Vad hade hänt med mitt Tyskland?

Max Adler 3 september 1939

Kära dagbok!

Jag sitter för första gången inte vid mitt fönster och skriver i dig dagbok, jag sitter nu ungefär två mil utanför München och skriver. Jag kan inte berätta exakt var jag trots att du är en dagbok som inte kan prata. Men jag litar inte på någon längre, inte ens min matleverantör som förser mig med mat för dagen. Du kanske undrar varför jag sitter i den här källaren istället för att skriva vid mitt fönster och det ska du få reda på alldeles strax. Men innan det vill jag bara be om ursäkt till alla jag gjort illa under dessa år i NSDAP, även fast ni inte ser det hoppas jag att ni kan förlåta mig. Du vet dagboken att jag har slagit ned judar också, men jag ångrar det med och du ska få veta... 

Allt började i mars för fem år sedan, året var alltså 1934 och Hitler hade suttit ungefär ett år vid tronen. Lyckan hade lagt sig och mitt liv var återigen i det normala, jag arbetade så gott jag kunde, då min rygg blivit sämre igen, samtidigt som jag hjälpte Urs Walter i SA. Allt flöt på bra tills en dag då jag skulle väcka min fru, problemet var att hon var död. Hon hade fått en hjärtinfarkt under natten och jag hade inte märkt något! Jag var bestört!

Men det gick över ganska snabbt och jag började satsa fullt ut på SA. Efter tre månader av slit med att rapportera in judar till Hitler kom ett stort bakslag, "De långa knivarnas natt". Rykten hade gått i Northeim att Hitler och Gestapo skulle förstöra ett eventuellt uppror från SA. Högt uppsatta personer skulle kunna gripas och jag gick därför under jorden tillsammans med Urs. Vi gömde oss hos en ensam kvinna i en liten by utanför Northeim, vi bodde där i en vecka innan vi vågade gå ut igen. Vi fick reda på att sextioen människor avrättats och att SA inte längre verkade  vara något hot. Det är dock inte därför jag gömmer mig fortfarande, utan för att kvinnan vi gömde oss hos hade fattat tycke för mig och hennes känslor var besvarade. När jag frågade varför hon var så ensam svarade hon "Jag är jude, hela min familj har försvunnit till koncentrationsläger". Jag blev förtvivlad, jag hade blivit kär i en jude. Herregud hur var det möjligt?!  Men jag insåg efter en vecka utan henne att jag inte brydde mig, jag hade insett att det spelade ingen roll vilken ras man hade. Jag berättade för Urs att jag skulle flytta ihop med en jude, han blev galen och hotade mig till livet och informerade Hitler direkt om att det fanns en blodsförrädare. Det är därför jag gömmer mig. För att inte bli dödad. Jag har tvingats bryta kontakten med mina söner som nu är vuxna män, de gillar Hitler och det skulle inte förvåna mig om de jobbade som angivare och försökte sätta dit mig.

Trots att jag nästan levt i exil de senaste åren har jag ändå följt Tyskland, fast ur en andra klass medborgares ögon. Jag insåg nu när blivit frälst att Tyskland behövde hjälp. Överallt hängde det propaganda på hur dåliga judarna var, till exempel när jag snabbt sprang ut och handlade mjölk såg jag en skylt där det stod "En död jude är lika med en bra jude". Hur kunde alla tycka det var bra? Var alla helt blinda eller? Jag förstod nu hu mycket Hitler hade förändrat alla, inklusive mig. Ingen var sig lik.

1935 började jakten på judarna och de andra smutsbloden. Tusentals judar och homosexuella skickades till koncentrationsläger utan vidare grunder, det räcker med misstankte om homosexualitet, och där fick de leva under hemska förhållanden. Anne slapp detta eftersom ingen visste var hon var (och så skulle det förbli).

När Nürnberglagarna kom 1935 blev mitt och Annes förhållande officiellt förbjudet, för Arierna fick absolut inte blanda sitt rena blod med de smutsiga... Jag somnade med tårar i ögon den kvällen.

Det konstiga med detta var dock att det verkade som om allt detta försvann året då Berlin hade de olympiska spelen. Jag vågade mig åka till Berlin och titta på de,faktiskt, väldigt underhållande sporterna. Men det interessantaste var att alla propaganda om judarna var nere så omvärlden inte skulle kunna se. Det kändes som om Hitler skämdes lika mycket som mig...

Fast två år senare visade han att skammen inte hade tagit överhanden. För den 10 november brändes judarnas synagogor ner, tusentals blev av med käkbenet och många miste livet. Allt bara för att Tyskland skulle bli "rent". När jag fick Northeims tidning av min leverantör den dagen såg jag på förstasidan hur Urs Walter stod med ryggen böjd över en jude och slog. Jag skrek ut min ilska  och eldade upp tidningen. Vad hade hänt med mitt Tyskland?

Efter det fick jag inga fler nyheter förrän igår då jag läste att Tyskland invaderat Polen. Vilket kaos det kommer bli.

Länge leve gamla Tyskland!