18 maj 1934
När jag vaknade upp denna morgon fann jag mig frusen
liggandes på slitet marmor golv. Mögeldoften stack i näsan och stundom kunde
jag känna fukt droppa ner i mitt ansikte. Mina läppar var spruckna och jag
kände en instinktiv törst som jag tror var huvudanledningen till att jag vaknat
från första början. När jag rest mig upp förstod jag genast var jag befann mig.
Självklart var det Gamle Georgs kyrka där jag tillbringat min helgade natt, men
var kunde den gamle pastorn möjligtvis ligga och trycka? Två timmar senare hade
alla pusselbitar ramlat på plats.
Det var nämligen som så att gårdagen hade firats med en
aning för mycket nattvard. Sjukvårdsförsäkring gällde inte judarna längre, och
det hade gamle Georg funnit sig värt att fira. Han gav mig gårdagens rester av
Jesus symboliska kvarlevor och sa att Gud skulle frälsa oss alla en vacker dag.
Med dem orden lämnade jag den fallfärdiga kyrkan och begav mig mot torgets liv
och vardag. Väl där insåg jag hur väl jag mått på sistone. Ingen stress eller
svårighet med ekonomin hade försökt fördärva fritt i mitt sinnestillstånd. På
just detta torg kunde jag utan tvekan säga att jag trivdes som fisken i
vattnet. Solen sken och medan jag gick för att köpa en bakelse vid närmaste bageri
kom jag att inse att det bara fanns en man jag kunde tacka min välfärd för.
Våran alldeles egna Führer…
16 september 1935
Jag vet inte vad jag ska säga, mycket har hänt och medan
årstiderna slingrar sig förbi träder allt fler lagar in i vår nation. För något
år sedan lämnade Hindenburg vår jord, och därmed fick förstås Hitler absolut
makt inom nationens gränser. Med detta kom han givetvis att införa allt fler
lagar gällande bland annat legalisering av tvångsaborter på dem som kan sprida
ärftliga sjukdomar.
Alldeles häromdagen infördes Nürnberlagarna varvid alla
tyska judar i landet nu kommer att förlora sitt medborgarskap. Härmed
tillhandahåller dem inte längre samma rättigheter som vi ariska tyskar. Många
av mina anställda har frivilligt valt att emigrera, vilket förstås inte tillhör
min ensak, men ändå måste jag säga att det finns en viss tvivel inom mig vad
staten egentligen vill alla dessa judar.
Med ett glas Konjak i hand sitter jag nu med Eckhardt och
kallsnackar om de gamla goda tiderna. Vi sitter på finrestaurang och kalvfilén
har precis slinkigt ner. Dagen avslutas med Bach på scen.
1938 13 mars
Adolf Hitler har idag proklamerat att österrike numera
tillhör Tyskland. Häromdagen hade Österrike invaderats av tyska trupper.
Överallt i Wien hade tydligen människor jublat. Hitler hyllas som en hjälte, och
idag firades det också i Wagnersaal tillsammans med Eckhardt som även höll tal.
Det kom att bli en stor fest. Exotiska palmer hade tillfälligt köpts in och en
orkester på tio musikanter skulle leda aftonen in i en dimmig dvala. För
överallt satt folk med sina cigaretthållare och rökte. Överallt satt
hakkorssymboler fast i festliga attiraljer, så som på vinglas, whiskyglas ja
till och med skedar hade symbolen inpräntat på sitt yttersta grepp.
Kvällen avslutades med konfetti som flödade ut över
salen. Människor jublade och såg allmänt lyckliga ut. Även jag fann min plats.
Efter några glas whisky hade jag modigt nog bjudit några damer till mitt och
Eckhardts bord där jag beställt fram cocktails för oss alla, kvällen ut. Tillsammans
hade vi haft en mycket trevlig stund med livliga diskussioner och roliga
historier.
Huruvida jag kom hem har jag dock inget minne av….
1939 2 januari
Hitler blev idag utsedd till 1938 ”årets man” enligt den
amerikanska tidsskriften Time. Jag fick ett exemplar när jag som hastigast mötte
min assistent Mratin Dürfengran på postkontoret. Skulle just posta ett brev när
jag av misstag snubblade över hans ena känga. Som förlåtelse gav han mig ett
exemplar som enligt honom var en bristvara i tider som dessa. Eftermiddagen
tillbringades självfallet på mitt kontor där kaffe och ansjovissmörgås fick
duga som lunch. Med näsan tryckt mot de olika artiklarna läste jag frenetiskt
tills jag kom att stöta på denna charmerande artikel, som i min åsikt kom att
bli dagens höjdpunkt. Inte skulle Neue Tag Zeitung utse Roosevelt som årets
man. Vilken skam det skulle vara…
4 september 1939
Vad jag en gång i tiden ansåg som en oinskränkt
omöjlighet har idag visat sig vara ett faktum. Med dagens tidning i hand
brister jag i gråt när jag väl ser framsidan. På bilden ser man marscherande
tyska soldater och Titeln lyder: Eines zweite weltkrieg? Polen blev för tre
dagar sedan invaderat av tyska trupper och i följd av detta förklarade igår
Frankrike, Storbritannien, Australien och även Nya Zeeland (vad nu dem har med
saken att göra) krig mot Tyskland.
Vad in i Guds skapelse ska detta innebära?
Med lätt darrande händer lägger jag ifrån mig tidningen och sveper min plunta
helt på dess innehåll, slänger mig in i bilen mot Georgs kyrka för att meddela
om denna miserabla nyhet som tilltyglat mitt glada morgonhumör. Väl där inser
jag att kyrkan för tillfället står tomt. Förmodligen hade Georg gått en
promenad till närmaste grossisthandlare. Jag lämnade istället ett brev varav innehållet
talade om att han var välkommen förbi kontoret vilken dag, vilken tid som helst
för allmänt Kallsnack och kanske till och med en mumsbit om han så skulle
vilja.
När jag ändå var i krokarna passade jag på att säga hej till modern min
som låg alldeles borta vid den gamla eken. Den slitna graven och de gulnande
löven fick mig att bli vemodigt ledsam. När kriget åter kommit och allt som
skulle gå förlorat i dess väg än bara var en underlig fråga, kunde jag längre
inte finna någon anledning att bo kvar i den lilla stad jag sedan barn växt upp
i och lärt känna. Jag körde hem lätt fundersam, undrandes vad jag härnäst
skulle ta mig till. För vad fanns det för hopp om mänskligheten när allt vi
kunde göra i en konflikt som denna var att ta till våldet, rättare sagt,
nävarna sina?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar