Året är 2000 och jag är gammal och trött. Numera bor jag i
Danmark, ensam i en liten lägenhet i ett flervåningshus. Ensam med mina minnen.
Jag har inte kontakt med någon som jag kände förut, och jag håller mig för det
mesta ganska avskärmad från omvärlden, jag sitter bara i min soffa och tänker.
Plötsligt hör jag en knackning på dörren, och det är först
då jag minns vilken dag det är – lördag, och jag ska bli intervjuvad. Inte
konstigt att jag glömde bort det så fort. Det känns inte som att en sådan sak
spelar någon större roll. Inget spelar någon större roll längre, faktiskt.
Egentligen är jag inte säker på att jag ens vill bli intervjuvad. Jag vill inte
tala om saker som jag tvivlar på att de som inte var där när det hände skulle
förstå, jag vill inte fördjupa mig i hemska minnen, minnen som gjort mig till
den dystra gamla damen jag är i dag. Men kanske är det bra för omvärlden att
veta vad som egentligen hände då, för många år sedan, när ett helt folkslag
höll på att utrotas. Kanske är det bra för dagens unga att förstå hur allting
kunde hända, hur det gick till, så att de kan förhindra att någonting liknande
händer igen.
Så jag går alltså och öppnar dörren, även fast jag för ett
ögonblick tänkte lämna reporten, där utanför dörren.
”Välkommen”, säger
jag till henne, och hon tackar och kliver in. ”Vill du ha te?”
Det vill hon, och jag börjar koka vattnet. När teet är klart
sätter jag mig ner i soffan, och hon sätter sig mitt emot mig i en stol.
”Jaha”, säger hon
med ett gnistrande leende, ”då kan vi börja då.”
Vad är du så
glad för, tänker jag bistert, du har inte kommit hit för att intervjuva
någon som just vunnit miljoner på lotteri. Det här ämnet är känsligare än du
kanske anar.
”Så, ditt
namn är Eva Tannberg, om jag minns rätt? Du kan väl börja med att berätta lite
om dig själv, din familj, om staden du bodde i, och om livet i allmänhet under
de åren du bodde i Tyskland?” Hon räckte fram mikrofonen mot mig.
”Ja, som du redan
vet så är mitt namn Eva Tannberg, och nej, jag är inte tysk. Inte helt, i alla
fall. Jag har släktingar över nästan hela världen, så varför jag och min familj
råkade bo i Tyskland under de åren kan jag inte svara på. Eller ja, familj och
familj, det var bara jag och min bror som bodde tillsammans och drev en liten
butik. Vi var ganska lyckliga tror jag, och levde ett lugnt liv.”
”Så andra
världskriget kom som en överraskning?”
”Nej, självklar
inte. Innan andra världskriget var det ju första världskriget, och då var väl
livet också hårt, men inte på samma sätt som under andra världskriget.”
”Och första
världskriget är alltså en av orsakerna till andra världskriget, om jag inte är
helt ute och cyklar. På vilket sätt?”
”Nej, nej”, svarar
jag, ”du har helt rätt. Det var den största orsaken, skulle jag vilja påstå.
Tyskland fick enormt stora problem på grund av fredsavtalet efter första
världskriget. Krigsskadeståndet landet behövde betala var enormt, och allting
började snabbt att gå utför. Det var nog där allting började. Hela Tyskland
höll på att rasa ihop i spillror, landet var helt beroende av vilken hjälp det
än kunde få. Jag tror att människor är sådana – när man befinner sig i en sådan
otroligt svår situation tar man emot den hjälpen man får. Det första man tänker
på är att överleva, inte konsekvenserna av vad man gör för att överleva, om du
förstår vad jag menar. Och den hjälpen människorna tog emot råkade alltså komma
från nazisterna.”
”Så det var alltså
så nazisterna fick makten?”
”Ja, bland annat.
Till största delen. De lovade att hela Tyskland. De lovade folket att de skulle
få Tyskland på fötter igen, de lovade folket ett land fritt från problem. De
flesta var beredda att lita på nazisterna – löftet om ett nytt, friskt Tyskland
var starkt, och det var inte många som kunde säga nej. Vi var alla desperata.”
”Fanns det
någonting annat som hjälpte nazisterna på vägen mot makten?” Återigen riktades
mikrofonen mot mig.
”Ja, självklart”,
svarade jag, ”det där var bara början. Hitler var en otrolig talare, det måste
jag erkänna, och han kunde enkelt få med sig folket. Han behövde inte ens
övertala dem. Den ständiga propagandan de spred gjorde också en stor del av
jobbet.
”Hur påverkades du
av det här? Din familj och din omgivning?”
”Det är klart att
alla påverkades på olika sätt. Det var ju många som blev nazister, som
verkligen trodde på den här ideologin, trodde att Hitler kunde rädda dem. De
behövde något att skylla allt elände på, och eftersom judarna sågs som
annorlunda med sina seder och sin tro var det lättast att skylla på dem, och de
behövde också något att sträva efter för att göra allt bättre, och i det ingick
att utrota de människor som inte var önskade. Sedan var det de som lät sig dras
in i allt det där för att de var rädda för vad folk skulle tycka om dem och för
vad som skulle kunna hända med dem om de inte ställde sig på nazismens sida.
Bra människor som gav efter för sin rädsla och blev dåliga människor. Och sedan
fanns det sådana som oss. Som mig, som aldrig hade en tanke på att nazisterna
kunde ha rätt, som hade helt andra åsikter, men som inte vågade stå upp för
dessa åsikter, utan gömde sig för världen, stod utanför samhället och såg på
när allt förändrades. Det kändes som att hela världen förändrades under de
åren. Folk blev misstänksamma mot allt och alla, man kunde inte lita på någon.
Man kunde inte riktigt se vem som egentligen var nazist och vem som inte var
det, alla gick ju inte omkring med hakkors på jackorna. Jag förlorade alla mina
vänner under den här tiden eftersom jag inte kunde lita på dem längre. Nazisterna
var en enda stor, mäktig fiende som gick omkring på gatorna och spred sitt gift
överallt. Bara de som höll sig undan, så långt bort som möjligt, klarade sig.”
”Kände du många
nazister?”
”Inte många som
jag helt säkert visste var nazister. Som sagt kunde jag inte lita på någon
längre. Men min bror var nazist, och vissa som bodde i närheten.”
”Vad hände med din
bror? Har ni hållit kontakten?”
”Nej, det har vi
inte. Efter Hitlers död avslöjade jag för honom att jag inte var nazist, att
jag hatade nazister, och efter det har han aldrig talat med mig, och jag har
aldrig talat med honom. Om vi såg varandra på gatan skulle vi gå förbi varandra
som främlingar. Nazismen förstörde familjer på det sättet. Jag vet inte ens om
han lever längre.”
”Så trots att man
inte var i en av de utsatta grupperna påverkades man?”
”Ja, självklart.
Man påverkas alltid av det som sker omkring en, på ett eller annat sätt. Alla
som levde under den tiden har nog med sig minnen som för alltid kommer förändra
ens liv. Minnen som man kanske helst inte vill ha.”
”Fanns det
händelser som påverkade dig mer än andra?”
”Inte något
speciellt. Det värsta var ju hur allting kunde förändras så fort, hut min
familj och mina vänner, och hela min värld plötsligt kunde kännas så främmande
och... fel.”
”Men kan du säga
att allt fick ett gott slut?”
”Det bror på vem
man är och hur man kände då. Men för mig... ja, det fick ett gott slut, men
trots det, trots att allt blev bra efter det som hänt, kände jag ingen större glädje.
Inte särskilt länge, i alla fall. Lättnad, ja, men hur kunde man vara glad
efter allt som hänt? Det är bara att tänka på alla som dog eller skadades...
det var inte värt det. Det slutade i stort sett bra, men ingenting kan gottgöra
det som hände.”
”Kan du beskriva hur det slutade? Och varför
det slutade så?”
”Ja... det började ju helt klart otroligt bra för
nazisterna, men sedan... jag tror att det var runt år 1941 som det började gå
lite sämre. Tyskland var ju långt ifrån besegrade då, men efter det led de bara
ännu fler nederlag, vid Stalingrad, Kursk, Normandie... det gick bara utför för
dem, och år 1944 var de i stort sett besegrade. Jag tror att Hitler tillslut
insåg det, han var omringad av fiender och allt hopp var ute, och därför begick
han självmord. Jag tror att Tyskland överskattade sig själva ganska mycket, och
trodde att de var bättre än de egentligen var. De hade vunnit så många segrar
att de kanske blev övermodiga där på slutet.”
”Så du tror att de
planerade de sista striderna dåligt?”
”Ja. Jag tvivlar
inte på att de kunde ha vunnit om de varit mer förberedda. Men man ska aldrig
underskatta sin fiende heller. Och Tyskland hade många länder emot sig, fler än
vad som var med dem, i alla fall.”
”Jaha...” hon
nickade tankfullt och såg ner på sina papper. ”Ja.... Och vad gjorde du efter
kriget? Hur kom du hit?”
”Efter kriget
fanns det ju ingenting som höll mig kvar i Tyskland, bara en massa dåliga
minnen. Så jag bestämde mig helt enkelt för att försvinna därifrån så fort som
möjligt, utan att lämna några spår efter mig. Om det fanns några kvar i
Tyskland jag fortfarande kände så ville jag inte ha något med dem att göra i
alla fall. Så jag bestämde mig för att flytta hit, till Danmark. Kanske
hoppades jag på att hitta gamla släktingar eller något liknande. Men det gjorde
jag inte. Jag minns att jag hade många släktingar här förut, men de är väl döda
allihop. Så nu bor jag här själv, och jag kommer förmodligen göra det tills jag
dör.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar