1939
5 september
Jag vänder mig en sista gång mot mitt uttömda kontor.
Någonstans kan jag känna lyckan nå mitt sinne. Solens oskyldiga strålar skiner
in genom de avdammade persiennerna lik en blick mot himmelen en sådan solig
dag. Möblerna blev liksom allt annat aviserade till någon SS-officer som
tydligen behövde tinget mer än någon annan. Tacka till att Mratin Durfengran kunde
fullfölja min uppgift som före detta Direktör för Neue Tag Zeitung.
Förhoppningsvis kommer tidningen klara sig utmärkt i hans sträva händer. Inte
mycket har hänt sedan Tyskland gått i angrepp mot polen mer än att Polens
försvar som inte består till mer en kavalleri ser ut att när som helst ge vika.
Och eftersom Ryssland tillsammans med Tyskland gått ihop en icke-angrepps pakt
kommer dem sannerligen tillsammans bryta ner det polska försvaret. Vad härnäst
kommer hände vet än bara Gud…
Med en lätt knuff stänger jag dörren en gång för alla.
Åtminstone hoppas jag så, för när jag stupar ut i den extrema snömodden sprids
en olust inom mig att jag helst om något aldrig mer hit vill återvända. På
gatan möts jag av två ss soldater som nyligen tycks ha anhållit en Jude. Som en
skamfläck mot den skavda tegelväggen tvingades han dansa i hysteri. Jag vänder
hastigt bort blicken och låtsas inget se. Nog med dessa hemskheter. Georg hade
häromdagen med guds ord lovat om att se efter lägenheten en gång i månaden så
att den inte skulle tendera till förfallenhet. Men om jag inte skulle återvända
efter ett år skulle han definitivt få behålla den. Allt efteråt måste jag till
min girighet erkänna att jag så ångrade mina ord. Men den glädje som han
efteråt visade var dock svår att ångra, ty våran vänskap hade om så sedan
urminnes tider funnits till hands.
Med endast få personliga tillhörigheter i mitt bagage beger
jag mig nu mot Berlin i hopp om att snarast kunna lämna landet. Genom monokeln
ser jag hur tiden i mitt fickur rinner i väg. Med darrande händer knäpper jag
hastigt ihop det schweiziska urverket och startar motorn.
Halvt dåsig anländer jag till stadens myller. För en ganska
bra summa lyckas jag sälja skrothögen till någon mullig återförsäljare. Stadens
intensitet får mig att bli yr. Jag tror jag mötte någon från byn men kommer
inte ihåg. På något sätt tog jag mig till Templehof flygplatsen efter bara
någon timme. Snart skulle jag få lämna landet. Men överallt var det kö.
Tiotalmeter kö av emigrerande judar. Ytterligare en timme av väntan tills jag
slutligen hamnade vid biljettkassan. När jag kommer fram för att visa mitt pass
visar det sig vara min kusin. Hon hälsar kort men återgår sedan snabbt till
hennes arbetsplikter. Det är dock inte förrän jag visar henne mina
identifikationshandlingar, som jag möts av en underlig blick. Hon talar om att
informationen som deklareras på passet och att min ”fil” innehåller information
som måste granskas innan det kan godkännas som icke-judisk. Att passet är extremt
gammalt och inte innehåller de moderna krav som numera betraktas som
obligatoriskt. Hon ger mig sedan ett väldigt underligt alternativ att jag kan
ta mitt önskade flyg till London inom enbart tjugo minuter om hon bara behöver
sätta en judestämpel på mitt pass.
När jag ser tillbaks på det måste jag säga att jag utan
tvekan accepterade alternativet för att så snart som möjligt bli kvitt med den
obekväma situationen jag satt mig i. Panikångesten från all trängsel gav mig
dessvärre svindel. Och jag vet att hon bara ville mig väl men vem ger än
erbjudandet att bli besedd som Jude?
Eller, ville hon mig verkligen väl? Såhär i efterhand kom
jag ihåg att hennes föräldrar dog i en husbrand när hon var bara var tolv och
dessvärre minns jag hennes sorg när våran familj blev tvungna att överlämna
henne till barnhem.
Med sega steg beger jag mig slutligen ombord på vad jag tror
kan vara något av ett militärt transportflygplan. Väl inne i planet möts jag
till min tacksamhet av fodrade säten. I samma minut som jag slog mig ner somnade
jag in.
1 December 1940
Inte långt efter min intima ankomst till staden jag sedan
länge önskat besöka träffade jag en man vid namn Edward.
Den lämpligaste Boendelösningen fick bli ett medelmåttigt
hotell ett av stadens fattigare kvarter. Morgnarna tillbringades vid deras
Bedandbreakfast servning med te och Bacon. Förmiddagarna och eftermiddagarna
utförde jag massiva promenader för att utforska stadens gator och underliga
människor. Kvällarna spenderades inte minst sagt på kvarterspuben med ett stort
glas av husets öl. För det mesta hängde det bara drägg vid barens mittpunkt,
men ibland kom det in relativt finare personer för att föra privata
konversationer. Kanske ville de hålla sig gömda eller kanske ville de omväxla
från deras finare hemkvarter. Än kunde jag knappt språket, bara några enklare
fraser. Vad visste jag?
Det var som sagt där på kvarterspuben (eller egentligen
precis utanför) som jag en dag hittade Edward medvetslös på gatan. Det var
kallt och jag tänkte att han förmodligen skulle frysa ihjäl om jag inte hjälpte
honom. Så jag släpade upp honom på mitt skabbiga rum för att försöka få liv i
honom. Efter ungefär ett dygn satte han sig upp i nittiograders ställning och
undrade var han befann sig. När jag berättade vad som hänt tackade han mig och
erbjöd mig som kompensation att få bo hos honom istället.
Vid ålder av sextiofem måste jag säga att han har sina
liknelser med Georg, fast ateist. Han är en av få människor i denna stad som
faktiskt pratar språket mitt och med ett yrke som arkeolog måste jag säga hans
ambitioner intresserade mig. I sitt slott precis vid Londons utkant fick jag
personligen äran att se vad han samlat på sig under sina utgrävningar. Allt ifrån
urdjursskelett till spiror tillhörande faraoner från Afrikas nord tog plats
bland hans artonhundratals inspirerande inredning. Hos honom fanns det gynnsamt
nog radio och sedan Edward ärvt det tyska språket från sin far kunde han
berätta vad BBC nyheterna hade att säga dagligen.
Men ju mer jag vistas här pådrivs jag ändå av en sådan
obeskrivlig hemlängtan. På något sätt känner jag mig inte delaktig i den
brittiska gemenskapen när Churchill med bestämda ord meddelar att ”vi ska kämpa
på stränderna, Vi ska kämpa på flygfälten och vi ska kämpa i hus och gator”…
1942
År har gått. Enligt mig decennier, för om jag måste säga det
själv är det en aning enformigt att spendera sina dagar mellan tjocka
stenväggar. Och ändå verkar så mycket ha hänt på utsidan, i världen alltså.
Japan som med hjälp av självmordsbombare sänker amerikanska Hawaiihamnar.
Amerika som motvilligt ger sig in i kriget och ryktena om vad Nazisterna kallar
den slutliga lösningen. Gud vet vad mer, fattas bara att massförstörelsevapen
ska inrättas mellan vår himmel och jord.
Nej, jag måste bege mig tillbaks och ta det ansvar jag bär
skulden för. Storbritannien må vara ett fint land men min nation är härmed en
skam för omvärlden och betraktas som roten till all ondska. Hitler är en galen
man som tror att krig på detta sätt kommer att hålla i långa loppet. Jag måste
tillbaks för att rädda det som räddas kan och då pratar jag främst om de
förföljda judarna i landet. Och tidningen också för den delen. Även den vackra
byn Northeim måste skyddas till varje pris. Jag har hört om bombningarna i
Berlin och än vet jag inte hur det står till med Georg och de andra byborna,
kanske har en bomb av misstag fallit över det vackra torget? Jag vet dessvärre
heller inte hur jag till Tyskland ska fara i tider som dessa. Flygplan för civila ha sedan länge slutat gå
och båtresa från England till frankrike för att där igenom fara till Tyskland
skulle vara rena rama byråkratiska mardrömmen. Men vad har jag för val? Edward
är på vippen att slänga ut mig för att han har en inplanerad resa till Kairo
för utövning av diverse arkeologi. Han erbjöd mig häromdagen att få ta hans
gamla bil som han ändå tänkte skrota. Indrar hur många mil den orkar? Kanske är
det värt ett försök. Ett beslut måste i varje fall göras snabbt.
1945
Resan var lång. Jag vet inte hur jag lyckades men på sätt
och vis måste jag säga att har jag nått min slutdestination. För när jag
blickar tillbaks vet jag längre inte vad jag en gång tänkt mig som
slutdestination. Jag är inte i Northeim, så mycket kan jag säga men och andra
sidan skulle jag heller inte vilja påstå att jag är utanför Tysklands gränser. Människor
runt omkring mig vet att Tyskland inte kan vinna, men att ingen hjälp kommer
oss hinna rädda. Det finns ingen chans i världen om så att Tyskarna kan lyckas
ta sig ur den situationen de satt sig i. Och anledningen till att jag säger
Tyskarna och inte mig själv är för att jag för tillfället sitter fängslad.
Eller vad tyskarna kallar för arbetarläger. Genom tullen blev jag som alla
andra tvungen att visa pass. Och det var då polletten trillade ner. Just där i
ögonblicket när jag skulle visa den barska SS – soldaten mina
identifikationshandlingar kom jag på varför mina känslor om allt detta hade
visat sig ängsliga. Judestämpeln, märket som på nolltid fick mig ut ur landet
var vad jag nu inser kommer att bli min död. Visserligen gjorde jag ett tappert
försök att fly från taggtrådens virvlar, men vad hjälpte det. Jag är en
någorlunda gammal man, och redan efter få springsteg vek sig knäna under mig.
Jag blev därmed oförmögen att gå och följd av detta snabbt omringad av
hånskrattande Tyskar. Allt mer jag kan minnas är undersidan på en grov känga
svingas mot mitt ansikte. Ty nu är jag här i judarnas dilemma. Och för att inte
gå in för långt på lägrets hemskheter, kan min dagliga beskrivning av arbetet
sägas så här. Tömma rum på rum med lik, dra dem till kremeringsstationen för
vad jag kallar för slutstationen. Något liknande skall vi alla fara någon gång
i alla fall. Åtminstone är det på detta sätt jag håller humöret uppe. Jag har
blivit galen, det vet jag, ingen normal människa kan om något klara en
situation som denna. Jag vet att det är delvis mitt fel, men på samma gång så
många andras. Hur kunde jag någonsin veta att något liknande skulle inrättas i
vår nations lagar. Hur skulle jag med ens i min vildaste fantasi komma fram
till en situation som denna?
Jag vet inte längre, den ända vara som det dock råder brist
på inom dessa väggar är hopp. Hoppet om en värld där ondska som denna inte
existerar. Hoppet om att klara sig, och få känna sig levande igen. Jag vet att
jag talar i gåtor, som i en amerikansk Hollywood film, lik den jag en gång i
mina fria dagar såg i Londons biografer. Den var färg, den första färgfilmen sades
det, och med djur och sagoliknande kreatur som tema kom jag att minnas den även
här i mina mörkaste dagar. Jag hoppas det snart tar slut…
1965
Det må vara länge sedan jag skrev något liknande, kanske är
det för att jag försöker glömma eller kanske är det för att jag är en annan
människa nu. Mitt förflutna och allt som kom i dess väg, min ungdom, min
medelålder allt är ett minne blott. Tidningen jag inte minns namnet på är
nerlagd sedan länge. Svaga bilder på soldater som öppnar portarna till friheten
är allt jag kan minnas, för där började mitt nya liv. Just i ögonblicket när
jag utmärglad ligger på det hårda betonggolvet, och ljuset som strilar in från
de tunga portarna som öppnas, då började mitt liv. Jag blev liggandes på
sjukhus i månader av utmattning innan jag ens kunde ta mina första steg. Men
därefter blev min utveckling snabb. Jag kom kvickt att vilja fara till
Northeim, min hemstad, där de flesta av mina minnen är positiva, åtminstone
något. Min ankomst blev dock ännu ett trauma. Nästan inget var sig likt. Många
hus var rivna, kyrkan som tidigare var en ruin var nu bara en hög med gammal
sten. Min mammas grav var en av de få gravarna inom området som klarat sig från
raset. När jag sedan går in på vildsvinet för att fråga efter Georg den ända
personen jag har minnen av från Northeim säger de att han gått bort. Alla mina
frågor, vidare var han är begravd hur han dog och allt av dess sak, dränktes i
min sorg om att ha förlorat min ända vän.
Jag är på min ålders höst, dessvärre inte långt ifrån att gå
samma väg som alla judarna. Vistelsen i lägret fick mig att känna empati för
folkgrupper överlag. Jag är inte längre en nazist och skulle aldrig om något
tänka mig något liknande. I kyrkans ruiner hjälpte jag att bygga upp en ny, och
inte långt ifrån bidrog jag med pengar för att starta stadens Synagoga.
I ett stillsamt liv på en terrass med blommar, fåglar av
exotiska slag skriver jag nu detta, mitt sista meddelande om att jag än sörjer
följderna av vad som kom att bli värdens hemskaste tillmötesgång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar