söndag 25 mars 2012

Tiden är kommen

Massa dar passerar och inget som kan föra oss ut ur denna hemska situation har ännu kommit. Adolf har nu givit sig ut i kaoset. Det har nu gått ca en vecka sedan Adolf kvarlämnade oss. Det känns som flera månader.  Jag är väldigt ledsen och frustrerad över vad som händer, jag känner också mig tom pga. att jag blivit lämnad av flera personer som stått mig väldigt nära. Den viktigaste personen är nog Heinrich.  Vi var som bröder och nu har vi gått skilda vägar pga en idiot kallad Hitler som tror sig kunna vara (min) fuhrer. Jag blir så himla förbannad när jag tänker på det. Hur kan det komma sig att en person kan tvätta flera miljoner?
Detta går över en viss gräns nu och jag tänker inte stå och vänta på något transportmedel som kan föra mig ut ur den hemska ställningen. Jag har väntat i ungefär en månad nu utan resultat så jag tänker göra något som kan vara farligt men ändå leda någon vart.
Jag har nu haft ett väldigt bra och nödvändig diskussion med Anton och vi var samman med vårt resultat. Vi har bestämt oss för att ge oss ut i kaoset.
1 September 1939
Det vi inte visste var att läget hade förvärrats enormt. Vi hörde en massa från människor att tyskland hade attackerat Polen. Hitler ville göra armen mycket större och vara hela världens fuhrer. Det hade säkert spridit sig ut över de andra länderna som var sugna på revansch från det första världskriget. Människorna här hade väldigt olika åsikter och tankar kring detta. Det jag trodde från det jag hört var att en massa länder skulle hjälpa till och stoppa tyskland. Man visste ju inte om det var ens land som var på tur. Tyskland var det starkaste landet men ifall flera länder samarbetade så skulle inte tyskland ha någon chans alls.
3 September 1939
Jag har nu bestämt mig att åka till polen och kämpa för judarnas rättigheter. Jag och Anton liftar dit. Vi ska inte ta med något annat än varma kläder, pengar och ett vapen var.
8 September 1939
Nu var vi äntligen framme i Polen efter en massa stopp. Vi befann oss i ghettot och såg att alla var helt försvarslösa. Vi hade tänkt o samla allihopa och försöka försvara oss, men nu när vi såg att en massa hade först till koncentrationsläger så kändes alltihop hopplöst. De var mycket fler, starkare och hade riktigt mycket fler vapen än vad vi hade. Allt kändes onödigt och jag hade en känsla att det skulle sluta illa. Jag gjorde ett försök, jag bad en massa människor att samla ihop en full trupp med människor så att vi åtminstone kunde försöka försvara oss men alla var så negativa. Det kände nog att det inte fanns hopp.
13 September 1939
Jag hade varit här i ett par dagar nu och jag mådde inte så bra psykiskt. Jag var rasande, jag fattade inte att något sådant kunde ske och att man inte gjorde något åt det. Jag satt och funderade, jag visste inte vd jag skulle göra. Jag tänkte att det snart skulle kunna vara min tur, jag kände lite halvt att tiden var inne. Vad skulle då hända ifall jag och Anton dog? Jag tänkte också på vart Heinrich var. Levde han? Mådde han bra? Jag var väldigt fundersam. Ingenting kändes rätt och jag hittade inget skäl för att leva men hittade inte heller skäl för att dö och just därför begick jag inte självmord.
15 September 1939
Jag blev precis tagen av en massa nazister och fördes till Auswitch med en andra massa människor och Anton var med mig. Vi åkte först i en bil som var proppfull, man kunde inte röra på sig eller andas så bra. En massa människor dog under färden och tyvärr så var Anton en av dem.
16 September 1939
Nu var det min tur. Jag skulle gå in i ett duschrum, jag fattade då att slutet inte var långt borta. Min tid var kommen. Jag gick in i rummet och dörrarna stänges. En liten stund så var  Theodor Lewald borta. Jag var nu död.
Rest in peace Theodor Lewald 1897-1939

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar