vann ju många strider. Men sedan där i slutet, runt 1944 gick det bara sämre och sämre. Jag kommer ihåg när jag läste om slaget i Normandie, mellan tyskarna, amerikanarna och engelsmännen. Det gick bara utför för Tyskland och framför allt de tyska soldaterna. Jag vet inte riktigt vad det kan ha berott på men kanske började de blir trötta för ungefär i samband med det tog de inte massor av 16 årliga tyska soldater. Hitler började ju på något sätt också förstå att Tyskland faktiskt snart är besegrade och någonstans där begick han ju självmord. Att USA gick in i kriget påverkade också mycket då de både var en ekonomisk och militär stormakt. Tyskland hade i princip ingen chans mot dem. Första världskriget hade ju som sagt kostat Tyskland en förmögenhet och de låg ju därför i underläge mot USA.''

''Så Tyskland fick i princip ge upp tillslut? För det fanns ju inget mer de kunde göra, det bästa var väl förmodligen att ge upp och försöka skapa någon sorts fred.''

''Ja precis så var det, men någon fred skapades inte eftersom segrarmakterna i princip aldrig kunde komma överens.''

''Okej det var så det blev, men på något sätt blev det ändå någon slags fred eftersom kriget avslutades.''

''Jo iförsig, det kan man väl säga.''

''Jag tänkte ta sista frågan nu, vad hände med dig och dina nära efter kriget?''

''Ja vad hände? Efter någon dryg månad började jag och Evy planera att resa någonstans, vi ville se något nytt. Mor ville inte åka med, hon kände att Tyskland var hennes hem och hon hade dessutom Maya att ta hand om. Maya har jag inte nämnt! Hon blev kidnappad från Polen och kom först till en äldre familj men sedan kom hon till oss. Jag tror att hon var åtta när hon kom till oss men jag kommer inte ihåg säkert. Hon och mor blev i alla fall väldigt fästa i varandra. Maya bor kvar i Tyskland och har skaffat sig en familj där. Hon kommer till mig om ett halvår, det ska bli trevligt. Om jag fortfarande är vid livet.''

Jag tar en kort paus för att dricka lite te, väldans vad snabbt torr man blir i halsen nu för tiden.

'' Men i alla fall. Jag och Evy bestämde oss för att åka till London och det gick förvånansvärt fort innan vi fick en fin lägenhet på Kensington Street. Den var inte särskilt stor men vad kunde vi förvänta oss? Det räckte med att läget var helt makalöst fint. Evy fick så småningom ett jobb som sjuksköterska som hon också var utbildad till. Jag hade lite olika jobb under en tid, jag satt barnvakt, städade hemma hos andra och handlade mat åt äldre människor. Men sedan en dag, fick jag börjat min egen måleributik i en lokal på Oxford Street som jag hade gått förbi ett flertal gånger och sedan ringt om. Den var nämligen ledig för att hyras ut. Det gick faktiskt väldigt bra och när det gick som bäst arbetade tre andra tjejer hos mig. Men nu är den stängd, numera är det ett litet kafé där. Men min dröm om att få hålla min egna måleributik gick i alla fall i uppfyllelse och jag är väldigt glad för det.''

''Det låter ju strålande! Bara så synd att den inte finns kvar, hade varit kul att kika in där någon dag. Juste, du sa tidigare idag en sak om varför du ville träffas på det här kafét, att det bar på ett speciellt minne. Vill du förmedla vilket minne det är?''

''Ja det vill jag hemskt gärna göra, tack för att du kom ihåg det! Jo, den dagen mamma och Maya kom och besökte mig och Evy här i London ville vi fira det på något sätt. Vi visste bara inte var. Då såg jag en äldre dam och jag bestämde mig för att fråga henne om hon möjligtvis kände till något trevligt ställe. Då sa hon det här kaféet och hon sa också att vi inte skulle ångra oss! Det gjorde vi inte heller, för deras bröd och te var något av det godaste jag smakat!''

Mirella Whites perspektiv

Nu förstår ännu mer varför historia är ett så viktigt ämne. Det är viktigt att kunna se konsekvenserna av sådant som hänt. Om andra världskriget inte hade varit hade det kanske inte sett ut som det gör nu. Det hade både kunnat vara sämre och bättre. Sämre på det sättet att människor kanske inte skulle respektera varandra mer, för det är det jag känner att de gör nu. Försöker vara trevliga mot varandra och skapa ett bra samhälle så att inget mer krig drar igång. Men samtidigt skulle det kunnat vara bättre för under de åren som kriget härjade, hade människor kunnat bygga upp ett större samhälle.

Vågar jag ens ställa mig frågan, när kommer detta ta slut?

Sara Kelling

1939
December
Nu är så gott som alla bra tider bortblåsta. De finns där, någonstans- men bara i det förflutna. Så är det för mig i alla fall, huruvida det är för alla andra människor kan jag ju inte riktigt veta. Inte fyller livet en speciell mening för mig och ännu grymmare är det för ett flertal andra människor. Såsom judarna, romerna och utvecklingsstörda . Men nu är det inte bara i Tyskland som den nazistiska ideologin gror utan i ett flertal andra länder.
Jag har övervägt ett tag nu, i alla fall de senaste månaderna om att eventuellt flytta härifrån med mor och Evy. Det fungerar till viss del att bo här men det känns inte som Northeim längre. De få människor jag någorlunda studerat under mina år om man kan uttrycka sig så, har genomgått en relativt stor förändring. Mitt i allt har väl jag också gjort det. Likaså mor och Evy. Men min tro- hur nu den kan deffeneras har på sätt och vis varit densamma i ett flertal år nu. Jag är inte på nazisternas sida, nej bevare mig väl! Men jag tillhör inte den som kan stå för att jag inser att nazisternas ideologi innehåller ett osjäligt seende på andra individer. Jag är väl kanske en liten ynkrygg. Jag har bestämda åsikter inom mig men när det väl kommer till att konversera sjunker det in och jag får ett slags tunghäfta.

Polen har ju invaderats av Tyskland. Frankrike och Storbritannien förklarade då krig mot Tyskland men ändå agerade de inte. Kanske tyckte de att det inte var värt eller så kanske de helt enkelt kände att de inte skulle kunna ruinera Hitler.
Jag får inte glömma en viktig del nu: Hitler och sovjetunionens ledare Stalin har gått ihop och inlett en icke-angreppspakt och enligt dem ska de åstadkomma en bra värld. Jag tror mer på en obehaglig värld. Tyska trupper gick in i Polen och ett flertal tyska stridsvagnar åkte in i landet. Efter någon vecka började också Sovjetunionen tränga sig in i Polen.
Mitt i allt detta trodde jag att det verkligen skulle bli krig men kriget mot Polen höll bara på i några veckor. Dock medförde det en del hemska saker för Polen, tusentals människor fördes till koncentrationsläger och femtiotusen polska barn har kidnappats och sänts till tyska familjer. Polen är inte längre någon självständig stat då den utplånats av Tyskland och Sovjetunionen. Alla polska judar har placerats i särskilda områden, ghetton. Och alla polska judar som är över tio år tvingas bära gula davidsstjärnor på sina kläder. Som om inte allt det där vore nog. I oktober ska ett flertal människor i polen ha gasats ihjäl i skåpvagnar. Människorna sägs ha varit b.la. utvecklingsstörda och handikappade. Hemskt, och jag känner på sätt och vis skuld att jag inte gjort något men samtidigt tänker jag att jag inte heller hade kunnat göra något.

1940
Januari
Jag har tänkt en hel del, kanske hade det varit så mycket lättare om jag hittade ett samspel med den nazistiska ideologin, från början alltså. När allt arrangerades, dock trodde jag nog inte att det skulle gå så långt som det gjort. Det hoppas jag att de flesta inte heller trodde. Men nu är det som det är, kanske borde jag inte grubbla så mycket över det som hänt. Men som så många gånger förr, har jag suttit och funderat om det som hänt var förutspått, att det var så här det skulle bli. Religiös är jag inte riktigt men visst händer det att jag ber till Gud då och då och ska jag vara ärlig har jag faktiskt lagt en hel del just till att be den senaste tiden.

Tanken om att lämna Northeim finns där men det har aldrig blivit så att jag verkligen börjat fundera över det ''på riktigt''. Jag kan inte riktigt komma på något ställe som skulle vara så mycket bättre än Northeim. Eller kanske vill jag uppleva något värre, som så många andra människor gör. För varför ska jag ha det så mycket bättre än andra människor? Det känns bara inte rätt.

Februari
Jag har pratat med Evy om mina tankar, att jag kanske borde lämna Northeim och uppleva något nytt. Det blev inte riktigt något medhåll från hennes sida då hon menar att vi båda behövs här i Northeim, b.la. för mor som börjar bli gammal och också för att stödja Northeim- som vi växt upp i. Dessutom anser hon att jag nog inte kan göra någon särskild skillnad för de utsatta människorna runtomkring. Jag håller till viss del med henne, men ändå har jag svårt att släppa tanken om just alla människor som plågas. Men kanske är det ändå säkrare att befinna sig där man är, så länge man kan vill säga, för vem vet vad som kan händer härnäst? Kanske blir vi snart utförda här ifrån. Tyskland är inte samma Tyskland som jag växte upp i, det är som ett helt nytt land.

Jag hörde förresten när några SS män stod och pratade med varandra om de nya koncentrationslägren. Det jag hörde var att det byggts ett i Polen- Stutthof och att flera planeras byggas. Jag såg också hur stolta de såg ut när de pratade om det, vilket gjorde lite lätt ont i mig. Jag undrar om de ens tänker på hur det som utförs där påverkar dessa människor som blir utsatta samt deras familj och vänner.

Maj
I april ockuperade Tyskland de två mindre länderna Norge och Danmark. Nu i maj anfölls Frankrike, Belgien och Holland. Jag undrar vad det är som får Hitler att vilja attackera så många länder, brist på självdisciplin? Eller så kanske är det hans rejäla maktbehov som styr det hela.

1941
Februari
I augusti var det tänkt för Tyskland att förstöra en hel del för Storbritannien men det blev istället Tyskland som råkade illa ut . Ett x antal tyska bombplan flög in i Storbritannien för att förstöra landets flygfält och industrier men i november slutade det med att väldigt många tyska flygplan sköts ner. Men efter ett tag började ett flertal tyska soldater terrorbomba engelska storstäder. Men nu har denna händelse i alla fall avbrutits, vilket känns bra men en hel del förstörelse runt om i länderna har lämnats kvar. Det känns så fel allt det här, håller hela världen på att rasa samman?

April
I en värld som denna finns en brist på fantasi. Det finns inga utrymmen att fundera över hur saker och ting kan bli, när man redan ser hur det mesta faller på plats. Och som det ser ut nu byggs världen upp av ledsamma och bistra händelser. För oss som lever i Tyskland går det dock rätt bra, om man nu inte råkar tillhöra ''en opassande ras''. Hitler har nu i princip erövrat hela Balkanhalvön, fortfarande kan jag inte förstå varför han gör allt det där. Uppenbarligen vill jag väl inte riktigt veta heller eftersom jag inte tagit upp det någon gång.

Juni
Igår natt, den 23e Juni kände jag mig väldigt risig. Jag lät bara dagen gå genom att i princip bara ligga under täcket i ett försök att få bort tankarna om vad som faktiskt händer runt om i världen. Eftersom jag var så otroligt trött fick jag en hel del sömn och jag började känna mig bättre. Både mor och Evy hade varit ute och kom hem med nybakat gott bröd men också tråkiga nyheter, vilket iförsig inte är särskilt oväntat. I en tid som denna. Det de hade hört var att Tyskland nu har gett sig på Sovjetunionen. Det tog några sekunder att ta in det i huvudet för var det inte så att Hitler och Stalin hade samarbetat på något sätt? Jag undrar vad som händer här näst, både med mig och min familj samt hela världen.

December
Den amerikanska flottbasen Pearl Harbor blev attackerad av Japan den 7 december och det sägs bara ha tagit några timmar innan det mesta av flottan förfördes. Nu är det väl bara en tidsfråga innan USA ansluter sig till kriget. Jag skulle inte bli förvånad om de börjar samarbeta med Storbritannien och kanske till och med Sovjetunionen.

1942
Mars
Även om situationen runt om i världen är alltifrån bra kan roliga saker ändå ske och jag kan fortfarande bli lycklig. Jag har nog aldrig längtat så där mycket efter barn som jag vet att vissa gör. Kanske för att det är som det är runt omkring, eller så är det bara att jag aldrig känt mig redo för att bli mamma. Det har jag heller inte blivit men numera bor det ett barn här i min familj. Maya heter hon och hon är hur gullig som helst, åtta år är hon och väldigt begåvad är hon också. Jag kan inte låta bli att lida med henne, hon kan inte ha haft det lätt. Hon blev kidnappad från Polen till Tyskland och fick bo hos ett tyskt gammalt par men frun dog och mannen kände att han inte kunde ta han om Maya själv. Det var då hon kom till oss, Evy hade träffat mannen med Maya och sedan bestämt sig för att låta henne bo hos oss. Ge henne möjlighet att åtminstone få leva ett relativt bra liv mitt i allt elände. Mor ägnar mycket av sin tid till att läsa sagor för Maya, på så sätt får hon också lära sig mer tyska. Jag tycker det går väldigt bra och trots att hon säkerligen saknar Polen är hon för det mesta positiv. Men det händer att hon vaknar på natten lite då och då och verkligen gråter, då brukar mor lägga henne i sin famn och gunga henne fram och tillbaka. Detta har varit en mycket bra metod faktiskt.

Oktober
Det går bra med Maya, hennes talförmåga i tyska har verkligen ökat drastiskt. Hon har börjat leka med en annan flicka, Izabela och som också kommer från Polen. Även om de båda har polska som modersmål pratar de nästan alltid tyska med varandra, detta gjorde mig fascinerad. Jag tror det är bra att de umgås med varandra, de har gått igenom samma saker så det är nog skönt för dem att vara med varandra.

Det som händer runt om i världen är väl inget som får en på bra humör precis. I norra Egypten segrade engelsmännen över den tyska armén och det sägs att många tyska soldater börjat drivas ut ur Nordafrika.

1943
Februari
Det mesta av Tysklands stridskrafter har ju funnits i Sovjetunionen vilket numera är ett problem och på sätt och vis anser jag faktiskt att det är Tysklands fel- eller de tyska soldaternas fel att det blivit så. Det var ju de som började anfalla Sovjetunionen. Så jag förstår inte riktigt hur de tänkte, eller tänkte de ens?

19 november 1942 kom anfallet som relativt länge hade fruktats. Hitler hade trott att Sovjetunionen i princip gett upp, att de blivit besegrade. Men så var det inte och tillslut började sovjetiska soldater strida mot de tyska soldaterna. Jag kommer ihåg att det var mycket snack på gatorna här i Northeim då, folk syntes vara rätt upprörda. Inte så konstigt egentligen, och striderna kom att hålla på ända till slutet av januari. Drygt två veckor sedan nu. Det beräknas ha dött uppåt 200 000 tyska soldater i striderna och 90 000 har hamnat i sovjetisk fångenskap. Det har faktiskt varit lite dystert på gatorna de senaste veckorna, jag antar att många kände någon som avled. Vad ska man säga, i en värld som denna finns det inte särskilt mycket som förvånar mig längre.

Vågar jag ens ställa mig frågan, när kommer detta ta slut?

Maj
Mor har funnit en ny mening i livet på sätt och vis, hon visar en så stor kärlek för Maya. Det gör mig lycklig att se dem tycka om varandra så mycket som de gör. Evy är ju utbildad sjuksköterska men det har inte riktigt funnits plats för henne att arbeta under de senaste åren, det har varit väldigt oregelbundna tider. Men nu har hon på sätt och vis börjat jobba alltmer och relativt regelbundet. Jag har till och med fått följa med, och arbeta faktiskt. Inte så stora grejer precis men jag har plåstrat om de sjuka, rengjort deras sår och tagit vissa prover. Det är ett väldigt intressant jobb och jag är glad att jag fått vara med och hjälpa människor att bli bättre. Men en dag, bara några dagar sedan slog tanken mig om mitt målande. Jag har inte hållit på med det på väldigt länge, tyvärr. Men jag har bestämt mig, blir det bättre tider så ska jag verkligen försöka börja om med målandet igen. Det var trots allt en mycket stor passion för mig.

November
Det är mycket kallt, det kommer många kallar vindar och jag känner hur jag ofta fryser. Jag gick en promenad med Maya för några dagar sedan, hon är verkligen en fin flicka. Plötsligt började hon sjunga en låt och då märkte jag hur bra hennes röst var. Väldigt behaglig att lyssna på må jag säga. Då sa hon till mig att hon och mor alltid sjunger tillsammans innan hon ska sova, det får henne att kunna somna lättare.

Ännu en gång har jag en måttligt rolig nyhet att förmedla. Det går ännu mer utför för de tyska soldaterna, vid den sovjetiska staden Kursk förlorade de ytterligare ett stort slag. Det har faktiskt kommit en hel del skadade soldater till sjukhuset men de flesta har varit så allvarligt skadade eller fått vänta för länge så att de avlidit. Samtidigt som jag faktiskt känt ett förakt mot de tyska soldaterna känner också någon stans stolthet, att de på något sätt ändå försöker skydda Tyskland.

1944
Juni
Värmen är igång, inte behöver man frysa på något sätt. Sommarkänslan som för flera år sedan fick mig på mycket bra tankar. Men det var länge sedan nu. För hur kan man känna sig lycklig och glad när världen håller på att kapitulera? Jag läste för några dagar sedan hur slaget i Normandie mellan tyskarna, amerikanarna och engelsmännen. De allierade sägs ha varit redo för en strid och hade tydligen byggt en amfibie- stridsvagn, som då kan åka på både land och vatten. Riktigt finurligt må jag säga men samtidigt känns det obehagligt att de lägger så mycket tid för att kunna förgöra andra. Men samtidigt handlar det väl om att kunna försvara sig och sitt land. Inte kan jag väl säga att jag gjort någon särskilt tapper insats för mitt land, men jag vet inte heller vad jag skulle kunnat göra. Plåstrat om en hel del soldater har jag i alla fall gjort.

Oktober
Under de senaste månaderna har jag i princip bara sett jobbiga saker hända. Jag har sett en hel del människor här i Northeim som gått åt kyrkans håll. Har de flesta blivit religiösa nu eller är det inte försen nu som de vill gå dit och be? Be för allt elände som åstadkommits. Nej inte är det någon särskild förbättring här i Tyskland. De tyska soldaterna är inte speciellt starka längre och jag har hört att de inkallat flera 16-åringar till krigstjänst. Vad skulle egentligen hända om Tyskland bara gav upp nu? Borde det inte på något sätt faktiskt inträffa någon slags fred då?

1945
Maj
Hur bör jag börja det här egentligen? Fortfarande vet jag inte om det mesta faktiskt är… över nu. Det som jag trott aldrig skulle ske kanske faktiskt har skett nu. Det blev i alla fall en tuff vår här i Tyskland. Både engelsmän och amerikanare trängde sig in här i Tyskland och samtidigt började sovjeter närma sig Berlin österifrån. Hitler visste inte riktigt hur han skulle ta tag i detta och hade kommit med ett flertal idéer men alla hade tydligen varit lika omöjliga att utföra. Hitler gifte sig den 29 april med sin älskarinna Eva Braun. Och den 30 april, vad hände då? Jo efter den dagen har ingen mera varken sett Hitler eller Eva. Jag har fortfarande inte riktigt en klar bild av vad som egentligen hände dem men det jag vet är nu att de i alla fall inte längre är vid livet. Första reaktionen när jag fick höra att de avlidit var, är du nu allt är över?

Fortfarande vet jag inte riktigt svaret på detta men jag vågar tro på att bättre tider faktiskt kan komma.

Juli
Det här kan vara min sista gång som jag skriver då jag befinner mig i Northeim. Jag och Evy reser nämligen till London om bara några dagar, och ska därmed bosätta oss där. Vi började prata om det i mitten av maj och sedan bestämde vi oss för att det inte är någon idé att vänta. Vi vill båda se lite nytt, självklart förväntar vi oss inte att komma till något paradis då Storbritannien liksom Tyskland var med i kriget. Jag vet inte riktigt varför det blev London men jag tror att jag alltid tyckt om London på något sätt som jag inte heller riktigt kan förklara.

Mor och Maya stannar kvar här i Northeim och jag kan fortfarande inte föreställa hur det ska bli att inte längre bo tillsammans med dem. Mor som jag faktiskt haft nära mig i hela mitt liv. Jag hoppas så att de kan komma och besöka mig och Evy i London. Min kropp fylls med både spänning och sorg. Det känns så otroligt spännande att få uppleva något nytt men samtidigt sorgligt att lämna den plats man tillbringat så otroligt mycket tid i.

1947
Juli
Solen gassar varmt mot fönsterrutorna och jag har just tagit mig en paus från måleriet. När jag skriver detta befinner jag mig i min egna lilla butik här på Oxford Street. Min dröm har på sätt och vis gått i uppfyllelse. Jag har fått göra något jag verkligen velat göra så länge under en sådan lång tid i livet. Livet känns en aning bra, jag och Evy bor i en väldigt fin lägenhet på Kensington Street. Mor och Maya har det bra i Tyskland och Maya har fått börja skolan där. I september kommer de hit för första gången, jag har verkligen saknat dem.

Även fast det snart gått två år sedan kriget finns händelserna kvar i mig. Många nätter har jag drömt något om kriget och jag tror att det kommer ta ett bra tag till innan de försvinner. Det var en hemsk tid, riktigt obehagliga saker händer. Det jag kan önska nu är att det verkligen inte händer igen.

Jag vet inte hur mycket mer jag orkar

Sara Kelling

1934

April

Jag vill inte mer, jag vill bara bort från denna värld, till en annan plats men vart skulle det då vara någonstans? Det känns som att det nazistiska tänkandet kommer sprida sig runt hela världen, så mäktiga som de är. Vart är far någonstans? Givetvis vet jag svaret på detta men jag vill inte inse det riktigt. Det händer att han kommer traskandes in här, antingen på ett överdrivet glatt humör eller alldeles vansinnig över att något gått på tok för NSDAP.

September

Ännu mera börda här i detta land. Nu återstår min familj av oss tre kvinnor. I maj tog nämligen far farväl av världen. Hostan kom tillbaka och den blev värre än vad den någonsin varit så jag antar att fars kropp inte längre klarade av mer. Jag funderar också på att allt det här med NSDAP på sätt och vis blev för mycket, han blev helt involverad och glömde i princip bort allt annat. Hur kunde han egentligen sjunka in så djupt i Hitlers och NSDAP:s atmosfär? Jag vet inte och kommer troligen aldrig att få veta vad fars mål var med det här, ville han verkligen få bort judarna och alla icke tyskar( vilka det  nu skulle vara )?Förkastligt,  jag vet inte vart jag ska avlasta mina tankar. De bara flödar runt i kroppen.

Ungefär en månad efter fars död möttes jag i tidningen av att Hitler tillsammans med SS och Gestapo försökt sig på en statskupp mot SA som avslut på juni månad. Runt 70 personer avrättades och bland dessa var de flesta höga SA-ledare. Jag rös till när jag läste,bland annat för att far hade kunnat vara en av dem och för att Hitler har en så stor makt.

I augusti blev det president von Hindenburgs tur att ta farväl av världen. I detta skeende övertog Hitler presidentämbetet och detta ledde i samma veva till att han också blev överbefälhavare och på så sätt utropade han sig själv till Führer.

Vad ska jag säga angående detta? Det känns som att det gått otillåtet fort allt det här och  en känsla säger mig att det här bara är början på något oroväckande… men vad kan jag inte riktigt sätta finger på i denna stund. Jag kan i alla fall säga att jag är glad över att inte vara jude med tanke på det de måste härda ut med.

''Det här är inte Tyskland'' tänker jag.

Jag kommer knappt ihåg hur Tyskland var innan nazisterna och Hitler, hur Northeim var. Jag vill i alla fall minnas att det varit några glada år. Då folket runt omkring någorlunda accepterade varandra, oavsett var de kom ifrån.

Livet är en gåta, det har jag aldrig förnekat.

1935

Juni

Nej inte har det blivit bättre, Hitler gör Tyskland till ett land där man inte längre vill vara. Inte jag i alla fall och jag tror inte jag är ensam om detta. Två lagar har stiftats. Den ena innebär att tvångsaborter får utföras av läkare så att inga ärftliga sjukdomar sprids och den andra att nu homosexuella får arresteras. Det behövs i princip inte något bevis heller, det räcker med att någon anklagar en annan för att vara homosexuell. Förnärmat…

Jag har nog inte nämnt något om de två nazistiska ungdomsföreningarna. Den ena, Bund Deutscher Mädel är för flickor i åldern tio och uppåt. Där får de lära sig allt om den nazistiska ideologin och tanken med det hela som jag förstått det är att dessa flickor ska i princip bli desamma som de andra partimedlemmarna i NSDAP. Den andra föreningen, där pojkar ''utbildas'' till nazister kallas Hitlerjugend och där är de ofta ute i naturen och gör olika lekar och övningar som en förberedelse inför framtida krig.

Det känns så dystert på något sätt, att massor med ungdomar översköljs med den nazistiska ideologin. Jag kan inte riktigt tänka mig hur det skulle vara om de gjorde motstånd och helt enkelt vägrade.

September

En dag när jag var ute med både mor och Evy möttes vi av en omringad grupp flickor som stod och ropade ut en massa ord som jag inte riktigt kunde identifiera. Jag ville veta vad det var som fick dem så uppspelta så jag gick lite diskret fram där de stod. Där såg jag något som var förfärligt rent ut sagt. Fem unga pojkar stod och sparkade på en stackars pojke. Mitt i allt hörde jag hur en av pojkarna snäste ur sig: '' Det finns inte någon plats för dig här, lilla obetydliga jude!''

Det stack verkligen till i öronen när jag hörde det och jag såg hur blod kom ut från den slagne pojkens näsa och hur hans kläder blivit allt smutsigare av alla sparkar han fått. Tillslut kom jag på mig själv med jag bara stod och kollade på, varför hade jag inte mod att angripa? Lite längre bort såg jag att Evy och mor gått och satt sig på en bänk, jag undgick att möta deras blickar.

Mitt i allt tänkande om hur jag skulle agera var pojkarna plötsligt borta, bara den judiske pojken var kvar.

 Flickorna stod kvar och de gjorde inte något särskilt högt väsen av sig längre. För en stunds tänkande fick jag för mig att gå fram till pojken, men bara några sekunder efter reste han sig snabbt och började gå. Jag försökte inte följa efter honom. Vilket jag lite lätt ångrar nu.

Men just att se en sådan händelse med egna ögon, fick mig på riktigt då att inse hur den nazistiska ideologin påverkat så hårt på dessa barn. Jag kände tyvärr igen några av pojkarna och tanken om att de en gång varit fridfulla barn slog mig. Nu var det inte längre så. Nu hade de en massa åsikter om huruvida saker och ting skulle gå till.

Den här händelsen skedde bara några dagar efter att Nürnberglagarna började gälla. Med detta innebär det att de tyska judarna tillhör en andra klassens medborgare, de förlorar därmed rätten att rösta och inga äktenskap mellan judar och ''arier'' får förekomma. Ja det känns allt mer än rätt, så otroligt förnedrande. Allt det här får mig en än gång förvirrad.

Oktober

En dag när jag var ute med Evy fick jag en knack på ryggen. När jag vände mig om möttes jag av en relativt ung man som bar en SS kostym. Jag blev lite nervös, vad kan denna man tänkas vilja? Sedan började han prata med mig.

'' Jo det är såhär, jag såg dig för ungefär en månad sedan ute här på storgatan, då några av mina pojkar försökte lära en judeunge lite hyss. Jag ville bara försäkra mig om att du inte anser att det var något fel med detta, du förstår nog säkert själv att judarna skapar en hel del problem för oss renrasiga.''

Herregud, vad ville denna man? Självklart tyckte jag att det såg hemskt ut och vad exakt är det som judarna har gjort egentligen? Jag kunde inte kläcka ur mig några ord, jag bara stod och kollade på honom. Men Evy avbröt tystnaden.

''Hon förstår vad du menar, hon hade heller ingen annan tanke.''

Mannen kollade på mig och jag nickade. Samtidigt som det stack till i mig kunde jag inte förmå mig att säga sanningen, det var för farligt helt enkelt.

''Det är så hemskt Evy! Att vi inte kan säga det vi tycker! Kände du igen den där mannen förresten?''

'' Ja det är Hannes Lutze, han är ledare för Hitlerjugend''

1936

Februari

Det känns bra på så sätt att det i alla fall finns några här i Northeim som anser att Hitler och hans parti inte är helt klara i huvudet. Men det känns som att de flesta är ungefär som jag, alltså fega att våga säga till om något annat. Kanske inte så konstigt, vi lever ju trots allt i ett totalitärt land. Skrev jag just totalitärt? Hemskt, men det är ju så det har blivit.

Mars

Jag vill inte riktigt inse men tyska trupper har marscherat västerut över floden Rhen. Detta var enligt Versaillesbestämmelserna förbjudet, men nu hade detta brutits! Men detta gjorde varken Frankrike eller Storbritannien något åt, trots att de varit med och skrivit bestämmelserna. Det kanske låter konstigt, men jag hade faktiskt velat att de skulle göra något med tanke på att jag anser att Tyskland styrs av helt fel människor. Varför kan de andra länderna inte se att Tyskland håller på och havererar!? Jag känner mig med ens som en fånge i mitt eget land.

Koncentrationslägren här i Tyskland blir bara mer och mer uppmärksammade. SS har nu tagit över ansvaret, innan var det Gestapo. Jag har hört att de ska byggas om och säkerligen bli ännu större, så allt fler kan sättas in. Jag måste åter en gång fråga mig själv om det fortfarande är Tyskland jag lever i.

1937

Jag lever fortfarande här i Tyskland, tillsammans med mor och Evy, i samma lägenhet. Jag är medveten att jag inte skrivit på ett långt tag. Jag hade önskat att jag kunde komma med lite trevliga nyheter men det kan jag inte och det kommer jag väl aldrig att kunna.

I juli 1936 bröt ett inbördeskrig ut i Spanien. Det verkar inte särskilt mycket bättre för människorna i Spanien, då diktaturen även härjar där. Hitler tillsammans med Italiens diktator Mussolini sägs ha velat stödja Spaniens diktator om ett krig skulle brytas ut. Som det säkerligen snart kommer göra. Jag vill inte tänka så men vad är oddsen att det inte skulle göra det nu?

I augusti 1936 pågick de olympiska spelen i Berlin och jag, mor och Evy tog oss faktiskt dit. Det var intressant att se på spelen men samtidigt kunde jag inte känna någon speciell glädje, all propaganda om judarna var nermonterade så att inte omvärlden skulle kunna se något. Som om Hitler faktiskt skämdes men jag kunde mer se en feghet i honom, han som varit så bestämd med sina åsikter… varför inte kunna visa dem för vemsomhelst?

Tillbaka till 1937

Judar har inte längre behörighet till att undervisa tyskar, arbeta som revisorer eller tandläkare. Hela deras människovärde bara förnedras mer och mer, vad blir nästa steg för judarna?

1938

Hoppet om ett välfungerande Tyskland har i princip slocknat. Jag vet inte hur mycket mer jag orkar, jag känner mig så mycket äldre än vad jag egentligen är.

Österrike tillhör numera Tyskland, Hitlers gamla hemland. Detta har hyllats en hel del, borgmästare Eckhardt har hållit tal i Wagnersaal och firat Österrikes anslutning till Tyskland. Precis i början av anslutningen fick jag ett litet hopp om att kanske österrikarna skulle kunna förmedla mer frid och möjligtvis få Hitler att tänka i andra banor, men detta hopp rann ut i sanden relativt fort.

Förnedringen för judarna fortsätter, den stora synagogan i München blev sönderslagen i juni. I augusti inleddes en ny namnlag som tvingar alla judiska kvinnor att lägga till namnet Sarah och judiska män skulle lägga till namnet Israel i sina pass. I oktober behövde alla judar dessutom ha ett stort J i passen.

Tyskland har också växt ännu mer då Sudetlandet, det tysktalande området i Tjeckoslovakien har integrerats med Tyskland. Detta var vad Hitler ville och hans vilja accepterades.

I november uppkom två händelser som ännu en gång förnedrade judarnas existens. Synagogor över hela Tyskland brann och tusentals judar blev arresterade och skickades till koncentrationsläger. Sedan har judiska barn blivit av med behörigheten att få gå i tyska skolor. Många skickliga sätt att trampa ner andra människor, att få dessa att börja tvivla på om de ens är människor.

1939

Frankrike och Storbritannien har ''äntligen'' agerat! Detta på grund av att Polen invaderats av det land jag lever i-Tyskland. Det är svårt att sätta ord på det hela men jag har en känsla av att det faktiskt närmare sig krig nu. På riktigt.

Vart är vi på väg egentligen?

Sara Kelling

1924-1927

Det känns som om ekonomin börjat klarna upp för Tyskland, vilket är lättande. Det har blivit så tack vare USA, som gav Tyskland stora lån samt sänkte de stora krigsskadestånden. I augusti infördes också den nya valutan- riksmarken.

Jag har lyckats göra flera målningar och av ren nyfikenhet bestämde jag mig för att ta med dem till Herr Grantz lilla butik för att få reda på om de kanske kunde ha något värde.

Väl inne i butiken var det rätt så lugnt, Herr Grantz undrade artigt om jag ville ha hjälp med något. Jag nickade lite lätt och sa att jag hade några tavlor att visa och han lät intresserad. När han väl hade tavlorna framför sig på bordet, kollade han väldigt koncentrerat på dem. Jag blev lite lätt osäker, kanske var de inte alls något som skulle kunna komma till användning, kanske hade jag både slösat papper och tid på något som rent ut sagt lika väl kunde slängas. Men dessa funderingar försvann lika lätt som de kommit, Herr Grantz gav mig nämligen ett stort leende och sa att mina målningar var magnifika. Jag kunde inte mer än le tillbaka och tacka så hjärtligt. Vi bestämde då att han skulle ta alla, ge mig en liten summa för att han fick låna dem och sedan ha dem inne i några dagar för att se om någon var intresserad. Skulle någon av tavlorna säljas kom vi överens om att jag skulle få 60% av priset och han då 40%. Skulle fallet istället bli det att ingen köpte mina målningar, ja då skulle jag få ta tillbaka dem.

När jag kom tillbaka några dagar senare såg jag på en gång att några av mina tavlor var borta. Jag möttes av Herr Grantz som glatt kom fram och sa att fyra målningar hade sålts, till en man vid namn Johannes Haffner. Han hade tydligen varit väldigt fascinerad av dem och jag kände att jag gärna skulle vilja träffa honom någon dag. Få veta vad det var han tyckte var så intressant.

Jag stötte en dag på Johannes Haffner. Han hade tyvärr lite bråttom, han var på väg till borgmästare Eckart som han tydligen arbetar som assistent till. Jag kunde inte låta bli att undra hur det kändes att ha ett sådant jobb men förmådde mig inte att fråga. Hursomhelst frågade jag snabbt vad det var i mina målningar som berörde. Han tänkte till ett ögonblick och sa att han tyvärr inte kunde ge mig ett konkret svar på detta. Men blandningen av färgerna kombinerad med dess mönster gav en känsla av hopp, som nog många skulle behöva förklarade han. Jag log lite glatt över hans beskrivning, hopp. Ja det är viktigt att bära med sig.

Jag och Evy gick en dag förbi Voss bokhandel, vi skulle se om boken ''Die Leiden des jungen Werthers'' av Johann Wolfgang von Goethe fanns då mor är en stor beundrare av honom. Men boken fanns inte inne,vi fick då istället ett tips om en annan bok. ''Mein Kampf''- skriven av Adolf Hitler. Jag såg lite skeptiskt på den, bläddrade igenom några sidor och konstaterade att det inte var allt för avancerat innehåll. Inte den märkvärdigaste boken men kanske skulle den vara bra att läsa. Jag och Evy trodde dock inte att den skulle falla mor i smaken men kanske för far med tanke på att han faktiskt nämnt Hitler några gånger. Eftersom tanken från början var att köpa något till mor såg vi att det fanns ett litet fint anteckningsblock som vi då köpte tillsammans med Mein Kampf.

Far hade läst ut Mein Kampf relativt snabbt. Han tyckte om bokens budskap och var på något sätt imponerad av att Hitler skrivit den under sin tid i fängelset. Boken var till viss del en självbiografi där Hitler beskriver sin uppväxt, drömmar och andra saker som kretsat runt hans liv. Sedan tas många politiska frågor upp, det var dem som far fastnat för. Han ville gärna diskutera dem med mig och Evy.

Det kändes konstigt på något sätt, far hade förändrats en del sedan Hitler väckt sådan uppmärksamhet. Eller så hade far hittat tillbaka till sig själv, för när han kom hem från kriget kände han sig mest trött och blev sjuk med jämna mellanrum. Hans hosta fanns dock kvar, men han såg inte lika tärd ut längre. Lite så var han ju faktiskt innan han begav sig in i kriget, bestämd och energisk. Det var flera år sedan nu.

Jag tyckte mig se hur mor med en förbryllad blick undrade vad som pågick när far en dag hastigt satte sig vid köksbordet och började läsa den andra delen av Mein Kampf. Hitler hade alltså skrivit ytterligare en. Jag fick känslan av att mor kände ett obehag.

Far hade skaffat sig en radio som han förklarade att han skulle behöva använda sig en del av men att vi också kunde lyssna på den lite då och då.

Jag har för övrigt läst Hitlers båda böcker, något jag från början kände att jag inte ville men med tanke på hur far uppslukats av dem ville jag ändå förstå vad dem egentligen handlade om. Efter att ha läst dem båda kände jag kom bara negativa tankar upp. Jag ser inget logiskt i det han skriver, hans teorier och tankar om andra människor är för mig en aning skrämmande. Hans förakt mot judar var oroväckande. Kanske är det jag som är konstig, jag menar… far verkar ju hålla med honom fullt ut och detta gör mig lite orolig. Jag kan tyvärr inte framföra mina åsikter högt, rädd som jag är över att det skulle leda till något dåligt.

Tillslut skulle jag få ett svar angående fars tankar och beteende. En kväll, när jag gick ut i vår lilla hall för att ta mig en promenad skymtade en brunfärgad skjorta med hakkorset fastsatt på ena armen. Jag rös till lite, det betydde bara en sak: far hade gått med i NSDAP. Jag kände mig en aning konfunderad, undrade varför han inte hade sagt något.

1928-1931

Far deklarerar nu öppet att han tillhör NSDAP och därmed vet jag också vad han tycker. Vilket på något sätt är oroväckande. Varken jag, Evy eller mor delar samma åsikter med honom men ingen av oss säger heller något om det. Det känns som att det på något sätt blivit en aning farligt om man hyser andra åsikter.

 Första riksdagsvalet som hölls här i Northeim gav inte NSDAP särskilt många röster vilket kändes lättande- dock var far inte särskilt road av detta. Men sedan har ett till hållits och då var det över tusen röster från Northeim som gick till NSDAP! Jag själv röstade inte på något, vilket jag lite bittert ångrar för jag ser självklart hellre socialisterna i makten än NSDAP.

Det känns så dystert på något sätt, vart är samhället på väg? En händelse som givit sorgliga följder är börskraschen i USA som utlöstes i oktober 1929. Folk tog sina liv och flera banker har senare gått i konkurs. Ekonomin har bara rasat och USA som hjälpt Tyskland kan inte längre göra det. Ekonomin har fallit tillbaka på sätt och vis kan man säga.

NSDAP bara växer och växer och det gör min oro också, på grund av att det gått så fel. Jag ser allt fler män iklädda bruna skjortor med hakkorset fastsatt på ena armen. En av dessa män råkar ju också vara min far. Vart är vi på väg egentligen? Den militära stilen tilltalar inte mig, den skrämmer mig. På senaste tiden har det känns som att hemmet är indelat i två grupper: jag, mor och Evy samt far för sig själv. Fast han vistas inte så mycket här hemma, han håller sig tillsammans ute med de andra medlemmarna i NSDAP.

1932

Hitler höll ett stort tal här i Northeim. Både jag och Evy var rätt så osäkra på om vi borde gå dit men kom till slut underfund med att göra det. Väl på plats såg jag hur massor av folk samlats, det måste ju i princip ha varit hela Northeim. Mor valde dock att stanna hemma, hon kände sig helt enkelt inte i form.

När Hitler väl höll sin talan kunde jag inte undgå från att medge att han var en bra talare men hans sätt att uttrycka sig skrämde mig en aning. Att tillståndet här i Tyskland inte är bra beror enligt Hitler främst på judarna. Får han makten kommer det mesta lösa sig och Tyskland kommer bli bättre än vad det någonsin tidigare varit. Efter hans tal var det många som jublade - jag och Evy tillhörde dock inte dem. Vi stod istället lätt konfunderade och iakttog folkvimlet - i alla fall jag.

1933

Det har hänt mycket detta år. Inte känns det väl så bra, numera härjar Nazisterna hej vilt. I slutet av januari jublade många. Adolf Hitler valdes nämligen till rikskansler. Nu är det väl i princip NSDAP som gäller känner jag, det känns inte som att det finns så mycket annat att säga åt om. Mycket sjuka saker har hänt, en ynka månad efter att Hitler blev rikskansler började Riksdagshuset i Berlin att brinna. En luffare med kommunistiskt förflutet hittades inne i det brinnande huset och Hitler ansåg då att det var kommunisterna som försökte ta makten genom att skapa kaos. Flera kommunistiska riksdagsmän har arresterats och Hitler fick president von Hindenburg att skriva under en undantagslag. Yttrandefriheten, tryckfriheten och föreningsfriheten har upphört. Avskyn mot judarna visades stort den första april då NSDAP hävdade att inga längre skulle handla från judiska affärer, flera av deras affärer har också blivit förstörda av SA-män. Judarna har bara blivit ännu mer förnedrande, de ska i princip försvinna. Det känns hemskt känner jag men ändå kan jag inte göra något åt det.

Far går runt hemma och ser väldigt stolt ut för det NSDAP har gjort. I maj brändes massor av böcker upp, som då enligt Hitler var skrivna av fel människor, judar och antinazistiska. För att vara en bra människa ska man tycka om Nazisternas ideologi, man ska tycka att judarna inte har något värde och helt enkelt ha en stor avsky för dem som inte tycker som de gör. Det har bara blivit så förvirrande, jag vill inte tro att det är sant. Koncentrationsläger har också öppnats på ett antal ställen, där personer med fel åsikter och fel ursprung placeras.

Det är hemskt.

Leka med sedelbuntar som om de vore byggklossar

Sara Kelling

Början av November 1923

Nu har mycket hunnit hända och jag ska göra mitt bästa för att kunna förklara så bra som möjligt. Nu när jag skriver detta befinner jag mig hos min storasyster Evy. Jag bor numera hemma hos henne, likaså min mor och far. Jag kunde inte längre bo kvar i lägenheten, ekonomin tillät inte och jag kunde inte hitta något jobb, bara tillfälliga jobb då och då. Det var i samband med kappkuppen 1920 jag var tvungen att flytta. Som tur är bor jag kvar här i Northeim, för i de andra städerna som München och Berlin är det riktigt stökigt.

Sedan 1920 fram till nu har det varit oroliga tider här i Tyskland. Jag har försökt följa vår lilla tidning så gott det går men jag har också kunnat se saker med egna ögon. När jag läst om vår borgmästare Eckart och också hört honom har jag fått känslan av att han är en socialdemokrat då han tycker att det verkar okej att regeringen samarbetar med armén för att få lugn och ro på gatorna. Jag vet inte vad jag tycker själv om det, men mina åsikter nu för tiden har jag behållit för mig själv.

Under detta år, har jag skrivit lite saker som jag lika väl kan klistra in i samma brev, så har jag har det samlat på samma ställe.

 25 September 1923

Det var inte en speciellt härlig dag idag. Inte nog med att vädret bjöd på kalla vindar och duggregn hade också mitt huvud råkat illa ut.  Irritationerna började i princip så fort jag klev upp ur min säng. Jag hade svårt att se klart, jag vaknade med en sprängande huvudvärk. Smärtan var kolossal. Jag gick in till far och frågade om han möjligtvis hade något men det var inte mycket han hade och det han hade behövde han till sig själv. Han hostar jämt och ständigt nu för tiden, jag lider med honom.

Vi bestämde oss för att ta gå till Schenks apotek, även om jag och far misstänkte att det vi önskade inte skulle vara tillgängligt- och om det mot förmodan skulle vara det, skulle priserna vara ett hinder. När vi hade gått en bit och kom mot den stora gatan omringades vi av stora folkmassor, det var ohyggligt långa köer till bageriet. En lite lätt ilsken kvinna kom hasandes ut därifrån med ett bröd i ena handen och gormade högt för sig själv: ''Det är inte klokt, 40 000 mark för detta! Hur mycket ska det egentligen stiga? Jag borde nog ta mig en tur till kyrkan.''

Jag lyssnade på vad kvinnan sa, och mina funderingar blev allt större. Denna inflation som drabbat hela Tyskland, hur skulle den kunna stoppas? Franska soldater hade gått in i Ruhrområdet under hösten 1922, de visste att det var Tysklands ekonomiska område och där kunde de ta det som Tyskland inte betalat. Men det var inte mycket de fick tag i ändå, den tyska regeringen fick invånarna där att göra motstånd, genom att strejka. Men senare blev det ekonomiska problem igen och regeringen försökte lösa det genom att trycka ut massor av sedlar. Men detta gav då sedlarna i princip inget värde. Bara massor med nollor.

En vän till min syster berättade hur hon sett några barn leka med sedelbuntar som om de vore byggklossar. Det är inte riktigt klokt. Jag har nog aldrig sett så mycket pengar i mitt liv, nu är alla miljonärer helt plötsligt. Underbart, hm.. problemet är ju det att pengarna är utan värde.

22 Oktober 1923

Evy har fyllt år, jag kunde tillslut köpa ett fint halsband till henne med hjälp av mor och far som bidrog med pengar. Det var i syskonens Tannbergs smyckesbutik som jag fann det fina halsbandet, de verkar trevliga men jag hade inte riktigt tid att stanna kvar och prata då jag var där, de verkade rätt upptagna de med. Evy blev i alla fall otroligt glad för smycket men lite orolig över att vi kanske skulle behöva snåla med mat och hushåll.

Mor arbetar inte, det gör knappt far heller. Evy är den som har en någorlunda stabilitet, hon arbetar som sjuksköterska. Hon har alltid varit målinriktad och duktig även om många hinder kommit i hennes väg. Arnold var lite likadan, han visste vad han ville göra. Jag däremot har velat så mycket, min stora passion för att måla har varit stor men jag har inte riktigt haft samma intresse för det den senaste tiden. Kanske borde jag bara låta mig själv försjunka in i konsten?

2 November 1923

Far har varit förvånansvärt stark och närvarande de senaste veckorna. Det var som att hans hosta inte längre var något att oroa sig för. Så mycket politik som han pratat nu på senaste tid har han aldrig gjort innan, inte för oss i familjen i alla fall.  Igår hade han varit ute och då hade tydligen ett slagsmål ägt rum mellan en grupp demonstrerande nationalister. Herregud, jag märker verkligen att jag bör ta politiken på ett större allvar. Jag vet inte riktigt vart de övriga i familjen håller närmast hjärtat, de högerextremistiska eller de vänsterextremistiska. Jag borde nog ta mig en liten funderare.

Han som alla pratar om nuförtiden, Adolf Hitler. Varför har jag inte tidigare nämnt honom? Jag vet ju inte så mycket om honom, han är i och för sig ledare för det nationalsocialistiska arbetarpartiet, jag borde kanske visa honom lite mer respekt än vad jag gjort. Han kanske faktiskt försöker göra det bra för oss människor i Tyskland.

Vem är Sara Kelling?

Mitt namn är Sara Kelling och jag är född den 23:e februari år 1897, jag har alltså levat mitt liv här på jorden i 22 år. Jag har mörkt brunt hår, grågröna ögon och jag är rätt så smal. Jag bor ensam i en lägenhet precis här i Northeim och det har jag gjort i snart två år tillbaka. Det är ett rätt så lugnt område, det finns en liten livsmedelsaffär på andra sidan gatan så det är trevligt. Jag har inte alltid bott ensam i denna lägenhet, innan bodde jag tillsammans med min pojkvän Arnold. Avslutet på vår relation var inget som hade med oss att göra, utan av en tragisk händelse. Jag kommer aldrig glömma denna dag, då jag fick ett samtal från Arnolds mor som förtvivlat berättade att hon fått besked från sjukhuset i Berlin om att Arnold avlidit. Han hade blivit skjuten i bröstet och det var tydligen så illa att det inte fanns något läkarna kunde göra, eller så hade de inte tillräckligt med läkemedel vilket jag snarare tror. Men jag kan inte klandra dem, det var svårt att få in läkemedel och till så många som behövde det dessutom.

Arnold blev kallad till kriget strax efter att han fyllt 20 år, vi hade precis förlovat oss så det var jobbigt för mig att inse att han faktiskt skulle ut och kriga men han var verkligen beredd att kämpa för Tyskland. Inte så konstigt med det faktum att det är här man föddes och har vuxit upp, skulle man bara kunna svika det då? Det var inte bara Arnold jag förlorade i kriget, min äldre bror Ludvig avled en ganska kort tid efter att han blev kallad till kriget. Ingen i min familj fick reda på hur han dog, det bara kom ett brev en dag där det stod att han avlidit under en färd till Storbritannien. Jag ska inte glömma att säga att min far också var med och kämpade för Tyskland men han överlevde, han kom hem i princip helskinnad.

Efter Arnolds död visste jag först inte vart jag skulle ta vägen, jag hade mycket svårt att se hur jag skulle klara av att bo kvar ensam i lägenheten då ekonomin skulle bli en svår fråga i det hela. Det hade alltid varit Arnold som fått in pengarna och jag hade svårt att hitta något jobb, så jag tog hand om hushållet.

Då Arnold gick med i kriget började ekonomin lite senare att svikta men min äldre syster Evy hjälpte mig så gott hon kunde och gav mig lite pengar då och då, som lyckligtvis räckte till hyran och lite annat. Jag har faktiskt inte berättat något om mitt förflutna så det kanske inte är en allt för dum idé att börja med.

De första åren i min uppväxt var relativt bra. Jag växte upp tillsammans med min mor och far samt min äldre bror och syster i ett lite avlägset område strax i utkanten av Northeim. Där bodde vi i ett hus som bestod av ett rum, ett kök. Toaletter hade vi gemsamt med de andra som bodde där i närheten. Det var inte ofta pappa var hemma, han hade antingen något med jobbet eller så var han ute med sina kollegor och ’levde livet’. Som han bestämt brukade säga: Vi män måste få gå ut och roa oss lite då och då för att kunna jobba och försörja familjen. Ingen så någon gång emot hans ord, just därför att vi alla visste att det ändå inte lönade något till. Min bror fick några enstaka gånger följa med honom och när jag en gång nyfiket kom fram och frågade vad han och pappa gjort tyckte han inte att det var min sak.

Jag har så länge jag kan minnas alltid velat bli en känd konstnär och jag har sysselsatt mig en hel del med måleri och gör det fortfarande men jag vet inte riktigt om jag tror att jag skulle kunna arbeta med det . Men som det ser ut nu så är det lite rörigt i mitt liv och det tror jag inte att jag är ensam om. Efter alla hemskheter som Tyskland var tvungna att uthärda efter kriget kan det vara lite svårt att bara stabilisera sig. Men jag i alla fall, har min mor och far samt min syster. Min far är dock sjuk, så jag vet inte hur länge han klarar sig men jag ber för honom varje kväll. Hoppas det ger med sig något.

Nu tänkte jag läsa lite i min bok. Adjö så länge.