onsdag 8 februari 2012

Nu står endast Hindenburg i hans väg

Georg Landhoff

Någon gång 1934, oklart när

Vaknade upp till ljudet av krafsande mullvadar. Tog mig ett gott tag innan jag förstod vilken miljö jag befann mig men det högljudda snarkandet av en pömsig mysfarbror gick ej att missta. Jag befann mig just nu i guds hus och lite längre bort låg den enda Otto Baum man kunde finna på denna sida Northeim. Igår måste vi ha festat rejält på Jesu kropp och Jesu blod, ty vintunnan är slut och jag hade ett svagt minne att vi delade brödet broderligt framåt småtimmarna, som sig bör helt enkelt.

Efter att ha bälgat i mig säkert fem litet dopvatten bad jag Remus kila ner till butiken och köpa några liter askkaffe och en mögelost. Firandet skulle fortsätta ännu litet längre. Men vad hade nu inträffat som möjligtvis kunde förtjäna denna långvariga celebration?

Jo, vi firade att den tyska sjukvårdsförsäkringen inte längre omfattade judar. För min del var det en stor triumf, fuhren har skött sig duktigt i år. För Ottos del var det oklart om han delade min glädje eller bara inte ville missa ett tillfälle att få promille i sin välbärgade kropp utan kostnad. Remus, sitt namn till trots, tog inte del av festligheterna.
”Typiskt Österrikare” tänkte jag för mig själv.

I vilket fall som helst kunde jag unna honom det. I smyg tog jag mig en extra sup dagen i ära, då jag kunnat bidra med en egen liten donation till partiet. Jag hade nämligen frågat lite diskret när jag var i bokhandeln om de möjligtvis hade någon fiendepropaganda eller böcker som egentligen borde förbjudas. De hade de visst, undanstoppat någonstans, och det kunde jag väl få, men frågan var ju i vilket syfte. Rykterna spreds ju så lätt i små städer som denna, och det vore väl inte så lajban om folk gick runt och trodde, att gamle Georg gått och blivit kommunist?

”Oroa dig inte, svarade jag överlägset. Jag ska bara stärka andan i vårat fosterland”.

Jag lyfte på plommonstopet och marscherade ut genom dörren.

”Jude har jag inte heller planer på att bli” svarade jag med en påtaglig ironisk klang.

När jag kom tillbaka gjorde jag upp en liten brasa i nära anslutning till kyrkan. Jag ville elda bland gravarna, de kadaver som väl låg där hade blivit nog brända allaredan. Sedan kastades böckerna in, brann fint gjorde det, och det var väl kul att se att de åtminstone kunde dö värdigt, så inkompetenta, hatiska och fanatiska som dess författare ju var.

Bland böckerna fanns bland annat Franz Kafkas postumt utgivna ”Förvandlingen”. Jag grämde mig över bokens komik, som handlar om en mansgestalt som en dag vaknar upp som en stor skalbagge, därmed namnet ”Förvandlingen. Fast jag fann bokens handling underhållande måste den ändå brinna i helvetets eldar, för Kafka var jude och judendomen är fel. ”Brinn din lilla skalbagge” sa jag med helt sansad röst.

Förutom Kafkas skämliga verk fanns även en bok av en man som uppenbarligen helt saknade verklighetsuppfattning. Hans namn var Ernest Hemingway och han hade mage nog att skriva om sina påstådda upplevelser i kriget. Det gav inte någon smickrande bild av Tyskland, vårat fosterland vi älskar så väl. In i elden åkte den. Sen tog man sig en liten tupplur och snarkade så gott.

När mina dagdrömmar så upplöstes bredde jag mig en rejäl ostmacka och sa farväl till herr Baum med ett redigt handslag. Handsvett hade karln också, det var väl typiskt. Efter att ha tvättat mig grundligt satte jag mig ner vid mitt bord för att försöka inbringa någon sorts sinnesro.

Mars 1934

Heinrich Himmler, min käre översåte blir chef för all polisverksamhet i Hitler tredje rike. En reslig karl, kan man säga, kanske inte fysiskt men utan tvekan till psyket. Vilka delikatesser kan vi nu vänta oss på Tredje rikets smörgåsbord?

Det österrikiska kriget i februari har jag fått höra mycket om tack vare Remus ursprung. Vill jag verkligen höra på det? Ibland kan hans frenetiska kallsnack bli en aning tjatigt. Kunde mina öron kräkas, så skulle de nu.


Maj 1934

Träffade av en slump på Herr Haffner i Northeims ”Downtown”. Glatt talade jag om för den åldrande mannen om den nya sjukförsäkringen som ej hade plats för judar. Var noga med att inte säga min åsikt om saken, men ett sorgset intryck gav jag nog inte. Jag hade nämligen fått en olustig känsla den senaste tiden att Haffner inte riktigt gillade mina åsikter. Innan vi skiljdes åt bjöd jag in honom på en tunna mjöd hemma hos mig i prästgården, så han ”slipper sitta hemma och ta sig en slurk i all ensamhet”. Han verkade mindre glad över att jag tog upp det.

 Juni 1934

Jag vaknar upp, äter lite ost och lägger ut mat åt mullvadarna. Dagen förflyter som vanligt med en skillnad; Ernst Röhm är död, ett öde han delar med alla andra högt uppsatta mysfarbröder inom SA. Kan Hitler ha haft ett finger med i spelet? Fuhren får allt mer makt. Nu står endast Hindenburg i hans väg.


Juli, samma år

Allt jag sa i Juni har ändrats. Eller, kanske inte allt, men mycket. Jag må ha varit en lågprestrerande matteelev men jag förstår att två minus ett är ett. Med detta menar jag såklart en sak; Hindenburg dör. Det kommer knappast som en chock. Han var ju trots allt sjuttioåtta år när han valdes, en gammal gubbstrutt helt enkelt. Själv är jag ju en man i min bästa ålder, snart sextiosju år.

Med dennes mysfarbrors död återstår bara Hitler, därav syftet med min ekvation. Jag borde vara glad över fuhrens vinster, men det är jag ej. Begrundad gav jag mig iväg för att prata med Johannes Haffner, min följeslagare och vän.

Till min besvikelse hade han inte alls lust att prata. Han var grinig och inte alls sugen på att prata. Jag försökte truga med en flaska Maidera, men den hällde han ut i vasken. Chockad över hans slöseri försökte jag tala honom till rätta, men han bad mig gå. Gastande om gud och jesus, så spottet flög en mil in i hans välstädade lägenhet, gick jag vinglande ut ur den lilla lägenheten. Att jag ramlade i trappan spelade mindre roll.

Han talade inte mer med mig sedan dess. Inte heller brydde jag mig. Själv knaprade jag vidare på mina mögliga ostkanter och drack grumligt vatten med Otto och Remus. Resten av året flyter vidare i samma spår.

16 september 1935

Året efter, efter en veckas konstant firande, kontaktade Haffner mig igen. Jag vaknade upp bredvid en liten mulåsna i utkanten av staden, efter att ha spelat ett parti poker med grabbarna. Min lever börjar få svårt att hänga med. Kanske borde jag reformera mitt liv. Hitler dricker inte, så då borde jag följa hans exempel.

Han ville prata med mig om Hitlers film, Triumph des Willens. Jag hade ej fått tillfälle att se denna film men Haffner gjorde sitt bästa till att summera filmen, som mest bestod av klipp från nazisternas olika aktiviteter i landet. I vanliga fall skulle jag kanske ha viftat bort hans oro och klassat de som konspirationsteorier, men jag kände mig lite surmulen och passade på att lyssna på hans tankar och teorier. Haffner uppmanade mig att inte gå och se filmen, då den inte skulle visa mig något jag inte redan sett, och bara handla om sådant jag redan visste. Självklart tänkte jag att han bara så detta för att filmen innehöll något som han absolut inte ville att jag skulle se. Det hela var så uppenbart. Var Haffner verkligen inte smartare?

Men som om han läst mina tankar sa han, ”Detta säger jag inte för att jag vill dölja något för dig min pastor och vän, utan för att du bara kommer slösa dina pengar med att se något du upplever varje dag. Du skulle väl ändå inte betala för att få se din egen spegelbild?”

Det blev tyst ett tag. Sedan bad jag honom lugnt och sansat att sluta prata så retoriskt, för jag hade fått huvudvärk och behövde lugna mina nerver med en litet sängfösare. Sedan gick jag så nära Haffner den sociala koden tillät, och sade, med en andedräkt som luktade sprit och möglig ost ”Säg aldrig åt mig vad jag ska och inte ska göra”.  Sedan gick jag. Men jag kunde visst inte låta bli att le lite försmädligt, av någon underlig anledning.

Inte heller såg jag filmen, nu när Haffner tagit bort det roliga i det hela. Furen kunde jag se i vilket fall som helst, han fanns ju i varenda tidning och på varje propagandaaffisch.

Så sent som igår hade Hakkorset ersatt den gamla tyska flaggan som landssymbol. Det borde ha blivit varje nationalsocialists dröm. Ändå är jag redan trött på att se den.

Detta år hade en del saker börjat hända i Italien som jag, av okänd anledning, blivit intresserad av. Bland annat har några av Italiens afrikanska kolonier slagit ihop sig och blivit ett enat land. Men det är inte det viktigaste som händer detta år.


Oktober 1935

Italien invaderar Abessinien utan krigsförklaring. Detta retar mig, vilka tror Italien att de är? Jag frågar Otto Baum, som genast börjar gasta ”Det ska jag säga dig. Amöbor! Det är vad de är! Landsförvisa dem! Prisa herren! Prisa guuud!

Inte heller Remus ger mig något svar. Han har nämligen gått in i en djup deppretion då han kommit till insikt om att Hitler kommer att bli förknippat med Österrike och att landet snart kanske kommer upphöra existera, och allting istället bli det så kallade ”Stortyskland”.

Därför vänder jag min nu till Johannes Haffner, trots vår senaste konversations avslut som lovade om bråk och dispyter. Han svarade mig att Italien gjorde så eftersom de liksom Hitler kände behovet av att utöva sin makt på de svaga. På samma sätt hade vi låtit oskyldiga människor lida och dö när de egentligen borde få vattna sina blommor och träffa sina äldre, men nu fanns det knappt plats för några äldre, och som om det inte var nog att de naturligt stöttes ut ur samhället tvingade nu nazisterna dom att försvinna.

Jag lyssnade på den gamle mannens råd, och sedan gav jag mig iväg. Haffner var flummig, och kunde lätt komma bort från det väsentliga men ändå hade hans tal fastnat i mina tankar, likt hur kaksmulorna fastnar i ens skägg. 

1936, nionde augusti

De olympiska sommarspelen hålls i Berlin. Överallt ser man fanor och hakkors. Det som borde ha blivit en njutningsmaskin blev snarare en symbolik för fanatisk propaganda. Jag hejade inte på Tyskland, konstigt nog, utan hade en neutral uppfattning som ej kan manipuleras. Vad är det för fel på mig? Varför kan jag inte njuta av glada, svettiga människor som utmanar varandra i fredliga strider med fysiska attribut?


Oktober, 1936

Hitler, tillsammans med fascisten Mussolini, väljer att stödja Spaniens Franco med soldater och konventionella vapen. Formellt sätt är det Tyskland och Italien som ger stödet, men jag kommer fortfarande att säga att dessa två länders ledare har gjort det, för så vitt jag vet har jag aldrig bidragit med vare sig vapen eller soldater. Enligt Haffner har jag det. Det har tydligen alla tyskare och italienare och spanjorer gjort, till och med han själv. Men nu orkar jag inte med att tänka längre. Nedstämd går jag fram till min nästan tomma bokhylla och tar fram min bibel, men jag läser den inte. Jag öppnar omslaget och tar ut min plunta, och tar mig en rejäl klunk.

31 januari 1937

Hitlers ”kontrakt” har förlängts till ytterliggare fyra år och han är gladare än ett barn på julafton. Fyra år till ska han sitta som diktator, åtminstone. Han har gjort mycket de senaste fyra åren, men mest verkar det vara propaganda och död. Hans koncentrationsläger måste ha kostat en rejäl slant som säkert skulle ha räckt till att rusta upp varenda kyrka i Tyskland. Nu ger Hitler nya löften. Varje tysk medborgare ska få en egen personbil. Det ska bli spännande, trots mina snart sextioåtta år har jag aldrig ägt en bil, som högst en mulåsna. Ändå känns det som om det finns viktigare saker han kan göra. Hans uttalande låter lovande för många, men för mig känns det mer som om han säger ”Vill ni ha välfärd? Här får ni bilar!”

Förra veckan ställdes sjutton ryssar framför rätta, anklagade för att försökt störta Sovjetunionen i en kupp ledd av Trotskij.

1 februari

Igår avrättades ytterliggare 31 personer i Rysslands breda land, även denna gång för landsförräderi.


29 april

Lübeck tillhör numera Preussen.

Den baskiska staden Guernica i spanien bombades i går, på order av Franco, av Condorlegionen, en avdelning inom Luftwaffe. Hitler är som Francos hund som lydigt följer varje order med flåsande tunga.

Jag spenderar dagen med att konversera med Herr Baum om denna månads nämnvärda händelser. Han pratar bara om Golden-Gatebron i Kalifornien, som nyligen invigits, och jämför dess stålpelare med Tyskland. Jag slutar lyssna efter tre timmar. Denne man har obegripliga metaforer.

6 maj

Luftskeppet Hindenburg exploderar när den ska landa i New York och 33 människor avlider. 1933 var det år som Hitler valdes till rikskansler.

Under denna månad ersätter Chamberlain den tidigare regeringschefen Baldwin. Man kan få sig ett gott skratt, om man tänker på hur det skulle se ut om han istället ersatte Hitler. Detta sa jag skämtsamt till Otto Baum, men han började gasta igen, så vi lämnade snart diskussionen.

I juni ser Stalin till att utrota allt hans motstånd. Det ryktas om att han efter morden går hem och leker med sina barn. Är det sant så behöver mannen söka hjälp, ty han är nämligen sjuk i huvudet.

Under den återstående delen av kriget händer det en rad minst sagt märkliga händelser. Bland annat hålls ett fredsavtal mellan Mussolini och Hitler i Berlin. Fredsavtal om vad, kan man fråga sig. Själv har jag ingen aning.

I november gör Hitler ett uttalande om att han rustar för krig. Jag sätter budgetglöggen i halsen. Å gud, varför gör han såhär. Vad är det för fel på karln?`

Nu när man väl utkämpat ett krig tänker jag inte genomlida ett till. Därmed basta!

5 februari

Hitler får full kontroll över hela Tysklands militärmakt. På papperet blir det skillnad. Men vad gör det för skillnad för oss vanliga dödliga? Han kan redan göra vad han vill, men numera med en skillnad, inget papper gjort på trä hindrar honom längre, säkert från ett Ebenholtsträd nedhugget med försiktighet och precision.

26 mars

Mars månad, tiden har gått fort minsann. Hitler har tagit över Österrike utan att en enda kula avfirats säger dem. Kort därefter förklarar han att Österrike numera är del av det tyska riket. Nu har vi äntligen fått det levensraum vi blivit lovade. Tyvärr har det tagit fem år.

I samma veva bombas Barcelona på order av Franco och Sovjet fortsätter sina avrättningar.

Jag har ännu inte fått en bil.


6 maj

De senaste två dagarna har Franco blivit regeringschef i både Spanien och vatikanen. Detta var något som krävde både en rejäl debatt och en rejäl ostsmörgås.

Men ingen i Northeim verkade bry sig om mina tankar kring den spansktalande mannen.
Rykterna spreds sig likt vägglöss och det viskades bakom min rygg att jag var galen, opålitlig och någon hotade att rapportera mig till Gestapo. Det ansågs helt enkelt inte normalt att en före detta Hitlerälskande, framtidsoptimistisk tysk pensionär helt plötsligt gick till att bli en paranoid man som uttryckte tvivel och intresserade sig för Spanien. Jag visste att om Gestapo knackade på dörren en dag var mina dagar räknade. Jag skulle naturligtvis inte klara av att kämpa i ett arbetsläger, och detta vet Gestapo om så väl. Det skulle bli döden med omedelbar verkan istället, och även om jag inte längtar till att jobba i nuläget, så är tanken på döden inte heller så lockande.

I september ser saker ut att ljusna för min del. Då skriver nämligen fyra länder på ett viktigt avtal. Både Hitler, Mussolini, Chamberlain, och Frankrikes Daladier skriver på det så kallade ”Munchenöverenskommelsen”. För Tysklands del betyder det att Tjeckoslovakien tvingas överlämna Sudetlandet till oss. När Chamberlain kommer hem igen är det nästintill i extas. Han utbrister att detta kontrakt gett oss ”fred i vår tid”.

Det är klart att alla skriver på detta för egen räkning, men i slutändan kan det bara finnas en vinnare. Just nu låter det åt att bli Tyskland som tar hem prispokalen i skinande guld och Ebenholts.

Kort därefter marscherar tyska styrkor in i Sudetlandet . Så mycket för den freden.

En kulen Septembernatt knackar Otto Baum på mitt lortiga fönster. Med ett stort flin (som visar alla hans välpolerade tänder) berättar han osammanhängande om att judiska pass numera ska märkas. Jag mumlar till svar om han är medveten om att klockan är halv två på natten. Det är han tydligen inte, men dag som natt, vilken roll spelar det egentligen, när judarna får sitt straff?

Jag kunde tyvärr inte dela herr Baums glädje, då jag inte höll med karln särskilt mycket i sakfrågan. Håller dock fasaden uppe och låtsas hålla med. Ett sådant mediokert liv lever jag, det är inte kul att erkänna men tyvärr är det ett faktum.

I november inträffar den såkallade ”kristallnatten”. Då förstör SA judiska butiker, synagogor, judisk egendom och fan och hans moster. Otto blir såklart exalterad men jag behåller mitt stenansikte. Stackars judar. Nog för att de hindrar min kyrka ekonomiskt, men så mycket behöver det väl inte straffas? Hela tvåtusen judar skickas till koncentrationslägren. Hur många som kommer att återvända är inte svårt att räkna ut.

Vad hände med Hitlers löfte om ett stortyskland?


Januari 1939

Tydligen har inte judarna lidit tillräckligt. Nu får de varken gå på bio, gå i samma skola som de ”ariska barnen” eller ens äta glass i parken. Syftet är att försöka driva ut alla drygt fyrahundratusen judar frivilligt.

Hitler utses av den amerikanska tidningen TIME som ”Årets man 1938”. Om det är positivt eller negativt får man själv tolka, men jag tror ingen kan förneka att han haft mycket inflyttande på både Tyskland och omvärlden.

Vi har också blivit lovade en lösning på ”judeproblemet”. Vem har lovat detta? Fuhren, vem annars?


Mycket händer detta år. Spanska inbördeskriget slutar, Chamberlain garanterar att Polen förblir självständigt och medlemskap i Hitlerjugend blir numera obligatoriskt för pojkar i åldern 10-18 år. Tyskland övertar Memel, vi ingår en fredspakt med Danmark och Harbig sätter världsrekord på 800 meter.

Augusti

Vi ingår en fredspakt med Sovjetunionen. Det är svårt att inte bli förfasad över hur Hitler kan vilja skaka hand med en man så dellisiounerad som Stalin. Å andra sidan lider båda av övermänniskokomplex. Det kanske inte är så konstigt trots allt.

Den första september knackar Haffner på dörren till pastorsexpeditionen. Han ser mycket dyster ut när han informerar mig om att Hitlers makt stigit honom över huvudet, nu med konsekvens att vi förklarat krig med Polen, trots Chamberlains löfte. Jag skakar på huvudet, sedan sträcker jag över min plunta som han självklart bara skjuter undan.

”Chamberlain bryter knappast sitt löfte” säger jag utan att tro på det själv.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar