Det ser helt hopplöst ut

Heinrich Wenkel

Jag har inte skrivit på ett tag men jag har just anlänt till London.

Det här känns jätte konstigt men jag som aldrig skulle vilja se mitt Tyskland besegras hoppas nu från botten av mitt hjärta att alliansen segrar.

Det ser däremot inte så just ut längre då Frankrike tvingats att kapitulera.

Jag lever nu varje dag som går i skräck. Jag är fast i en tunnelbana pga av de bombningar som sker på marken över våra huvuden. Vi har en radio här som lite då och då får in lite nyheter men förutom det så är det bara brus.

Vi hörde för nån månad sen att bombningarna hade nått flygfälten och något annat men vi hann inte höra resten då bruset tog över.

Vi håller kontakten med de andra civila genom tunnlarna och lite då och då kommer militära ner med mat och vi sprider det vidare till de andra stationerna men igår så har hela västra ledet tappat kontakten med oss då vår närmaste station föll ihop av den senaste bomben.

Innan dess så trodde vi alla att vi skulle oss klara oss så länge vi stannade i tunnlarna men nu är inte ens det här säkert. 

Nu har det gått några dagar sen den närliggande stationen kollapsade och jag tror att bombningarna antingen minskat eller så har jag bara vant mig.

Men vi har fått höra fler saker på radion så jag tror nog att det är bombfallen som minskat.

Bland de nyheter vi hört så har vi hört att Sovjet och Tyskland inte har någon pakt längre men inget mer än så.

Men vi fick även veta att tre av de fem stationer bortom de västra tunnlarna inte kollapsat så vi förbereder nu mat sändningar och jag har anmält mig som frivillig. Men dessa sändningar kommer att ske med tio man och alla måste ta sig till stationerna till fots och ovanför mark då alla tunnlar mellan dessa tre stationer förstörts av bomberna. Några bomber släpps lite då och då men med tiden så försöker jag att intala mig själv att ingen av dessa kommer att träffa mig och att de är för långt borta.

Trots att det ser helt hopplöst ut och jag vet att det här inte kommer ta slut på den kommande tiden så säger mitt hjärta och mitt undermedvetna mig att allt kommer att bli bra och jag kommer att komma levande ur det här.

Jag ska snart hjälpa resten av gänget att ta maten till de andra tunnlarna och om jag inte skriver mer så har jag antagligen dött.

Eller så har jag kanske bara tappat boken…