Alla andra dog förutom Johan

Dorothea Lackhausen

Den 28 Februari 1939

Det var ett tag sedan jag skrev. Det har hänt en hel del grejer sedan sist. Jag har fått ta över affären. Ägarna blev arresterade av polisen för ett tag sedan. Tydligen så får inte judiska personer driva eget nu för tiden. Så nu jobbar jag helt ensam. För mig är det inte samma arbete längre. Det är svårt på det sättet att jag inte har en aning om vad som hände med dem.

Hemma är jag ensam också. Min man Johan kallades in till den Tyska armen i Polen och har varit hemifrån i 4 månader nu. Vi brevväxlar ständigt vilket känns bra. Att upprätthålla vår kontakt är viktig. Så att jag vet att han är okej, att han inte är skadad på något sätt. 

Men igår fick jag ett fruktansvärt brev hem. Jag trodde inte mina ögon när jag läste det. Johan har blivit skadad. Han och några andra hade tydligen gått på en mindre mina. Alla andra dog förutom Johan. Men nu var han skadad och var tvungen att amputera bort ena armen.

En vecka efter det brevet flyttar jag nu hem till mina föräldrar. Det känns bättre att inte behöva bo själv just nu. Och hos mina föräldrar är jag alltid välkommen. Där stannar jag tills Johan kommer hem, och när det blir är fortfarande oklart.  Mina föräldrar är ej nazister vilket känns bra. De har därför gömt en nära vän till dem hos sig. Jag tycker det är bra gjort. Men dock är jag lite oroad vad som skulle kunna hända om det kom fram. Att mina föräldrar riskerar straff.

Jag är ärrad av det jag sett

Elijah Grantz

1944

Detta inlägg är ganska annorlunda. Jag står här i min affär och minns tillbaka på den tid jag lämnat till de förflutna. De vackra papper jag skriver på bli kanske mitt sista inlägg så jag ska skrivs kort men förståligt. Jag har ägnat mitt liv åt hemska dåd men i mina ögon har vartenda dag varit värt det bara för att se världen i rörelse. En rörelse mot det ultimata styret.

Mitt jobb har varit att informera människor om vad som pågår men allt jag gjort är ljugit, men det är det värt. Vem vill höra att ens far eller man till och med son just blivit gasade till döds och brända då de nu flyter i luften du andas, Ingen vill höra det utan vad jag sa var något som ”Ta det lugnt allt är under kontroll”

Kriget är ännu inte över men en känsla liknande rädsla fyller mig. Hitler är nu på väg mot seger och jag kunde inte vara lyckligare. Jag kan nog vara lyckligare och jag ber om ursäkt för blodet på kanten av pappret. Jag kunde inte låta dem ta henne. Trine jag är så ledsen för vad som hänt och jag kommer en dag att träffa dig igen. Min bror dog på grund av en djävulsk kvinna och hennes vän. Jag kan se dem när de sliter min brors liv ur hans kropp. Men mordet på min bror borde kanske inte ha straffats med döden utan med en redig dom.  

Jag är ärrad av det jag sett alla kroppar jag släpat endast för att känna deras ångor och aska fylla mina lungor. Alla dessa familjer jag rivit isär mor och barn åtskilda innan få sekunder senare de tar sitt sista andetag.

Jag måste bikta mig. För bara någon timme sedan dödade jag en av mina bästa vänner som alltid trott på mig och alltid stöttat mig även om hon visste att det jag gjort vart fel. Jag minns det mycket klart hur kunde jag ta min ny slipadekniv och dra den rakt över hennes hals bara för att sedan rista in vårt märke i hennes arm. Jag skäms och gråter samt så det droppar ner på pappret och smetar ut mina sista ord.

Jag vet att hon är på väg och har hjälpt henne lite på traven, eftersom jag nu står här med en tändsticka i hand och mina tavlor nerslängda på golvet. Jag vet att hon kommer jag kan nästan känna hennes närvaro. Nu när jag skrivit klart detta ska jag vänta tills hon står vid min dörr redo att skjuta. Nu kan jag se henne stå vid min fönster och känner en  kula krossa min ruta och in i min axel. Innan jag vänder mig om tänder jag min sticka och blundar

Pang…

Smärta mina sista ord när jag känner mig förblöda på golvet av min butik och ser elden sluka mig.

Epilog: Sara Kelling

Mirella Whites perspektiv

Jag går en runda genom Oxford Street, funderar över om det alltid är så många människor som befinner sig här. De flesta ser allmänt glada ut, de flesta kvinnor jag går förbi går med högklackade skor och förvånansvärt många bär hatt. Lustigt nog passar nästan alla i det tycker jag. Jag undrar hur det skulle vara att bo här på Oxford Street, kanske skulle man aldrig känna sig ensam? Sedan funderar jag också på hur det var här, mitt under kriget. Då var det väl inte särskilt många som gick runt här med ett leende på läpparna? Jag önskar att jag visste mer om hur det verkligen var under andra världskriget, hur människorna härdade ut, om de ens gjorde det. Men många måste ändå ha varit väldigt starka som faktiskt klarat sig ur kriget, och lyckligtvis kommer jag få reda på en hel del idag. Jag ska nämligen få träffa en äldre dam vid namn Sara Kelling, som levt mitt i kriget. Jag känner mig en aning nervös, hur ska jag på bästa sätt kunna få träffen med henne att bli bra och speciell? Hursomhelst har jag förberett mig en hel del och vi ska träffas på ett litet kafé här på Oxford Street, det var Saras val då detta fik bär på ett speciellt minne som jag ännu inte vet men som jag förhoppningsvis ska få reda på. Jag kollar på klockan och inser att det bara är tio minuter kvar innan jag ska befinna mig på kafét.

Sara Kellings perspektiv

Det är så mysigt här, nästan alltid trevliga människor befinner sig här. Jag vet inte hur många gånger jag har varit på detta kafé, kan det möjligtvis vara min 73e gång? Då slår det mig att jag har med mig anteckningsboken, där jag faktiskt skrivit upp alla mina vistelser här. Datum och tid står också med. Jag kommer ihåg hur en man frågade vad jag skrev och då svarade jag ärligt och han började glatt skratta och frågade om han fick göra mig sällskap under min 49e gång. Det fick han och faktum är att han var en mycket intressant och behaglig man. Stellan Collin hette han, konstigt nog har jag inte sett honom något mer.

Jag har inte riktigt förstått att den här dagen faktiskt är en speciell dag, jag ska åter igen berätta om min tid som utspelade sig under andra världskriget. Men första gången för en främling. Det kommer säkerligen bli tungt emellan åt men samtidigt tror jag att det kan vara bra, att ha någon som lyssnar koncentrerat och nyfiket på vad jag har att säga. Det är bara tre ynka minuter kvar innan min intervjuare ska vara här, om det går som planerat vill säga. Hon vet inte hur jag ser ut men hon vet att jag är iklädd en cerisefärgad kofta. Med ens börjar jag se framemot det här mötet, väldigt mycket faktiskt. Tillslut avbryts mina tankar av en kvinnlig röst.

''Sara Kelling är det va?''

Jag kollar upp och möts av en relativt lång kvinna och jag iakttar henne. Hon har klackar på sig och sedan kollar jag på hennes långa bruna hår som vilar fint över hennes beiga jacka. Sedan kollar jag in i hennes gröna ögon och nickar vänligt.

''Mitt namn är Mirella White och… ja du vet ju varför jag är här. Jag hoppas att det ska bli en mycket intressant träff och jag är väldigt glad över att du orkade komma och träffa mig. Får jag bjuda dig på kaffe?

''Tack så mycket, jag föredrar hellre te. Citron te, tack.''

Mirella nickar vänligt och beger sig sedan mot disken. Det här kan nog bli väldigt trevligt och intressant, hon gav mig ett positivt intryck. Jag kommer ihåg att jag berättade för Mirella varför jag just ville att vi skulle mötas på detta fik, att det bar på ett speciellt minne. Men vad det var för minne sa jag inte men det ska jag se till att hon får reda på, så att vi inte skiljs åt med att hon tror att jag är en förvirrad gammal dam. Även om jag ibland är det. Jag tittar upp och ser hur Mirella serverar mig teet. Mm, det luktar himmelskt. Jag tror då inte att något annat fik kan göra så här gott te faktiskt. Sedan lägger hon fram en brownie till mig och sedan en till henne.

''Kafét bjöd, du är ju deras stammis sa de så något ville de bjuda på''

Jag kunde inte hålla mig för skratt och sedan kollade jag hyggligt mot flickorna bakom disken.

''Om det är okej för dig skulle jag vilja börja med första frågan, jag ska ta fram mitt anteckningsblock. Men bara om det är okej för dig''

''Jo du kan ställa första frågan till mig nu.''

'' Ja först skulle jag gärna vilja veta var du bodde, med  vilka och om du trivdes där.''

'' Jag föddes i Northeim, en relativt liten by i Tyskland. Jag bodde tillsammans med min mamma, storasyster, storebror och pappa. Där bodde jag ända tills jag reste till England. I överlag trivdes jag att bo där, i och med att jag är uppväxt där kändes det liksom som mitt lilla älskade hem. Men när hemskheterna började sätta igång, var det något helt nytt som uppstod.''

Jag iakttar henne, hon verkar lite nervös på något sätt. Kanske funderar hon över hur hennes frågor kommer påverka mig. Jag bör nog ge henne något lugnande intryck och visa att jag är beredd att besvara frågorna, även om de säkert kan vara rätt svåra.

'' Vi kan ta fråga två med detsamma''

''Absolut. Hur märkte du att saker började förändras i Northeim, hela Tyskland? Hur påverkade det dig?''

''Även om det är länge sedan nu så kommer jag ihåg det så klart, hur Tyskland mer och mer började förändras. Just när jag befann mig i det förstod jag nog inte att ett krig så småningom skulle komma. Men nu i efterhand, någonstans började det med ekonomin. Den bara rasade, det blev en riktig inflation, bröden kostade en förmögenhet. Franska soldater hade trängt in i Ruhrområdet, det ekonomiska hjärtat i Tyskland. Men efter ett tag återgick ekonomin till det vanliga, alltså relativt bra. Det kändes ju väldigt bra då, stabilt på något sätt. Men sedan när det började skymtas män iklädda SA uniformer började ett obehag spridas i mig. Hitler släppte också sin bok som b.la. min far läste och strax därefter var han också iklädd en SA uniform. Självklart blev jag påverkad och negativt dessutom men samtidigt ville jag försöka leva som jag tidigare hade gjort. Jag försökte på något sätt att ignorera det som försiggick. ''

''Okej, det låter verkligen jobbigt. Det är svårt att kunna sätta sig in men jag försöker ändå bygga upp bilder i huvudet av hur det ungefär såg ut. Får jag fråga hur din relation med din far var?''

''Ja vad ska man säga egentligen. Försiktig på något sätt. Jag har alltid varit försiktig i hans närvaro, försiktig i och med att inte säga eller göra fel saker. jag har nog t.ex aldrig sagt ifrån om jag ansett att han haft fel. Just för att det troligen skulle skapas en stor konflikt då. Samtidigt tror jag inte att det var ovanligt att männen bestämde allt i princip och kunde härja bäst de ville.''

''Det lät inte så roligt, jobbigt att inte kunna prata hur man vill. Men som du säger, tror jag att det var relativt vanligt att männen hade makten. Ja jag tänkte gå över till nästa fråga, varför tror du att andra världskriget egentligen uppkom?''

''Detta är nog en fråga där det finns många teorier om varför det blev som det blev. Men om jag tänker, det tog ju inte jätte lång tid efter att första världskriget hade avslutats, som andra världskriget drog igång. Så mycket måste ligga i det. Tyskland behandlades ju inte särskilt bra då precis efter första världskriget. Versaillesfreden gav ju Tyskland väldigt stränga villkor. De var t.ex. tvungna att betala ett rejält krigsskadestånd och fick inte behålla några kolonier. Villkoren påverkade Tyskland väldigt negativt och det var ständigt beroende av andras hjälp. Det blev ju verkligen inte bra för Tyskland, på något sätt kändes det som att det bara skulle haverera. Men någonstans där fanns det faktiskt personer som ville få Tyskland starkt igen. Dessa människor råkade då vara nazisterna och jag misstänker ju att de hade ett mycket stort begär på att hämnas. Men det var det väl inte många människor i början som såg, utan de blev väl fascinerade och såg nazisterna som några slags hjältar. Några som ville få vårt älskade land på fötter igen.''

''Så då var ju i princip konsekvenserna efter första världskriget startskottet för andra världskriget?''

''Ja det tycker jag man kan säga, i alla fall en av de största anledningarna. Tyskland blev nog helt enkelt för förödmjukat.''

Mirella Whites perspektiv

Än så länge har det gått rätt bra faktiskt. Det känns så verkligt, när jag sitter här mitt emot Sara som har varit med om något så stort och samtidigt så tragiskt. Visst har jag läst i böcker men det har aldrig givit mig ett så bra perspektiv att tänka utifrån. Men nu när jag sitter här med Sara, märker jag att jag tar in varje ord hon säger och funderar sedan på hur det kan ha känts. Jag kollar på mitt anteckningsblock och inser att jag inte skrivit särskilt mycket, jag har slarvat lite men det kan bero på att jag bara suttit och lyssnat. Kaffekoppen är nästan full så jag lyfter upp den och tar några klunkar. Sedan bestämmer jag mig för att fortsätta med intervjun.

'' Nazisterna var ju väldigt fientliga mot judarna, ansåg att de i princip inte hade något värde, varför tror du att det var så?''

''Hitler främst, ansåg att judarna var den stora orsaken varför det gick så dåligt i Tyskland, ekonomin t.ex. Att de bara spred olycka runt omkring sig. Men samtidigt strävade han ju efter ett ariskt samhälle och där passade inte judarna in. Det finns också en teori om att när Hitler sökte in till konstskolan som han inte kom in, var det judar i juryn. Så efter det ska han alltså ha hatat judar. Jag tror inte riktigt att det finns något riktigt svar på denna fråga, i alla fall så har inte jag något specifikt svar''

'' Nej jag förstår att det kan vara svårt att finna ett svar på det då det säkerligen fanns flera anledningar. Du berättade ju hur det började skymtas allt mer män iklädda SA uniformer. Varför tror du att så många gick med i det nazistiska partiet? Och hur förändrades din far?''

'' Nazisterna hade uppenbarligen många lockande saker att komma med. Deras propaganda fanns överallt kändes det som. De började också ha väldigt många möten och var väldigt övertygande angående deras åsikter. En av Hitlers medhjälpare, Joseph Goebbels såg till att så många som möjligt kunde höra Hitler tala och såg ständigt till att folket fick höra den nazistiska ideologin. Självklart var det väl spännande på något sätt, något nytt. Nazisterna betraktades väl också som synnerligt starka och många såg dem nog som en trygghet. Många män trodde väl att de kunde hjälpa sin familj om de gick med i nazistpartiet. För nazisterna lovade många att de skulle få jobb t.ex.''

Sara tar en paus, tar en bit på sin kaka och dricker sedan lite te. Jag känner att vi har all tid i världen, jag vill att hon också ska känna det. Därför dricker jag också lite kaffe och tar några tuggor av kakan och ler mot henne.

''Jag vet inte riktigt vad det var som min far att gå med i NSDAP. Men jag kommer ihåg att när jag och Evy hade köpt Hitlers bok Mein Kampf, försvann den nästan omedelbart. Far blev på något sätt uppslukad av den, han tyckte om det Hitler skrev och han tyckte också att det var väldigt tappert av Hitler att kunna skriva en sådan bok medan han satt i fängelset. Så småningom började far alltmer prata om Hitler och nazisterna, på ett mycket bra sätt. Och sedan en kväll, såg jag en SA jacka hägnades på en krok i hallen. Någonstans där började far vara hemma allt mer sällan.''

''Du frågade honom aldrig vad det var som fascinerade honom?''

''Nej det gjorde jag faktiskt inte, även om han faktiskt ville hålla en liten konversation angående det med mig och Evy. Men ingen av oss ville det så det rann liksom ut i sanden efter ett tag. Vi fruktade väl båda två ungefär vad han skulle säga.''

''Vad tror du att han skulle säga?''

''De vet vad de gör, de är på väg att ställa Tyskland till rätta, vår familj mår bra av det här och ni borde fundera på att också gå med. Något sådant tror jag i alla fall.''

''Okej, pratade han med din mamma om partiet?''

''Nej faktiskt inte. Jag tror inte heller han tyckte att hon behövde blanda sig i det på något sätt. De pratade inte särskilt mycket med varandra och på något sätt verkade det som att far inte ville dela med sig av sin glädje med mor.''

Sara Kellings perspektiv

Intervjun går rätt bra men jag märker att det blir lite jobbigt när jag pratar om mor och far. Mor för att jag saknar henne så mycket och far för att jag helt enkelt blir förbannad på honom. Varför var han tvungen att vara så egoistisk och omogen? Han passade nog helt enkelt inte att vara någons far. I alla fall tycker jag att frågorna har varit intressanta att svara på och det gläder mig att se Mirella så koncentrerad när jag berättar. Stackarn glömmer nästan bort sitt kaffe och kakan. Jag kollar på klockan och inser att vi suttit här i snart en och en halv timme. Det går fort när det är intressant, eller så beror det på att jag också berättar i en relativt långsam takt.

Jag undrar hur det är att ha vuxit upp i ett tryggt samhälle, där inga särskilt läskiga saker försiggår. Skönt säkerligen. Mirella frågar mig om vi kan börja på nästa fråga och jag nickar.

''Ja det här är den näst sista frågan till dig. Varför tror du att andra världskriget slutade som det gjorde egentligen?

''Detta är ytterligare en rätt svår fråga att svara på. Men Tyskland blev tillslut besegrat. I flera år gick det väldigt bra för dem och de vann ju många strider. Men sedan där i slutet, runt 1944 gick det bara sämre och sämre. Jag kommer ihåg när jag läste om slaget i Normandie, mellan tyskarna, amerikanarna och engelsmännen. Det gick bara utför för Tyskland och framför allt de tyska soldaterna. Jag vet inte riktigt vad det kan ha berott på men kanske började de blir trötta för ungefär i samband med det tog de inte massor av 16 årliga tyska soldater. Hitler började ju på något sätt också förstå att Tyskland faktiskt snart är besegrade och någonstans där begick han ju självmord. Att USA gick in i kriget påverkade också mycket då de både var en ekonomisk och militär stormakt. Tyskland hade i princip ingen chans mot dem. Första världskriget hade ju som sagt kostat Tyskland en förmögenhet och de låg ju därför i underläge mot USA.''

''Så Tyskland fick i princip ge upp tillslut? För det fanns ju inget mer de kunde göra, det bästa var väl förmodligen att ge upp och försöka skapa någon sorts fred.''

''Ja precis så var det, men någon fred skapades inte eftersom segrarmakterna i princip aldrig kunde komma överens.''

''Okej det var så det blev, men på något sätt blev det ändå någon slags fred eftersom kriget avslutades.''

''Jo iförsig, det kan man väl säga.''

''Jag tänkte ta sista frågan nu, vad hände med dig och dina nära efter kriget?''

''Ja vad hände? Efter någon dryg månad började jag och Evy planera att resa någonstans, vi ville se något nytt. Mor ville inte åka med, hon kände att Tyskland var hennes hem och hon hade dessutom Maya att ta hand om. Maya har jag inte nämnt! Hon blev kidnappad från Polen och kom först till en äldre familj men sedan kom hon till oss. Jag tror att hon var åtta när hon kom till oss men jag kommer inte ihåg säkert. Hon och mor blev i alla fall väldigt fästa i varandra. Maya bor kvar i Tyskland och har skaffat sig en familj där. Hon kommer till mig om ett halvår, det ska bli trevligt. Om jag fortfarande är vid livet.''

Jag tar en kort paus för att dricka lite te, väldans vad snabbt torr man blir i halsen nu för tiden.

'' Men i alla fall. Jag och Evy bestämde oss för att åka till London och det gick förvånansvärt fort innan vi fick en fin lägenhet på Kensington Street. Den var inte särskilt stor men vad kunde vi förvänta oss? Det räckte med att läget var helt makalöst fint. Evy fick så småningom ett jobb som sjuksköterska som hon också var utbildad till. Jag hade lite olika jobb under en tid, jag satt barnvakt, städade hemma hos andra och handlade mat åt äldre människor. Men sedan en dag, fick jag börjat min egen måleributik i en lokal på Oxford Street som jag hade gått förbi ett flertal gånger och sedan ringt om. Den var nämligen ledig för att hyras ut. Det gick faktiskt väldigt bra och när det gick som bäst arbetade tre andra tjejer hos mig. Men nu är den stängd, numera är det ett litet kafé där. Men min dröm om att få hålla min egna måleributik gick i alla fall i uppfyllelse och jag är väldigt glad för det.''

''Det låter ju strålande! Bara så synd att den inte finns kvar, hade varit kul att kika in där någon dag. Juste, du sa tidigare idag en sak om varför du ville träffas på det här kafét, att det bar på ett speciellt minne. Vill du förmedla vilket minne det är?''

''Ja det vill jag hemskt gärna göra, tack för att du kom ihåg det! Jo, den dagen mamma och Maya kom och besökte mig och Evy här i London ville vi fira det på något sätt. Vi visste bara inte var. Då såg jag en äldre dam och jag bestämde mig för att fråga henne om hon möjligtvis kände till något trevligt ställe. Då sa hon det här kaféet och hon sa också att vi inte skulle ångra oss! Det gjorde vi inte heller, för deras bröd och te var något av det godaste jag smakat!''

Mirella Whites perspektiv

Nu förstår ännu mer varför historia är ett så viktigt ämne. Det är viktigt att kunna se konsekvenserna av sådant som hänt. Om andra världskriget inte hade varit hade det kanske inte sett ut som det gör nu. Det hade både kunnat vara sämre och bättre. Sämre på det sättet att människor kanske inte skulle respektera varandra mer, för det är det jag känner att de gör nu. Försöker vara trevliga mot varandra och skapa ett bra samhälle så att inget mer krig drar igång. Men samtidigt skulle det kunnat vara bättre för under de åren som kriget härjade, hade människor kunnat bygga upp ett större samhälle.

Jag tror inte Johan är ensam om sina åsikter

Dorothe Lackhausen

12 Februari 1931

Det var ett tag sedan. Jag har hunnit med massor sedan sist jag skrev i dagboken. Jag har bland annat fått ett underbart jobb som sömmerska i en fin judisk butik nära där jag bor. Butiken ägs nämligen av ett judiskt par. Jag trivs väldigt bra jag får ju arbeta med just det jag tycker om. Att sy. Jag har gift mig också. Min man Johan Schiller arbetar på en fin knappfabrik. Vi träffades genom jobbet då han skulle lämna en leverans av knappar. Jag älskar honom men tyvärr har han gått med i det Nationalsocialistiska arbetarpartiet. Nästan varje kväll drar han sig till deras storartade möten. När han kommer hem efter ett möte brukar han återberätta allt vad nazisterna hade sagt. Något som gör mig irriterad är när han ofta talar illa om judarna. Då brukar jag säga ifrån. Jag arbetar ju för ett judiskt par i en judisk affär.

Men jag tror inte Johan är ensam om sina åsikter. För ungefär en vecka sedan när jag var på väg för att öppna affären upptäcker jag till min fasa att någon hade vandaliserat sönder affären. Det hade skrivits fula saker och fönsterglasen var krossade. Redan då började mina arbetsgivare att tänka på att stänga ner butiken helt och hållet. Dom kände sig väldigt hotade och tänkte att ett steg leder till det andra. Det vill säga att det kan drabba dem personligt och inom sin familj. Jag tycker väldigt synd om dem.

Jag försöker att prata med Johan om det men det går ej. Han uttrycker sig för att vara nazist ända in i märgen. Men jag kommer att fortsätta att stå emot det nazistiska budskapet och stå upp för mina judiska medmänniskor.

Tiden är kommen

Massa dar passerar och inget som kan föra oss ut ur denna hemska situation har ännu kommit. Adolf har nu givit sig ut i kaoset. Det har nu gått ca en vecka sedan Adolf kvarlämnade oss. Det känns som flera månader.  Jag är väldigt ledsen och frustrerad över vad som händer, jag känner också mig tom pga. att jag blivit lämnad av flera personer som stått mig väldigt nära. Den viktigaste personen är nog Heinrich.  Vi var som bröder och nu har vi gått skilda vägar pga en idiot kallad Hitler som tror sig kunna vara (min) fuhrer. Jag blir så himla förbannad när jag tänker på det. Hur kan det komma sig att en person kan tvätta flera miljoner?

Detta går över en viss gräns nu och jag tänker inte stå och vänta på något transportmedel som kan föra mig ut ur den hemska ställningen. Jag har väntat i ungefär en månad nu utan resultat så jag tänker göra något som kan vara farligt men ändå leda någon vart.

Jag har nu haft ett väldigt bra och nödvändig diskussion med Anton och vi var samman med vårt resultat. Vi har bestämt oss för att ge oss ut i kaoset.

1 September 1939

Det vi inte visste var att läget hade förvärrats enormt. Vi hörde en massa från människor att tyskland hade attackerat Polen. Hitler ville göra armen mycket större och vara hela världens fuhrer. Det hade säkert spridit sig ut över de andra länderna som var sugna på revansch från det första världskriget. Människorna här hade väldigt olika åsikter och tankar kring detta. Det jag trodde från det jag hört var att en massa länder skulle hjälpa till och stoppa tyskland. Man visste ju inte om det var ens land som var på tur. Tyskland var det starkaste landet men ifall flera länder samarbetade så skulle inte tyskland ha någon chans alls.

3 September 1939

Jag har nu bestämt mig att åka till polen och kämpa för judarnas rättigheter. Jag och Anton liftar dit. Vi ska inte ta med något annat än varma kläder, pengar och ett vapen var.

8 September 1939

Nu var vi äntligen framme i Polen efter en massa stopp. Vi befann oss i ghettot och såg att alla var helt försvarslösa. Vi hade tänkt o samla allihopa och försöka försvara oss, men nu när vi såg att en massa hade först till koncentrationsläger så kändes alltihop hopplöst. De var mycket fler, starkare och hade riktigt mycket fler vapen än vad vi hade. Allt kändes onödigt och jag hade en känsla att det skulle sluta illa. Jag gjorde ett försök, jag bad en massa människor att samla ihop en full trupp med människor så att vi åtminstone kunde försöka försvara oss men alla var så negativa. Det kände nog att det inte fanns hopp.

13 September 1939

Jag hade varit här i ett par dagar nu och jag mådde inte så bra psykiskt. Jag var rasande, jag fattade inte att något sådant kunde ske och att man inte gjorde något åt det. Jag satt och funderade, jag visste inte vd jag skulle göra. Jag tänkte att det snart skulle kunna vara min tur, jag kände lite halvt att tiden var inne. Vad skulle då hända ifall jag och Anton dog? Jag tänkte också på vart Heinrich var. Levde han? Mådde han bra? Jag var väldigt fundersam. Ingenting kändes rätt och jag hittade inget skäl för att leva men hittade inte heller skäl för att dö och just därför begick jag inte självmord.

15 September 1939

Jag blev precis tagen av en massa nazister och fördes till Auswitch med en andra massa människor och Anton var med mig. Vi åkte först i en bil som var proppfull, man kunde inte röra på sig eller andas så bra. En massa människor dog under färden och tyvärr så var Anton en av dem.

16 September 1939

Nu var det min tur. Jag skulle gå in i ett duschrum, jag fattade då att slutet inte var långt borta. Min tid var kommen. Jag gick in i rummet och dörrarna stänges. En liten stund så var  Theodor Lewald borta. Jag var nu död.

Rest in peace Theodor Lewald 1897-1939

Epilog: Hannes Lutze

Hej mitt namn är Sven Lutze, jag är 47 år gammal och bor i Manchester i England. Jag jobbar som egenföretagare i bil branschen. När jag fyllde 45 bestämde jag mig för att börja släkt forska för jag hade mycket fri tid för det gick mycket bra för företaget. Jag har nu spenderat 2 år på släkt forskningen. Jag har inte gjort det varje dag det senaste två åren men jag har gjort det lite då och då när jag har fått lust.

Forskandet har gott bättre en förväntat. Under dessa två år av forskande så har en sak fascinerat mig. En man vid namn Hannes Lutze. Han var en SS soldat i andra världskriget. När jag var hos min farmor så pratade jag om min forskning. Då berättade hon för mig om andra världskriget. Hannes Lutze var min farmors kusin. Min farmor berättade allt om honom. Hon hade till och med hans självmords brev. Jag fick ta hem det och läsa det. Jag fick också ta med hans dag bok

På brevet stod det om varför han tog självmord. Det var väldigt intressant och läsa hur det var för en SS soldat. Hannes Lutze hade från början varit en trogen Nazist men när kriget bröt ut och saker inom den nazistiska ideologin började ändra så fick Hannes Lutze andra tankar om Nazismen. Det helade slutade med att Hannes gjorde en terroristattack i Auschwitz. Han tog sitt liv och runt 15 andra SS ledares.

Det fascinerade mig hur han vågade göra något så intensivt. Hannes var en riktig rebell och det skulle vara mer som han under andra världskriget.

Jag ska nu fortsätta mig familj forskning och vi får se vart den leder mig.

Adjö     

Vågar jag ens ställa mig frågan, när kommer detta ta slut?

Sara Kelling

1939
December
Nu är så gott som alla bra tider bortblåsta. De finns där, någonstans- men bara i det förflutna. Så är det för mig i alla fall, huruvida det är för alla andra människor kan jag ju inte riktigt veta. Inte fyller livet en speciell mening för mig och ännu grymmare är det för ett flertal andra människor. Såsom judarna, romerna och utvecklingsstörda . Men nu är det inte bara i Tyskland som den nazistiska ideologin gror utan i ett flertal andra länder.
Jag har övervägt ett tag nu, i alla fall de senaste månaderna om att eventuellt flytta härifrån med mor och Evy. Det fungerar till viss del att bo här men det känns inte som Northeim längre. De få människor jag någorlunda studerat under mina år om man kan uttrycka sig så, har genomgått en relativt stor förändring. Mitt i allt har väl jag också gjort det. Likaså mor och Evy. Men min tro- hur nu den kan deffeneras har på sätt och vis varit densamma i ett flertal år nu. Jag är inte på nazisternas sida, nej bevare mig väl! Men jag tillhör inte den som kan stå för att jag inser att nazisternas ideologi innehåller ett osjäligt seende på andra individer. Jag är väl kanske en liten ynkrygg. Jag har bestämda åsikter inom mig men när det väl kommer till att konversera sjunker det in och jag får ett slags tunghäfta.

Polen har ju invaderats av Tyskland. Frankrike och Storbritannien förklarade då krig mot Tyskland men ändå agerade de inte. Kanske tyckte de att det inte var värt eller så kanske de helt enkelt kände att de inte skulle kunna ruinera Hitler.
Jag får inte glömma en viktig del nu: Hitler och sovjetunionens ledare Stalin har gått ihop och inlett en icke-angreppspakt och enligt dem ska de åstadkomma en bra värld. Jag tror mer på en obehaglig värld. Tyska trupper gick in i Polen och ett flertal tyska stridsvagnar åkte in i landet. Efter någon vecka började också Sovjetunionen tränga sig in i Polen.
Mitt i allt detta trodde jag att det verkligen skulle bli krig men kriget mot Polen höll bara på i några veckor. Dock medförde det en del hemska saker för Polen, tusentals människor fördes till koncentrationsläger och femtiotusen polska barn har kidnappats och sänts till tyska familjer. Polen är inte längre någon självständig stat då den utplånats av Tyskland och Sovjetunionen. Alla polska judar har placerats i särskilda områden, ghetton. Och alla polska judar som är över tio år tvingas bära gula davidsstjärnor på sina kläder. Som om inte allt det där vore nog. I oktober ska ett flertal människor i polen ha gasats ihjäl i skåpvagnar. Människorna sägs ha varit b.la. utvecklingsstörda och handikappade. Hemskt, och jag känner på sätt och vis skuld att jag inte gjort något men samtidigt tänker jag att jag inte heller hade kunnat göra något.

1940
Januari
Jag har tänkt en hel del, kanske hade det varit så mycket lättare om jag hittade ett samspel med den nazistiska ideologin, från början alltså. När allt arrangerades, dock trodde jag nog inte att det skulle gå så långt som det gjort. Det hoppas jag att de flesta inte heller trodde. Men nu är det som det är, kanske borde jag inte grubbla så mycket över det som hänt. Men som så många gånger förr, har jag suttit och funderat om det som hänt var förutspått, att det var så här det skulle bli. Religiös är jag inte riktigt men visst händer det att jag ber till Gud då och då och ska jag vara ärlig har jag faktiskt lagt en hel del just till att be den senaste tiden.

Tanken om att lämna Northeim finns där men det har aldrig blivit så att jag verkligen börjat fundera över det ''på riktigt''. Jag kan inte riktigt komma på något ställe som skulle vara så mycket bättre än Northeim. Eller kanske vill jag uppleva något värre, som så många andra människor gör. För varför ska jag ha det så mycket bättre än andra människor? Det känns bara inte rätt.

Februari
Jag har pratat med Evy om mina tankar, att jag kanske borde lämna Northeim och uppleva något nytt. Det blev inte riktigt något medhåll från hennes sida då hon menar att vi båda behövs här i Northeim, b.la. för mor som börjar bli gammal och också för att stödja Northeim- som vi växt upp i. Dessutom anser hon att jag nog inte kan göra någon särskild skillnad för de utsatta människorna runtomkring. Jag håller till viss del med henne, men ändå har jag svårt att släppa tanken om just alla människor som plågas. Men kanske är det ändå säkrare att befinna sig där man är, så länge man kan vill säga, för vem vet vad som kan händer härnäst? Kanske blir vi snart utförda här ifrån. Tyskland är inte samma Tyskland som jag växte upp i, det är som ett helt nytt land.

Jag hörde förresten när några SS män stod och pratade med varandra om de nya koncentrationslägren. Det jag hörde var att det byggts ett i Polen- Stutthof och att flera planeras byggas. Jag såg också hur stolta de såg ut när de pratade om det, vilket gjorde lite lätt ont i mig. Jag undrar om de ens tänker på hur det som utförs där påverkar dessa människor som blir utsatta samt deras familj och vänner.

Maj
I april ockuperade Tyskland de två mindre länderna Norge och Danmark. Nu i maj anfölls Frankrike, Belgien och Holland. Jag undrar vad det är som får Hitler att vilja attackera så många länder, brist på självdisciplin? Eller så kanske är det hans rejäla maktbehov som styr det hela.

1941
Februari
I augusti var det tänkt för Tyskland att förstöra en hel del för Storbritannien men det blev istället Tyskland som råkade illa ut . Ett x antal tyska bombplan flög in i Storbritannien för att förstöra landets flygfält och industrier men i november slutade det med att väldigt många tyska flygplan sköts ner. Men efter ett tag började ett flertal tyska soldater terrorbomba engelska storstäder. Men nu har denna händelse i alla fall avbrutits, vilket känns bra men en hel del förstörelse runt om i länderna har lämnats kvar. Det känns så fel allt det här, håller hela världen på att rasa samman?

April
I en värld som denna finns en brist på fantasi. Det finns inga utrymmen att fundera över hur saker och ting kan bli, när man redan ser hur det mesta faller på plats. Och som det ser ut nu byggs världen upp av ledsamma och bistra händelser. För oss som lever i Tyskland går det dock rätt bra, om man nu inte råkar tillhöra ''en opassande ras''. Hitler har nu i princip erövrat hela Balkanhalvön, fortfarande kan jag inte förstå varför han gör allt det där. Uppenbarligen vill jag väl inte riktigt veta heller eftersom jag inte tagit upp det någon gång.

Juni
Igår natt, den 23e Juni kände jag mig väldigt risig. Jag lät bara dagen gå genom att i princip bara ligga under täcket i ett försök att få bort tankarna om vad som faktiskt händer runt om i världen. Eftersom jag var så otroligt trött fick jag en hel del sömn och jag började känna mig bättre. Både mor och Evy hade varit ute och kom hem med nybakat gott bröd men också tråkiga nyheter, vilket iförsig inte är särskilt oväntat. I en tid som denna. Det de hade hört var att Tyskland nu har gett sig på Sovjetunionen. Det tog några sekunder att ta in det i huvudet för var det inte så att Hitler och Stalin hade samarbetat på något sätt? Jag undrar vad som händer här näst, både med mig och min familj samt hela världen.

December
Den amerikanska flottbasen Pearl Harbor blev attackerad av Japan den 7 december och det sägs bara ha tagit några timmar innan det mesta av flottan förfördes. Nu är det väl bara en tidsfråga innan USA ansluter sig till kriget. Jag skulle inte bli förvånad om de börjar samarbeta med Storbritannien och kanske till och med Sovjetunionen.

1942
Mars
Även om situationen runt om i världen är alltifrån bra kan roliga saker ändå ske och jag kan fortfarande bli lycklig. Jag har nog aldrig längtat så där mycket efter barn som jag vet att vissa gör. Kanske för att det är som det är runt omkring, eller så är det bara att jag aldrig känt mig redo för att bli mamma. Det har jag heller inte blivit men numera bor det ett barn här i min familj. Maya heter hon och hon är hur gullig som helst, åtta år är hon och väldigt begåvad är hon också. Jag kan inte låta bli att lida med henne, hon kan inte ha haft det lätt. Hon blev kidnappad från Polen till Tyskland och fick bo hos ett tyskt gammalt par men frun dog och mannen kände att han inte kunde ta han om Maya själv. Det var då hon kom till oss, Evy hade träffat mannen med Maya och sedan bestämt sig för att låta henne bo hos oss. Ge henne möjlighet att åtminstone få leva ett relativt bra liv mitt i allt elände. Mor ägnar mycket av sin tid till att läsa sagor för Maya, på så sätt får hon också lära sig mer tyska. Jag tycker det går väldigt bra och trots att hon säkerligen saknar Polen är hon för det mesta positiv. Men det händer att hon vaknar på natten lite då och då och verkligen gråter, då brukar mor lägga henne i sin famn och gunga henne fram och tillbaka. Detta har varit en mycket bra metod faktiskt.

Oktober
Det går bra med Maya, hennes talförmåga i tyska har verkligen ökat drastiskt. Hon har börjat leka med en annan flicka, Izabela och som också kommer från Polen. Även om de båda har polska som modersmål pratar de nästan alltid tyska med varandra, detta gjorde mig fascinerad. Jag tror det är bra att de umgås med varandra, de har gått igenom samma saker så det är nog skönt för dem att vara med varandra.

Det som händer runt om i världen är väl inget som får en på bra humör precis. I norra Egypten segrade engelsmännen över den tyska armén och det sägs att många tyska soldater börjat drivas ut ur Nordafrika.

1943
Februari
Det mesta av Tysklands stridskrafter har ju funnits i Sovjetunionen vilket numera är ett problem och på sätt och vis anser jag faktiskt att det är Tysklands fel- eller de tyska soldaternas fel att det blivit så. Det var ju de som började anfalla Sovjetunionen. Så jag förstår inte riktigt hur de tänkte, eller tänkte de ens?

19 november 1942 kom anfallet som relativt länge hade fruktats. Hitler hade trott att Sovjetunionen i princip gett upp, att de blivit besegrade. Men så var det inte och tillslut började sovjetiska soldater strida mot de tyska soldaterna. Jag kommer ihåg att det var mycket snack på gatorna här i Northeim då, folk syntes vara rätt upprörda. Inte så konstigt egentligen, och striderna kom att hålla på ända till slutet av januari. Drygt två veckor sedan nu. Det beräknas ha dött uppåt 200 000 tyska soldater i striderna och 90 000 har hamnat i sovjetisk fångenskap. Det har faktiskt varit lite dystert på gatorna de senaste veckorna, jag antar att många kände någon som avled. Vad ska man säga, i en värld som denna finns det inte särskilt mycket som förvånar mig längre.

Vågar jag ens ställa mig frågan, när kommer detta ta slut?

Maj
Mor har funnit en ny mening i livet på sätt och vis, hon visar en så stor kärlek för Maya. Det gör mig lycklig att se dem tycka om varandra så mycket som de gör. Evy är ju utbildad sjuksköterska men det har inte riktigt funnits plats för henne att arbeta under de senaste åren, det har varit väldigt oregelbundna tider. Men nu har hon på sätt och vis börjat jobba alltmer och relativt regelbundet. Jag har till och med fått följa med, och arbeta faktiskt. Inte så stora grejer precis men jag har plåstrat om de sjuka, rengjort deras sår och tagit vissa prover. Det är ett väldigt intressant jobb och jag är glad att jag fått vara med och hjälpa människor att bli bättre. Men en dag, bara några dagar sedan slog tanken mig om mitt målande. Jag har inte hållit på med det på väldigt länge, tyvärr. Men jag har bestämt mig, blir det bättre tider så ska jag verkligen försöka börja om med målandet igen. Det var trots allt en mycket stor passion för mig.

November
Det är mycket kallt, det kommer många kallar vindar och jag känner hur jag ofta fryser. Jag gick en promenad med Maya för några dagar sedan, hon är verkligen en fin flicka. Plötsligt började hon sjunga en låt och då märkte jag hur bra hennes röst var. Väldigt behaglig att lyssna på må jag säga. Då sa hon till mig att hon och mor alltid sjunger tillsammans innan hon ska sova, det får henne att kunna somna lättare.

Ännu en gång har jag en måttligt rolig nyhet att förmedla. Det går ännu mer utför för de tyska soldaterna, vid den sovjetiska staden Kursk förlorade de ytterligare ett stort slag. Det har faktiskt kommit en hel del skadade soldater till sjukhuset men de flesta har varit så allvarligt skadade eller fått vänta för länge så att de avlidit. Samtidigt som jag faktiskt känt ett förakt mot de tyska soldaterna känner också någon stans stolthet, att de på något sätt ändå försöker skydda Tyskland.

1944
Juni
Värmen är igång, inte behöver man frysa på något sätt. Sommarkänslan som för flera år sedan fick mig på mycket bra tankar. Men det var länge sedan nu. För hur kan man känna sig lycklig och glad när världen håller på att kapitulera? Jag läste för några dagar sedan hur slaget i Normandie mellan tyskarna, amerikanarna och engelsmännen. De allierade sägs ha varit redo för en strid och hade tydligen byggt en amfibie- stridsvagn, som då kan åka på både land och vatten. Riktigt finurligt må jag säga men samtidigt känns det obehagligt att de lägger så mycket tid för att kunna förgöra andra. Men samtidigt handlar det väl om att kunna försvara sig och sitt land. Inte kan jag väl säga att jag gjort någon särskilt tapper insats för mitt land, men jag vet inte heller vad jag skulle kunnat göra. Plåstrat om en hel del soldater har jag i alla fall gjort.

Oktober
Under de senaste månaderna har jag i princip bara sett jobbiga saker hända. Jag har sett en hel del människor här i Northeim som gått åt kyrkans håll. Har de flesta blivit religiösa nu eller är det inte försen nu som de vill gå dit och be? Be för allt elände som åstadkommits. Nej inte är det någon särskild förbättring här i Tyskland. De tyska soldaterna är inte speciellt starka längre och jag har hört att de inkallat flera 16-åringar till krigstjänst. Vad skulle egentligen hända om Tyskland bara gav upp nu? Borde det inte på något sätt faktiskt inträffa någon slags fred då?

1945
Maj
Hur bör jag börja det här egentligen? Fortfarande vet jag inte om det mesta faktiskt är… över nu. Det som jag trott aldrig skulle ske kanske faktiskt har skett nu. Det blev i alla fall en tuff vår här i Tyskland. Både engelsmän och amerikanare trängde sig in här i Tyskland och samtidigt började sovjeter närma sig Berlin österifrån. Hitler visste inte riktigt hur han skulle ta tag i detta och hade kommit med ett flertal idéer men alla hade tydligen varit lika omöjliga att utföra. Hitler gifte sig den 29 april med sin älskarinna Eva Braun. Och den 30 april, vad hände då? Jo efter den dagen har ingen mera varken sett Hitler eller Eva. Jag har fortfarande inte riktigt en klar bild av vad som egentligen hände dem men det jag vet är nu att de i alla fall inte längre är vid livet. Första reaktionen när jag fick höra att de avlidit var, är du nu allt är över?

Fortfarande vet jag inte riktigt svaret på detta men jag vågar tro på att bättre tider faktiskt kan komma.

Juli
Det här kan vara min sista gång som jag skriver då jag befinner mig i Northeim. Jag och Evy reser nämligen till London om bara några dagar, och ska därmed bosätta oss där. Vi började prata om det i mitten av maj och sedan bestämde vi oss för att det inte är någon idé att vänta. Vi vill båda se lite nytt, självklart förväntar vi oss inte att komma till något paradis då Storbritannien liksom Tyskland var med i kriget. Jag vet inte riktigt varför det blev London men jag tror att jag alltid tyckt om London på något sätt som jag inte heller riktigt kan förklara.

Mor och Maya stannar kvar här i Northeim och jag kan fortfarande inte föreställa hur det ska bli att inte längre bo tillsammans med dem. Mor som jag faktiskt haft nära mig i hela mitt liv. Jag hoppas så att de kan komma och besöka mig och Evy i London. Min kropp fylls med både spänning och sorg. Det känns så otroligt spännande att få uppleva något nytt men samtidigt sorgligt att lämna den plats man tillbringat så otroligt mycket tid i.

1947
Juli
Solen gassar varmt mot fönsterrutorna och jag har just tagit mig en paus från måleriet. När jag skriver detta befinner jag mig i min egna lilla butik här på Oxford Street. Min dröm har på sätt och vis gått i uppfyllelse. Jag har fått göra något jag verkligen velat göra så länge under en sådan lång tid i livet. Livet känns en aning bra, jag och Evy bor i en väldigt fin lägenhet på Kensington Street. Mor och Maya har det bra i Tyskland och Maya har fått börja skolan där. I september kommer de hit för första gången, jag har verkligen saknat dem.

Även fast det snart gått två år sedan kriget finns händelserna kvar i mig. Många nätter har jag drömt något om kriget och jag tror att det kommer ta ett bra tag till innan de försvinner. Det var en hemsk tid, riktigt obehagliga saker händer. Det jag kan önska nu är att det verkligen inte händer igen.