Epilog: Dietmar Schenk

Jaha. Då sitter man här. Hade tydligen fel när det gäller vad som händer efter döden. Hade inte heller trott på ett kommunistiskt Östtyskland redan 1945. Men man kan väl vara nöjd ändå. Finns inget att göra åt det nu. Att nu tänka tillbaka på mina 45 år i livet känns onödigt. Vad jag har upplevt har trubbat av alla mina känslor och så här i efterhand känns mitt liv onödigt i jämförelse med allt som hänt. Allt man har sett, allt man har gjort, det... det gör fortfarande ont. Och det som har format mig mest i livet är inte nazism, inte Hitler, utan det faktum att jag har dödat en man. Det satte sina spår mer än något annat. Dels att det gav mig en insikt i hur nazisterna kunde vara så hemska. Hur en annan människa kan bli ett djur i ens egna ögon. Dels hur jag inte kan förstå hu de kunde vara så hemska. För hur mycket djur den soldaten än var för mig, så har jag ångrat det i flera år. Hur nazismen kunde trubba av vanliga människor, ta ifrån dem deras känslor, göra dem till maskiner, kan jag än idag inte förstå. Det är mycket som jag inte förstår med mitt liv. Varför jag gjorde mina val. Varför jag i princip övergav min familj för min politiska drivkraft, eller mitt politiska hat. Det politiska hatet som till slut inte bara blev politiskt, det blev ett fullt hat mot inte bara nazismen, mot Tyskland. En skam.

Man har tänkt mycket, finns inte mycket mer att göra som spöke, och jag har fått ett antal insikter som jag aldrig tänkte på under mitt liv. Det känns som om mitt liv inte har särskilt stor betydelse, det som har betydelse är vad som hände i Tyskland och hur det kunde hända, hur det tilläts hända.

Att säga att det var depressionen och hämndlystheten som gjorde att Hitler kunde ta makten är en ganska enkel och sammanfattande orsak. Men enligt mig också den som stämmer bäst. I mitten av 20-talet var allt bra, de flesta va nöjda och tack vare amerikanerna hade vår ekonomi stabiliserats. När då allt rasade samman under 1929 och 1930 rördes känslorna upp igen, känslorna som var starka tio år tidigare. Och när ett land går in i en depression blir det lätt för människorna att vända sig till de som mest utlovar förändring, de extrema ideologierna. Det kunde lika gärna ha varit KPD som kunde ha gått framåt, men de hämndlystna känslorna som fanns i det tyska hjärtat efter nederlaget i Versaille gav nazisterna ett litet övertag, det övertag de behövde. Men var detta maktövertagande oundvikligt? Man måste gå tillbaka till första världskriget för att ta reda på det. Om vi hade vunnit kriget hade det sett helt annorlunda ut. Antagligen hade Tyskland tagit ett stort skadestånd av både Frankrike och England, och istället hade det funnits en längtan efter hämnd i de länderna. Då hade vi inte haft någon Hitler(inte vid makten iaf) och antagligen inget som kallats för nationalsocialism. Men jag tror ändå att ett andra stort krig skulle ha utbrutit ett antal år senare, men judeutrotningen kunde nog ha ha stoppats om britter och fransmän varit lite smartare. Även den ryska revolutionen(som va ett reultat av första världskriget) gjorde ett intryck, och kunde framförallt ge nazisterna ett exempel på vilket man visade att kommunismen inte var bra för ett land, något som Stalin ensam är ansvarig för. Så man kan inte peka på en ensam anledning till hur Hitler kunde ta makten, det finns flera. Och hur mycket jag än hatat at erkänna det, var han mycket duktig på att använda just dessa saker till hans fördelar. Han var även en duktig talare, och då och då förstår jag att folk kunde följa honom.

Men han var inte bra för vårt samhälle, han gav folket jobb och bröd, men alla kan inte ha det bra. Det visste Hitler. Hans hat mot judarna var positivt för att kunna utöva nazism. Alla kan inte ha det bra och ta del av välfärden, men det utlovade Hitler. Vilka var då alla? Den friska delen av den ariska rasen var de ”alla” som Hitler syftade på. De andra räknades inte. Men om man utlovar lyx till 70% av folket, kommer då inte en stor del av de 70% rösta på honom? Detta är nackdelen med demokrati. Och ja, absolut, den delen av oss ”alla” som var på Hitlers sida, de fick det bra, men de andra lämnades ute. De andra skyfflades bort. Avhumaniserades. Mördades. Och det var inte en mörkläggning som gjorde att tyskarna kunde stå ut med detta. Alla visste om det. Man låtsades bara som att det var normalt, att det skulle vara slut snart. Att det var deras eget fel. Men vad kunde judar göra åt sin religion? Inget.

Varför Hitler hatade judar kommer vi nog aldrig få svar på. Och med detta säger jag inte att alla tyskar hatade judar, men det var lätt att skylla på någon, om de skyldiga personifierades som en folkgrupp. Lätt att skylla på dem för depressionen och första världskriget, trots att alla visste att det inte va sant. Och propagandan var ju förstås total. Den fanns överallt och de är klart att detta sätter spår. Propagandan som styrdes av Goebbels var ju skickligt inslagen i fina bilder och bra slogans, men om man kollade närmre var det bara manipulation.

Ända från början ville Hitler ha ett krig. Han rustade upp och byggde mycket nya vapen och jag kan inte förstå Chamberlains handling. Hans inkompetens, naivitet! Fred i vår tid! Quatsch! Överlämningen av Sudetlandet var det som i sig startade kriget. Mycket vill ha mer, eller hur? Hade Chamberlain haft någon som helst kunskap om Hitler hade han vetat att Hitler inte skulle nöja sig. Det tyska folket hade dessutom inget emot detta. Nazisterna hade inte bara lyckats ta makten genom hämndlystheten mot Frankrike och England. De lyckades med makten även elda upp folket och stärka denna känsla. Så kriget togs av många emot med öppen famn. När sedan invasionen av Polen kom, var det en ingen överrasking för någon som bodde i Tyskland, det var inte heller en besvikelse. Vad som överraskade var mer att Stalin var med oss. De hatade nog varann hela tiden, men kom på att båda var fullständigt galna och tänkte: ”Varför inte?”. båda parter ville undvika ännu ett skyttegravskrig och ingen vågade ge sig på den andra. Men när Hitler väl gjorde det visade sig den tyska överlägsenheten inom ingenjörskonst och teknologi. Något som man måste ge nazisterna beröm för. De lyckades ta fram en stark industri och mycket nya, banbrytande idéer inom tekniken. Och när kriget väl var igång såg det länge ut som att tyskarna krossade allt motstånd. Vändpunkten kom i Stalingrad, när Hitler tvingade in attack på attack i staden. Armén som tyskarna hade var som gjord för slag ute på öppna fält, stora maskiner och stora falanger. På de små, smala gatorna i Stalingrad kunde inte pansarvagnarna användas på samma sätt. Istället blev ryssarnas gerillakrigföring användbar och de kunde till slut pressa tillbaka tyskarna. När även USA invaderade Europa var det i princip klart.

Men om Hitler inte hade varit så enfaldig och idiotisk hade kriget kunnat avslutas tidigare och det tyska folket hade då inte lidit lika stora förluster. När han sedan tog livet av sig som den patetiska människa han var, då var kriget i Europa slut. Atombomberna var det som satte punkt.

Som ni vet så dog jag natten till den 21 juli 1944 på taket av Bendlerblock i Berlin. Jag sköt mig i tinningen med ett skott. Kändes inte ens. Jag ångrar det inte och jag skulle än idag välja det före hängning. Det var inte Hitler, inte nazismen som kostade mig mitt liv, det var min egna vilja, viljan att fortsätta kämpa för det jag en gång trodde på. Jag höll ut länge men jag föll till sist. Jag ser inte mig själv som en viktig man. Bara en man från Northeim, en man som är stolt över att han dog för det han trodde på.

Motstånd

 Dietmar Schenk

1/7 1940

Mitt deprimerade, nästan sömnlika tillstånd jag befann mig i efter att ha dödat soldaten i Nürnberg, höll i sig i mer än fyra år. I slutet av 1939 vaknade jag hursomhelst upp. Jag kan inte erinra mig någon specifik händelse som föranledde detta, jag har knappt något minne av de sista månaderna av förra decenniet. Plötsligt, mitt i en middag med Herbert och några av hans vänner utbrast jag: ”Sitz-krieg!? Bist du verrückt?!”. Jag stod upp vid min plats och gormade i fem minuter medans de andra vid bordet bara stirrade på mig med öppna munnar. När jag satte mig ned skrattade Herbert till och klappade mig på axeln. Efter middagen kom en av männen jag hade ätit med fram och talade med mig. Jag har inget specifikt minne av vad han sade, men hans namn var Ludwig Beck och han sade något om att jag var exakt den han hade letat efter. Att han behövde mig och jag bara nickade. Senare fick jag förklarat för mig att detta var general Ludwig Beck, en högt uppsatt man i tredje riket som hursomhelst var emot både nazism och Hitler (som å andra sidan hade blivit ett med varann) och verkade intresserad av mina tjänster. Efter den kvällen vaknade jag upp mer och mer och samtalade allt oftare med Herbert. Vi hade börjat gå skilda vägar i våra åsikter. Jag drogs inte lika mycket åt kommunismen som tidigare, medan Herbert gjorde det allt mer. Jag gick på ett antal möten med Beck, Carl Goerdeler och Johannes Popitz. Trots min närvaro fick jag inte mycket sagt och jag fann fortfarande deras åsikter en aning för konservativa för min smak och under slutet av våren slutade jag gå på mötena.

Från början kallades det ett låtsaskrig. Vi tyskar skrattade åt de engelsmän som skrattade åt Hitler. De verkar inte veta hur galen mannen är och vad han är kapabel till. Det gick ändå relativt lugnt till under de första månaderna. Man hörde mest om hemskheterna i koncentrationslägren och i Finland. Men på västfronten, inget nytt. Båda parter hade stor respekt för varann och ingen attackerade. I början av 1940 intogs Norge och Danmark. Dessa små länder utsattes och utsätts fortfarande för terror, enbart för att Hitler ska säkra transporten av järnmalm från ”neutrala” Sverige. I maj bröt det ändå ut. Och på mindre än två månader var det över på västfronten. ”Vi” hade krossat fransmän, belgare och britter och hela Västeuropa var nu tyskt. De brittiska öarna är det enda som står mellan Hitler och hans mål.

Från Northeim har jag inte hört mycket. Lite brevkontakt med Samuel är det enda. Jag kan ha sett Johannes Haffner utanför RHSA:s byggnad men jag vill inte tro att även han har ”omvandlats”.

25/6 1941

Vadan all denna galenskap? Hitler attackerar Ryssland. Vem som helst kan se att detta är självmord. Trots mitt motstånd mot Hitler vill jag inte se ett Tyskland i spillror. Galenskaperna i koncentrationslägren fortsätter och barmhärtighetsdödandet verkar inte ta slut.

Återigen har jag sett Johannes Haffner utanför RHSA. Nu är jag säker på att jag såg rätt. Han verkade deprimerad och jag tror inte han kan vara nöjd med sitt arbete som slav under Hitler. Och jag tror att alla känner så. Detta till trots ser jag inget motstånd på gatorna. Bara jubel över ännu en seger för Hitler.

I slutet av förra året lämnade jag Herbert. Claus presenterade mig för en man vid namn Julius Leber, en socialdemokrat som starkt motsätter sig Hitler. Men han är en nobel man och jag, Julius och Claus äter middag minst en gång i veckan. Jag presenterade den för Beck och Goerdeler. De verkade komma bra överrens och äntligen ser jag ljusare på framtiden! Ett motstånd har bildats.

5/9 1941

Det rapporteras varje dag om hemskheter från Sovjetunionen. Dödspatruller rör sig bakom armén och ”städar bort” judar, kommunister och handikappade. De ställs upp vid n ravin och skjuts för att sedan ramla ned i ravinen.

Jag träffade på Johannes härom dagen och konverserade lite smått. Han verkade helt väck. Stod bara där och svamlade om mord och Zyklon-B till Auschwitz. Jag förstod förstås vad han talade om och släppte den förvirrade mannen. Jag gick hem och la mig i sängen och sov i ett dygn. Mötet påminde mig om alla de hemskheter som pågår i vårt rike, eller nej, inte vårt. Hitlers rike.

25/6 1942

Vändningen i öst verkar ha kommit. Ryssarna pressar tillbaka den tyska armén, trots att Hitler vägrar erkänna det. Samtidigt har USA förklarat krig mot Hitler. Jag tror att det håller på att vända nu. Men det är inte slut.

 Förövrigt har två tjecker, Jozef Gabcik och Jan Kubis mördat Reinhard Heydrich i Prag. De ska ha blivit tränade av brittiska SOE. Börjar omvärlden äntligen fatta? Först såg vi positivt på denna händelse. En vecka senare ändrades det. Byn Lidice utplånades. 199 män dödades, medan kvinnor och barn sattes i koncentrationsläger. Vissa barn adopterade bort till tyska familjer. Det sägs att det kunde ha varit värre. Hitler ska ha varit för att döda 10000 ”politiskt opålitliga” tjecker, men Himmler ska ha avrådit honom från detta.

Gasningen av judar i koncentrationslägren fortsätter. Dessa hemskheter som pågår. Jag klara knappt av det längre. Men ingen gör något. Utom vi då. Claus, Julius, Beck och en viss Friedrich Olbricht har regelbundna möten då vi diskuterar situationen. Men utan någon större framgång. För två veckor sedan dödades min käre vän Herbert Baum av Goebbels män. Jag sörjer honom mycket men har inte gråtit. Detta liv har avtrubbat mina känslor på ett sätt som är obeskrivbart.

7/1 1944

När jag skriver detta är vändningen sedan länge kommen. För ett år sedan dog alla möjligheter om ett stortyskland i och med Paulus kapitulation i Stalingrad. Sedan dess har ryssarna flyttat sig närmre och är nu vid den polska gränsen. I nordafrika är kriget också förlorat. Och jag tror inte det kommer ta lång tid innan en västfront öppnas. Berlin bombas allt mer frekvent och kriget som tidigare verkat så långt borta närmar sig oss med stormsteg.

Vår motståndsrörelse har haft både upp och nedgångar. En god vän till mig sedan flera år tillbaka, Carl Langbehn kontaktade mig för sex månader sedan. Han ville sätta upp ett möte mellan Himmler(!) och en i motståndsrörelsen. Den som fick äran var Johannes Popitz. Mötet ledde dessvärre ingenstans och vi fortsatte vårt arbete. Claus och Henning von Tresckow har blivit ledare för vår rörelse och det är egentligen mest von Tresckow och Claus som lägger upp planerna. Jag har läst på mycket och i somras kontaktade jag von Tresckow med en idé, att designa om ”krisplanen” Valkyria till en fördel för oss. Han var tyst under några sekunder innan han hoppade fram och kysste mig i pannan. ”Natürlich!” utbrast han och dansade runt i våningen. Vi hade ett möte om det och under hösten utvecklade vi fram en plan som gick ut på att reservarmén, efter mordet på Hitler, skulle ingripa och hjälpa oss överta makten. Beck och Goerdeler blir då de högst uppsatta i Tyskland. Frågan är bara vem som ska utföra mordet. Vi har dessutom fått stöd från självaste Erwin Rommel, Tysklands mest älskade general.

11:38 20/7 1944

Det kan vara den sista dagen för tredje riket. Claus är i Wolfsschanze med Hitler och tjugo generaler och om ca en timme skrider Valkyria i verket. Planen var att utföra detta den femtonde. Men då kunde inte Hitler närvara, så vi blåste av det. Claus ska plantera en bomb under konferensbordet. Sedan får han ett samtal och lämnar rummet. Bomben detonerar en kort stunde senare och alla i rummet dör. Claus tar sig sedan i sin bil, körd av von Haeften, till Rastenburgs flygfält där general Eduard Wagner förberett ett flygplan. Planen kan inte misslyckas. Själv befinner jag mig i Berlin, väntande på von Tresckow och Beck. Det är äntligen över!

15:51

De säger att han lever!

16:07

Han är död!

04:56 21/7 1944

Detta blir mina sista anteckningar. Hitler överlevde i Wolfsschanze av ren tur. Sedan fyra-tiden har vi försökt genomföra operation Valkyria. Det har misslyckats. Fromm övergav oss och Remer har återtagit makten i Berlin. Claus skadades i strid och Beck sköt sig. Allt är slut. Jag sitter under en molnfri natthimmel på taket av Bendlerblock och snart kommer dom. Jag var så säker. Vi var så säkra. Det var över. Men nej. Nu är det slut för det sista av det tyska motståndet. Jag kunde ha flytt, men vart ska jag? Jag är okänd av armén, men kommer av min blotta närvaro avrättas. Detta är slutet och jag kan säga att jag hellre dör nu än dör om en timme.

Det rike vi byggde upp efter 1918 har en man raserat. Han slog det i spillror. Hoppas bara att Tyskland får hjälp innan det är för sent.

                                                                                       

Allt är borta

Dietmar Schenk

2/10 1934

Efter flykten från Dachau tog jag mig till Nürnberg. Detta var inte lätt med tanke på de många nazistiska arbetare som jobbade på nya byggnader. Hitler hade tydligen varit så förtjust i staden när han var där i september att han lät sin favoritarkitekt Albert Speer designa många nya byggnader i staden. Och tyvärr har dessa hjärntvättade SA-män ett sjätte sinne för att upptäcka oss icke-nazister, så jag blev nästan tillfångatagen, men råkade döda en man. En soldat. Först kändes det bra. Det kändes som att döda den räv som bitit dig i benet många år tidigare. Sedan blev jag illamående. Jag hade mördat en man. Eller inte en man. Ett djur. Med blod på jackan skyndade jag mig till den plats där jag skulle möta Brandler. Vi tog oss till en säker källare, en liten restaurang som jag inte kan erinra mig namnet på. Där talade vi om situationen. Att försöka fortsätta med vår verksamhet var självklart uteslutet. Det skulle bli våran död. August hade redan flytt till London. Heinrich sa att imorgon skulle han göra detsamma. Medans det fortfarande gick sa han. Jag sa att jag inte tänkte fly. Jag tänker kämpa. Han önskade mig lycka till, sedan sade vi inget mer om situationen. Vi skildes åt och lovade att vi skulle hålla kontakten. Det visade sig vara svårt.

Efter det tog jag mig hem till Northeim. Jag väntade mig inte kunna stanna länge med tanke på situationen, men jag var tvungen att besöka min kära Ebba och se vad som hade hänt med min stad. Jag stannade längre än planerat i Northeim. Jag började tala med en man vid namn Samuel Raab. Han gav mig en ny insikt, med tanke på hans politiska neutralitet såg han nationalsocialismen på ett annat sätt. Men trots att han ej var Marxist, imponerades jag av hans extrema motstånd mot nazisterna. Vi träffades varje dag därefter och samtalde och planerade hur vi skulle kunna forma ett motsånd. Med rådgivning via brev och telefon från August gjorde vi framsteg.

De långa knivarnas natt gick förbi, och den sista ljusglimten i NSDAP, Röhm, mördades och allt hopp rann ur min kropp. Nu var den enda chansen för oss att mörda Hitler. Men det var inget vi planerade för. I ett brev till Claus uttryckte jag min sorg över Röhms död och jag tackade honom för hans hjälp. Jag är skyldig honom mitt liv och det var jag inte sen att nämna. Jag väntar fortfarande på svar.

Förövrigt är von Hindenburg död. När jag först hörde nyheten gladde den mig. Mitt hat mot von Hindenburg har alltid varit enormt. Men sedan kom jag på att han var det sista som stod mellan Hitler och obegränsad makt. Och mycket riktigt utnämnde Hitler sig till den nya titeln ”Führer”. En titel som i vårt tredje rike överstiger allt annat. Hitler är nu större än Jesus. Säger jag ironiskt utan att själv vara religiös.

16/9 1935

Nürnberglagarna har trädit i kraft. Att de inte har något förstånd! De ser inte judar som människor. Men de har samma rättigheter som vi! Hur kan de inte se det? Vad menar de med ”tyskt blod”? Försmedligt är vad det är! Jag och Samuel delade ilskan när vi samtalade igår och vi kom underfund med att något måste göras. Vi måste kämpa. Men vad kan två människor göra åt en hel regim? Jag har bett Claus ge oss information om NSDAP:s möten och lite mer info. Jag hoppas få svar inom kort, men jag vet även att jag riskerar hans liv.

15/10 1938

Att leva under jord är inte min melodi, men vad har man för val? Under ett möte med nazikristiska Northeimboende 1936 blev vi avbrutna av Max Adlers män. Vi kämpade in i det sista. Många gav sitt liv. Jag själv sägs ha skadat Adrien Tannberg svårt, men från min synvinkel var det mycket få nazister som gav sitt liv. Jag flydde till den enda i Northeim som jag vet att jag skulle vara säker hos, Johannes Haffner. Han gavmig skydd i två dygn, men sedan lämnade jag Northeim. Jag sade farväl till min Ebba, och sa att det nog var bäst om hon hittade en ny man. Hos mig skulle hon aldrig vara säker. Johannes var så nobel att han följde mig och Samuel till stadsgränsen och gav oss till och med mat för tre dagar.

Vi var på flykt i över tre veckor innan vi hörde talas om en ungdoms rörelse i Berlin ledd av Herbert Baum, en judisk kommunist. Vi gav det ett försök och fick hjälp av Baum och hans hustru Marianne. Där har jag sedan stannat ända till nu och det medans Tyskland långsamt går mot sitt slut. I mars gick trupper in i Österrike och utan motstånd genom fördes Anschluss. Österrike var nu tyskt.

I april tvingades alla judar i tredje riket att registrera sin förmögenhet. Nu vill nazisterna ha alla judiska pengar och all judisk egendom. Att kunna göra detta! Vart är NF? Vart är vår hjälp? Judarnas hjälp. Detta brott mot mänskliga rättigheter. Denna skam över att vara tysk. Jag är inte längre stolt över mitt land.

Tredje riket fortsätter att växa. Sudetlandet är nu ”vårt”. Jag har slutat hoppas på hjälp från väst för den kommer helt klart inte. Chamberlain sa att detta bidrar till ”fred i vår tid”. Ska man skratta eller gråta? Det kommer få motsatt effekt. Varken han eller Daladier verkar veta ett skvatt om Hitler. Läs ”Mein Kampf” så fattar ni denna patetiska människas tankar. Och denne Henlein! Hans enfald kan endast uppnås av führern själv. Man blir så otroligt förgrymmad!

Först tvingades judiska män i princip döpa om sig till Israel och judiska kvinnor till Sarah. Nu tvingas de ha ett J i sina pass! De behandlas som djur. Denna skymf mot allt vi har skapat. Var det det här vi krigade för i det stora kriget? Nej. Vi kämpade bara för att den vi tidigare skrattat åt kan leda oss mot ett nytt krig.

12/11 1938

För bara några dagar sedan hände det. Upploppen mot judar i tredje riketvar brutala. Över 50 människor sägs ha dödats. Men ingen bestraffas för det. Många av mina vänner i KJVD har brutalt mördats och slagits. Och det enda som görs åt det är att judarna får betala skadestånd och städa upp. De beskylls för vad som gjordes mot dem av rent hat. De ska ha orsakat skadorna genom att provocera det tyska folket till en rättmätig vrede. När Herbert hörde detta blev han så arg att han slog sönder det bord han satt vid. De är sjuka allihop. Hitler, Göbbels, Himmler, psykopater, mördare, det finns inte ord för det. Detta hat. Allt kommer från en man. Jag kan inte på något sätt tänka mig hur det tyska folket skulle kunna hata Hitler. De måste vara hjärntvättade av denne Joseph Göbbels, denna man som viger sitt liv åt Hitler. Jag har för länge sedan gett upp min tro på ett kommunistiskt Tyskland där alla är lika värda. Just nu handlar det bara om att överleva.

2/9 1939

Redan när Tjeckoslovakien annekterades visste jag att denna dag skulle komma. Dagen då kriget bryter ut. Igår invaderade Hitler Polen och har redan börjat terrorisera befolkningen. Nu väntar vi bara på en krigsförklaring. Det sägs att Stalin och Hitler samarbetar i ockuperingen av Polen. Det skulle inte förvåna mig. Stalin är inte en kommunist. Han är lika illa som Hitler och Mussolini. Ett sådant samarbete kommer bli vår död. Allt ljus vi såg för tio år sedan kommer sopas bort och kvar kommer ett stortyskland finnas. Där Hitler är enväldig härskare och all frihet är borta.

19/10 1939

Krigsförklaringen kom redan den tredje. Men det var för sent. Bara några få veckor efter invasionen hade Hitler och Stalin krossat Polen. Det var inte längre ett land. Det sägs att polska barn med ariskt utseende har placerats i tyska familjer för ”förtyskning”. Förtyskning! Aldrig tidigare har jag hört ett sådant begrepp. Vad tänker de med?

Det kommer inte ta lång tid innan kriget blossar upp. Vi är dömda till undergång under Hitler. Något måste göras. Jag har samtalat med Claus om ett möte med mig och Herbert. Claus har genom hårt arbete stigit i hierarkin och har nu kontakt med Hitler själv. Claus är vårt sista hopp.

1/11 1939

Jag kan inte tro att det är sant. De dödar folk i koncentrationslägren. ”Barmhärtighetsdödande” kallas det. Homosexuella, kroniskt sjuka och handikappade gasas ihjäl med Zyklon-B. Jag kan inte förstå det. Och att ingen gör något. Men samtidigt förstår jag. Den soldaten jag dödade i Nürnberg. Jag kände ingen sorg för att jag inte såg honom som människa. Nazisterna ser inte judar som människor. Därför kan de göra detta. Men det gör mig egentligen lika usel som nazisterna. Jag ser de lika mycket som djur, som nazisterna ser judar som djur. Jag skäms för detta och har pratat mycket med Samuel om det. Han kan inte ge mig något riktigt svar.

Jag vet inte vad som kommer hända. Jag vill inte tänka på det. Det ser så otroligt mörkt ut. Allt handlar om att inte bli tillfångatagen. Förut skämtade vi om att vi kunde dö. Nu är det verklighet.

Men de finns överallt

1/3 1926

Mitt sinne är mycket delat, denna vackra vårdag, som även råkar vara min födelsedag. Idag gifte jag mig även med min kära Ebba. Det var ett vackert bröllop med ganska få gäster. Trots välfärden och den stigande ekonomin i Tyskland, fortsätter de politiska splittringarna. Jag förundras Ebba, hon är helt neutral när det gäller politik och skakar bara på huvudet när jag börjar föreläsa om Marx. Men jag har precis läst klart ”Mein Kampf”, skriven av Adolf Hitler. Och vilket djur! Vilken best! det som står, hans åsikter. Hur kan man anse att en ”ras” är mindre värd än en annan? Han talar om utrotning. Man blir rädd av att folk är så galna. Hans parti har däremot tappat stöd, allt eftersom ekonomin förbättras.

Under 1924 såg situationen ljusare ut än på länge. Ekonomin var på väg uppåt, arbetslösheten sjönk och Hitler satt i fängelse. Vi kommunister i KPD hade inte mycket att göra. August och en ny bekant vid namn Heinrich Brandler åkte till Moskva för studier och föreläsningar ledda av dem själva. Min impopularitet hos den mycket nykommunistiske och Stalindyrkande Thälmann gjorde att jag inte fick mycket arbete under det året. När jag på nyår fick reda på att Hitler släppts, väntade jag på att Thälmann skulle kontakta mig om en fortsättning av spioneriet på Hitler. Men samtalet kom aldrig. Istället kontaktade August mig om att jag skulle hålla koll på både Hitler och den, enligt Brandler, korrupta Thälmann. Det fortsatte jag med under hela året. Kommer inte gå in närmre på det, utom att Hitler bara blev galnare och galnare. Thälmann visade sig vara korrupt, något som ingen i KPD ville erkänna.

1/12 1929

Det blir värre och värre i Tyskland. NSDAP blir bara större och större, inte bara i valet, utan det märks även i det vardagliga livet. Många av mina judiska vänner klagar på sämre affärer. Men mycket av mitt sociala liv i Northeim har gått åt spillo det senaste året. Jag har varit mycket upptagen med min politik och efter att Thalheimer och Brandler kom hem under 1927, klagade de mycket på det ryska sättet att styra landet. Stalin ska ha missförstått allt inom kommunismen. Ernst Thälmann, som efter att jag spionerat på honom visat sig enbart vara intresserad av makt, var inte förtjust i dessa observationer av August. Detta ledde till att både August och Heinrich tvingades lämna partiet. Även jag lämnade, och följde med mina kära förebilder till att starta KPO, ett klassiskt Marxistiskt parti med de riktiga värderingarna. Min frånvaro har lett till att jag och min hustru har glidit ifrån varann. Under fjolåret räddade hon livet på borgmästarens assistent, Johannes Haffner. Hon var med honom mycket tiden efter. Jag besökte honom en eftermiddag och vi talade om livet i Northeim, med en nazistisk borgmästare och mycket antisemitism. Då var det ändå ingenting i jämförelse med efter riksdagsvalet 1929. Kraschen i USA gjorde ont i allas våra plånböcker. Vi led snabbt av fallet och arbetslösheten stiger igen. Vi i KPO trodde oss kunna gå framåt under valet, men inte ens KPD gjorde några större framsteg. Valets vinnare var NSDAP. De gick fram skrämmande mycket, fortfarande i minoritet, men det får inte fortsätta. Ekonomin kan bara bli bättre och jag tror snart vi kommer se en förbättring.

1/11 1932

Jag hade fel. Ekonomin bara blev värre och värre och det tyska folket blev desperatare och desperatare. Redan 1930 fick Northeim sin egen SA-kår, självklart ledd av den förskräcklige Urs Walter. Sista gången August och Heinrich besökte Northeim åt vi middag på Vildsvinet. Det var i början av 1931. Vi blev avbrutna av Walter och utkastade av hans hejdukar. På grund av våra politiska åsikter! Men vad skulle vi göra? Vi var alla rädda och Heinrich sa att det bara skulle bli värre.

1932 var Hitler och talade i Northeim. Jag gick inte ut. Jag var rädd. Jag och Ebba satt inne hela dagen och lyssnade till skriken, de fanatiska hälsningarna och jubel när Hitler talade. Det kastades en tegelsten genom mitt fönster på kvällen. Ett hakkors var målat på den. Har aldrig sovit så illa som den natten. Dagen efter for jag från Northeim. Jag klarade inte av rädslan. Valet pekade åt samma håll. Trots att NSDAP gick ned, var det Tysklands största parti. Inte i majoritet, men det talas om en position som rikskansler för Hitler! Bara snack förstås, men tanken skrämmer.

1/3 1933

Det är inte sant! Denna skymf mot demokrati, mot mänskliga rättigheter! När Adolf Hitler svors in som rikskansler för en dryg månad sedan trodde jag inte mina öron. Om detta var fallet, vart var NF? Vart var förståndet hon von Hindenburg? Vart var demokratin? Han hade lyckats, galningen som man skrattade åt var en av Tysklands mäktigaste män. Och ändå kunde jag inte förstå hur mycket längre det kunde gå. För bara ett par dagar sedan brann riksdagshuset och idag arresterades en ung holländare vid namn Marinus van der Lubbe. En man jag har träffat. Han är långt från kapabel till något sådant. Visserligen är han kommunist, och det sägs att kommunister över hela landet arresteras. Jag vägrar tro det, men jag har inte gått ut på flera dagar av rädslan. Att sjunka så låg. Alla vet det, det var nazisterna som satte riksdagshuset i brand, men ingen vågar säga det, alla är rädda. Men nu är det nog! Ikväll ska jag samla ett motstånd mot nazisterna. Om jag överlever vill säga. Vänta, någon knackar på dörren.

1/1 1934

De senaste månaderna har varit de värsta i mitt liv, och jag tjänstgjorde de sista månaderna på västfronten. Det var Urs Walter som knackade på dörren på min födelsedag, blev inte mycket firande på fångtåget till fängelset i Berlin. I dryga fyra månader satt jag i fängelse. Sedan togs jag till Dachau… koncentrationslägret. Det var vidrigt. Kan ändå ha varit bättre än att få vittna de händelser utanför. Judehatet som sattes i verket genom lagar. Den 15/7 fick jag ett brev från August. Det stod att alla partier utom NSDAP från och med nu var förbjudna. Jag satte mig ned på sängen och fällde en tår. Var detta slutet? Nej. I Dachau träffade jag en ung man vid namn Claus Schenk von Stauffenberg, visserligen fångvaktare. Men han fastnade vid mitt efternamn, och vi kom snart på att vi var relativt nära släkt. Han hade dragits till det patriotiska och monarkistiska i nazismen, men avskydde Hitler och hans närmsta män. Claus var desto mer lutad åt den kommunistiske SA-chefen Röhms håll. 

Claus blev min räddning. För en vecka sedan hjälpte han mig rymma från koncentrationslägret. Jag är nu någonstans mellan Nürnberg och Ingolstadt. Jag har kontaktat Brandler om vidare skydd om jag tar mig till Nürnberg. Men de finns överallt.

Vissa är av åsikten att vi går mot en ljusare framtid

Dietmar Schenk

23/12 – 1923

Min åsikt, om de senaste fyra åren, är att de har flytit på med ett stillsamt, nästan skrämmande lugn. I vart fall efter det att jag i början av 1920 anslöt mig till KPD efter ett mycket intressant möte med två enligt mig stora män. Jag kommer mycket väl ihåg den första mars 1920, min egen födelsedag. Solen stod högt på himmelen. En av de första vårdagarna, trots att snön fortfarande låg på marken. Jag fick ganska tidigt höra, från den enligt mig, imponerande mannen (men fick tyvärr en känsla av att han inte ansåg detsamma hos mig), Otto Baum, att två män med hög ställning inom KPD skulle passera förbi Northeim och möjligen stanna där också. De två männen var Wilhelm Pieck och August Thalheimer.

Jag hade turen att få ett litet möte med dessa två för ett samtal om ett möjligt medlemsskap inom KPD. Min persomliga åsikt om dessa två är den att Thalheimer var en mycket sympatisk man, fräst en teoretiker av  allra högsta klass. Hans åsikter och tolkningar av kommusismen och marxismen är ganska precisa och mycket riktiga. Pieck å andra sidan var en mycket skrikig och rivig man som tog för sig alldeles för mycket och lämnade oturligt nog inte så mycket plats till en till synes beviken August. Hans åsikter om marxism var dessutom mycket radikala och mycket revolutionära på det sätt som han beskrev att allt utom just kommunism borde utrotas. Han var dessutom mycket högljudd och lämnade ingen plats för synpunkter. Han tyckte antagligen detsamma om mig och verkade mycket motvillig till att låta mig bli en medlem av KPD. Men August var mycket angelägen om detta och lät mig gå med i rörelsen.

Sedan dess har mycket lite hänt. Jag reste runt i Tyskland mycket under 1922 med KPD men fann mig alltid lyckligast här i Northeim, kämpandes för kommunismen. Vi har i Northeim inte haft någon större framgång och idag sägs det att ekonomin är på bättringsvägen och därmed kan vi, enligt min åsikt som motstrider många andras, tappa medlemmar.

Olika gatuslagsmål mellan oss och nationalister har även uppstått och bröderna Walter är sega i kampen och vägrar ge med sig. Deras partiledare heter Adolf Hitler och försökte sig nyligen på en försmedlig statskupp som jag och mina vänner ofta skrattar åt. Att de inte fick den uppslutning av tyskar som de hade tänkt sig är inte särskilt konstigt. Trots inflationen tror jag inte att det tyska folket vill anklaga en folkgrupp på det sätt som NSDAP gör. Att judarna ska vara skyldiga för första världskriget är för mig inte alls förståeligt. 

Härom dagen konverserade jag med Adam Zimmermann om detta. Adam höll med mig om att denna patetiska Hitler trots allt är en man väl att frukta. Han sägs vara en briljant talare och jag tror att hans nederlag kan få effekten att han vinner väljare och partimedlemmar. Jag ska nog ta och hålla ett öga på honom i framtiden.

För övrigt är livet en pina. Jag har ett jobb i min faders apotek, men det går dåligt och inflationen bara stiger. Allt kostar en otrolig summa mer än för enbart ett par månader sedan och det är omöjligt att skaffa ett jobb för de flesta. Vissa är av åsikten att vi går mot en ljusare framtid, men med Friedrich Ebert och Socialdemokraterna vid makten har jag mycket svårt att se detta hända.

Jag har samtalat mer och mer med Otto Baum och han är en utomordentlig man och en mycket bra chefsredaktör vid Neue Tag Zeitung. Hans neutrala åsikter är mycket intressanta och jag vet att han därmed kan se vår tids händelser på ett annat sätt än jag själv, som inte kan låta bli att vara partisk. Jag får däremot känslan av att han inte ser mig på samma sätt. Han verkar helt ärligt ointresserad av nya samtal oss emellan men jag hoppas att han kan ändra sin åsikt.

Jag har inte mycket mer att säga om dessa år och jag hoppas innerligt att de närmaste fyra åren blir lyckligare. Jag skall nu resa till Freiburg för ett Württmeberg för ett möte med August Thalheimer och beslut om huruvida vi ska ta vara på den ekonomiska krisen och lägga in vår slutgiltiga stöt mot regeringen. Personligen anser jag att tiden är mogen för en revolution. Det Ryska Inbördeskriget är slut och där visade Bolsjevikerna sin makt. Då kan även vi göra det anser jag.

Vem är Dietmar Schenk?

12/12 1919

Mitt namn är Dietmar Schenk och jag föddes den 1 mars 1899 i staden Northeim som då var mycket mindre än den är idag. Den ligger ganska så exakt mitt i det vackra Tyskland och är en ganska okänd stad. Northeim är en liten stad, men inte så liten att alla känner alla, man har sina kretsar. Mycket tack vare de politiska uppdelningarna som uppkommit efter den tyska kollapsen och regeringens bildande. Jag har bott här hela mitt liv och egentligen aldrig lämnat denna lilla stad under en längre period. Jag har ända sedan jag var sex år gammal haft ett par kompisar i mitt kvarter mitt i staden som jag alltid har umgåtts med. Min far är en av stadens enda apotekare och heter Wilhelm. Han har ganska hög inkomst och jag och mina två systrar hade en mycket trevlig uppväxt. Min mor, Gerda, har aldrig behövt arbeta och kunnat ge oss en mycket bra uppväxt. Min familj som helhet har jag alltid trivts i och därmed anser jag själv att det är lite underligt att min politiska åsikt är så extrem åt vänster. Detta har varit den enda anlediningen till att mina tidigare vänner har övergivit mig och gått med i en frikår. Men detta ska vi komma tillbaka till senare.

Själv har jag precis avslutat mina högskolestudier och funderar på att bege mig till Berlin nästa termin för vidare studier. Antagligen för att bli läkare. Under en lång tid lyckades jag hålla mig ifrån att delta i kriget på grund av min fars ställning. Men även jag tjänstgjorde vid västfronten de sista, förudmjukande månaderna. Alternativet mot att bege mig till Berlin är att gå med i en Marxistisk rörelse. Det hade jag inte behövt om Sprtacusgruppen lyckats med revolutionen. Tyvärr slogs de ned av den ypperligt korrupta regeringen. Mitt stora livsmål är att bli en duktig läkare i en storstad. Men min dröm är att hjälpa Marxisterna bilda en stark tysk stat.

Min politiska åsikt vet jag inte riktigt var den kommer ifrån. Min far var en övertygad konservativ som till och med var för kejsaren in i den sista. Jag undvek alltid det ämnet i samtal med min far för att jag inte vill ha en konflikt med min stora idol. Men jag har alltid känt att mitt goda leverne är fel när det finns så många som lider i Tyskland. Därför blev jag väldigt entusiatisk när jag läste ”Det Kommunistiska Manifestet” som femtonåring. Jag är redan med i en ungdomsrörelse kallad ”Den Röda Näven”. Min stora entusiasm har gjort att jag blev kontaktad av dess huvudrörelse och skulle därmed jobba med många lokalt kända kommunister.

Mitt val är fortfarande oklart, men det lutar åt medicinstudier i Berlin. Jag ska skriva här frekvent för att dokumentera min tidiga vuxendom ifall jag mot förmodan skulle bli en framträdande person i det tyska samhället.