Motstånd

 Dietmar Schenk

1/7 1940

Mitt deprimerade, nästan sömnlika tillstånd jag befann mig i efter att ha dödat soldaten i Nürnberg, höll i sig i mer än fyra år. I slutet av 1939 vaknade jag hursomhelst upp. Jag kan inte erinra mig någon specifik händelse som föranledde detta, jag har knappt något minne av de sista månaderna av förra decenniet. Plötsligt, mitt i en middag med Herbert och några av hans vänner utbrast jag: ”Sitz-krieg!? Bist du verrückt?!”. Jag stod upp vid min plats och gormade i fem minuter medans de andra vid bordet bara stirrade på mig med öppna munnar. När jag satte mig ned skrattade Herbert till och klappade mig på axeln. Efter middagen kom en av männen jag hade ätit med fram och talade med mig. Jag har inget specifikt minne av vad han sade, men hans namn var Ludwig Beck och han sade något om att jag var exakt den han hade letat efter. Att han behövde mig och jag bara nickade. Senare fick jag förklarat för mig att detta var general Ludwig Beck, en högt uppsatt man i tredje riket som hursomhelst var emot både nazism och Hitler (som å andra sidan hade blivit ett med varann) och verkade intresserad av mina tjänster. Efter den kvällen vaknade jag upp mer och mer och samtalade allt oftare med Herbert. Vi hade börjat gå skilda vägar i våra åsikter. Jag drogs inte lika mycket åt kommunismen som tidigare, medan Herbert gjorde det allt mer. Jag gick på ett antal möten med Beck, Carl Goerdeler och Johannes Popitz. Trots min närvaro fick jag inte mycket sagt och jag fann fortfarande deras åsikter en aning för konservativa för min smak och under slutet av våren slutade jag gå på mötena.

Från början kallades det ett låtsaskrig. Vi tyskar skrattade åt de engelsmän som skrattade åt Hitler. De verkar inte veta hur galen mannen är och vad han är kapabel till. Det gick ändå relativt lugnt till under de första månaderna. Man hörde mest om hemskheterna i koncentrationslägren och i Finland. Men på västfronten, inget nytt. Båda parter hade stor respekt för varann och ingen attackerade. I början av 1940 intogs Norge och Danmark. Dessa små länder utsattes och utsätts fortfarande för terror, enbart för att Hitler ska säkra transporten av järnmalm från ”neutrala” Sverige. I maj bröt det ändå ut. Och på mindre än två månader var det över på västfronten. ”Vi” hade krossat fransmän, belgare och britter och hela Västeuropa var nu tyskt. De brittiska öarna är det enda som står mellan Hitler och hans mål.

Från Northeim har jag inte hört mycket. Lite brevkontakt med Samuel är det enda. Jag kan ha sett Johannes Haffner utanför RHSA:s byggnad men jag vill inte tro att även han har ”omvandlats”.

25/6 1941

Vadan all denna galenskap? Hitler attackerar Ryssland. Vem som helst kan se att detta är självmord. Trots mitt motstånd mot Hitler vill jag inte se ett Tyskland i spillror. Galenskaperna i koncentrationslägren fortsätter och barmhärtighetsdödandet verkar inte ta slut.

Återigen har jag sett Johannes Haffner utanför RHSA. Nu är jag säker på att jag såg rätt. Han verkade deprimerad och jag tror inte han kan vara nöjd med sitt arbete som slav under Hitler. Och jag tror att alla känner så. Detta till trots ser jag inget motstånd på gatorna. Bara jubel över ännu en seger för Hitler.

I slutet av förra året lämnade jag Herbert. Claus presenterade mig för en man vid namn Julius Leber, en socialdemokrat som starkt motsätter sig Hitler. Men han är en nobel man och jag, Julius och Claus äter middag minst en gång i veckan. Jag presenterade den för Beck och Goerdeler. De verkade komma bra överrens och äntligen ser jag ljusare på framtiden! Ett motstånd har bildats.

5/9 1941

Det rapporteras varje dag om hemskheter från Sovjetunionen. Dödspatruller rör sig bakom armén och ”städar bort” judar, kommunister och handikappade. De ställs upp vid n ravin och skjuts för att sedan ramla ned i ravinen.

Jag träffade på Johannes härom dagen och konverserade lite smått. Han verkade helt väck. Stod bara där och svamlade om mord och Zyklon-B till Auschwitz. Jag förstod förstås vad han talade om och släppte den förvirrade mannen. Jag gick hem och la mig i sängen och sov i ett dygn. Mötet påminde mig om alla de hemskheter som pågår i vårt rike, eller nej, inte vårt. Hitlers rike.

25/6 1942

Vändningen i öst verkar ha kommit. Ryssarna pressar tillbaka den tyska armén, trots att Hitler vägrar erkänna det. Samtidigt har USA förklarat krig mot Hitler. Jag tror att det håller på att vända nu. Men det är inte slut.

 Förövrigt har två tjecker, Jozef Gabcik och Jan Kubis mördat Reinhard Heydrich i Prag. De ska ha blivit tränade av brittiska SOE. Börjar omvärlden äntligen fatta? Först såg vi positivt på denna händelse. En vecka senare ändrades det. Byn Lidice utplånades. 199 män dödades, medan kvinnor och barn sattes i koncentrationsläger. Vissa barn adopterade bort till tyska familjer. Det sägs att det kunde ha varit värre. Hitler ska ha varit för att döda 10000 ”politiskt opålitliga” tjecker, men Himmler ska ha avrådit honom från detta.

Gasningen av judar i koncentrationslägren fortsätter. Dessa hemskheter som pågår. Jag klara knappt av det längre. Men ingen gör något. Utom vi då. Claus, Julius, Beck och en viss Friedrich Olbricht har regelbundna möten då vi diskuterar situationen. Men utan någon större framgång. För två veckor sedan dödades min käre vän Herbert Baum av Goebbels män. Jag sörjer honom mycket men har inte gråtit. Detta liv har avtrubbat mina känslor på ett sätt som är obeskrivbart.

7/1 1944

När jag skriver detta är vändningen sedan länge kommen. För ett år sedan dog alla möjligheter om ett stortyskland i och med Paulus kapitulation i Stalingrad. Sedan dess har ryssarna flyttat sig närmre och är nu vid den polska gränsen. I nordafrika är kriget också förlorat. Och jag tror inte det kommer ta lång tid innan en västfront öppnas. Berlin bombas allt mer frekvent och kriget som tidigare verkat så långt borta närmar sig oss med stormsteg.

Vår motståndsrörelse har haft både upp och nedgångar. En god vän till mig sedan flera år tillbaka, Carl Langbehn kontaktade mig för sex månader sedan. Han ville sätta upp ett möte mellan Himmler(!) och en i motståndsrörelsen. Den som fick äran var Johannes Popitz. Mötet ledde dessvärre ingenstans och vi fortsatte vårt arbete. Claus och Henning von Tresckow har blivit ledare för vår rörelse och det är egentligen mest von Tresckow och Claus som lägger upp planerna. Jag har läst på mycket och i somras kontaktade jag von Tresckow med en idé, att designa om ”krisplanen” Valkyria till en fördel för oss. Han var tyst under några sekunder innan han hoppade fram och kysste mig i pannan. ”Natürlich!” utbrast han och dansade runt i våningen. Vi hade ett möte om det och under hösten utvecklade vi fram en plan som gick ut på att reservarmén, efter mordet på Hitler, skulle ingripa och hjälpa oss överta makten. Beck och Goerdeler blir då de högst uppsatta i Tyskland. Frågan är bara vem som ska utföra mordet. Vi har dessutom fått stöd från självaste Erwin Rommel, Tysklands mest älskade general.

11:38 20/7 1944

Det kan vara den sista dagen för tredje riket. Claus är i Wolfsschanze med Hitler och tjugo generaler och om ca en timme skrider Valkyria i verket. Planen var att utföra detta den femtonde. Men då kunde inte Hitler närvara, så vi blåste av det. Claus ska plantera en bomb under konferensbordet. Sedan får han ett samtal och lämnar rummet. Bomben detonerar en kort stunde senare och alla i rummet dör. Claus tar sig sedan i sin bil, körd av von Haeften, till Rastenburgs flygfält där general Eduard Wagner förberett ett flygplan. Planen kan inte misslyckas. Själv befinner jag mig i Berlin, väntande på von Tresckow och Beck. Det är äntligen över!

15:51

De säger att han lever!

16:07

Han är död!

04:56 21/7 1944

Detta blir mina sista anteckningar. Hitler överlevde i Wolfsschanze av ren tur. Sedan fyra-tiden har vi försökt genomföra operation Valkyria. Det har misslyckats. Fromm övergav oss och Remer har återtagit makten i Berlin. Claus skadades i strid och Beck sköt sig. Allt är slut. Jag sitter under en molnfri natthimmel på taket av Bendlerblock och snart kommer dom. Jag var så säker. Vi var så säkra. Det var över. Men nej. Nu är det slut för det sista av det tyska motståndet. Jag kunde ha flytt, men vart ska jag? Jag är okänd av armén, men kommer av min blotta närvaro avrättas. Detta är slutet och jag kan säga att jag hellre dör nu än dör om en timme.

Det rike vi byggde upp efter 1918 har en man raserat. Han slog det i spillror. Hoppas bara att Tyskland får hjälp innan det är för sent.