Jaha. Då sitter man här. Hade tydligen fel när det gäller vad som händer efter döden. Hade inte heller trott på ett kommunistiskt Östtyskland redan 1945. Men man kan väl vara nöjd ändå. Finns inget att göra åt det nu. Att nu tänka tillbaka på mina 45 år i livet känns onödigt. Vad jag har upplevt har trubbat av alla mina känslor och så här i efterhand känns mitt liv onödigt i jämförelse med allt som hänt. Allt man har sett, allt man har gjort, det... det gör fortfarande ont. Och det som har format mig mest i livet är inte nazism, inte Hitler, utan det faktum att jag har dödat en man. Det satte sina spår mer än något annat. Dels att det gav mig en insikt i hur nazisterna kunde vara så hemska. Hur en annan människa kan bli ett djur i ens egna ögon. Dels hur jag inte kan förstå hu de kunde vara så hemska. För hur mycket djur den soldaten än var för mig, så har jag ångrat det i flera år. Hur nazismen kunde trubba av vanliga människor, ta ifrån dem deras känslor, göra dem till maskiner, kan jag än idag inte förstå. Det är mycket som jag inte förstår med mitt liv. Varför jag gjorde mina val. Varför jag i princip övergav min familj för min politiska drivkraft, eller mitt politiska hat. Det politiska hatet som till slut inte bara blev politiskt, det blev ett fullt hat mot inte bara nazismen, mot Tyskland. En skam.
Man har tänkt mycket, finns inte mycket mer att göra som spöke, och jag har fått ett antal insikter som jag aldrig tänkte på under mitt liv. Det känns som om mitt liv inte har särskilt stor betydelse, det som har betydelse är vad som hände i Tyskland och hur det kunde hända, hur det tilläts hända.
Att säga att det var depressionen och hämndlystheten som gjorde att Hitler kunde ta makten är en ganska enkel och sammanfattande orsak. Men enligt mig också den som stämmer bäst. I mitten av 20-talet var allt bra, de flesta va nöjda och tack vare amerikanerna hade vår ekonomi stabiliserats. När då allt rasade samman under 1929 och 1930 rördes känslorna upp igen, känslorna som var starka tio år tidigare. Och när ett land går in i en depression blir det lätt för människorna att vända sig till de som mest utlovar förändring, de extrema ideologierna. Det kunde lika gärna ha varit KPD som kunde ha gått framåt, men de hämndlystna känslorna som fanns i det tyska hjärtat efter nederlaget i Versaille gav nazisterna ett litet övertag, det övertag de behövde. Men var detta maktövertagande oundvikligt? Man måste gå tillbaka till första världskriget för att ta reda på det. Om vi hade vunnit kriget hade det sett helt annorlunda ut. Antagligen hade Tyskland tagit ett stort skadestånd av både Frankrike och England, och istället hade det funnits en längtan efter hämnd i de länderna. Då hade vi inte haft någon Hitler(inte vid makten iaf) och antagligen inget som kallats för nationalsocialism. Men jag tror ändå att ett andra stort krig skulle ha utbrutit ett antal år senare, men judeutrotningen kunde nog ha ha stoppats om britter och fransmän varit lite smartare. Även den ryska revolutionen(som va ett reultat av första världskriget) gjorde ett intryck, och kunde framförallt ge nazisterna ett exempel på vilket man visade att kommunismen inte var bra för ett land, något som Stalin ensam är ansvarig för. Så man kan inte peka på en ensam anledning till hur Hitler kunde ta makten, det finns flera. Och hur mycket jag än hatat at erkänna det, var han mycket duktig på att använda just dessa saker till hans fördelar. Han var även en duktig talare, och då och då förstår jag att folk kunde följa honom.
Men han var inte bra för vårt samhälle, han gav folket jobb och bröd, men alla kan inte ha det bra. Det visste Hitler. Hans hat mot judarna var positivt för att kunna utöva nazism. Alla kan inte ha det bra och ta del av välfärden, men det utlovade Hitler. Vilka var då alla? Den friska delen av den ariska rasen var de ”alla” som Hitler syftade på. De andra räknades inte. Men om man utlovar lyx till 70% av folket, kommer då inte en stor del av de 70% rösta på honom? Detta är nackdelen med demokrati. Och ja, absolut, den delen av oss ”alla” som var på Hitlers sida, de fick det bra, men de andra lämnades ute. De andra skyfflades bort. Avhumaniserades. Mördades. Och det var inte en mörkläggning som gjorde att tyskarna kunde stå ut med detta. Alla visste om det. Man låtsades bara som att det var normalt, att det skulle vara slut snart. Att det var deras eget fel. Men vad kunde judar göra åt sin religion? Inget.
Varför Hitler hatade judar kommer vi nog aldrig få svar på. Och med detta säger jag inte att alla tyskar hatade judar, men det var lätt att skylla på någon, om de skyldiga personifierades som en folkgrupp. Lätt att skylla på dem för depressionen och första världskriget, trots att alla visste att det inte va sant. Och propagandan var ju förstås total. Den fanns överallt och de är klart att detta sätter spår. Propagandan som styrdes av Goebbels var ju skickligt inslagen i fina bilder och bra slogans, men om man kollade närmre var det bara manipulation.
Ända från början ville Hitler ha ett krig. Han rustade upp och byggde mycket nya vapen och jag kan inte förstå Chamberlains handling. Hans inkompetens, naivitet! Fred i vår tid! Quatsch! Överlämningen av Sudetlandet var det som i sig startade kriget. Mycket vill ha mer, eller hur? Hade Chamberlain haft någon som helst kunskap om Hitler hade han vetat att Hitler inte skulle nöja sig. Det tyska folket hade dessutom inget emot detta. Nazisterna hade inte bara lyckats ta makten genom hämndlystheten mot Frankrike och England. De lyckades med makten även elda upp folket och stärka denna känsla. Så kriget togs av många emot med öppen famn. När sedan invasionen av Polen kom, var det en ingen överrasking för någon som bodde i Tyskland, det var inte heller en besvikelse. Vad som överraskade var mer att Stalin var med oss. De hatade nog varann hela tiden, men kom på att båda var fullständigt galna och tänkte: ”Varför inte?”. båda parter ville undvika ännu ett skyttegravskrig och ingen vågade ge sig på den andra. Men när Hitler väl gjorde det visade sig den tyska överlägsenheten inom ingenjörskonst och teknologi. Något som man måste ge nazisterna beröm för. De lyckades ta fram en stark industri och mycket nya, banbrytande idéer inom tekniken. Och när kriget väl var igång såg det länge ut som att tyskarna krossade allt motstånd. Vändpunkten kom i Stalingrad, när Hitler tvingade in attack på attack i staden. Armén som tyskarna hade var som gjord för slag ute på öppna fält, stora maskiner och stora falanger. På de små, smala gatorna i Stalingrad kunde inte pansarvagnarna användas på samma sätt. Istället blev ryssarnas gerillakrigföring användbar och de kunde till slut pressa tillbaka tyskarna. När även USA invaderade Europa var det i princip klart.
Men om Hitler inte hade varit så enfaldig och idiotisk hade kriget kunnat avslutas tidigare och det tyska folket hade då inte lidit lika stora förluster. När han sedan tog livet av sig som den patetiska människa han var, då var kriget i Europa slut. Atombomberna var det som satte punkt.
Som ni vet så dog jag natten till den 21 juli 1944 på taket av Bendlerblock i Berlin. Jag sköt mig i tinningen med ett skott. Kändes inte ens. Jag ångrar det inte och jag skulle än idag välja det före hängning. Det var inte Hitler, inte nazismen som kostade mig mitt liv, det var min egna vilja, viljan att fortsätta kämpa för det jag en gång trodde på. Jag höll ut länge men jag föll till sist. Jag ser inte mig själv som en viktig man. Bara en man från Northeim, en man som är stolt över att han dog för det han trodde på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar