Elijah Grantz
Januari 1933
Hej det var ett tag sen året är nu 1933 och mycket
har hänt. Jag är nu 36. Hitler är nu rikskansler och jag ser ljust på Tysklands
framtid. Jag när alla bara skrattade åt honom, jag tror det var år 1924 då
Hitler var fängslad. När han kom ut skrev han sin bok och såklart var jag en av
de första som köpte den.
Jag har
börjat inse att jag är helt ensam nu min mor är död och sedan fog min älskade
dotter Hidie. Det gör ont bara att skriva hennes namn. Det var kvällen den 18
november 1923 då Hidie avled. Jag lät mig inte sörja länge, redan dagen därpå
gick jag med i NSDAP. En vecka senare hade jag min egna bruna jacka med de
vackraste av symboler på min arm. Jag hörde av flera som känt mig länge säga
att jag var som på nytt född. Jag kollar in i deras vilsna ögon och de få ord
som lämnar min mun är
Jag har Hitler att tacka för det.
Jag vet inte varför men det var bara någon dag
senare jag köpte hans bok ”Mien Kampf”. Varje ord i den gjorde mig mer säker på
varför jag existerar. Min vän Trina lånade boken och jag tror hon såg det i ett
nytt ljus. Jag vet att hon håller med mina åsikter. När jag tog upp ämnet kunde
jag se ett leende, men sedan en ledsen och nästan smärtsam blick som hon snabbt
vände bort. Jag bad henne att komma och se Hitler tala men hon kom snabbt på en
slarvig ursäkt. Mitt liv har ändrats mycket bland annat har jag flyttat. Ni
förstår väll att alla de jobbiga minnena hemsökte mig. Nu bor jag i en mindre
lägenhet långt från centrum. Mitt måleri har jag kvar men jobbar knappt jag har
större planer på gång.
Jag hälsade på min bror och hans familj för någon
månad sedan. Konrad och hans fru Sara bor i en väldigt liten by mitt ute i
ingenstans. När jag kom dit var jag hälsad vid dörren av Konrad, Sara och deras
barn. Efter middagen sa Sara att det var dags att be jag förstod inte men
tillslut uppenbara det sig Sara är ett judiskt namn och hon har alltid varit
mycket religiös. Jag hade gått upp till min bror och bett om att få prata
ifred. Han hade för varje ord jag sagt tappat lite av det leende jag minns så
väl. Tillslut sa han något som choka mig, han hade tittat mig djupt i ögonen
och sagt.
Om den där idioten Hitler betyder mer än din egen
familj så är det okej, jag och Sara tänker dock inte fly från Tyskland.
Jag minns hans tårfyllda ögon när han bad mig att
gå. Det var vid det tillfället jag insåg att jag var tvungen att välja. Jag
kunde stötta Konrad i kampen mot NSPAD eller så kunde jag följa Bruno i kampen
mot alla dessa judar och kommunister. Det tog mig ett bra tag innan jag gjorde
ett val men jag har aldrig varit så stolt över något beslut förut. Som ni kan
förstå valde jag min tio år äldre bror Bruno.
Jag skäms för att erkänna det men jag har gjort
något jag ångrar men samtidigt är stolt över. En dag vandrade jag ner längst
gatan på väg till min affär då jag hörde en man som stod med en vän och
diskuterade. Ämnet i deras diskussion var Hitler bok, den ena sa att det var en
skam för Tyskland. Jag ville lämna dom ifred när jag plötsligt fick en igenkänd
känsla. Jag började gnida tänderna mot varan, mina nävar knytas. Minnen av hur
bra jag mått efter det slagsmål jag haft när något förstört min affärs fönster.
Dessa jävla judar. När jag tänker efter jag visste inte att det var judar men
bara eftersom de inte gillade boken antog jag att de var de. Jag lyckades
vandra därifrån men ångra mig senare.
Jag har många nya vänner nu när jag är med i NSDAP.
Det har hjälpt mig mycket exempelvis jag och Bruno har aldrig varit närmre och
min nya vän Hector har exakt samma mål som jag. Ibland när jag är helt ensam
tänker jag på hur det hade sett ut om Hidie och Irma fortfarande levt.
Jag måste gå Hector och jag ska ut och demonstrera
mot kommunisternas åsikter. Jag vet att det jag gör är rätt och nu när Hitler
är på väg att rädda Tyskland låter jag inget stoppa det från att ske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar