Något måste ske, det kan inte fortsätta på sådant sätt!

Theodor Lewald

Åren passerar och ingenting blir bättre. Allting fortsätter och läget i tyskland blir allt sämre med tiden.

1934

Jag vaknar upp en helt vanlig morgon och är på väg till mitt arbete. På vägen ser jag en massa skyltar där det står att Hitler nu har blivit president, det var den 30 april. Hitler hade all makt han kunde önska sig.

Jag blev inte så himla överraskad pga. ingen tidigare hade gjorde något mot honom. Han fick inget motstånd, han hade en extremt enkel väg till hans dröm, att bli tysklands führer. Nu när Hitler var ledare så passade han på att göra det han ville, ändra på lagar osv. Ett exempel är när Hitler bestämde att inga andra partier var tillåtna i riksdagen. Han hade det så lätt, han bestämde tom att han inte kan nedröstas.

Alla SA-ledare har blivit avrättade av SS och Gestapo och det finns inget som kan stoppa Hitler och hans idioter till anhängare.

1935

En vanlig dag på väg mot jobbet så märker jag hur Nazisterna har ökat enormt. Hitler har inför allmän värnplikt och detta skall endast utföras utav rena/riktiga tyskar och inte av judar. Judar fick inte heller rösta och man märker den klara orättvisan när man går till sjukhuset där riktiga tyskar har förtur även ifall personen endast har ett sår medan juden har livshotande skador. Medan vi höll på att baka bröd så brände Heinrich sig allvarligt i ugnen och han var tvungen att åka in till sjukhuset med en gång eftersom såret var stort och öppet, runtom så var det brännskador.

När vi kommit fram till sjukhuset så fick vi vänta i flera timmar och Heinrich blev illamående så jag gick fram till receptionen och sade att min vän behövde hjälp och att det var akut. De nekade och sa att han fick vänta en liten stund till.

Efter ungefär en timme så fick Heinrich hjälp, och de sade att det var allvarligt och att han kommit precis i tid för annars kunde han dött.

En vecka senare så sitter vi på jobbet och undrar ifall vi bör fly ifrån detta land pga att det inte var acceptabelt att bli behandlad på sådant sätt när man inte kunde göra något till sitt försvar. Vi beslutade och kom fram till att vi stannar med bageriet och vi hoppades på att allt skulle bli bättre.

1938

Mitt under arbetsdagen så sitter jag och Heinrich och samtalar om läget och hur allt detta skall fortsätta. Ska vi fortsätta driva detta bageri? Ska vi bo kvar? Det var en massa tankar som kretsade runt i huvudet.

Jag och min kamrat och även så kallade ”broder” Heinrich kom slutligen efter en riktigt lång diskussion att vi tyvärr inte kunde bo kvar i detta land. Vi anser att det inte är värt och leva kvar i Tyskland när det är stor chans att vi inom kort säkert dör. Vi är judar och just därför är vi hatade utav Hitler som är vårt rikes ledare. Vi sålde vårt bageri och lägenheten och tjänade in en massa stålar. Vi delade upp pengarna så att vi fick precis lika mycket och efter det så skiljde vi oss åt. Vi försvann åt olika vägar och jag levde som hemlös i ett par dagar tills jag fann två andra män. De var också judar som ville bort ifrån tyskland.

Dagar hade gått och jag saknade Heinrich, jag undrade ifall han var vid liv och hur han mådde. Det är riktigt härligt att jag funnit dessa två män, Anton och Adolf. Vi har hjälp varandra under dessa dagar. Vi brukar handla en massa mat och dryck och sedan sitta vid bryggan och kolla ut över havet medan vi väntar på ett fartyg som vi kan hoppa på, allt annat är just nu bättre än Tyskland. Vi brukar vara och vänta vid bryggan i nästan en vecka innan vi handlar mat igen på nytt.

Nu kan vi endast sitta och vänta och hoppas på att allt blir bra igen annars så får vi ta det första färdmedlet som kan ta oss ut ur denna hemska situation.