Maria Bruyker
15
september 1939
Jag kommer
ihåg när stridsvagnarna körde iväg och bombplan som flög mot Warszawa, de såg
ut att vara helt orubbliga, vilket de faktiskt var. Jag tittade på farkosterna
med beundran, de var magnifikt konstruerade och skulle uppfylla deras syfte,
att döda, utan svårighet i Polen. Den tanken gjorde mig sorgsen, så många
polska människoliv skulle gå till spillo eller förändras radikalt tack vare
dessa uppfinningar. Jag undrade vad ingenjörerna tänkte när de konstruerade
farkoster, vars uppgift var att förinta och förstöra. Satt de och räknade på
som vanligt och försökte ignorera faktumet att det dem byggde skulle döda
hundratusentals människor eller var de mycket medvetna om det och gjorde sitt
bästa för att effektivisera sina apparater?
Väldigt få
tyska soldater hade skadats eftersom de polska soldaterna inte hade ett modernt
krigsmaskineri och därför hade därför ingen chans att kunna stoppa invasionen.
Dock fanns några få modiga själar som försökte attackera tyska stridsvagnar och
soldater med vapen som användes under medeltiden, alltså lansar och svärd, men
de blev oftast nermejade av fotsoldater innan någon skada hade skett.
Ett
undantag var en gammal, polsk man som för tre dagar sedan hade lyckats slå till
en soldat i huvudet med en lans så att han fick en hjärnskakning. Ett ögonblick
senare sjönk mannen ner på knän och verkade be om ursäkt till den medvetslöse
soldaten och hade då blivit skjuten med fem skott i axeln av en annan soldat i
närheten. Jag rusade fram mot den gamle mannen och krockade nästan med Trina
Thielenhemme, som också hade sprungit fram, sedan vände jag mig om och schasade
bort soldaten som hade skjutit polacken och andra män som hade kommit fram för
att se vad som hade hänt. Jag återvände mycket snabbt till Trina, hon hade
redan tagit fram linnétyg och försökte torka bort blod från den gamle mannen
men det kom alltid mer och mer. Utan att säga ett ord avlägsnade vi alla fem
kulor och försökte stoppa förblödningen. Men det gick inte; han dog. Vi
flyttade genast vår uppmärksamhet till den tyske soldaten och skötte om hans
hjärnskakning.
När
soldaten slog upp ögonen lämnade vi över ansvaret om honom till en annan
sjuksköterska och började återigen vandringen mot Polens hjärta. Trina och jag
gick i tysthet; jag grubblade över att vi inte varit framgångsrika i att rädda
den gamle polackens liv. Han hade varit oerhört modig då han ensam hade
attackerat en tysk soldat och var samtidigt mycket empatisk eftersom han genast
släppt sitt vapen och bad om ursäkt för sin handling, jag tror det var för att
han tyckte det var fel att skada en annan person. Det var synd när personer som
han dog, världen behövde verkligen fler som honom. Trina verkade djupt försjunken
i tankar hon med och jag började misstänka att hon också sörjde den döde
mannen.
15
september
När
nyheterna om att Frankrike och England förklarat krig mot Tyskland nådde fram,
kändes det som om mitt hjärta plötsligt stannade till och det var som en
upprepning av historien, som början av förra kriget. Jag höll nästan på att
brista i gråt eftersom jag såg framför mig brevet där det stod att far var död,
mor när hon hade slutat andas och Ursulas mörka ögon som alltid blev sorgsna
när någon nämnde förra kriget. Men jag höll tillbaka tårarna, jag fick absolut
inte visa hur mycket jag avskydde krig.
Halva Polen
är numera Tysklands, eftersom de har gett upp, och resten tillhör Sovjet p.g.a
överenskommelsen. Det är bra för då behöver inte så många fler dö dock kommer
judar att lida och hamna i koncentrationsläger som man redan har börjat bygga.
Efter all denna tid har jag svårt att tro att antisemismen är så stark att man
dödar judar; det är svårt för mig att förstå att många känner sådan blodtörst
mot dem, kanske för att jag aldrig känt något hat som kan mäta sig med deras.
Sedan är det helt otroligt hur folk kan strunta i logiska förklaringar genom
säga att allt dåligt är judarnas fel och prisa Hitler och Herren för allt bra.
En
ljusglimt i dessa mörka tider är att jag misstänker att Trina, i likhet med
mig, avskyr Nazismen eftersom hon inte verkar tycka om att Tyskland invaderar
andra länder. Jag är dock inte helt säker och vill inte riskera att bli
rapporterad om jag har fel.
1 maj 1940
Tyskland
har ockuperat två nordiska länder, Danmark och Norge. De har gjort det för att
säkra passagen för järnmalmen i Sverige. Danmark var alldeles för dåligt rustad
för att kunna strida mot tysklands armé mer än några timmar och var därför
tvungna att acceptera kraven som tyskland hade ställt och ett samarbete mellan
de två länderna påbörjades. Norge sa nej och förklarade krig mot Tyskland, de
fick lite hjälp av Frankrike och Storbrittanien då de sände några trupper, dock
hjälpte det inte eftersom Norge sedan föll och togs över av Tyskland.
Jag har
varit kvar i Polen sedan landet annekterades; jag har inte gjort särskilt
mycket, bara plåstrat om några polacker som ska skickas till
koncentrationsläger för att arbeta. Jag vet att de aldrig kommer komma ut igen
men jag tyckte det verkade snällt att göra så att de inte var skadade när de
arbetade för då skulle de inte ha det lika ont. De gav mig alltid onda ögat
närhelst de såg mig och jag klandrar dem inte; jag har inte gjort något av
värde för att rädda deras liv dock visste de inte hur stor min önskan om det
var.
Tyskland
har bestämt sig för att det är dags att anfalla Frankrike och jag har
tillkallats för att återigen ta hand om krigsskadade. Trina ska också följa med
så jag känner åtminstone en person. När vi skulle åka dit reste vi genom
Tyskland, det kändes bra att förstå vad människorna sa för i Polen hade jag
bara förstått några få ord. Olyckligtvis passerade vi inte Northeim och jag
fick inte chansen att se min familj eller mina vänner. Dock har jag fått ett
brev från Jakob, han skrev att han har blivit omflyttad till Norge för att
rapportera om grejer där.
25 maj
Frankrike
har kapitulerat men denna ockupation var mycket blodigare än de i Polen, Norge
och Danmark. Radiopratarna är oerhört glada p.g.a detta och det verkar vara det
enda de pratar om nuförtiden, dessutom prisar de Hitler för hur briljant han
har planerat angreppet. Såg führern häromdagen när han klev av ett tåg och han
var så glad att han började dansa lite, soldater jublade men jag stod bara vid
sidan om och var äcklad, dels för att det verkade som om Hitler älskade krig
men främst för hans fula mustach såg förjävlig ut.
Trina och
jag har gjort något som är oförlåtligt, vi har dödat en människa; eller rättare
sagt vi gjorde ingenting för att rädda en människa. Bruno Grantz, en
överbefälhavare, hade blivit knivhuggen av någon galning och han fördes till
oss. Hans skador var allvarliga men det skulle vara enkelt att sy ihop såren.
Bruno verkade ha storhetsvansinne och babblade på om hur han skulle bygga koncentrationsläger
som skulle döda de som var där på ett effektivt sätt. Jag tittade bara på honom
och undrade hur många liv jag skulle kunna rädda om han dog, sedan vände jag
ryggen till och gick därifrån. Trina gjorde detsamma och när folk frågade oss
varför han dog sa vi bara att han hade varit bortom räddning och förblödit.
Sedan brändes hans kropp upp och bevisen för vad vi hade gjort brann upp med
honom.
Japan har
gått med i pakten som Tyskland och Italien har. Tyskland bombar bombar
storstäder i Storbrittanien i ett försök att erövra landet.
1941
Tyskland
har slutat med flygbombningarna eftersom det har rapporterats om att det inte
fungerade som man ville då människor i London helt enkelt sökte skydd i
tunnelbanorna. Därför har Tyskland nu vänt sin uppmärksamhet mot Sovjetunionen
istället eftersom Balkan redan är tyskt. Även denna gång har jag blivit
tillkallad att arbeta för armén, Trina kommer inte följa med mig nu; vilket jag
sörjer djupt, det var trevligt med hennes sällskap.
Det verkade
vara en stor överraskning för den sovjetiska armén när Tyskland bara
marscherade in. Stalin hade antagligen trott att överenskommelsen fortfarande
gällde så de var inte bra förberedda, Tyskland kunde därför ta över stora
landområden på mycket kort tid men innan den tyska armén skulle attackera
Moskva fick jag ett brev där det stod att Jakob hade dött så jag bad om
tillåtelse att få återvända till Northeim för att vara närvarande på hans
begravning. Jag fick det och dagen jag skulle resa märkte jag att det var väldig
kallt ute.
När jag
reste grubblade jag om och om igen över "mordet". Jag var besviken
över mig själv eftersom jag sänkt mig till Hitlers nivå genom att döda en
människa. Jag borde ha agerat annorlunda, räddat honom och skickat honom till
fängelse, som om han skulle göra det... Men jag tilltalade alltid mig själv om
att det jag gjorde rättfärdigades av jag hade räddat tusentals andra människor
genom att handla som jag gjorde.
När jag kom
fram till Northeim hade det visat sig vara ett fel eftersom Jakob inte hade
dött utan att uppstått ett fel och att en annan Jakob hade dött och jag blev
lättad men ändå lite arg då all sorg hade varit i onödan.
Nåja,
striden i Moskva har inte gått så bra eftersom det är vinter och de tyska
trupperna hade inte vinterkläder, dessutom var det väldigt svårt att starta
stridsvagnarna när det var minus trettio grader. Sovjetiska soldater som ännu
inte joinat kriget mobiliserade sig till Moskva för att försvara staden med nya
stridsvagnar och tvingade bort tyska soldater.
1942
"Ni
behöver inte åka någonstans, ert nya arbete är här, i Northeim", jag blev
lättad när jag fick höra att jag slapp flytta runt i Europa och se alla
hemskheter som fanns där. Dessutom orkade jag heller inte; det var väldigt
slitsamt att flytta från stad till stad varje dag, speciellt när alla
sevärdheter var nedbombade. Mitt nya jobb var att ta hand om och rehabilitera
soldater som skadats; de som åter ska lära sig gå eller de som inte kunde se
längre. Det är flera gånger bättre än att amputera av någons arm hundra meter
från krigsfältet.
Jag tror
att en annan anledning för att jag fick stanna kvar här för att de inte hade
råd med bränsle för att transportera soldater och sköterskor fram och tillbaka,
särskilt när de behövde tågen till att frakta judar till koncentrationsläger.
Men Hitler och hans män skickar inte alla personer till koncentrationsläger med
hjälp av transportmedel, de tvingar de flesta att gå hela vägen dit under
uppsikt av soldater. De flesta dör under de långa vandringarna men det är väl det
som är meningen med att låta folk gå(och att spara bränsle).
Ursulas liv
har också förändrats, hon har fått ett fosterbarn från Polen som är tretton år.
Barnet heter Adolf Joseph Heinrich Bruyker men det är inte hans födelsenamn
utan namnet han fick när han blev omhändertagen av Tysklands armé under
invasionen av Polen p.g.a hans ariska utseende. Han talar väldigt lite tyska så
därför måste Ursula och jag ofta göra gester för att han ska fatta vad vi menar
och han måste göra detsamma. Han pratar inte om sig själv och går nästan aldrig
ut, antagligen för att han är rädd för tyskar. Det märks att han saknar sin
familj i Polen och jag hoppas kriget tar slut så att han kan återförenas med
dem.
1943
Det blir
allt svårare att överleva vardagen, mat, kläder och andra nödvändigheter har
blivit dyrare och mer svåråtkomligare eftersom armén får en stor del av det som
odlas m.m. Vi ransonerar och konserverar det vi får tag i inför vintern dock
betyder det att vi oftast får gå runt med kurrande magar. I radion hurrar pratarna
och säger att kriget är framgångsrikt och att Tyskland fortsätter vinna mer
mark för lebensraum men jag är tveksam till det, varje dag kommer brev till
grannar om att deras nära stupat i kriget, man kan höra deras jämrande röster
på kvällarna. Hur kan vi ha övertaget om tusentals tyskar dör varenda dag?
Adolf har
gjort stora framsteg i att lära sig prata tyska. Ursula, som är gammal och
trött har sagt upp sig från sitt jobb och ägnar numera all sin tid åt att
uppfostra Adolf och lära honom läsa. Det går bra och han lär sig något nytt för
varje dag som går. Själv lär jag honom räkna, skriva berättelser och namnen på
fåglar. Han tycker om fåglar och kan härma olika arters röster utan problem.
Det är roligt att se ett barns leende i dessa bistra tider.
1944
Storbrittanien
hämnas på Tyskland genom att bomba städer, precis som Tyskland gjort några år
tidigare. En av städerna är Hannover, staden som jag växte upp i! Jag sörjer
invånarna där och ber för att mina gamla vänner där inte har dött eller skadats.
Eftersom Hannover inte är långt ifrån Northeim har vi bestämt oss för att vidta
en försiktighetsåtgärd som går ut på att vara i källaren så mycket som möjligt
ifall britterna skulle bomba Northeim. Det var bra av oss då en bomb slog ner
strax utanför Northeim, alldeles i närheten av skjulet, tror jag. Vad jag vet
omkom ingen.
Svält ser
man vart man än går utanför vårt hus. Medicin på sjukhuset framställs inte i
laboratorer utan från kittlar. Ingredienserna är örter som vi sköterskor kan få
tag i. De flesta av örterna har ingen verkan alls utan fungerar mer som ett
placebo för att få patienterna att ska ha kvar hoppet om att få leva. Det
droppar in fler människor för varje dag och arbetsbördan är enorm.
Desertörer
och människor som flyr passerar Northeim, och de blir fler ju hela tiden. Några
av dem knackar på vår dörr och ber om mat och en säng att sova i för natten. Så
vekhjärtliga som Ursula och jag är kan vi inte säga nej. Vi ger dem en bit bröd
och säger åt dem att ge sig av innan soluppgången. Adolf sätter inte en fot
utanför källardörren när desertörer med soldatuniformen är i huset; han säger
att han blir påmind om soldaterna som stormade hans hus i polen för att föra
honom till Tyskland.
1945
En natt
stormade två soldater in och försökte tvångsrekrytera Adolf till armén. Ursula
och Adolf klamrade sig fast vid varandra men soldaterna var starka och lyckades
dra iväg honom till hallen. Jag sprang in i köket och letade efter en kökskniv
men jag hittade ingen. Sedan såg jag en stekpanna, tog tag i den och slog den i
skallen på de båda soldaterna. Man hörde skallbenen knaka och de föll för att
aldrig mer resa sig upp igen. Två liv till. Tre liv sammanlagt. Jag var en
mördare.
Vi pratade
aldrig om det som hände den natten. Vi hade inga "gäster" så det
fanns inga andra som visste om det jag gjorde. Hoppades jag. De kunde trots
allt ha blivit beordrade att omhänderta just Adolf Joseph Heinrich Bruyker men
han hade inte joinat armén än och soldaterna är borta, något måste ha hänt i
familjen Bruykers hus. Skicka dit soldater för att undersöka platsen. Åh
herregud vad paranoid jag är. Det är krig, de har inte råd att slösa soldater
på sådant trams fast ändå har de fortfarande råd att fortsätta bygga
koncentrationsläger i raskt takt och driva dem.
Maj
Radiopratarna
har tjatat i månader om hur bra kriget även efter den store führerns bortgång.
Jag har inte trott på det de har sagt om att kriget gått bra,
"dödsbreven", som vi i Northeim kallade dem, var ett tydligt bevis på
hur dåligt det faktiskt gick i kriget. Men ändå kom krigsslutet som en chock;
jag trodde de skämtade och Ursula, Adolf och jag beslöt oss för att stanna kvar
i källaren några dagar till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar