Vågar jag ens ställa mig frågan, när kommer detta ta slut?

Sara Kelling

1939
December
Nu är så gott som alla bra tider bortblåsta. De finns där, någonstans- men bara i det förflutna. Så är det för mig i alla fall, huruvida det är för alla andra människor kan jag ju inte riktigt veta. Inte fyller livet en speciell mening för mig och ännu grymmare är det för ett flertal andra människor. Såsom judarna, romerna och utvecklingsstörda . Men nu är det inte bara i Tyskland som den nazistiska ideologin gror utan i ett flertal andra länder.
Jag har övervägt ett tag nu, i alla fall de senaste månaderna om att eventuellt flytta härifrån med mor och Evy. Det fungerar till viss del att bo här men det känns inte som Northeim längre. De få människor jag någorlunda studerat under mina år om man kan uttrycka sig så, har genomgått en relativt stor förändring. Mitt i allt har väl jag också gjort det. Likaså mor och Evy. Men min tro- hur nu den kan deffeneras har på sätt och vis varit densamma i ett flertal år nu. Jag är inte på nazisternas sida, nej bevare mig väl! Men jag tillhör inte den som kan stå för att jag inser att nazisternas ideologi innehåller ett osjäligt seende på andra individer. Jag är väl kanske en liten ynkrygg. Jag har bestämda åsikter inom mig men när det väl kommer till att konversera sjunker det in och jag får ett slags tunghäfta.

Polen har ju invaderats av Tyskland. Frankrike och Storbritannien förklarade då krig mot Tyskland men ändå agerade de inte. Kanske tyckte de att det inte var värt eller så kanske de helt enkelt kände att de inte skulle kunna ruinera Hitler.
Jag får inte glömma en viktig del nu: Hitler och sovjetunionens ledare Stalin har gått ihop och inlett en icke-angreppspakt och enligt dem ska de åstadkomma en bra värld. Jag tror mer på en obehaglig värld. Tyska trupper gick in i Polen och ett flertal tyska stridsvagnar åkte in i landet. Efter någon vecka började också Sovjetunionen tränga sig in i Polen.
Mitt i allt detta trodde jag att det verkligen skulle bli krig men kriget mot Polen höll bara på i några veckor. Dock medförde det en del hemska saker för Polen, tusentals människor fördes till koncentrationsläger och femtiotusen polska barn har kidnappats och sänts till tyska familjer. Polen är inte längre någon självständig stat då den utplånats av Tyskland och Sovjetunionen. Alla polska judar har placerats i särskilda områden, ghetton. Och alla polska judar som är över tio år tvingas bära gula davidsstjärnor på sina kläder. Som om inte allt det där vore nog. I oktober ska ett flertal människor i polen ha gasats ihjäl i skåpvagnar. Människorna sägs ha varit b.la. utvecklingsstörda och handikappade. Hemskt, och jag känner på sätt och vis skuld att jag inte gjort något men samtidigt tänker jag att jag inte heller hade kunnat göra något.

1940
Januari
Jag har tänkt en hel del, kanske hade det varit så mycket lättare om jag hittade ett samspel med den nazistiska ideologin, från början alltså. När allt arrangerades, dock trodde jag nog inte att det skulle gå så långt som det gjort. Det hoppas jag att de flesta inte heller trodde. Men nu är det som det är, kanske borde jag inte grubbla så mycket över det som hänt. Men som så många gånger förr, har jag suttit och funderat om det som hänt var förutspått, att det var så här det skulle bli. Religiös är jag inte riktigt men visst händer det att jag ber till Gud då och då och ska jag vara ärlig har jag faktiskt lagt en hel del just till att be den senaste tiden.

Tanken om att lämna Northeim finns där men det har aldrig blivit så att jag verkligen börjat fundera över det ''på riktigt''. Jag kan inte riktigt komma på något ställe som skulle vara så mycket bättre än Northeim. Eller kanske vill jag uppleva något värre, som så många andra människor gör. För varför ska jag ha det så mycket bättre än andra människor? Det känns bara inte rätt.

Februari
Jag har pratat med Evy om mina tankar, att jag kanske borde lämna Northeim och uppleva något nytt. Det blev inte riktigt något medhåll från hennes sida då hon menar att vi båda behövs här i Northeim, b.la. för mor som börjar bli gammal och också för att stödja Northeim- som vi växt upp i. Dessutom anser hon att jag nog inte kan göra någon särskild skillnad för de utsatta människorna runtomkring. Jag håller till viss del med henne, men ändå har jag svårt att släppa tanken om just alla människor som plågas. Men kanske är det ändå säkrare att befinna sig där man är, så länge man kan vill säga, för vem vet vad som kan händer härnäst? Kanske blir vi snart utförda här ifrån. Tyskland är inte samma Tyskland som jag växte upp i, det är som ett helt nytt land.

Jag hörde förresten när några SS män stod och pratade med varandra om de nya koncentrationslägren. Det jag hörde var att det byggts ett i Polen- Stutthof och att flera planeras byggas. Jag såg också hur stolta de såg ut när de pratade om det, vilket gjorde lite lätt ont i mig. Jag undrar om de ens tänker på hur det som utförs där påverkar dessa människor som blir utsatta samt deras familj och vänner.

Maj
I april ockuperade Tyskland de två mindre länderna Norge och Danmark. Nu i maj anfölls Frankrike, Belgien och Holland. Jag undrar vad det är som får Hitler att vilja attackera så många länder, brist på självdisciplin? Eller så kanske är det hans rejäla maktbehov som styr det hela.

1941
Februari
I augusti var det tänkt för Tyskland att förstöra en hel del för Storbritannien men det blev istället Tyskland som råkade illa ut . Ett x antal tyska bombplan flög in i Storbritannien för att förstöra landets flygfält och industrier men i november slutade det med att väldigt många tyska flygplan sköts ner. Men efter ett tag började ett flertal tyska soldater terrorbomba engelska storstäder. Men nu har denna händelse i alla fall avbrutits, vilket känns bra men en hel del förstörelse runt om i länderna har lämnats kvar. Det känns så fel allt det här, håller hela världen på att rasa samman?

April
I en värld som denna finns en brist på fantasi. Det finns inga utrymmen att fundera över hur saker och ting kan bli, när man redan ser hur det mesta faller på plats. Och som det ser ut nu byggs världen upp av ledsamma och bistra händelser. För oss som lever i Tyskland går det dock rätt bra, om man nu inte råkar tillhöra ''en opassande ras''. Hitler har nu i princip erövrat hela Balkanhalvön, fortfarande kan jag inte förstå varför han gör allt det där. Uppenbarligen vill jag väl inte riktigt veta heller eftersom jag inte tagit upp det någon gång.

Juni
Igår natt, den 23e Juni kände jag mig väldigt risig. Jag lät bara dagen gå genom att i princip bara ligga under täcket i ett försök att få bort tankarna om vad som faktiskt händer runt om i världen. Eftersom jag var så otroligt trött fick jag en hel del sömn och jag började känna mig bättre. Både mor och Evy hade varit ute och kom hem med nybakat gott bröd men också tråkiga nyheter, vilket iförsig inte är särskilt oväntat. I en tid som denna. Det de hade hört var att Tyskland nu har gett sig på Sovjetunionen. Det tog några sekunder att ta in det i huvudet för var det inte så att Hitler och Stalin hade samarbetat på något sätt? Jag undrar vad som händer här näst, både med mig och min familj samt hela världen.

December
Den amerikanska flottbasen Pearl Harbor blev attackerad av Japan den 7 december och det sägs bara ha tagit några timmar innan det mesta av flottan förfördes. Nu är det väl bara en tidsfråga innan USA ansluter sig till kriget. Jag skulle inte bli förvånad om de börjar samarbeta med Storbritannien och kanske till och med Sovjetunionen.

1942
Mars
Även om situationen runt om i världen är alltifrån bra kan roliga saker ändå ske och jag kan fortfarande bli lycklig. Jag har nog aldrig längtat så där mycket efter barn som jag vet att vissa gör. Kanske för att det är som det är runt omkring, eller så är det bara att jag aldrig känt mig redo för att bli mamma. Det har jag heller inte blivit men numera bor det ett barn här i min familj. Maya heter hon och hon är hur gullig som helst, åtta år är hon och väldigt begåvad är hon också. Jag kan inte låta bli att lida med henne, hon kan inte ha haft det lätt. Hon blev kidnappad från Polen till Tyskland och fick bo hos ett tyskt gammalt par men frun dog och mannen kände att han inte kunde ta han om Maya själv. Det var då hon kom till oss, Evy hade träffat mannen med Maya och sedan bestämt sig för att låta henne bo hos oss. Ge henne möjlighet att åtminstone få leva ett relativt bra liv mitt i allt elände. Mor ägnar mycket av sin tid till att läsa sagor för Maya, på så sätt får hon också lära sig mer tyska. Jag tycker det går väldigt bra och trots att hon säkerligen saknar Polen är hon för det mesta positiv. Men det händer att hon vaknar på natten lite då och då och verkligen gråter, då brukar mor lägga henne i sin famn och gunga henne fram och tillbaka. Detta har varit en mycket bra metod faktiskt.

Oktober
Det går bra med Maya, hennes talförmåga i tyska har verkligen ökat drastiskt. Hon har börjat leka med en annan flicka, Izabela och som också kommer från Polen. Även om de båda har polska som modersmål pratar de nästan alltid tyska med varandra, detta gjorde mig fascinerad. Jag tror det är bra att de umgås med varandra, de har gått igenom samma saker så det är nog skönt för dem att vara med varandra.

Det som händer runt om i världen är väl inget som får en på bra humör precis. I norra Egypten segrade engelsmännen över den tyska armén och det sägs att många tyska soldater börjat drivas ut ur Nordafrika.

1943
Februari
Det mesta av Tysklands stridskrafter har ju funnits i Sovjetunionen vilket numera är ett problem och på sätt och vis anser jag faktiskt att det är Tysklands fel- eller de tyska soldaternas fel att det blivit så. Det var ju de som började anfalla Sovjetunionen. Så jag förstår inte riktigt hur de tänkte, eller tänkte de ens?

19 november 1942 kom anfallet som relativt länge hade fruktats. Hitler hade trott att Sovjetunionen i princip gett upp, att de blivit besegrade. Men så var det inte och tillslut började sovjetiska soldater strida mot de tyska soldaterna. Jag kommer ihåg att det var mycket snack på gatorna här i Northeim då, folk syntes vara rätt upprörda. Inte så konstigt egentligen, och striderna kom att hålla på ända till slutet av januari. Drygt två veckor sedan nu. Det beräknas ha dött uppåt 200 000 tyska soldater i striderna och 90 000 har hamnat i sovjetisk fångenskap. Det har faktiskt varit lite dystert på gatorna de senaste veckorna, jag antar att många kände någon som avled. Vad ska man säga, i en värld som denna finns det inte särskilt mycket som förvånar mig längre.

Vågar jag ens ställa mig frågan, när kommer detta ta slut?

Maj
Mor har funnit en ny mening i livet på sätt och vis, hon visar en så stor kärlek för Maya. Det gör mig lycklig att se dem tycka om varandra så mycket som de gör. Evy är ju utbildad sjuksköterska men det har inte riktigt funnits plats för henne att arbeta under de senaste åren, det har varit väldigt oregelbundna tider. Men nu har hon på sätt och vis börjat jobba alltmer och relativt regelbundet. Jag har till och med fått följa med, och arbeta faktiskt. Inte så stora grejer precis men jag har plåstrat om de sjuka, rengjort deras sår och tagit vissa prover. Det är ett väldigt intressant jobb och jag är glad att jag fått vara med och hjälpa människor att bli bättre. Men en dag, bara några dagar sedan slog tanken mig om mitt målande. Jag har inte hållit på med det på väldigt länge, tyvärr. Men jag har bestämt mig, blir det bättre tider så ska jag verkligen försöka börja om med målandet igen. Det var trots allt en mycket stor passion för mig.

November
Det är mycket kallt, det kommer många kallar vindar och jag känner hur jag ofta fryser. Jag gick en promenad med Maya för några dagar sedan, hon är verkligen en fin flicka. Plötsligt började hon sjunga en låt och då märkte jag hur bra hennes röst var. Väldigt behaglig att lyssna på må jag säga. Då sa hon till mig att hon och mor alltid sjunger tillsammans innan hon ska sova, det får henne att kunna somna lättare.

Ännu en gång har jag en måttligt rolig nyhet att förmedla. Det går ännu mer utför för de tyska soldaterna, vid den sovjetiska staden Kursk förlorade de ytterligare ett stort slag. Det har faktiskt kommit en hel del skadade soldater till sjukhuset men de flesta har varit så allvarligt skadade eller fått vänta för länge så att de avlidit. Samtidigt som jag faktiskt känt ett förakt mot de tyska soldaterna känner också någon stans stolthet, att de på något sätt ändå försöker skydda Tyskland.

1944
Juni
Värmen är igång, inte behöver man frysa på något sätt. Sommarkänslan som för flera år sedan fick mig på mycket bra tankar. Men det var länge sedan nu. För hur kan man känna sig lycklig och glad när världen håller på att kapitulera? Jag läste för några dagar sedan hur slaget i Normandie mellan tyskarna, amerikanarna och engelsmännen. De allierade sägs ha varit redo för en strid och hade tydligen byggt en amfibie- stridsvagn, som då kan åka på både land och vatten. Riktigt finurligt må jag säga men samtidigt känns det obehagligt att de lägger så mycket tid för att kunna förgöra andra. Men samtidigt handlar det väl om att kunna försvara sig och sitt land. Inte kan jag väl säga att jag gjort någon särskilt tapper insats för mitt land, men jag vet inte heller vad jag skulle kunnat göra. Plåstrat om en hel del soldater har jag i alla fall gjort.

Oktober
Under de senaste månaderna har jag i princip bara sett jobbiga saker hända. Jag har sett en hel del människor här i Northeim som gått åt kyrkans håll. Har de flesta blivit religiösa nu eller är det inte försen nu som de vill gå dit och be? Be för allt elände som åstadkommits. Nej inte är det någon särskild förbättring här i Tyskland. De tyska soldaterna är inte speciellt starka längre och jag har hört att de inkallat flera 16-åringar till krigstjänst. Vad skulle egentligen hända om Tyskland bara gav upp nu? Borde det inte på något sätt faktiskt inträffa någon slags fred då?

1945
Maj
Hur bör jag börja det här egentligen? Fortfarande vet jag inte om det mesta faktiskt är… över nu. Det som jag trott aldrig skulle ske kanske faktiskt har skett nu. Det blev i alla fall en tuff vår här i Tyskland. Både engelsmän och amerikanare trängde sig in här i Tyskland och samtidigt började sovjeter närma sig Berlin österifrån. Hitler visste inte riktigt hur han skulle ta tag i detta och hade kommit med ett flertal idéer men alla hade tydligen varit lika omöjliga att utföra. Hitler gifte sig den 29 april med sin älskarinna Eva Braun. Och den 30 april, vad hände då? Jo efter den dagen har ingen mera varken sett Hitler eller Eva. Jag har fortfarande inte riktigt en klar bild av vad som egentligen hände dem men det jag vet är nu att de i alla fall inte längre är vid livet. Första reaktionen när jag fick höra att de avlidit var, är du nu allt är över?

Fortfarande vet jag inte riktigt svaret på detta men jag vågar tro på att bättre tider faktiskt kan komma.

Juli
Det här kan vara min sista gång som jag skriver då jag befinner mig i Northeim. Jag och Evy reser nämligen till London om bara några dagar, och ska därmed bosätta oss där. Vi började prata om det i mitten av maj och sedan bestämde vi oss för att det inte är någon idé att vänta. Vi vill båda se lite nytt, självklart förväntar vi oss inte att komma till något paradis då Storbritannien liksom Tyskland var med i kriget. Jag vet inte riktigt varför det blev London men jag tror att jag alltid tyckt om London på något sätt som jag inte heller riktigt kan förklara.

Mor och Maya stannar kvar här i Northeim och jag kan fortfarande inte föreställa hur det ska bli att inte längre bo tillsammans med dem. Mor som jag faktiskt haft nära mig i hela mitt liv. Jag hoppas så att de kan komma och besöka mig och Evy i London. Min kropp fylls med både spänning och sorg. Det känns så otroligt spännande att få uppleva något nytt men samtidigt sorgligt att lämna den plats man tillbringat så otroligt mycket tid i.

1947
Juli
Solen gassar varmt mot fönsterrutorna och jag har just tagit mig en paus från måleriet. När jag skriver detta befinner jag mig i min egna lilla butik här på Oxford Street. Min dröm har på sätt och vis gått i uppfyllelse. Jag har fått göra något jag verkligen velat göra så länge under en sådan lång tid i livet. Livet känns en aning bra, jag och Evy bor i en väldigt fin lägenhet på Kensington Street. Mor och Maya har det bra i Tyskland och Maya har fått börja skolan där. I september kommer de hit för första gången, jag har verkligen saknat dem.

Även fast det snart gått två år sedan kriget finns händelserna kvar i mig. Många nätter har jag drömt något om kriget och jag tror att det kommer ta ett bra tag till innan de försvinner. Det var en hemsk tid, riktigt obehagliga saker händer. Det jag kan önska nu är att det verkligen inte händer igen.