Kanske är det verkligen över nu

1939

23 december

Hur gick det till egentligen? I efterhand känns allt bisarrt. I nuet bländas jag av overklighet. Jag har lämnat Northeim för Berlin. Kanske flydde jag. Jag vet inte längre. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Det var precis efter krigsutbrottet. Jag hade under en längre tid druckit alldeles för mycket, antar att jag det var en form av självmedicinering mot den sjukdom som detta tyska samhälle har utvecklats till, och när jag förstod att kvinnan jag älskade egentligen älskade en annan, och valde ett liv med honom, tappade jag kontrollen över allt.

De säger att jag försökte ta mitt liv. Jag minns inte. Jag vill inte minnas.

Borgmästare Eckhardt tog mig dock under sina vingars beskydd. Han sade att jag behövde komma bort från allt, få börja om, och ordnade via sina kontakter i partiet arbete åt mig på det nybildade RSHA (Reichssicherheitshauptamt – Rikssäkerhetsöverstyrelsen) i Berlin. Hur tänkte han? Antagligen trodde han allt berodde på någon sorts kärlekssorg. Men hans lösning på problemet var att hjälpa mannen som fruktar demoner och djävlar till en plats i helvetet.

Jag tillhör nu avdelning 7 inom RHSA och ansvarig för att kategorisera beslagtagen förbjuden litteratur. RHSA:s chef är en man med ett leende som aldrig når ögonen. Han heter Reinhard Heydrich och ger mig samma känsla av obehag som mötet med Eicke för några år sedan. Mitt arbete låter kanske stillsamt men RHSA:s avdelningar lyder alla under SS och vid sidan av min avdelning finns avdelning 4 som omfattar Gestapo och avdelning 1 där order ges till de s.k. insatsgrupperna som bakom frontlinjerna ska ”ta hand om” oönskade personer.

Jag vet inte hur jag ska härda ut. Här på RHSA får jag dagligen insikt i fruktansvärda saker, händelser så vidriga att få människor hemma i Northeim skulle tro mig. England, Frankrike, Australien, Nya Zeeland, Kanada har alla förklarat krig mot Tyskland. Av någon anledning har USA tagit en position som neutrala. Jag kan inte förstå varför. De måste sätta stopp för vansinnet som sprids från detta land.

För efter att Hitler och Stalin undertecknat en ickeangreppspakt där parterna kommit överens om att dela upp Polen mellan sig, och kriget brutit ut, tog det fem veckor innan Polen var utplånat som självständig stat. Därefter har nazisterna bedrivit terror mot den polska lokalbefolkningen. Tusentals människor har förts till koncentrationsläger. 50 000 polska barn med ”ariskt” utseende har kidnappats och sänts till fosterhem i tyska familjer. Polska judar har tvingats från landsbygden till städerna där de placerats i särskilda stadsdelar, så kallade ghetton. För övrigt så tvingas sedan en månad till alla polska judar över tio år, att bära gula davidsstjärnor på sina kläder. Hon fick rätt. Kvinnan som en gång skrev brev till borgmästare Eckhardt.

Det ryktas också om att sedan i oktober har arbetsoförmögna, handikappade och utvecklingsstörda i Polen gasats till döds i skåpvagnar med hjälp av koloxid. Och enligt en Dr. Bunke som nyligen besökte kontoret pågår något som kallas för aktion T4 i Tyskland just nu. Det innebär att handikappade och psykiskt sjuka, barn som vuxna, avlivas genom gas, giftinjektioner och systematisk svält till döds. Först vägrade jag tro det. Jag vägrade tro något av det. Men det är sant.

Allt är sant.


1940

12 februari

Idag firades det på avdelning 4, närmare bestämt på sektion IV D4 där Adolf Eichmann är chef. De första polska judarna har nämligen skickats till koncentrationsläger. Det har redan byggts ett i Polen: Stutthof. Fler planeras att byggas, t.ex utanför Oswiecim, eller som det benämns här på RHSA: Auschwitz. Det bjöds på tårta och överallt var det glada miner. Jag skyllde på hög arbetsbelastning och gick ner i mina arkiv. Där satt jag, närmast apatisk, och stirrade in i väggen. Hur ska jag ta mig härifrån?

9 april

Danmark och Norge har nu ockuperats av tyska trupper. Jag misstänker att deras motstånd snart är över. Vad skulle dessa små länder kunna sätta emot Hitlers Tyskland? Märkligt, jag vill inte längre se det som mitt. Och det är inte mitt. Det är hans. Ändå arbetar jag lydigt för honom. Jag försöker intala mig själv att det jag sysslar med: att arkivera böcker, knappast skulle innebära att en revolt från min sida skulle förändra något.

10 maj

Frankrike, Belgien och Holland har anfallits. Det är uppenbart att Hitlers dröm inte längre enbart handlar om ett större Tyskland. Han vill något mer.

23 juni

Frankrike kapitulerade igår som sista land efter Danmark, Norge, Belgien och Holland. Idag är Hitler i Paris och triumferar. Och jag märker på folket här i Berlin att många, även de som inte är uttalade nazister, är stolta över det som Hitler åstadkommit. Han utplånade arbetslösheten, satte igång ekonomin, gjorde Tyskland stort och mäktigt igen, tog revansch på Frankrike och så länge de inte själva är utsatta för någon form av förföljelser börjar allt fler tala positivt om Hitlers styre. Jag antar att det är likadant hemma i Northeim. Och det är förståeligt.

Men samtidigt så fruktansvärt sorgligt.

23 juli

Det är inte bara Hitler som tar för sig. Stalins Sovjetunionen verkar vara ute efter Baltikum.

26 augusti

I över två månader har nu brittiska öarna attackerats av tyska flygplan. Häromdagen har London bombats. Idag bombades Berlin som svar. När vi gick ner till skyddsrummen mötte jag Otto baum. Vi hann inte talas vid så vet jag inte vilket hans ärende till Berlin var.

15 september

Massiva flygattacker genomförs nu mot brittiska städer. Vinner inte Tyskland detta krig kommer det snart vara tyska städer som står i brand. Jag undrar om de som jublar idag tänker på det?

27 september

Tyskland, Italien och Japan står nu på samma sida. Triss i galenskap?

16 november

Jag läser en rapport om tillvaron i Warszawas ghetto. Det avskiljdes från omvärlden i början av månaden. Införseln av livsmedel stryptes och befolkningen, som trängs i tusental i överbefolkade ruckel, lider av svält, köld och sjukdomar. Dödstalen stiger. Jag kan inte föreställa mig hur det är att leva där.

23 november

Ungern, för några dagar sedan, och nu sluter även Rumänien upp bakom Tyskland. Överallt verkar Hitler installera små lydiga människor. Jag antar att jag också är en av dem.

11 december

Hårda strider i Nordafrika. Italien får stryk. På kontoret talas det föraktfullt om de italienska soldaternas krigsförmåga.

24 december

Nu, på julafton, längtar jag mer än någonsin tillbaka till Northeim. Jag önskade att jag kunde sitta på Vildsvinet, äta middag och drömma mig bort. Istället sitter jag här, i Berlin, bortglömd.

1941

14 februari

Tyska trupper har sänts till Nordafrika under ledning av General Erwin Rommel. Ibland när jag tänker på vår tyska armé undrar jag hur många av männen i Northeim som befinner sig i den. Var de befinner sig, vilka som har dött och vilka som fortfarande lever. Jag har inga svar och jag vill inte undersöka det heller. Antagligen för att jag inte vill få de svar jag fruktar.

27 april

Under våren har Bulgarien, Jugoslavien och Grekland kapitulerat för den tyska krigsmaskinen.

12 maj

För två dagar sedan försvann Rudolf Hess, Hitlers ställföreträdare och vän till Führern sedan tiden före ölhallskuppen. Nu vet vi var han tog vägen. Av någon anledning tycks han på eget initiativ flugit till Storbritannien. Varför vet ingen. Det ryktas om galenskap. Det skulle inte förvåna mig. Vi måste alla vara galna. Varför skulle vi annars befinna oss i detta hus? I detta land. Hur som helst har order getts om att alla Hess närmaste män ska gripas. Jag räknas inte till dem.

24 juni

Tyskland fortsätter sitt anfallskrig. Hitler har överraskande nog tagit beslutet att bryta sitt löfte till Stalin och attackerat Sovjetunionen. Operationen, kallad för Barbarossa, rullade igång för någon dag sedan. RHSA har fått instruktioner om att ”utrota alla fientliga element” för att skapa Hitlers utlovade Lebensraum (livsrummet) för det tyska folket. Men bara i de västra delarna av Sovjetunionen, som nu invaderats, bor cirka tre och en halv miljon judar.

Det har jag hör ryktas om, för ingen informerar egentligen en arkivarie likt mig även om Dr. Dittel på avdelningen ofta har svårt för att hålla något hemligt, är att lösningen på problemet är fler insatsgrupper. Fler av de tilltänkta befälhavarna besökte också nyligen RHSA. Ohlendorf, Rasch, Stahlecker med flera satt i konferens med Arthur Nebe och drog upp riktlinjerna och tydligen ska allt dokumenteras in i minsta detalj.

Trots att det bara handlar om en sak.

Mord.

30 juni

Jag har fått fler mediciner utskrivna nu. Men jag har fortfarande svårt att få någon egentlig sömn på nätterna. Jag mår inte alls bra. Jag umgås inte längre med andra människor. Inte som jag gjorde i Northeim. Jag går till mitt arbete. Jag går hem. Jag ligger vaken på nätterna och funderar på vilka alternativ jag egentligen har.

Att dö för egen hand. Att dö för annans hand. Eller fortsätta leva som död.

Bland all denna död.

10 juli

I Ukraina opererar nu insatsgrupperna bakom stridslinjerna, som ett slags rörliga dödspatruller. Deras uppgift är att skjuta judar, men också funktionärer i det sovjetiska kommunistpartiet, partisaner och romer som bor på de erövrade områdena. I alla byar och städer som armén lägger under sig samlas dessa människor helt enkelt ihop, räknas och dödas. All statisk sammanställs sedan i denna byggnad som jag befinner mig i. Ovanför mig. Runt omkring mig. Under mig.

Är det konstigt att jag har svårt att sova?

Det finns fyra insatsgrupper, som opererar från Estland i norr till Ukraina i söder. Dödsskjutningarna sker för det mesta vid någon ravin i ett skogsparti i närheten av byn eller staden. De flesta offren arkebuseras vid randen av gravar som de själva tvingats gräva och sedan ställa sig vid randen av för att när skottet träffar falla ner i massgraven. Andra bränns levande, till exempel i Minsk, eller dränks, bland annat i Svarta havet.

Eller är det konstigt att jag alls vill vakna?

3 september

Stora mängder Zyklon B, ett insektsmedel baserat på vätecyanid, har beställts av SS från företaget Degesch. Tydligen ska detta medel testas i Auschwitz på fångar som en ny och mer effektiv metod att avlusa dem.

Jag kan inte förmå mig själv att skriva vad jag egentligen tror.

7 september

Idag inleds den stora deportationen av tyska judar till koncentrationslägren. Alla har fullt upp idag på RHSA. Allt måste genomföras så smidigt och effektivt som möjligt.

25 oktober

I slutet av september avrättades över 33 000 judar från Kievområdet i ravinen Babij Jar nära Kiev i Sovjetunionen. Det var medlemmar i insatsgruppen C, under ledning av Paul Blobel, som befallde judarna att ställa upp sig vid kanten av ravinen och sedan avrättade soldaterna dem med skott i nacken. Män, kvinnor, åldringar, barn. Alla dödades.

Häromdagen utfördes ytterligare en massaker. 19 000 judar i Odessa i Sovjetunionen mördades.

Jag fick reda på det här idag. Senare på kvällen mötte jag en grupp Northeimbor som befann sig i Berlin för en rad olika ärenden. De hade rest hit tillsammans och ville att jag skulle möta dem för en middag. Jag vet inte vem som avslöjat hur de skulle hitta mig. Vi bestämde att vi skulle ses på restaurangen vid Rikskansliet och jag tror vi gjorde det. Eller så drömde jag det.

Att sitta där och äta, likt normala människor med vetskap om vad som sker utanför och innanför detta lands gränser, gav mig en sådan overklighetskänsla att jag förlorade uppfattningen om både tid och rum. Jag är tillbaka på mitt rum nu. Men jag minns inte längre vem jag har träffat och vad vi har talat om. Jag ser ansikten framför mig. De är bekanta men namnen som hör till dem glider hela tiden undan för mitt medvetande. Det gör inget. Jag hoppas bara att jag inte talade om fel saker. Då kan det vara slut med mig. Ty inget från insidan av RHSA:s väggar får nå allmänheten.

Eller bryr jag mig egentligen? Om vare sig tystnadsplikten eller mig själv?

11 december

Det sägs att försöket att erövra Moskva har misslyckats och nu är det tyska trupper som pressas tillbaka. I radion talas det endast om ”strategiska uträtningar av fronten” men det brukar vara en omskrivning av reträtter. Dessutom meddelas japanska stridsplan, för någon dag sedan, har bombat den amerikanska flottbasen Pearl Harbor. USA och England har svarat med att förklara krig mot Japan. Även Tyskland är nu i krig med USA.

Historien verkar upprepa sig. För ingenting verkar vi lära oss av den.

19 december

Hitler tar befälet över den tyska armén. Tydligen vet han bättre än sina generaler vad som måste göras.

1942

27 januari

För en vecka sedan var det en konferens i Wannsee där ”den slutgiltiga lösningen av judefrågan i Europa” diskuterades. Heydrich var där, Eichmann var där, Müller var där. Men vad som sades är ännu inte känt för alla på RHSA, det har varit mycket hemlighetsmakeri kring denna konferens, men samtliga medarbetare har uppmanats att hädanefter använda uttrycket ”transport österut” istället för deportation och ”specialbehandling” istället för, låt oss vara ärliga: mord.

11 juni

I slutet av maj sköts SS-Obergruppenführer (General) Heydrich, vår högste chef, av tjeckiska motståndsmän i Prag. Han dog en vecka senare. Igår kom svaret. Byn Lidice utplånades. 172 män och pojkar över 16 år mördades. Kvinnor och barn skickades till lägren. Andra ska adopteras bort. Men tydligen är inte SS nöjda med denna fruktansvärda hämnd. De tänker utplåna ytterligare en by men har tydligen inte bestämt sig för vilken ännu.

22 juli

En mängd nya koncentrationsläger har öppnats under våren. Det senaste Treblinka i Polen står nu klart. Tanken är 300 000 judar från gettot i Warszawa ska sändas dit.

19 december


Rykten om förluster i Nordafrika kommer allt tätare. Det sägs också att den tyska 6:e armén är instängd i Stalingrad och möter våldsamma förluster där. Vänder det nu?

Hösten i övrigt? Massmorden fortsätter i öster. I Berlin lever dock de flesta människor sina liv helt ovetande om detta. De roar sig, klagar på ransoneringsbestämmelserna och att de ibland tvingas ner i skyddsrummen. Tyska industrier och järnvägsnätet bombas allt oftare av de allierades flygplan även om Luftwaffe fortfarande försvarar vårt tyska luftrum. Kanske skulle jag vara tryggare i Northeim, en stad som troligen endast av misstag skulle bli ett mål för bombplan, men RHSA skulle aldrig släppa mig nu. Jag vet för mycket.

1943

2 februari

Så genant. General Paulus har kapitulerat i Stalingrad trots att Hitler förbjöd honom. Jag kunde inte låta bli att skratta högt när jag hörde det. Underbart med någon som faktiskt vågar göra tvärt emot Führerns vilja.

22 december

De kom i gryningen, några dagar efter Paulus kapitulation i Stalingrad. Männen från Gestapo. Det var inga jag kände igen. Jag blev placerad i skyddsförvar, dvs de slängde mig i en fängelsecell, i vilken jag blev kvar några månader, vilket gav mig gott om tid att fundera över orsaken till det inträffade. Var det för att jag hade skrattat åt kapitulationen? Fullt tillräckligt skäl. Var det för att någon angett mig för bristande engagemang inför den tyska krigsinsatsen? Fullt tillräckligt skäl. Var det någon som hade tröttnat på mig? Fullt tillräckligt skäl.

Något svar fick jag aldrig. Under hösten förhördes jag utan att några konkreta misstankar eller åtalspunkter lades fram. Inget ovanligt med det. Bördan av bevis har vi rationaliserat bort i nazityskland. Det ovanliga blev istället att de släppte mig. Allt är utrett nu. Du är fri att gå, var allt som sades vid frisläppandet i början av denna månad. Någon måste ha hjälpt mig. Vem vet jag inte. Kanske får jag aldrig svaret.

Jag är tillbaka på RHSA. Kanske borde jag ha stannat kvar i fängelsecellen. Allt har börjat falla sönder.

1944

6 januari

Sovjetiska trupper befinner sig nu vid gränsen till Polen.

31 januari


Igår bombades Hannover. Men tydligen hade de allierade bombplanen släppt sina bomber mer på måfå och av vad hört har bomber även exploderat i närheten av Northeim. I värsta fall har människor dött. Måtte de få människor jag räknar som mina vänner ha klarat sig.

4 mars

Berlin bombas nu i dagsljus. Det innebär att det tyska flygförsvaret inte längre kan bjuda motstånd. RHSA:s lokaler är utrymda. Verksamheten är utspridd på flera platser i staden. Mina böcker har låg prioritet. De är ännu kvar i källaren. Så även jag.

18 mars

Hamburg brinner. Britterna vräker ner bomber. Tusentals människor har dött eller begravts levande. Vi kan omöjligt vinna detta krig. Många vet det. Men ingen vågar säga det. Alla är paranoida för att säga vad de tänker. Jag får vara min vakt även när jag skriver dessa rader. Skulle de upptäckas skulle jag hängas utan rättegång. Därför blir mina anteckningar alltmer kortfattade.

9 juni

Tydligen har stora mängder allierade styrkor landsatts längs den franska kusten i Normandie för några dagar sedan. Snart är Tyskland trängt från två håll. Det kan bara vara en fråga om tid nu.

20 juli

Det sägs att Hitler är död!!

29 december

Efter det misslyckade mordförsöket på Hitler den 20 juni slängdes jag åter i fängelse. Jag hade inget med det att göra men jag ska inte klaga. Tusentals människor fängslades och många avrättades. Av någon anledning sparades åter mitt liv, trots att Roland Freisler satt som domare, men den här gången fanns inget arbete kvar att återvända till. RHSA ville inte ha tillbaka mig.

Jag har släppts fri i en stad där antalet ruiner av sönderbombade hus blir allt fler. Kan det inte ta slut nu?

1945

17 januari

Den s.k. tyska motoffensiven i Ardennerna verkar ha misslyckats. Warszawa har fallit. När är det Berlins tur? Från öster närmar sig de sovjetiska trupperna. Från väster de allierade. Flyktingar från alla håll tar sig till Berlin undan fronterna. De berättar om fruktansvärda scener. Alla kan se att kaoset närmar sig. Varför kan vi inte kapitulera? Även Hitler måste väl ändå inse att allt är förlorat?

14 februari

Dresden har förintats i ett eldhav. Jag vet att nazisterna och många tyska soldater begått fruktansvärda illdåd under de senaste åren. Men det finns även tyskar som är oskyldiga. Måste de också dö för att sona vår skuld?

23 mars

Hildesheim, inte långt från Northeim har bombats sönder, troligen pga av sina industrier. Jag undrar om Deichmans Betongindustri fortfarande finns kvar? Jag tror knappast det.

16 april

Sovjetiska pansarvagnar närmar sig Berlin som nu är en stad i ruiner. Jag kan inte förstå att jag fortfarande lever. De senaste veckorna har varit svåra. Jag har gömt mig i en källare till ett hus som övergivits. Jag har ingen mat utan lever på sådant som jag kan rota fram ur hoprasade byggnader. Det lidande jag bevittnat bland människorna går bortom ord. Och mitt i allt kan SS-män fortfarande dyka upp och hänga någon olycklig sate som deserterat i närmaste lyktstolpe. Det är sinnessjukt.

28 april

Det pågår strider inte långt från mitt gömställe nu. Jag vågar mig inte fram. Istället drömmer jag mig bort, hem till Northeim. Jag ser alla ansikten framför mig igen. Och nu minns jag också namnen. Var tog de vägen? De jag delade stad med en gång, i en annan tid, i en annan värld. Vad hände med dem?

7 maj

Kanske är det verkligen över nu.

För mig.